[...] mitt huvud sjunker långsamt till botten, det är inte så djupt, bara någon meter. Det mörka håret står som en fallskärm ovanför huvudet så länge det befinner sig i rörelse [...]
Från andra sidan dödsögonblicket berättar hon om sitt liv för oss, inte kronologiskt utan i oordning, så som hennes liv var mer eller mindre från det hon var liten. Livet på gatan. Den sköna första silen. Kärleken mellan henne och Shane. Barnen de fick - Valle som togs ifrån dem, Solveig som hon gav ifrån sig direkt efter födseln. Barndomen med föräldrarna vars egna drickande gjorde dem halvt frånvarande. Lillebrodern som dog. Och då och då varvar hon in bilder från bilfärden med jägaren, hur han tar henne till en isolerad plats utanför staden, hur han begår sitt våld mot henne. I några stunder är hon medveten om att hon är på väg mot sin död, och lugn över det. I andra stunder vill hon fly, ropar högt med jord i munnen. Efter att hon dör kan hon se hur livet fortsätter för dem som överlever henne, fortfarande varvat med pusselbitar från sin sista dag och alla dagarna innan.
Kapitlen är på några sidor eller bara några meningar, med samma förmåga att nästan visa något vackert i det som är trasigt, vare sig det är vajande trädgrenar eller kärleken till Shane och barnen som inte räcker. En egen skönhet ligger i det fragmentariska berättandet, som känns som ett troligt sätt att se och förklara världen för någon som har lämnat den, någon som redan innan döden bara hade ett svagt fäste i livet.
Fler böcker av Sara Stridsberg:
Drömfakulteten
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar