fredag 30 november 2018

Vinterdrömmar av många slag i Konserthuset

I de sista dagarna av november, innan snön ens lagt sig, bjöd Kungliga Filharmonikerna på en drömsk konsert med vintertema. Från Alexander Borodins ofullbordade opera Furst Igor (1887) minns man särskilt de Polovetsiska danserna, med den suggestiva Flickornas dans bland de allra första. Dirigent Stanislav Kochanovsky ledde Filharmonikerna vackert genom dessa danser; exotiska toner silade genom ett ryskt filter, dubbelt avlägsnade idag och därför extra drömska.

Stanislav Kochanovsky. Foto: Jan-Olav Wedin
Så tog den skickliga cellisten Amalie Stalheim plats på scenen för solostämman i Tobias Broströms Cellokonsert (2011). Allt började i ytterkanterna; mjuka men rika klanger från pianot på vänster sida och kontrabasstämman på höger sida av scenen. Så rörde sig musiken inåt över stråkar och blåsinstrument, för att till sist liksom trycka fram cellon (dock helt utan press) över allt annat. Det här är nutida musik när den är som bäst; harmonisk men ändå utmanande, gestaltande en modern erfarenhet av att vara omsluten av tankar, åsikter, kunskap och okunskap och århundradens civilisationsbygge, och föra fram sin egen stämma som både skiljer ut sig och flätas in i allt annat. Om jag kunde skriva musik är det precis så här jag skulle vilja komponera, och jag är mycket glad över att äntligen ha fått hört något som motsvarar tonerna i mina fantasier. Tillsammans med Amalie Stalheim tog Tobias Broström emot långa och välförtjänta applåder.

Amalie Stalheim. Foto: Jan-Olav Wedin
 Sist på programmet stod verket som dragit mig till Konserthuset (och på köpet gett mig två andra underbara upplevelser),  Pjotr Tjajkovskijs Symfoni nr 1 "Vinterdrömmar" (1866). I sin första symfoni är det som att Tjajkovskij plockar fram och leker med alla verktyg i kompositörslådan, vilket kanske kan göra att den kan låta lekfull i överkant för kritiska lyssnare. Jag har lyssnat så mycket på verket att förväntan på vad som är på väg att komma förhöjer upplevelsen av alla upptakter till de många känsloeruptionerna. På plats i Konserthuset hinner jag fördjupa mig i detaljerna när Stanislav Kochanovsky leder de alltid pålitliga Filharmonikerna genom musiken; de många variationerna på ett tema och de romantiska stegringarna i nyans och takt. Från den spännande slädfärden genom ett varierat landskap i första satsen över danserna och in i den mäktiga sista satsen hinner jag få en känsla av vinter, jul och vänskap. Jag är mycket tacksam för den ljuvliga vinterkonsert som spelades så innerligt av alla musiker på scenen.

torsdag 29 november 2018

The Ghost Brigades av John Scalzi

Spökbrigaderna, The Ghost Brigades, omgärdas av mystik och det är inte meningen att de skall blanda sig med de vanliga soldaterna i CDF. Så vanliga är dock inte ens standardsoldaterna; pensionärer från Jorden uppgraderade till extra styrka, snabbhet och rörlighet och dessutom försedda med grönt skinn. Det är det nya normala i framtiden där mänskligheten börjat kolonisera andra planeter och stött på hårt motstånd från de flesta andra civilisationerna som redan befolkar rymden.

Ghost Brigade-soldater skapas av rudimentära medvetanden som ympas in i färdigvuxna soldatkroppar. De veckor det tar att gro den fullvuxna kroppen är en evighet jämfört med hur hjärnan och dess extra effektivt integrerade BrainPal kan bemästra att tänka, svara och hämta ny information direkt efter uppväckandet till liv. I en mycket intressant passage i början av boken får vi vara med om hur bokens huvudperson, Jared Dirac, väcks till liv och börjar förstå omvärlden. Infodumparna är många och utförliga, såväl för Dirac som för oss läsare. Det är nödvändigt för handlingen att ge de komplexa tekniska förutsättningarna, men det gör historien haltande om än inte svårläst.

De nyfödda soldatämnena sätts i stridsträning så gott som direkt. De vet inte av något annat liv än att strida, för en mänsklighet där många ser dem som missfoster. Dirac känner djup samhörighet med Frankensteins monster, som han fick i hemläxa att läsa om efter sin första träningsdag. Är det oetiskt att fostra fram varelser som inte har något annat syfte än att strida? Frågan svävar i bokens utkant, fastän soldaterna själva inte ifrågasätter den världsbild de har fått sig given. Men vi hinner också se att Dirac och hans kollegor har moraliska betänkligheter inför några av sina uppdrag. De är inte kallsinniga mordmaskiner.

Nu står Jorden inför det hotfulla faktum att två av våra största fiender, Enesha och Rrey, har slutit sig samman med en tredje, ytterst kraftfull ras, Obin, mot mänskligheten. Att lösa upp den sammanslutningen och avvärja hotet är högsta prioritet, och Jared Dirac sätts under befäl av Jane Sagan, som vi mötte redan i Old Man's War, för att lösa gåtan om vad som håller samman de tre annars konkurrerande raserna och vad de har utvecklat för nya vapen mot människorna. Det är verkligen ett hårt universum vi möter när vi lyfter utanför Jordens atmosfär. Jag uppskattar hur John Scalzi kan ge de olika raserna den känsla av alien-ness och obegriplighet som gör dem ännu mer skrämmande. De många infodumperna gör att boken inte är något litterärt mästerverk, men däremot en snabbläst byggsten i en bokserie jag gärna vill läsa vidare i.

Fler böcker av John Scalzi:
Old Man's War
The Last Colony
Zoe's Tale

Redshirts

The Collapsing Empire

onsdag 28 november 2018

Fantastiska Vidunder: Grindelwalds brott

Den andra filmen om Newt Scamander är en mellanfilm i så måtto att den bygger vidare på vad som hände i första filmen, och lägger upp spelplanen för något större i kommande filmer. Många har visat missnöje över handling, regi, skådespelare och annat i filmen Fantastiska Vidunder: Grindelwalds brott, men själv tycker jag bättre om den än den första, Fantastiska vidunder och var man hittar dem.


Det fanns otäcka inslag i Harry Potter-filmerna också, men här är de än mer allvarliga och skrämmande. Vi ser barn som plågas och skadas, och vuxna som manipulerar andra för att få makt till att skada och härska på ännu större plan. Spinoff-serien om Newt Scamander utspelar sig på 1920-talet, en period då publikdomptörer eldade upp massorna med tal om hur mycket bättre livet skulle bli under nytt styre, och pekade ut syndabockar som måste förgöras. Det händer även här; den läskige men övertygande Gellert Grindelwald vet vad han skall säga för att övertyga enskilda personer, och även vad som skall ropas ut i stora folksamlingar för att skapa nya anhängare. Den ständigt varierande ideologin med djärvt inblandade lögner känns riktigt hotande när den sprids bland tusentals församlade en mörk natt på Père Lachaise-kyrkogården i Paris. Vem skall lockas med, vem skall lyckas stå emot?


De fantastiska vidunder som bor i Newt Scamanders övernaturligt rymliga fickor, resväska och källarvåningar är tack och lov inte lika irriterande som i första filmen, utan så fascinerande, vackra och faktiskt ofta hjälpsamma som man kan drömma om, vare sig de är pyttesmå eller jättestora. Flickor tycker om pojkar som tycker om djur, och den blyge Newt tycker om några tillbaka, men om han någonsin kunde bestämma sig för vilken skulle han kanske inte våga säga det till henne. Låt oss se i nästa film om kärleken en dag hittar honom, och också hur kärleken garanterat kommer att göra striden mellan de båda kraftfulla magikerna Grindelwald och Dumbledore till något som sårar både kropp och själ.


måndag 26 november 2018

Det sjunde inseglet på Uppsala Stadsteater

Handling, rollfigurer och repliker är hämtade från Ingmar Bergmans betydelsefulla film från 1957. Moderniseringen är välgjord och nödvändig för en tid som inte längre fruktar Bibelns ord. Den apokalyps som beskrivs i inledningsscenen gestaltas som liksäckar som på löpande band lassas ned i ett hål som står öppet genom hela pjäsen; ett sterilt, mekaniskt avpoletterande av anonyma, menlösa människoliv.


Vår Antonius Block (Magnus Krepper) vaknar på marken i kamouflagegröna kläder hemkommen från ett modernt krig, och börjar spela om sitt liv med den stumma döden, kyligt men intensivt spelad av Charlotta Öfverholm, oberörbar i slät vit kostym. Schackpartiet utspelas i form av stiliserat handgemäng, och Block rör sig ruta för ruta närmare det runda hålet. Men innan han faller hinner mycket hända.


Vi ser moderna miljöer, lyktstolpar och busskurer, inte slitna och skräpiga utan tomma och ödsliga, opåverkade av mänskligt liv. Där finns inget förtroende längre utan allt är ett sökande efter saker att ta, eller efter syndabockar och någon att avreagera sig på. Otrohetsaffären mellan Skat och Lisa är ett tvångsmässigt kopulerande - men i bakgrunden ser vi ändå äkta kärlek i silhuetterna av skådespelarparet Mia och Jof.


Att iscensätta Det sjunde inseglet med modern dans är ett bra grepp, även om det ibland blir litet för mycket, särskilt när någon dansar och talar utförligt samtidigt. Mer gripande är det när flickan som nästan blir våldtagen viker sig litet i nacken och knäna - inte fysiskt skadad men tillknäckt ändå - och scenen sedan fylls av människor som går lika tillknäckta; alla med sina skador från olika håll.


Scenografin är mäktig och bjuder på många minnesvärda scener. Där är rullbanden som obönhörligen för kämpande människor mot det anonyma slukhålet, och skogen av lyktstolpar som kan svänga farligt när de inte bara dränker scenen i sitt kalla ljus. Det är effektivt när klungan av dansande statister i flock jagar ett nytt byte, ännu mer när de sniffar upp en ny svag person och snabbt byter riktning. Det är litet störande när de är klädda i modifierade Handmaid's Tale-dräkter; poängen med tjänstekvinnorna i Margaret Atwoods berättelser är ju att de inte är en homogen grupp av rättrådiga självplågare. Men när dansarna lever ut sin kallelse från Döden är det skrämmande vackert att se de röda kjolarna och det vita håret flyga över scenen och över hålet som bara de kan undkomma.

Länk till Uppsala Stadsteaters sida om Det sjunde inseglet


lördag 24 november 2018

Sabrina av Nick Drnaso

Sabrina är försvunnen. Ingen vet vad som har hänt henne. Ovetskapen gräver ett hål av sorg i hennes närmaste. Pojkvännen Teddy har blivit apatisk av vad som har hänt. För att han skall komma bort från situationen får han komma och bo hos sin skolkamrat Calvin i ett mindre samhälle i Colorado. Calvin är kanske inte det bästa alternativet för återhämtning, trots att han har plats i sitt numera omöblerade hus: Calvin är separerad från sin fru och dotter, som har flyttat till Florida. Att förstå sig på andra människor är inte Calvins styrka, och han får inte heller mycket träning på det i sitt arbete på kvällsskiftet i en militäranläggning. Men han gör vad han kan för den ordlöse Teddy; tar med cheeseburgare och försöker tafatt prata med honom ibland.




Efter några veckor sprids upptäckten: Sabrina har blivit kidnappad av en granne som mördat henne bestialiskt och sedan begått självmord. Nyheten sipprar in från alla håll: överst på sökresultaten på Google, i radioprogrammet som Teddy lyssnar på, i småpratet mellan Calvins kollegor.

Men det är inte nog att mordet blir det stora skvallerämnet man inte kan undvika. Direkt sätter konspirationsteoretikerna tänderna i historien: de som inte kan tro på att något så hemskt faktiskt kan hända, de som vill tro att myndigheters mörkläggning ligger bakom, de som tror att de vet mer än vad som står i mainstream media. På så sätt kan de här egentligen fega typerna som skyller sina misslyckanden på andra hålla ifrån sig det grymma faktum att människor kan göra detta mot varandra, slippa må dåligt över spillda liv och samtidigt känna sig som att de är tuffare än dem som inte sett igenom dimridåerna. Och några av dem är så tjurskalliga i sitt korståg mot "hemlighetsmakeriet" att de söker upp Sabrinas syster Sandra, Teddy och i slutändan också Calvin och bombarderar dem med mordhot och förvirrade uppmaningar om att erkänna sina roller i mörkläggningen.


Nick Drnasos serierutor visar till största delen folktomma omgivningar, ensamma människor som rör sig från en plats till en annan, ibland helt utan mål, bara med sina små krafter på väg någonstans för att inte gå under på platsen. Jag tycker egentligen inte om Drnasos stiliserade teknik; ansiktsdragen är förenklade så att det är svårt att se ålder och känslostämningar på personerna och ens se skillnad på dem. Det gör läsningen trög i början. Men väldigt snart griper handlingen all uppmärksamhet och gör serieboken svår att lägga ifrån sig. Det är så grymt att se de djupt sårade människorna försöka klara sig när livet känns meningslöst; i perioder när de borde mötas av omtanke och oändligt mycket hjälp skaver de mot varandra och skadas ännu mer av okänsliga och till och med sadistiska inpass utifrån. Seriemediet är perfekt för att förmedla den här sortens malande depression: ödsliga rum och parker; mörka färgskalor; nollställda ansikten på människor vars intentioner det är svårt att läsa. Historien om Sabrina, Sandra, Teddy och Calvin molar djupt och länge.

torsdag 22 november 2018

Leave No Trace

Will och Tom späntar ved till elden, samlar dricksvatten från nattens dagg och steker svamp de plockat. Att leva i skogen, inte bara campa i några dagar, håller en sysselsatt från morgon till kväll. Kanske är det just det som Will behöver, att få göra nyttiga saker hela tiden, och inte behöva stanna upp och tänka. Vi ser honom vakna och må dåligt av ljudet från helikoptrar. Tom är hans tonårsdotter, också duktig på allt som behöver göras och ständigt uppmärksam på att lära sig nytt. De är också båda uppmärksamma på om någon ser dem, och tränar sig på att gömma sig i undervegetationen. De byter boplats med jämna mellanrum för att inte bli upptäckta.


Men de blir de, och Tom och Will hämtas av Portlands socialtjänst för att inlemmas i samhället. Tom behöver gå i skolan och ha tak över huvudet. Det ordnas bostad för dem båda och ett jobb på en plantering för Will. Alla som möter Will och Tom är vänliga och hjälpsamma.


Filmen Leave No Trace berättar sin historia utan många dialoger och kommentarer. Miljöerna talar för sig själva; det arbetsamma livet mellan de höga trädstammarna, de fyrkantiga rummen och fönstren i huset de flyttar in i. Man hinner fundera på varför samhället vill att alla människor skall leva på liknande sätt. Förutom att det är olagligt att bo i nationalparken ligger inte Will och Tom någon till last, och skadar varken sig själva eller någon annan. Vi ser hur Will plågas av att vara inne i systemet av arbete, pengar, hyra, kylskåp, affärer, medan han vant sätter ihop en macka av färdigskuret bröd, ostskivor och ketchup.


Samtidigt finner sig Tom snabbt tillrätta i det tilldelade livet. Huset, grannarna, kaninskötarkursen och saker som är onödiga men fina är intressant och inte minst bekväma efter att bara ha levt på det nödvändigaste. Nu kommer lojaliteten mellan far och dotter att sättas på prov, när Will vantrivs i det inrutade och Tom börjar upptäcka att det finns ett annat sätt att leva och att hon och pappan kanske inte vill samma med sina liv. Är Will självisk som vill att Tom skall växa upp utanför civilisationen, är han rädd för vad den skall göra med henne, eller är han så styrd av vad han behöver göra för sin egen överlevnad att han inte ser något annat val?


Alla skådespelare i filmen gör mycket bra insatser. Relationen mellan far och dotter visas fint: en  balans mellan att alltid jobba med det nödvändigaste och djup, kärleksfull omtanke. I den unga Thomasin McKenzies ansikte kan man läsa oro för pappan, varsamhet och nyfikenhet, och en gradvisa insikten om att hennes val i livet kan vara andra än pappans. Men fastän hon står i fokus nästan hela tiden säger filmen i slutändan så mycket om Will och de plågor som driver honom, och ger en stor förståelse för människor som likt han inte har så många val om de skall orka leva vidare.


tisdag 20 november 2018

Don Quijote på Folkoperan

Jules Massenets opera om Don Quijote målar upp Riddaren av den Sorgliga Skepnaden så som vi väl mest tänker på honom idag; som en oförarglig gubbe, förläst på riddarromaner till den grad att han lever i en drömvärld, men med ett hjärta av guld. Kanske har han nästan blivit en skyddsängel för världens bokmalar, som likt Don Quijote bär med sina böcker överallt medan världen flimrar av andra händelser. I själva verket är Cervantes romanfigur en envis och okänslig typ som attackerar oskyldiga med stor brutalitet, och själv utsätts för rejäla kok stryk och annat rådbråkande. Men, som sagt, Massenets opera har polerat av kanterna och Carl Johan Karlssons regi har lyft historien till lysande höjder.

Den kända scenen med striden mot väderkvarnarna är effektfullt framställd på scenen; den trogne vapendragaren Sancho Panza (Marcus Jupither) försöker övertyga sin riddare om att det inte är jättar de möter, men vi ser de vinande armarna och den viktiga strid som utspelar sig i huvudet på Don Quijote (Johan Schinkler), och det känns verkligt och spännande.


Den Dulcinea som är föremål för Don Quijotes höviska kärlek är en femme fatale i sin by, och hon (snyggt sjungen av Katija Dragojevic) gör entré inspirerad av Madonnas Material Girl, i sin tur inspirerad av Marilyn Monroe, i en karamellrosa klänning och glittrande smycken. Den litet pinsamme friaren Don Quijote skickar hon ut för att hämta tillbaka hennes smycke, som stulits av ett rövarband. Så grymt att skicka den gamle mannen på ett så farligt uppdrag! Han hamnar i klorna på de sexiga rövarna, och riskerar en plågsam död. Men rövarna ödmjukas inför riddarens stoiska attityd till sitt öde, och ger honom faktiskt halsbandet tillbaka.


Musiken klingar skönt spanskt varje gång Dulcinea och hennes beundrare äntrar scenen, och det är en fröjd att se dansarna röra sig i de långa kjolarna med färgsprakande volanger. Johan Schinkler och Marcus Jupither gör sina roller väl, med starka röster och djup inlevelse. Alla sånginsatser är goda och hela ensemblen är väl koreograferad. Illustrationer av Gustave Doré uppblåsta till övermänsklig storlek bygger upp scenografin, och det är speciellt vackert att se de fluffiga molnen som ramar in scenen, och den personliga solen som stiger upp. Och visst kommer man att tänka på Terry Gilliam (som ju försökt att göra en film om Don Quijote i fyrtio år) när man ser kromosomrosorna och de snurrande männen som faller in i scenbilden, och käpphästarna våra huvudpersoner rider på (och som alltid får hö när de kommer till Dulcineas stad). Folkoperans uppsättning av Don Quijote är rolig och rörande och mycket väl värd att se.

Länk till Folkoperans sida om Don Quijote


Foto: Markus Gårder

måndag 19 november 2018

Revenant Gun av Yoon Ha Lee

I Ninefox Gambit mötte vi Shuos Jedao innästlad i ett annat sinne, i ständig dialog med sin värd Kel Cheris. I Raven Stratagem såg vi bara Shuos Jedao genom andra berättares ögon. I Revenant Gun möter vi inte en utan två Jedao, en av dem fortfarande i Kel Cheris kropp, och i en helt ny kropp en annan Jedao skapad av de minnen som blev kvar efter att det viktigaste placerats i Cheris. Det är i princip en sjuttonårig Jedao som väckts upp, utan minnen av de triumfer och svek som gjort honom ökänd men motvilligt beundrad under de senaste seklen. Dock hoppas fraktionen som väckt upp honom att han skall ha samma list och förmåga att leda strid som den fullvuxne Shuos Jedao. Tonåringen i en vuxen krigares ärrade kropp kastas in i kommandorummet där han måste hantera såväl fientliga styrkor som den egna arméns motvilja och hexarken Nirai Kujens intriger bakom kulisserna.

Fienden är inte längre de mystiska Hafn - tyvärr är den tråden från de tidigare böckerna släppt, i samband med tidshoppet på nio år sedan slutet av Raven Stratagem. Tiden verkar kunna gå både långsamt och fort i berättelsen, vilket jag inte tror är en effekt av calendrical rot utan författarens val. Mer konkret och spännande är dock den variabla layouten på den shearmoth Jedao satts att styra från, designad av Nirai Kujen själv så att man snabbt kan vandra från ett rum till ett annat även om de nyss långt långt från varandra.

Den nya motståndaren är den fraktion som bildats kring Cheris/Jedao som vill upplösa de sista delarna av hexarkatet. Båda sidorna är decimerade av territoriestrider sinsemellan och även mot omkringliggande imperier, men nu siktar båda på att krossa varandras generaler och huvudstyrkor en gång för alla. Skall striden stå mellan den unge och den erfarne Jedao? Men Cheris har smitit iväg på ett helt annat uppdrag, som kanske kan leda till komplett seger.

De första böckerna i en trilogi kan skapa spänning genom att smyga ut trådar och antyda spännande tekniker och samband. Sista boken tyngs av att den behöver förklara åtminstone en del av mysterierna, plocka upp trådarna och avsluta väven, och Revenant Gun misslyckas till stora delar med det. Det otäcka vapnet threshold winnower och andra former av matematikbaserad krigföring överförklaras. De detaljerade beskrivningarna av inredning och klädsel är visserligen fantasieggande, men bidrar inte till förståelse och inlevelse i världen där allt utspelar sig. Redan i Raven Stratagem började det bli osannolikt hur många som genast stod beredda att vända sin lojalitet mot hexarkatet, och även hur civilisationen ignorerade servitorernas roll, de robotbetjänter som rör sig fritt och hanterar information men förväntas vara neutrala, och dessa problem mångfaldigas i Revenant Gun. Därtill kastas det ut några spännande detaljer som skulle kunna vara viktiga ledtrådar - det där kylskåpet, de möjligen heretiska danserna på matematisk basis - men som till sist inte plockas upp. Jag tror säkert att Yoon Ha Lee kommer att kunna skriva lika spännande böcker som Ninefox Gambit, men Revenant Gun var en besvikelse.

Fler böcker av Yoon Ha Lee:
Ninefox Gambit
Raven Stratagem

söndag 18 november 2018

Treitlerkvartetten i Grünewaldsalen

I sin Stråkkvartett nr 1 F-dur (1884) skapar Valborg Aulin en stor klang av många små snabba noter, som en tavla med många detaljer, där stämmorna sedan regelbundet samlar sig i tydligare, kraftfulla svep av melodier. Sammanlagt blir det en fin musikalisk upplevelse, och Treitlerkvartetten spelar stråkkvartetten så att den kommer till sin rätt; inte så att de spelar ofokuserat, men hade de spelat med större precision hade musiken kunnat låta mer "spetsig" och inte lika inbjudande.

Foto: Jan-Olav Wedin
Nästa verk i konserten, Henri Dutilleux Stråkkvartett "Ainsi la nuit" (1976) innehåller skarpare motsatsförhållanden; kaskader av pizzicato genom stämmorna, varvat med långsammare och tyngre strofer. Musikerna var mycket samspelta i detta krävande stycke.

Eftermiddagens sista nummer var Stråkkvartett nr 5 (1934) av Béla Bartók. De fem satserna var sprängfyllda av energi, förutom nummer två Adagio molto, som var nästan uppgiven i sin stillsamhet. Men flera av de övriga satserna är dansanta; lockar sina lyssnare att ge sig hän i dansen men för oss sedan in i oväntade harmonier och tonarter. Den ovanligt stora kammarkonsertpubliken verkade mycket nöjd med konsertprogrammet och det fina framförandet av Treitlerkvartetten.

fredag 16 november 2018

Sorry To Bother You

Telefonförsäljare är kanske ingens drömjobb, men det är många som jobbar som det för att försörja sig. Cassius "Cash" Green behöver pengar för att betala hyran till sin morbror, och tack och lov får han jobb på RegalView med att sälja uppslagsverk. Det finns ett manus att hålla sig till, men det krävs litet extra skicklighet för att genomföra en försäljning, och de framgångsrika försäljarna har en chans att flytta upp från nedersta våningen till mer lukrativa säljjobb. Efter några misslyckade försäljningar får Cash tipset från kollegan Langston att använda sin "vita röst" - den som låter som att han inte har ett bekymmer i världen. Cashs försäljningsstatistik skjuter i höjden och snart blir han befordrad - nu skall han få ta den gyllene hissen upp till den hemliga våningen där Power Callers arbetar! Men detta händer samtidigt som Cash och hans kollegor har arrangerat en protest mot RegalViews dåliga löner. Vilken sida skall Cash välja?


Sorry To Bother You håller en lätt ton, och Cashs lojalitetskonflikt blir inte ett tungt fokus utan en chans för filmen att skruva handlingen åt två olika håll. Blockaden mot RegalView är visserligen seriös, men regissören och manusförfattaren Boots Riley klämmer humor även ur den, medan tillvaron för Cash på säljartoppen blir absurd men ändå välbetald och bekväm. Sorry To Bother You visar en värld mycket lik vår men där allt är uppvridet ett extra snäpp mot det galna. Men jag gillar att filmen inte målar i svartvitt: "världen har blivit galen och bara vi (strejkarna) har behållit vettet". Även den schysste Langston har en T-shirt från landets favorit-TV-program "I Got the S#*@ Kicked Out of Me!" som är precis vad det heter, och Cash gillar verkligen sin stylade heminredning.


I filmen finns många bakgrundsdetaljer som bara är roliga eller som planterar en litet läskig idé. "WorryFree" är lösningen för dig som har problem med hyra och mat - bo och jobba på samma ställe livet ut utan att behöva bekymra dig för pengar! De blågulklädda (IKEA?) arbetarna ser glada och nöjda ut i reklamfilmen, men vi ser ju att det är slavkontrakt utan slut. Ändå funderar Cashs morbror på att skriva in sig, och det går att tänka sig hur det kan verka lockande för människor på ruinens brant. Samtiden vrids upp några snäpp till mot galenskap; allt som kan vara kontroversiellt kommersialieras, skämtas bort eller går förlorat bland skräpnyheter; och så slår mätaren i botten när Cash blir inbjuden till chefens mycket exklusiva fest. Bland de förtjusta festdeltagarna är den nye svarte Power Callern Cash en exotisk gäst att fascineras av.


Den skruvade handlingen matchas av de surrealistiska detaljerna i berättandet, som att Cash ramlar ned framför människorna han ringer till när de svarar, eller att flickvännen arbetar med att svänga skyltar. En animerad instruktionsfilm i filmen är regisserad av "Michel Dongry", och fastän det märks att Boots Riley är inspirerad av Michel Gondry har han en egen stil som jag gillar mycket. Jag hoppas att få se många fler filmer i samma anda.


torsdag 15 november 2018

The Broken Kingdoms av N.K. Jemisin

I The Hundred Thousand Kingdoms hamnade vi i mitten av gudarnas intriger och kraftfulla blandning av kärlek, lust och fiendskap, och fick ana varför de utkämpade det stora kriget mot varandra för ett tusental år sedan. Men gudars krig skapar många mänskliga offer, och även nu när en ny balans börjar infinna sig är det de små människorna som kommer i kläm.

The Broken Kingdoms utspelar sig tio år efter händelserna i The Hundred Thousand Kingdoms. I samhällena under världsträdet som håller upp huvudstaden Sky dyker ibland gudarnas barn upp med olika krafter och varierande inställning till människorna. En del människor vördar dem, några har nära samarbete med dem, ytterligare andra föraktar människorna och några människor hatar gudarna tillbaka. Prästerskapet i kulten Bright Itempas vill fortsätta och skapa ordning genom att hänvisa till Itempas, som så länge var den ende guden för hela världen att dyrka. Vad som egentligen hände i maktens centrum för tio år sedan är oklart, men människor vill alltid finna egna vägar, och nu tycks det finnas viss frihet för det.

På marknadsgatan i skuggan under världsträdet säljer konstnärer sina alster med anknytning till de gudar som vördas i närheten. En av dem är Oree, som är blind men som med sina konstigt formade ögon kan se magi. Hon hade en gång en kärlekshistoria med gudabarnet Madding, och hjärtat värker ännu av minnena. När en fumlig och oförsiktig stackare damp ned i hennes soptunna gav hon honom husrum. Då och då skimrar han av magi, men den är aldrig till någon särskild nytta.

När ett av gudabarnen hittas mördad i sitt eget blod växer oron. Vem kan döda en gud, och varför har det skett? Av olycklig slump och ögonblicks missbedömningar dras Oree och hennes hyresgäst in i jakten på såväl gudarna som deras mördare.

N.K. Jemisin beskriver magin och dess verkningar lika fysiskt och lockande som i första boken och ändå annorlunda. Krafterna kring de tre första gudarna, de som skapade världen, var så mäktiga att de kunde gripa om hela världen och mer därtill. Nu rör vi oss på ett mindre plan men krafterna känns ändå i kroppen och allt annat som påverkas. Det är effektfullt när vi tillsammans med blinda Oree ser människor som mörka silhuetter mot väggar och föremål ingjutna med magi, eller när ord av gudarnas språk (som hon inte förstår) kastas mot någon och gör åverkan på dem. Flera gånger i boken blir det litet långsökt hur just Oree är den som möter gudars lust och älskog, men den avhuggna kärlekshistorien med Madding är tillräckligt igenkännbar för en människa för att man skall kunna sörja tillsammans med Oree.

Jag tycker om att N.K. Jemisin i andra delen av sin Inheritance Trilogy utforskar ett annat plan av sitt spännande världsbygge och fyller ut historien från ett annat håll. Det skall bli intressant att se hur det går i tredje och sista boken, The Kingdom of Gods.

Fler böcker av N.K. Jemisin:
The Inheritance Trilogy
The Hundred Thousand Kingdoms
The Kingdom of Gods

The Broken Earth Trilogy
The Fifth Season
The Obelisk Gate
The Stone Sky

onsdag 14 november 2018

Fordringsägare på Teater Galeasen

Adolf älskar sin hustru Tekla innerligt. De tillbringar några sommarveckor på västkusten - ja, Tekla är ofta iväg och roar sig annorstädes, och Adolf stannar hemma och arbetar med sin konst. Nej, han har inte kunnat skapa de senaste åren, då han mest har stöttat Tekla i hennes framgångar som författare, men nu har inspirationen runnit till igen, litet i hemlighet. Adolf berättar allt detta för den nye vännen Gustaf, till en början lysande av sin kärlek till hustrun, men några frågor från Gustaf får fasaden att rämna och den hårt tyglade bitterheten att bryta fram. Det var han som uppmuntrade Tekla att börja skriva, men nu tar hon all hans kraft och det gör honom frustrerad.


Vi åskådare vet att Gustaf inte är en ärlig vän; han är Teklas ex-make, han har dolt det för Adolf och gjort sig till hans förtrogne med illvilligt uppsåt. Hans konversation med Adolf är till synes naturlig men målmedvetet inriktad på att vända Adolf mot Tekla. Håller hon inte på att suga livskraften ur sin unge man? Och detta trots att de börjat kalla varandra Bror och Syster? Nu är hon iväg och skrattar med andra unga män på ångbåten.


Den mycket begåvade Anders Berg låter Adolfs känslor spela över ansiktet; man kan se hur de mörka tankarna drar en skugga över kärleken som nyss fanns där. Carl Magnus Dellow som Gustav är myndig och vänskaplig, men allt är bara falskspel. När Tekla kommer hem drar han sig undan. I Lina Englunds gestalt kliver hon in i de ljusa rummen, upprymd av sina senaste äventyr. Adolfs oro och anklagelser tar hon inte på allvar utan skämtar bort, och det är förstås inte respektfullt mot maken. Men det är svårt att se henne som så ond som Gustav vill få det till.

Foto: John Gripenholm
 Som överenskommet går Adolf hemifrån men stannar inom hörhåll för att se Gustav locka fram Teklas sanna karaktär. Ja, de båda forna makarna kommer nu ganska bra överens, och Tekla låter sig nästan förföras av den äldre mannen som är en bättre match för hennes rörliga intellekt. Men är inte det större sveket, det som knäcker Adolf, det att Gustav i över en veckas tid låtsats vara hans bäste vän men med baktankar om att krossa hans äktenskap? Kan han lita på något som Gustav och Tekla säger eller är han bara deras leksak? Teater Galeasens uppsättning av Fordringsägare är tätt regisserad och spelad, och ett intensivt åk mellan teoretiska positioner och känslor.

Länk till Teater Galeasens sida om Fordringsägare

måndag 12 november 2018

Sovjetisk affischkonst på Liljevalchs

Nittonhundratalets början var en tid av energi och nya upptäckter för konstnärer, samhällsbyggare och samhällsomstörtare. En känsla av att konsten kunde hjälpa till att bygga en ny, bättre värld (eller en hårdare) var spridd bland intellektuella i Europa och dess omnejd. I det nya Sovjetunionen renodlades en produktiv riktning inom affischkonsten, där text, bild (foto) och form samverkade för att föra ut ett budskap, det må vara reklam, påbud från Sovjetstyret eller filmaffischer. Estetiken var stilig och tilltalande men inte alls insmickrande; inte mjuka, stillsamma scener från en idealiserad landsbygd utan raka linjer av bild och text, gärna diagonalt för att understryka rörlighet och kraft.


Den svenske dokumentärfilmaren Michael Stenberg, vars far och farbror skapade många filmaffischer under 1920-talet och framåt, mötted en japanske samlaren Ruki Matsumoto som skaffat in och bevarat 20000 posters från Sovjettiden. Nu visas några av dem i en fin utställning på Liljevalchs. Där finns reklam där enbart text, i väl valda typsnitt och storlekar, gör affischen till en estetisk upplevelse. Andra innehåller ett minimum av illustrationer inramat av text, ett tecken i tiden för den moderna människan som vill ha viktig information snabbt och sedan lika snabbt gå vidare med nästa uppgift.


I en annan sal ropar affischerna ut budskap från den sovjetiska ledningen, och innehåller många uppmaningar till arbetarna att inte vara lata. Den tecknade sekvensen som hetsar en man att inte hasa, inte promenera utan springa iväg och betala matskatten kan se humoristisk ut, men när man minns hur Sovjetunionen pressade sina medborgare till att slita för ringa återbäring känns det ändå olustigt att se affischen som uppmanar till att slå ned på de lata arbetarna.


Det är dock en fröjd att se den bok av Vladimir Majakovskij, För rösten, vars typografi så skönt samverkar med dikterna och också bidrar med en estetisk och ofta humoristisk aspekt. Svart mot vitt och med uttänkta inslag av rött, bokstäver och illustrationer på snedden över sidorna, även om själva dikterna inte manipulerats utan står på förväntad plats på boksidorna.


Flera salar är med rätta dedikerade till filmaffischerna, varav de allra flesta är gjorda av bröderna Stenberg vilka också skrev in sina signaturer på affischerna som konstnärer, inte bara hantverkare. Filmer är ju menade att väcka känslor, och titeln och filmaffischen i synnerhet skall dra till sig uppmärksamheten. Spännande bilder och utsnitt av bilder samverkar med orden på postern: filmtiteln, skådespelare, regissör, utgivande filminstitut. Färgskalorna är begränsade; stora inslag av icke-färg som vitt, svart, grått, brunt och nyanser däremellan kompletteras av några grundfärger. Effekten blir en känsla av varken färg eller svartvitt utan en ny estetik för en ny tid. Även med kännedom om Sovjetunionens tyranni är det uppryckande att låta sig dras med i energin och framtidshoppet i affischkonsten från nära hundra år sedan.

Länk till Liljevalchs sida om Sovjetisk affischkonst


lördag 10 november 2018

Milkman av Anna Burns

Anna Burns roman är mångordig. Meningarna vecklas ut i bisats efter bisats, som förklarar varför man gjorde eller inte gjorde vad som beskrevs, som sedan vecklar ut sammanhanget ytterligare, som sedan förklarar litet till om vad man inte alls fick göra, och kanske också berättar vad som hände dem som inte gjorde som den skulle, och som till slut vänder tillbaka till det som låg för handen från början. Det krävs många och detaljerade förklaringar, för det är just alla de restriktioner innan man handlar och eftertankar innan man talar som styr människorna i staden. Staden nämns inte med namn, men vi kan förstå att det är Belfast, och närmare bestämt ett katolskt distrikt i Belfast.

Huvudpersonen nämns aldrig heller vid namn, knappt någon alls i boken, och de mest återkommande karaktärerna får beteckningar efter vad de är, inte vad de heter. Där finns first sister, third sister, wee sisters som är tre flickor som forsar fram i grupp. I familjen finns också fyra bröder, och kanske är det fler som liksom den nu avlidne fadern som måste rabbla sig igenom barnens namn från äldsta till yngsta innan man kommer ihåg namnet på just den man tänker på.

Där finns också maybe-boyfriend, Somebody McSomebody, och the milkman som förstör vår berättares stillsamma liv med sin kusliga uppvaktning. Bara genom att erbjuda henne skjuts (hon tackar nej), springa bredvid henne på joggingrundan och prata med henne ytterligare en gång startar han ryktena om att vår artonåriga huvudperson har ett förhållande med honom, en gift man i fyrtioårsåldern. I ett samhälle där det viktigaste hålls hemligt behövs det något annat att prata om än allt det som är förbjudet. I ett samhälle under tryck blir det lätt att se någon som sticker ut det allra minsta och börja skvallra om allt man sett eller tror att de har gjort.

As for the rumour of me and the milkman, why should it be down to me to dispel it, to refute gossip by people who fostered gossip and clearly wouldn't welcome either, denial of their gossip?

Boken är mångordig men vår huvudperson är fåordig. Gång efter gång står hon stum inför anklagelserna, och när hon till slut får ur sig att inget är sant, blir hon anklagad för att vara lögnare av sin egen mor. Skvaller, fördömande, syndabockar och social kontroll är livsluften för invånarna, och därtill med våld eller hot om våld hängande i luften hela tiden.

Anna Burns Milkman är skriven i ett fåtal långa kapitel med tät, sammanhängande text som ökar den klaustrofobiska känslan som kommer av det ständiga förklarandet och resonerandet. Till en början känns det beskrivna samhället som science fiction, och jag kommer ihåg samma känsla från den absurda men egentligen helt verklighetstrogna handlingen i Herta Müllers Heute wär ich mir lieber nicht begegnet. Efter hand vänjer sig även läsaren vid påbuden och misstron, och de blir normen att förhålla sig till.

Det finns mindre glädjeämnen i boken, som små fönster mot en annan värld, och det lättar upp. Men även när det ser som mörkast ut är boken fascinerande och något att längta tillbaka till, inte bara för att få veta hur det går utan för att få fortsätta att vara med vår huvudperson, den artonåriga flickan som läser böcker från andra århundraden medan hon går genom samtiden hon vill glömma.

torsdag 8 november 2018

Ett dockhem 2 på Stadsteatern

Sedan Nora lämnade sin familj har många undrat vad som hände henne. Det initiala förfasandet över husfrun som lämnade sina plikter blandades med beundran för kvinnan som valde att gå från det förhållande där hon inte blev sedd som en egen kompetent person. Med åren har också frågan väckts om hur barnen påverkades av att bli lämnade av sin näraste och käraste mor. Nu kommer Nora (Helena Bergström) tillbaka igen, femton år senare, i Lucas Hnaths Ett dockhem 2. Men hon vill smyga in och ut igen, och varken träffa make eller barn, och ändå få ett viktigt ärende gjort; maken måste skriva under skilsmässopapperen.


Ja, åren har gått och Nora har skapat sig ett nytt liv, men allt det - huset hon köpt, de utgivna böckerna - byggde på att hon inte hade en make och förmyndare, för rent legalt får inte en gift kvinna göra det hon har gjort. Så nu är det alltså dags för ännu en viktig underskrift, kanske ytterligare ett fuskande med datum, nu för att inte hela Noras liv skall slås omkull.


Men det går inte så enkelt som Nora hade hoppats. Visst hade hon väl räknat med att få gräla om sina livsval med sin enda förtrogna i det forna hemmet, Anne Marie (Marie Göranzon), och Noras argument är väl slipade efter femton års träning. Men så kommer Torvald (Philip Zandén) oväntat hem, och de två makarna konfronteras med varandra. Det är inte den kvittrande, harmlösa näktergalen Torvald möter nu, och argumenten viner genom luften. Det går att ha förståelse för hans känsla av svek, men samtidigt har han själv glömt hur han förminskade och misstrodde sin fru och förskönar livet de hade i sina egna minnen.


En svårare motståndare är dottern Emmy (Matilda Ragnerstam), en av dem till vilka Nora verkligen hade förpliktelser som hon smet från. Det är (dramaturgiskt) bra att Emmy inte är så bitter att det tar överhanden i deras konfrontation, men det hade kanske också varit bra att länka hennes mer konventionella val av livsväg med moderns svek? Under samtalet skall det visa sig att en urkundsförfalskning tycks tvinga fram behovet av ytterligare en, och det Nora begär för sig själv kan slå undan benen för Emmy på sin väg ut i livet.


Personerna på den stora, avskalade scenen talar och gestikulerar på ett sätt som är mer samtida med oss än med Ibsen. Det är bra till en början, för det gör det lättare att identifiera sig med människorna och deras känslor, istället för att hålla dem ifrån sig som 1800-talsmänniskor med andra restriktioner än vi. Dock tar det moderna över alltför mycket i slängigt talspråk och upprörda gester, vilket kontrasterar mot pjäsens innehåll och framför allt det faktum att Nora verkligen enligt lagen inte var tillåten att driva verksamhet och köpa hus. Med det sagt gav pjäsen några intressant tankar om Noras fortsatta liv, men inte tillräckligt minnesvärda för att bli mer än ett tidsfördriv.

Länk till Stadsteaterns sida om Ett dockhem 2

tisdag 6 november 2018

Disenchantment

Prinsessan Tiabeanie (BEAN!) är inte nöjd med alla förbud och begränsningar som omgärdar henne som enda barn till Kung Zøg av Dreamland, och ännu mindre med försöken att gifta bort henne med grannprinsar i lämpliga åldrar. Hon svingar hellre sejdlar på stadens ölhak, ger sig gärna ut på äventyr och är inte rädd för bråk. Nu är det dock inte bara Kung Zøg och hans rådgivare som har planer på Bean och Dreamlands framtid, utan även två mystiska figurer som betraktar skeendena från magiskt håll. De skickar demon en Luci till Bean, en liten rackare som skall lura henne in på fler och vådligare äventyr, och dessutom får hon sällskap av Elfo, en alv som flytt från sitt hemland för att han inte längre tål all gullighet och kolakokande.


Med Matt Groening som skapare till serien är det lätt att ha höga förväntningar på Disenchantment; kan den ha något av The Simpsons smarta samtidskritik eller Futuramas fantasifulla galleri av livsformer, och därtill vara lika rolig? Tyvärr når Disenchantment inte upp till de höjderna, och är inte ens särskilt bra om man släpper jämförelserna helt. Visst finns det ett brett persongalleri, men de enskilda figurerna är inte tillräckligt originella för att vara spännande. Visst finns det olika former av magi och monster i den medeltida världen där allt utspelar sig, och brutala bruk som halshuggning och insamling av pestsmittade, men de framställs inte med någon humoristisk finess, utan presenteras bara en i taget som bakgrundsdetaljer som skall vara där. Världsbygget blir varken sammanhållet eller intressant.


Idag förväntar vi oss av serier att de inte bara skall vara roliga i avslutade avsnitt utan även ha en lång story arc som räcker över hela säsongen, ja, ännu hellre över flera säsonger. En sådan tar form efter hand i Discenhantment, men samtidigt känns Luci som en tappad boll - skulle han vara ond? Lura Bean till farligheter? Varför blir inte hans uppdragsgivare besvikna på att han är en så kul och hjälpsam prick? Och Elfos hemliga förälskelse i Bean blir också mer en distraktion än något som skapar sympati och nyanser i gängets relationer.


För min del var avsnitt sju den punkt där jag fick en skymt av hur bra serien hade kunnat vara. När Elfo hade ljugit om att han visst hade en flickvän - med ett öga - och rött hår - så hittade minsann hans kumpaner flickvännen åt honom, en folkilsken jättekvinna från norr. Det banala skämtet vändes till något annat när det visade sig att "flickvännen" hade helt andra planer, och vändes sedan åter igen till något mer givande av hennes förehavanden vid hovet i Dreamland. Dessutom dök en av Beans friare upp från ett av de tidigare avsnitten, fortfarande i grisform efter sin olyckliga förvandling. Det är sådant som ger en serie djup; att ett skämt inte stoppar med en dråplig händelse utan tas vidare till något ännu roligare, och att man plockar upp trådar från tidigare avsnitt.


I de följande avsnitten sker riktigt olycksbådande saker, och plötsligt har allt ställts på huvudet och säsongen slutar med en enorm cliffhanger. Kan Disenchantment komma tillbaka med en riktigt välskriven och nyanserad säsong med mer och bättre humor? Det hoppas jag innerligen.


söndag 4 november 2018

Old Man's War av John Scalzi

Det finns science fiction som beskriver ett universum myllrande av olika livsformer, till exempel David Brins Uplift-serie och Becky Chambers böcker. Så gör även John Scalzi i Old Man's War - men de här utomjordingarna ligger i krig med människorna. Där finns inget galaktiskt råd som mäklar fred mellan civilisationerna, utan hungriga, expansiva utomjordingar beredda att invadera och kolonisera planeter, och om där redan finns en befolkning utrota, förslava, äta upp den. Mänskligheten behöver också nya planeter för att kunna breda ut sig, och det är lika bra att ligga på med erövrandet och stridandet mot de konkurrerande livsformerna så inte Jorden blir en munsbit för någon annan.

Rekryteringen till mänsklighetens intergalaktiska stridsstyrka CDF sker intressant nog bland pensionärer. Det är allmänt känt att CDF föryngrar dig vid rekryteringen, så att deras militär består av friska ungdomar med ypperlig fysik. Detta är nog så lockande för människor som börjat känna sin kropp ge vika i styrka och rörlighet, och det är så som änklingen John Perry resonerar när han på sin sjuttiofemårsdag slutför sin inskrivning till CDF.

Det är inte till sig själv som tjugoåring som Perry och hans medrekryter stöps om, utan till extra starka, stryktåliga och uthålliga versioner av sig själva. Det är ytterst nödvändigt, då fienden inte längre består av andra människor utan av livsformer med ofta obegripliga seder och stridstekniker som dödar på helt nya och oväntade sätt. De nyrekryterade får njuta fritt i en vecka av sina nya kroppar, sedan börjar den hårda träningen och snart är de i fält, i rymdskepp eller på marken i nya solsystem och ständigt nya motståndare.

Boken hittar en intressant balans mellan adrenalinstinn militär SF och upplevelsen av krigets meningslöshet. Efter att ha skjutit och stampat ihjäl något hundra- eller till och med tusental fiender börjar vår huvudperson ifrågasätta om han är mänsklig längre, och han visar sig inte vara ensam om den känslan. Men skulle det inte vara bättre att välja diplomati och förhandling istället för strid hela tiden? Korpral Viveros, som dittills slagit ned på dylika pacifistiska yttringar, gör då tydligt att hon visst kan se det så, men att hon väljer att arbeta sig uppåt tills hon har positionen att välja det, och tills dess lyder hon order och kriga i mänsklighetens tjänst. Det är ju ändå så att fotfolket inte vet vad som har försiggått innan de sätts in i strid, och i en krigssituation är det inte läge att hälften tvekar och försöker hitta på något annat än det de beordrats till.

Boken hinner ge oss närkontakt med ett par av människornas fiende, varav Consu verkar mycket intressanta. Det finns ett par teknikbeskrivningar som inte känns helt trovärdiga - föryngringen av rekryterna och hur skeppen förflyttar sig. Jag förstår att de inte är bokens huvudtema utan verktyg för berättandet, men vetenskapen bakom låter så otrolig och de beskrivs så knapphändigt att jag de fortsätter att gnaga i bakhuvudet medan jag läser vidare. Sammantaget är dock Old Man's War en bladvändare, och jag kommer att läsa vidare i de övriga böckerna i serien.

Fler böcker av John Scalzi:
Ghost Brigades
The Last Colony
Zoe's Tale
 
Redshirts

The Collapsing Empire