tisdag 31 december 2019

Årets bästa konserter 2019

Nu börjar jag med det bästa, en sensation från Fjärran Östern: The HU från Mongoliet! Oj vilken konsert, vilket publiktryck, vilka spännande instrument och sång och vilken energisk musik! De kommer tillbaka till Sverige för fler konserter 2020 som inte bör missas!


En fin konsert med en gammal favorit var den med Lisa Stansfield; hennes rika och varma röst fyllde lika bra som förr låtarna från en tid när melodi och mening var viktigare än vad det verkar som idag.

Gröna Lund är bra på att ta in artister med lång karriär och stor beundrarskara vilket tyvärr leder till stress och trängsel när det gäller att få en plats framför scenen, men också sköna konserter i sommarkvällen under dundrande bergbanor. Både Robert Plant och Lenny Kravitz spelade och sjöng tight och valde bra låtar från sina långa, imponerande låtlistor sommaren 2019.


Philip Glass exakta och krävande musik är kanske inte vad man väntar sig skall fungera i livesammanhang, men tonerna får ju en extra dimension när man vet att de faktiskt spelas framför ens ögon och öron, just så precist som det behöver vara. Fascinerande!

Kungliga Operan spelar en hel del underhållande operor, och årets finaste och roligaste var Rossinis Askungen. Mindre publikfriande, mer allvarlig men också otroligt vacker var Der ferne Klang av Franz Schreker.

Jag kan bara hoppas på ett lika varierat och bra musikliv under 2020!

Nåja... Vad är en bal på slottet?

måndag 30 december 2019

Årets bästa böcker 2019

Jag älskar listor över böcker som är nominerade till litterära priser och tar dem som direkta boktips till just mig. I år hände det att den bok jag tyckte allra bäst om på Bookerprisets lista också vann! (delat med Margaret Atwood) Det var Bernardine Evaristos mästerliga Girl, Woman, Other som kommer att bli klurig att översätta men väl värd det. Också på listan men utan pris var The Wall av John Lanchester och den är faktiskt lika läsvärd.
Av de nominerade till Hugopriset vann ingen av mina favoriter, vare sig den originella sagan Spinning Silver eller Record of a Spaceborn Few, ännu en stark bok av Becky Chambers som blev snuvad igen.

Något annat som startar min läslusta är när en författare kommer till Sverige på besök, och jag är glad att det gav mig anledning att läsa igenom Frances Hardinges bokproduktion. Ur den fastnade jag speciellt för The Lie Tree och makalösa Gullstruck Island som väver ihop sagor på så många plan till en fascinerande historia.

Så gott som allt som Ursula K. Le Guin har skrivit är egentligen värt att läsa, men av det jag har läst i år vill jag speciellt rekommendera kortromanen The Telling, som låter så mycket sägas strax utanför fokus, precis som det är meningen för människorna som berättar, förvaltar och lyssnar.

 First contact-berättelser stimulerar min fantasi, och i år har jag läst tre riktigt bra böcker där människor stöter på annorlunda livsformer på nya planeter. Det gäller Planetfall, den första och bästa i Emma Newmans tetralogi; Semiosis av Sue Burke där vi får möta växter som utvecklat högre intelligens än planetens djur; och Adrian Tchaikovskys Children of Time (som följs upp av den lika omtumlande Children of Ruin).

Raka motsatsen till allt detta, men överraskande bra, är Edward Bloms fina självbiografi I full blom, som överraskade mig genom att vara skriven med så stor självreflektion och filosofiska tankegångar mitt i allt livsnjutande och motgångar. Vare sig man är bekant med den gode mannen eller ej blir han genom boken som en ny, klok vän till en.

söndag 29 december 2019

Årets bästa TV-serier 2019

Numera är utbudet av TV-serier överväldigande, och tillgängligheten stor med alla streamingtjänster som undertecknad inte kan motstå. Förutom alla pågående serier som förgyllt kvällarna med nya säsonger i år finns det ännu fler som jag hunnit både påbörja och avsluta i år. Jag hör inte till dem som ser en hel säsong på en helg; ett eller två avsnitt per dag är vad jag mäktar med, men med flera serier på gång parallellt hinner det ändå bli en hel del.


Med långfilmslånga avsnitt som man längtar tillbaka till var årets bästa serie helt klart Babylon Berlin. Vilken perfekt blandning av lockande historiska miljöer, spännande handling och det där extra i musiken och modet! Låt oss hoppas att nästa säsong lever upp till de första.


En serie som tyvärr inte får fullfölja de planerade sju säsongerna är The OA. Åh, som jag skulle vilja veta hur det går! Jag önskar mig en illustrerad bok av seriens skapare som beskriver allt som var tänkt att hända. Lika drömlikt placerad mellan verkligt och övernaturligt var Undone. Coen-brödernas The Ballad of Buster Scruggs studsade frejdigt mellan jordnära, nära-döden- och efter-döden-upplevelser, det gjorde även Nadia i Russian Doll, och detsamma gjorde människor och änglar (fallna eller för syns skull lydiga) i Good Omens, för att inte tala om de fantastiskt roliga vampyrerna i What We Do in the Shadows.


Helt och hållet verklighetstrogna var serierna Min fantastiska väninna och Halt and Catch Fire. Båda berättar om miljöer och händelser som ligger nära i tiden men har svepts bort av det som är starkare och färggrannare, men framför allt berättar de om mänskliga relationer under de här omständigheterna. Lika realistiskt men med en fot inne i den obekväma humorn står översnälle Gösta bland sina krävande vänner och släktingar.


Ännu mer obekväm är humorn i Veep med tanke på att serien började som satir om amerikansk politik men nu har överträffats av verkligheten. Ändå höll den ända in i slutet och gav mig många goda skratt. Detsamma gjorde den litet fladdriga men djupt sympatiska Crazy Ex-Girlfriend. Men den som svepte omkull mig som en stormvind var Fleabag, och det var en serie där jag faktiskt inte kunde hålla mig till två avsnitt om dagen, utan jag såg båda säsongerna på två dagar, hukande under en filt så att inte den starka sommarsolen skulle blänka i skärmen och förstöra bilden. Se ut ur rutan och tala till mig igen, Phoebe Waller-Bridge!



Årets bästa filmer 2019

Det är roligt att titta tillbaka på hur många bra filmer av olika slag som har haft premiär under året. Det har varit fantastiska historier från verkligheten som The Boy Who Harnessed the Wind och den fiktiva men vardagsnära Sorry We Missed You. I Roma valde regissören Alfonso Cuarón att ställa sin familj i bakgrunden när han berättade den älskade hushållerskan Cleos historia.


Det finns en speciell känsla över filmer som framställer äldre tider på originella sätt, som The Favourite och den jätteroliga The Little Hours. Litet närmare i tiden gjorde Tarantino det i sin lyckosamt historieförvrängande Once Upon A Time... In Hollywood.



Smarta nördtjejer försökte pressa in tre års festande på en natt och hann med en hel del i roliga och fina Booksmart. Star Wars: The Rise of Skywalker var en positiv överraskning, Captain Marvel en stark superhjältefilm, men årets bästa actionfilm var Shazam!, rik på såväl skräck som äkta omtänksamhet.


lördag 28 december 2019

Årets bästa teater 2019

Att gå på teater är något jag älskar och försöker göra så ofta som möjligt. Men i år verkar jag inte ha sett så många pjäser, och när jag tittar tillbaka så har jag heller inte prickat in så många höjdpunkter. Det beror förstås på att utbudet är mindre under renoveringen av såväl Stadsteatern som Dramaten. Det var ändå på Dramaten jag hann se flera av de enligt min mening bästa uppsättningarna.


Noréns fördjupade arbete med pjäser som bygger på stämning - inte handling - är ett nöje med smärtsam underton, och Andante var årets bidrag från hans penna. Där fanns också Ionescos Stolarna, stapplande men full av energi på samma gång. Den spegelvända Faust-pjäsen Hålla andan var ojämn men scener och dialoger ur den har stannat i mitt minne.


Riktigt fin och sevärd var familjeföreställningen Bortbytingen, med Selma Lagerlöfs saga förvaltad och utvecklad till att låta oss höra mer från Bortbytingen själv och olycksbarnet Mylingen.

Tur nog finns det scener även utanför de två största teaterhusen, inte minst i Göteborg där den alltid genuine och fascinerande Johan Holmberg spelade i Shakespeares En vintersaga på Folkteatern. Och nu måste Teater Alma och dess fantastiska ensemble få mer uppmärksamhet, för tillsammans med En vintersaga var deras Yvonne, Prinsessa av Burgund den bästa teatern jag såg det senaste året.


torsdag 26 december 2019

Semiosis av Sue Burke

Idealisterna som landade på den nya, jordliknande planeten döpte den till Pax och skrev manifest för att skapa ett nytt samhälle, utan den fientlighet och naturförstöring som människorna åstadkommit på jorden. Pax luft går att andas, där finns vatten, men floran och faunan är annorlunda än på jorden så människorna måste undersöka vad i kretsloppet de kan leva av. Och, kommer det att visa sig, var i kretsloppet de själva passar in.

På Pax har evolutionen tagit en annan väg än på jorden: där finns djurarter med intelligensnivåer som liknar djurarter på jorden, men de som främst har utvecklat ett (mycket långsiktigt) tänkande är växterna, och i synnerhet en växt som människokolonin skall komma mycket nära under berättelsens gång.

Bokens kapitel har olika berättare, och rubrikerna markerar årtalet efter landningen på Pax samt namn och till vilken generation den som för ordet hör. I början gör handlingen hopp på flera år mellan kapitlen, men mot bokens slut kan de utspela sig samma år men med andra berättare. Och i några av kapitlen är det den mest intelligenta växten på Pax som talar, och då både för handlingen framåt och bidrar med insikter om sin egen filosofi. Växter är långlivade, djur kommer och går. Medelst dofter, gifter och sinnesförändrande ämnen har den dominanta växten "tränat" djuren att ge den näring och omvårdnad. För de nya djuren på Pax, alltså människorna, kan det vara mycket gynnsamt att börja leva i symbios med den stora, generösa växten. Men hur mycket manipuleras de av frukten och dofterna de bjuds på? Hur självständiga kommer de att vara efter några år i bambuns skugga?

Sue Burke har skapat en mycket lockande värld och ett tänkvärt kretslopp med helt andra aktörer än de livsformer vi känner på jorden. Det är väldigt intressant att se hur medvetna växter använder sig av kemin i sina rötter, stammar, blad och fruktkroppar för att påverka världen omkring sig. Där finns också fippokats, glada kattliknande djur som kan lockas till att tröska upp fält för sådd med sina långa klor om de kan se det som en lek. Men förutom den möjliga faran med att bli beroende av regnbågsbambun, som Sue Burke smyger in i meningar mitt i berättelsen då och då, behöver människorna också förhålla sig till de varelser som kommit till Pax före dem, och som faktiskt byggt de vackra glashus där de nu bor. Varför lämnade de symbiosen med regnbågsbambun? Var finns de nu? Kan de bli människornas vänner eller är de fiender?

Boken Semiosis är ett nöje att läsa, trots några motsägelser i texten. Det är fint att se hur pacifisterna på Pax verkligen arbetar med att skapa en egen kultur, hur de hanterar att det finns en mördare ibland dem, och hur långt de kan gå i sin ickevåldsfilosofi när de möter yttre hot. Jag hoppas på fler lika fantasieggande böcker från Sue Burke.

söndag 22 december 2019

Star Wars: The Rise of Skywalker

Är Star Wars science fiction eller fantasy? Det har dryftats sedan galaxen var ung. Sista filmen i trippel-trilogin, The Rise of Skywalker, börjar som en klassisk gotisk skräckhistoria, med mörka stensalar, vittrande statyer och en häxmästare som talar från andra sidan graven. Med en blandning av högteknologi och midichloriansk magi byggs en enorm armé upp för att krossa allt motstånd när First Order blir till Final Order. Så kan de lägga makt bakom orden som sänds ut till allt liv i galaxen: inom sexton timmar kommer de att börja utplåna alla planeter som inte underkastar sig dem.


Mot denna korta deadline arbetar våra få rebeller från sin bas på djungelplaneten Ajan Kloss. De behöver hitta till den mytiska planet varifrån attackerna kommer att starta, och för att hitta dit ger de sig ut på en jakt efter ledtrådar som tar dem till spännande planeter med intressanta varelser och traditioner. Låt oss tittare likväl som Rey, Poe, Finn, C-3PO och BB-8 för några minuter glömma att tiden tickar iväg när vi landar mitt i den färggranna Aki-Aki-festivalen på planeten Pasaana! Men nej, Kylo Rens spejare är dem hack i häl och det är inte bara bråttom utan farligt att hitta den viktiga artefakten de söker.


Snabbt vidare till nästa planet med ett på många sätt kallare klimat, gamla frenemies och så en jätterolig fixare vid namn Babu Frik vars hackande riskerar C-3POs långa minne av allt som hänt i Star Wars-universat (dock inte hans artiga personlighet, tack och lov). På vägen har gänget dessutom plockat upp droiden D-O som är ännu sötare än de små Aki-barnen de lämnade. Ännu ett besök på en bar med en flora av livsformer vi inte mött förut är förstås välkommet. Och så en scen där stackars Stormtroopers faller åt höger och vänster som käglor på en bowlingbana, så överdriven att det måste vara med flit!



Vi kommer att få se många envig mellan Rey och Kylo Ren under skiftande omständigheter, och för egen del uppskattar jag dem alla. Ett sker på ett vidsträckt sandfält, ett på ett grått hav med enorma vågor, ett äger rum trots att de båda är på olika platser. För varje gång blir det tydligare att deras krafter är jämbördiga och det verkar omöjligt att se en av dem vinna över den andra. Men det drivs också in en kil av mörker i Reys kraft. Hon har tränat sin jedi-förmåga hårt under tiden som har gått, och hon är mycket skicklig, men hon vet att hon fortfarande inte har Kraften under kontroll och det är ett farligt tillstånd att vara i.


Det har alltid talats om lockelsen från den mörka sidan, men det har ofta varit mer ord än verkliga känslor när den unge jedins rebellvänner har hovrat i bakgrunden. Nu får vi dock se hur stark den är och skär genom Reys motstånd, när rebellerna slås ned i stora skaror och det kanske handlar om att inordna sig för att inte utplånas. Som väntat pågår slutstriden på två håll: mellan listiga rebellstyrkor och en övermäktig imperie-armé, och mellan bärare av Kraften vars vilja kan komma att styra galaxens öde.


Star Wars: The Rise of Skywalker behöver knyta samman trådar från alla tidigare filmer, särskilt de ikoniska tre i mitten-trilogin. Det gör den litet övertydligt ibland, men visst gör det gott att se gamla vänner dyka upp (Wedge Antilles!) och en del misstag rättas till (Chewbaccas medalj!). Ser man till de tre sista filmerna känns Kylo Rens personliga utveckling inte helt sammanhängande, men för den sista filmens syfte är den tillfredsställande nog. När filmen slutar är framtiden inte självklar, men inte heller omöjlig. "De vinner när du tror att du är ensam."



*** mild spoiler ***

Jag är förvånad och litet besviken över att filmen inte tog chansen att lägga in en slutscen med fest vid lägerelden på Endor, med glada ewoker, en Lando Calrissian som klappar i takt med musiken och döda jediriddare som vänligt ser på från sidan.

fredag 20 december 2019

The Unwritten av Mike Carey och Peter Gross

De tretton böckerna om den unge trollkarlen Tommy Taylor älskas av hela världen, och en stor del av kärleken och intresset spiller över på författarens son Tom Taylor. Hans liv är fyllt av resor mellan Tommy-konvent, vilket kan vara nog så stressande. Det är svårt nog att finna sin identitet i den här världen, men Tom möter dessutom horder av människor som kan böckerna utantill och ser honom som trollkarlspojken själv. Vid en paneldebatt händer så det oundvikliga: en ung kvinna reser sig upp och frågar vem han egentligen är? För beläggen för hans ursprung är motstridiga. Är Wilson Taylor verkligen Toms far? Vem är i så fall hans mor? Och har Tom Taylor någon del i att fadern försvann för ett tiotal år sedan? Är Tom Taylor kanske inte ens en människa... är han framskriven ur berättelserna?

Det är inte första gången Tom Taylors ursprung blir ifrågasatt, men den här gången är påståendet mer övertygande, och dessutom lockar frågan fram aktörer som pressar fram situationer som härmar vad som händer Tommy i böckerna. Händelserna är intrikata och livsfarliga; de som skapas av hängivna fans och i synnerhet de som orkestreras av den anonyma grupp som konspirerar i utkanten av vad människorna ser och förstår. Men när Tom Taylor kastas ut i en förvirring om vem han är, dessutom jagad av hänsynslösa mördare, dyker vid hans sida upp en kvinna och en man som speglar Tommy Taylors kamrater och sidekicks från böckerna. Allt det onödiga vetande om vilka klassiska böcker som utspelar sig på vilka adresser som Wilson Taylor tvingade sonen att memorera blir ytterst viktig och användbar kunskap. För böckernas världar och deras invånare är verkliga inom sina egna gränser, de som kan korsa gränserna har planer för vad som skall hända, och mot sin vilja är Tom Taylor deras största hot.


Författaren Mike Carey och konstnären Peter Gross skapade redan i Lucifer en episk berättelse som spänner över flera världar, med bifigurer och sidohistorier som växer sig större och har stor inverkan på huvudstoryn. Det lyckas de med även i The Unwritten, som skrevs och publicerades i serietidningsformat under sex år och nu är samlade i elva läsvärda volymer. Nu rör sig historien genom världslitteraturen, låter den färga av sig på vår tid och visar hur viktiga människors drömmar och kreativitet är. Mest av allt är dock The Unwritten ett magnifikt äventyr med intressanta protagonister i fantasieggande miljöer. Berättelsen ändrar karaktär och form beroende på var den utspelar sig, och en utvikning om en mindre karaktär kan visa sig ha stor betydelse senare.

Det är en fröjd att se Peter Gross skickligt måla fram Mike Careys historia i väl disponerade rutor och icke-rutor över sidorna, varvat med Yuko Shimizus vackra omslagsbilder. Insprängt tidigt i berättelsen kommer avtryck av webbsidor där fans diskuterar vad som händer med Tom/Tommy Taylor. En fascinerande sekvens om Lizzie Hexams barndom låter läsaren välja själv vad hen tror skall hända, så att man får bläddra fram och tillbaka precis som i de där spännande böckerna som fanns innan internet. Att följa Tom Taylor är en upplevelse att minnas.

Fler böcker av Mike Carey:
Lucifer
The Girl with all the Gifts
Fellside
The Boy on the Bridge

 

torsdag 19 december 2019

Atsuko Tanaka på Moderna Museet


Kvinnan som ser ut mellan lamporna ser bräcklig ut, i en av de svartvita bilderna nästan orolig. Men på Moderna Museet finns inte bara bilderna från Atsuko Tanakas performance år 1956, utan även glödlampsklänningen själv och en film från ett framförande där ljuspunkterna virvlar i dans. Av och ill slås lamporna på, några färger i taget. Konstverk, mode och tillämpad teknik på samma gång i klänningen, och också en aning fara med de sladdar och heta lampor mot kroppen.


_________________________________________________________________________________
Runt om i rummet hänger tavlor av Atsuko Tanaka; rundare varianter på kopplingsscheman där cirklar fyllda med olika färger sammankopplas av flera linjer till mönster. Cirklarnas placering gentemot varandra, deras starka varma färger, hur linjerna dras mellan dem, är hur motiven skapas. Förklarande text och några bilder visar också att Atsuko Tanaka brukade måla sina tavlor inifrån och ut, sittande på golvet. Eller framåtlutad, som i filmen Rundel i sanden där hon skapar ett konstverk som försvinner med vågorna.

När jag ser att tavlorna är tillkomna på marken, vända upp mot åskådaren, och jämför med de avlånga färgade lamporna i klänningen, föreställer jag mig att tavlornas rundlar visar kortändan av sådana avlånga objekt, men alla måste inte vara hårda lampor utan en del kanske är plastkorvar fyllda med färg, packade garnnystan; övervägande mjuka och icke-hotfulla objekt som kommer upp ur marken mot oss i samstämd formation.



Atsuko Tanaka tillhörde den Osaka-baserade Gutaigruppen vars motto var att "skapa något som aldrig tidigare existerat", och det är riktigt intressant och uppiggande att se och känna energin och uppfinningsrikedomen från den tiden i Atusko Tanakas verk.

Länk till Moderna Museets sida om Atsuko Tanaka



tisdag 17 december 2019

Russian Doll

Groundhog Day fast brutalare är Russian Doll, för det är varje gång hon dör som Nadia Vulvokov vaknar upp igen framför spegeln på sin 36-årsfest. Visst lever hon ett självdestruktivt liv, men det är litet onormalt hur ofta hon dör inom några timmar under samma dygn, gång på gång. Varför då? Vad är det som händer? Är det en riktigt dålig snedtändning på någon okänd drog? Nadia letar efter ledtrådar, och varje gång hon startar om på nytt möter hon samma människor men under olika omständigheter. Vad kan hon göra den här gången för att hindra den stackars uteliggaren från att frysa ihjäl? Men nej, det är inte maximal medmänsklighet som kommer att rädda henne ur loopen, det är något annat och mycket svårfångat.


Hon är inte den enda som sitter fast i en evig rundgång. Även Alan några kvarter bort lever samma dygn om och om igen, men för honom är det istället skönt att ha perfekt kontroll över allt som kommer att hända, även om det krossar hans hjärta. Men när han råkar stöta på Nadia rubbas hans noggranna pussel. De två börjar samarbeta om att hitta anledningen till vad som händer och hur de kan komma vidare från det de sitter fast i. Nu börjar också deras verkligheter att förändras på oroväckande sätt, så kanske är det riktigt bråttom med att hitta en lösning?


Russian Doll är en kort och intensiv serie där varje avsnitt både är nog i sig själv och lockar en att vilja titta vidare. Detsamma går att säga om hela serien: den avslutas kraftfullt men planen var hela tiden att göra tre säsonger, och så verkar det också bli och det är jag glad för. Nadia (Natasha Lyonne, som också skrivit och regisserat stora delar) kan vara irriterande med sin raspiga röst och slängiga stil, men också fascinerande, och den stele Alan väcker också sympati och intresse för hans öde. Trots flera sorgliga scener rusar Russian Doll vidare med stor energi och, till slut, en egen variant av livsglädje.



måndag 16 december 2019

Boneshaker av Cherie Priest

Det är i början av det amerikanska inbördeskriget och platsen är Seattle, men inte som vi känner det. Vi är i en alternativ tidslinje där utvecklingen följt steampunkspåret, och där Seattle dessutom skakats i grunden, evakuerats och omgärdats av en hög mur för att hindra saker och människor från att komma in och komma ut. Det var guldruschen som fick uppfinnaren Leviticus Blue att bygga en enormt stor och kapabel borr som skulle hjälpa hans ryska investerare att gräva efter guld under de ryska delarna av Alaska. Boneshaker kallades denna "Incredible Bone-Shaking Drill Engine". Men vid första provturen gräver Boneshaker ut husgrunder i vida cirklar och gör hela staden instabil. Gator och hus faller ned i slukhål, och dessutom grävs det hål i bankvalven och stora summor pengar försvinner. Var det en olyckshändelse att Boneshaker slet sig, eller är Leviticus Blue en bankrånare och sabotör? Folk är snabba att hitta en syndabock och Leviticus Blue pekas ut som skyldig - och därtill försvunnen i kaoset.

Hans hustru Briar Wilkes bar på deras ofödda barn när hon flydde staden. Likt de flesta andra flydde hon inte långt utan bor i områdena runt den avspärrade staden, fläckad av den försvunne makens rykte och mer eller mindre utstött. Nu är sonen Zeke en tonårspojke med allt vad det innebär; att vilja frigöra sig från sin skyddande mor och vilja hitta sanningen om sin förtalade far. Han rymmer hemifrån för att ta sig in i Seattle och leta efter sanningen på egen hand.

Det värsta med Boneshakers framfart var dock inte att staden raserades, utan att de stora borrgångarna exponerade en mystisk underjordisk gas som sipprade upp och påverkade människorna. Gasen, the Blight, gör människorna till levande döda som bara vill jaga och äta levande människor - rotters kallas de här. Den gasen är det som man försöker stänga in bakom murarna kring Seattle.

Men kan man dö av det, kan man bli hög på det, är det många som resonerar. Den giftiga gasen kan destilleras till ett rusmedel som många utanför Seattle konsumerar trots risken att dö eller långsamt förvandlas till rotters. Ännu mer riskfyllt lever de som bosatt sig, eller bor kvar, innanför murarna. Dem stöter Zeke på när han snubblar in i Seattle, och därefter även Briar när hon följer efter för att hämta ut honom. I utrymmen avskärmade från the Blight lever de, utrustade med skyddsmasker mot gasen och vapen mot rotters och fientliga människor. Det är en bräcklig fred de lever i, i en halvt sönderfallen och halvt förstärkt stad, och det är beskrivningen av livet i de underjordiska gångarna och de ödelagda husen som är bokens största behållning. Där finns driftiga kineser som pumpar in ren luft uppifrån, där finns en bar med stamklientel och mestadels god stämning, och i bakgrunden finns alltid Minnericht, den gåtfulle uppfinnaren som informellt styr Seattle med hot och lockelser.

Jag är inte helt förtjust i hur Cherie Priest låter sina karaktärer tala om "Chinamen" och deras egenheter, även om jag förstår att det är deras uttryck och inte författarens åsikter. Ännu mindre gillar jag de upprepade drama-scenerna när Briar eller Zeke insisterar på att göra något farligt trots att mer erfarna Seattlebor varnar dem och visar på andra vägar. Det är inte så klumpigt gjort som i sämre skrivna böcker, men är ändå litet störande i längden. Boneshaker är ändå en uppfinningsrik och underhållande bok, som sagt speciellt i hur den beskriver det raserade och återuppbyggda Seattle med faror lurande bakom varje hörn.

lördag 14 december 2019

Born To Be Bad i Berwaldhallen

Konserter med musik från filmer är alltid något speciellt, och särskilt om de har ett intressant tema och väl valda stycken på temat. Och så brukar det ju vara i både Konserthuset och Berwaldhallen när Orvar Säfström plockar fram musik från kända filmer inom fantasy, science fiction och skräck. Nu var det filmskurkarnas tur att stå i fokus. Konserten öppnade med en av de grymmaste skurkarna med den mest medryckande musiken, nämligen Imperial March från Star Wars V: The Empire Strikes Back. Skulle vi inte alla vilja ackompanjeras av den när vi stegar fram med vår svarta mantel fladdrande bakom oss? Men det var nästan litet synd att börja med den ikoniska musiken då varken orkestern eller publiken kändes riktigt uppvärmd.


Så kom Danny Elfmans Waltz to the Death från Tim Burtons första Batmanfilm. Det var skönt otäckt att låta sig svepas med i de fina valstonerna i visshet om att Jokern snart skulle vända det vackra till något hemskt. Och minsann, färre och färre stråkar spelade de fina melodierna och så tog resten av orkestern över med mörkare tongångar. Lika nyanserat och målande i sitt berättande var John Ottmans Main Theme/I Work for Keyser Söze/The Greatest Trick från The Usual Suspects. Med filmen Hellraiser i bakhuvuet kändes Christopher Youngs The Hellbound Heart/Re-resurrection kuslig från början till slut, även när musiken inte innehöll några hotande disharmonier.

I musiken som spelades från The Silence of the Lambs, Main Theme/Lecter Escapes, fanns ett långt stycke av Bachs Goldbergvariationer inlyft, ett klassiskt verk som den annars så grymme Hannibal Lecter gärna avnjöt tillsammans med... blodiga maträtter. Howard Shore hade skrivit den musiken, och också sista stycket i första akten, den sorgliga Gollum's Song från Lord of the Rings: The Two Towers. Den efterlängtade Sabina Zweiacker äntrade scenen och sjöng den vackra, vemodiga melodin. Efter paus fortsatte den ljuvliga smärtan i Ramin Djawadis mycket välskrivna musik från Game of Thrones, först hjärtslitande i Jenny of Oldstones och sedan iskallt i Winter is Here.

John Carpenters tema till filmen Halloween är enkelt, oförglömligt och ruggigt. I arrangemanget för hel orkester växte det till något stort utan att förlora sin kärna, och drog med rätta ned stora applåder från publiken. Så följde Marc Shaimans musik från Stephen King-filmen Misery: Number One Fan, inklusive Beethovens Månskenssonaten i övertjusigt arrangemang av Liberace. Jag har ju sett Bruce Willis spela den fångade författaren i Misery, men mer känd är han förstås från Die Hard, och från den filmen fick vi höra Michael Kamens The Nakatomi Plaza/Gruber’s Arrival/The Vault, med inslag av (åter igen) Beethovens An die Freude vilken ju ackompanjerade Alan Rickman som Gruber.


Den gode Rickman spelade ju i Harry Potter-filmerna men var inte med i scenen vars musik nu spelades från Harry Potter and the Goblet of Fire, nej, det var uppgörelsen mellan Harry Potter och Voldemort, tonsatt av Patrick Doyle, där den dramatiska händelsen tack och lov ledde ut i ljus och hjälp från Harrys döda föräldrar.

Sista ordinarie musiken på programmet var det mycket dramatiska stycket The Beginning/Vampire Hunters av Wojciech Kilar från filmen Bram Stoker's Dracula. Men det fick ju inte sluta än! Mer musik, mer sång krävde de intensiva applåderna. Så då vände man sig till en ur-skurk inte direkt från film, men väl från opera: Nattens Drottnings Aria ur Mozarts Trollflöjten, där förstås Sabina Zweiacker sjöng den hämndlystna drottningens vredesord. Det var en pampig avslutning på ännu en välplanerad och välspelad filmmusikkonsert!

torsdag 12 december 2019

Teresa Solar på Galleri Index

Galleri Index utställningslokal är liten och har lågt i tak, och det ger en extra spänning åt de föremål som ställs ut under namnet RIDE RIDE RIDE. Man kommer nära objekten, måste gira mellan dem litet försiktigt för att inte välta något, och se dem från kortare avstånd än det kanske var tänkt. En del av föremålen ser ut att vara hämtade från nöjesfält, i lockande och litet onaturliga färger och former. Sett på håll kan man längta efter att klättra och klappa på dem, men på nära håll känns de mer avskräckande och faktiskt mer autonoma; vad har jag för rätt att klättra på den här gula formationen?

Det mesta som är samlat har milda färgställningar och mjuka former. En häst står så underligt ihopsjunken att jag har svårt att hitta dess huvud, en annan har magen onaturligt långt utdragen på längden, men eftersom det är en leksak kan man fortfarande tänka sig att den skall vara just så för att passa in i någon specifik lek.

Denna häst har sin gudomliga motsvarighet i Nut, nattens gudinna i det gamla Egypten. Här finns hon, utsträckt över oss som natthimlen, som varje kväll sväljer solen och varje morgon föder fram den igen.

Teresa Solars utställning är som sagt komprimerad på en liten yta, men trots att verken är så få och relationen mellan dem är oklar är det spännande att gå mellan dem och känna hur jag verkligen inte vill röra dem fastän de är så nära och inbjudande.

Länk till Galleri Index sida om Teresa Solar


tisdag 10 december 2019

Tiamat's Wrath av James S.A. Corey

Med överväldigande kraft tog Winston Duarte och hans armé från Laconia makten över solsystemet, alla koloniserade världar och stationen i den mystiska mittpunkt där alla stjärnportar är förbundna. Likt de flesta andra diktatorer ser Duarte det som att han binder samman mänskligheten och leder dem mot ett bättre liv under hans styre. Det rättfärdigar såväl blodspillan som andra grymheter på vägen mot ett nytt tusenårigt rike. Duarte och hans män hade turen att hitta en planet där ringens arkitekter lämnat (tvingats lämna) sina verkstäder inklusive ett halvfärdigt skepp, och så haft en utmärkt utgångspunkt för att undersöka och utveckla vapen med den underliga men ytterst funktionella teknologin. Och utan samvetsbetänkligheter använder han sig också av mänskliga subjekt - statsfiender och andra fångar - för experiment med vad protomolekylen gör med levande vävnad.

Elvi Okoye, som vi mötte i Cibola Burn, leder de vetenskapliga undersökningar av de öppna världarna, speciellt de som verkar underliga och inte gästvänliga för mänskliga bosättningar. Det är en fantastisk möjlighet att få kartlägga dessa lämningar från byggarna och lära sig mer av vad de kunde och gjorde, men den smutsas av två aber: att de ständigt hetsas vidare mot nya världar med större militärt intresse av amiral Sagale, och att ett av deras verktyg för utforskning är en människa smittad med protomolekylen, inlåst och isolerad förutom under de korta perioder hennes tjänster behövs.

Vi har redan exempel från historien där diktaturers grymma experiment gett resultat som vår övriga civilisation kunnat använda sig av, och det är det vi upplever igen i Laconias experiment som inte hejdas av humanitära invändningar. Därtill arbetar Laconia med något som å ena sidan är smart och förutseende, å andra sidan fruktansvärt dumdristigt: att använda artefakter i de funna solsystemen för att provocera och på så sätt kartlägga den verkliga motståndaren, de eller den kraft som utplånade ringarkitekterna och som fortfarande med jämna mellanrum sväljer ett skepp eller skapar minnesförluster hos hela mänskligheten på samma gång. Några detaljer börjar uppenbara sig men entiteten/entiteterna är fortfarande ytterst icke-mänskliga och svårgripbara och ofattbart kraftfulla.

Samtidigt har den underjordiska motståndsrörelsen, inklusive de huvudpersoner vi följt i de sju tidigare böckerna, unika chanser att slå tillbaka mot Laconia och bli kvitt deras järngrepp kring den övriga mänskligheten. Planeringen och utförandet av de hemliga operationerna är mycket spännande, och det känns skönt att få se en möjlighet att bli kvitt den välvillige men hårde tyrannen Duarte. Ändå kan man oroa sig för utvecklingen: om man krossar Laconia, krossar man då chansen att strida mot de mörka krafter som försöker utplåna mänskligheten?

Fler böcker av James S. A. Corey:
Leviathan Wakes
Caliban's War
Abaddon's Gate
Cibola Burn
Nemesis Games
Babylon's Ashes
Persepolis Rising

söndag 8 december 2019

Derry Girls

Det är tidigt 1990-tal, och på Nordirland pågår ännu konflikten mellan katoliker och protestanter. Men är man tonåring så är man allra mest upptagen av det som händer i ens närhet, och så är det för Erin och hennes vänner på flickskolan i Derry: Clare, Michelle och kusinen Orla. I gänget ingår även James, Michelles kusin, som svårbegripligt nog får börja i deras klass fastän han inte alls är en flicka. Men hans allra största handikapp är att han talar med brittisk accent eftersom han är född i England.


Nytt skolår och nya, höga ambitioner, både i studierna och i privatlivet, vilket kan vara nog så svårt att kombinera. Clare och Erin är duktiga flickor men oj, så mycket annat som kommer emellan, särskilt när de alltid blir överglänsta av Jenny, den duktigaste av duktiga flickor. De är bra på att tänka ut halvbra planer som misslyckas med fantastiska resultat. Erin pendlar mellan ett tillstånd på gränsen till panik och ett tillkämpat lugn, som till exempel när hon skall prata med John Paul som hon är förtjust i. Michelle däremot hymlar inte om att hon är killtokig och (utanför kameran) framgångsrik med det.


Det blir litet tjatigt att alla rutinmässigt kallar James gay trots hans protester, men det är komiskt att de alla avfärdar honom som ful fastän han är jättesöt, till den grad att Erin blir övertygad om att den ukrainska gäststudenten måste vara ute efter James pengar när hon säger att han är snygg. Och över dem alla vakar den blasérade syster Michael, alltid med en sarkastisk kommentar i mungipan när eleverna går överstyr.


Humorn i Derry Girls är inte så sofistikerad, ofta förutsägbar men rolig ändå. Det är speciellt underhållande att få se allt hända i den speciella miljön som Derry var. The Troubles smyger sig in i vardagen också, ibland som ett komiskt inslag men ibland med en påminnelse om hur farligt och blodigt livet kunde vara. Serien är tonsatt med popmusiken från det tidiga nittiotalet och det gör det lätt att leva sig in i, eller minnas, hur det viktigaste i livet kunde vara att få gå på konsert med Take That. De två korta säsongerna är intensiva och roliga, och det skall bli kul att se den tredje säsongen som är planerad till 2020. Och varför inte en spinoff med syster Michael i huvudrollen, som många önskar sig?


fredag 6 december 2019

Jeremy Pelt Quintet på Fasching

Den konstintresserade Jeremy Pelt går på museum när han kommer till nya städer, och Rodin-muséet i Paris har han besökt flera gånger när han haft chansen. Så det blev skulptören Auguste Rodin som inspirerade konceptalbumet The Artist, och i Stockholm startar han den europeiska delen av turnén där han och hans tighta kvintett framför musiken från skivan.


Efter en generös inledande presentation av bakgrunden till musiken och medlemmarna i bandet spelar man de fem delarna i The Rodin Suite utan uppehåll. Musiken är drömsk utan att vara flummig, och alla musiker på scenen är helgjutna pelare till en fin helhet. Sättningen är trummor, bas, piano, trumpet och vibrafon. Vibrafon är alltid bra! Chien Chien Lu trakterar sitt instrument skickligt och med känsla.

Efter den sammahållna sviten tar musikerna en paus och återkommer med B-sidan av albumet - härligt att höra det uttrycket idag när inte alla har hållit i en LP-skiva! Men först spelar de Re-Invention, en låt de har spelat sedan 2005 och återuppfinner varje gång de framför den. Coverlåten While You Were Gone spelas också med den äran. De övriga fina låtarna från The Artist-skivan är litet mer melodiska än den första sviten. De börjar ofta mjukare, växer till ett stort sammanhållet crescendo, växlar ned i nyans och växer upp igen, som i fina Watercolor och helt fantastiska Ceramic. Victor Gould vid flygeln och Chien Chien Lu på vibrafon excellerar i en lång soloduell där de turas om att ha stafettpinnen några takter i taget. Basisten Corcoran Holt är stadig och skicklig. Jag brukar sällan älska trumsolon men när den geniale Allan Mednard spelar får jag inte nog utan skulle kunna lyssna en timme till. Vi har redan kunnat höra hur viktig han är för det övergripande soundet hos kvintetten: till och med de enkla taktslagen han lade under ett stillsamt parti var rikare än bara 1-2-3-4. Fem skickliga musiker som spelar ambitiös och skön musik - Jeremy Pelt Quintet blev en av många lyckade konserter på Fasching.