fredag 30 augusti 2019

Late Night

Kan man älska och vara trogen mot mer än en talkshowhost? (Team Coco) Alla programmen går inte samtidigt och man kan spela in dem om de går för sent på kvällen, men det blir lätt så att man hittar en favorit och blir lojal mot den - en som har en humor man gillar och alltid bjuder in intressanta gäster. Katherine Newbury är den enda kvinnliga programledaren bland de populära kvällsshowerna, och hon har lett sitt Late Night i trettio år. Men hon är inte lika populär längre, med gäster som inte känns igen av genomsnittstittaren och inledningsmonologer utan bett. OK, hon förstår att hon måste förbättra tittarsiffrorna men vill ändå inte förändra sig, så hon går till manusförfattarna och försöker skrämma dem till att skriva roligare skämt.


Från andra hållet kommer Molly Patel med en dröm om att arbeta med komedi, och kliver tacksamt in i hålet som uppstår i skrivarteamet. Det är alltid nervöst att komma som ny till en arbetsplats men bland manuskillarna på Late Night är det extra svårt. Det finns mycket att pika Molly för; att hon är inkvoterad för mångfaldens skull, och för att hon kommer direkt från en kemifabrik. Vilket nöje det är att se att Molly använder sig av sin ingenjörskunskap för att analysera vad som inte funkar bra med Late Night! Men alla tar det som kritik, inte minst Katherine som i egen hög person stigit ned till skrivarrummet för första gången på åratal, och skäller nu ut Molly som inte har lärt sig att ta kritik själv än.


Katherine må ha börjat fatta att hon behöver ändra stil, men det tar ännu ett tag innan det slår igenom i vad hon faktiskt gör. Förutom de uppenbara dumheterna jag förstår att hon inte vill sänka sig till, tycker jag mig se flera missade tillfällen att rida ut mindre bråk och vända dem till något bra, vilket är litet irriterande, men i andra sammanhang är det just det som Katherine gör, och det är då de små framgångarna börjar återvända för henne. Ibland är filmens ton litet för tam för min smak, ibland är den för gullig, men de hjärtevärmande scenerna gör ändå sitt till. Emma Thompson och Mindy Kaling i var sin huvudroll är roliga och starka på olika sätt, och utan att påstå att de båda kompletterar varandra blir resultatet bättre när båda är engagerade.


I filmen Late Night ser man humorn blomma i olika former även vid sidan av scenen där Katherine står och styr: rappa kommentarer mellan manusförfattarna, den inarbetade jargongen mellan Katherine och den älskade maken Walter, reaktionen på en poäng som flög över någons huvud. Det blir en del små och stora skratt åt människorna och vad de säger och gör i Late Night, och det känns bra.


onsdag 28 augusti 2019

Frankissstein av Jeanette Winterson

Litet mer än tvåhundra år har gått sedan Mary Shelley skrev sin banbrytande bok om vetenskapsmannen som skapar liv ur delar som varit döda. Jeanette Winterson tar oss med till hushållet i det regniga landskapet där Mary Shelly, poeterna Shelley och Byron, läkaren Polidori och Byrons älskarinna Claire prövar det moderna, fria livet och puffar varandra till att skriva intressanta berättelser. Winterson ger oss intrycket av att salongen är trång, men ännu trängre är det för Mary att få utrymme mellan männens självsäkra uttalanden om vad som är manligt och kvinnligt. Vi följer hur Marys funderingar formar berättelsen som tagit plats i världslitteraturen, inspirerad av en historia de har hört och av den fysiska känslan av att ha burit ett barn och förlorat det.

I nutid fortsätter berättelsen med samma aktörer i nya roller. Ry Shelly, läkare, besöker sin bekant Victor Stein, intimt känd men svår att lära känna, på en robotkongress. Nej, låt oss inte dölja det faktum att det är en kongress för sexleksaker, med det största fokuset på de sexrobotar som entreprenören Ron Lord utvecklat. Där befinner sig också den påflugna reportern Polly D och kongressfacilitatören Claire, vars gudfruktiga och avvisande inställning till robotar, artificiell intelligens och människohjärnor uppladdade i nya medier sätter henne på tvären mot de andra på ett sätt som irriterar mig en aning. Men hon är till syvende och sidst en del i konversationen mellan de nämnda parterna om just robotar, AI och uppladdning av människohjärnor på nya format. I vanliga fall brukar det störa mig när man blandar samman detta i en seriös diskussion, men här flyter dessa teman in i varandra så som det kan tänkas hända när framtiden diskuteras av engagerade och tillräckligt kunniga människor.

Vår berättare Ry är skeptisk till både möjligheten och lämpligheten i att spara och ladda upp medvetanden efter döden och förlänga livet i en ny kropp (eller kroppslös). Att han tidigare var Mary och har transitionerat från kvinna till man gör honom inte mer benägen att acceptera att kroppen kring medvetandet kan förändras, trots Victors envisa frågor.

Tillbaka i 1800-talet går dock Mary Shelleys tankar i motsatta banor. Sin mor förlorade hon vid födseln, och nu har alla fyra barn hon fött dött. Köttet är så svagt. Tänk om man kunde flytta och spara sinnena någonstans utanför kroppen, kanske i en sten som Shelley, poeten, tänker sig.

Partierna från nutid och artonhundratal korresponderar fint mot varandra. Med namedropping av politiker som Trump och Bolsonaro kommer Frankissstein att kännas daterad inom några år, men boken är tillräckligt fantasifull och framför allt fysiskt påtaglig i en tankedriven värld för att fortsätta vara läsvärd även då.

måndag 26 augusti 2019

GAN på Sven-Harrys

År 1918 ställde  Gösta Adrian-Nilsson ut sjutton tavlor på Gummesons konsthall i Stockholm under namnet Sjömanskompositioner. GAN:s konst blev utskälld i den samtida pressen, och från hans dagböcker vet vi att han tog det hårt. Så småsint av dåtidens konstkritiker! När Sven-Harrys lyckats samla 11 av de 17 verken för sin stora utställning av Gösta Adrian-Nilssons gärning, är det en fröjd att gå mellan tavlorna med sina rika färger och lekfulla kompositioner.


Sjömän och matroser dyker ofta upp i GAN:s verk, i blå eller vit uniform, liksom även andra män i stiliga uniformer. GAN intresserade sig för allt sjömännen stod för; modernitet, äventyrslusta, främmande vyer och inte minst erotiska möten. Vi ser ofta två eller fler män gående i bredd, i likadan klädsel och ben och huvuden i likadana positioner, men ändå ser vi att de är individer, aldrig anonyma kugghjul i en större maskin. Visst ligger det humor i hur de tre grabbarna vänder sig om, kanske efter någon snygging de alla ser och gillar!


Gösta Adrian-Nilssons hembryggda stil var skönt modern, med starka drag av futurism och kubism, och fortfarande djupt mänsklig. Man ser många kroppsdelar och byggnader som är uppsplittrade i fyrkanter och kuber, men de raka linjerna är inte helt raka, vinklarna är sällan räta, och där finns mjuka, svepande penseldrag som visar böljande segel eller sjömännens små runda, fasta skinkor under de välpressade uniformerna.


Samma energi och modernitet (och ganska många sjömän) återfinns i stadsvyerna GAN målade. Med sitt unika seende kunde han sammanföra byggnader från litet olika håll, eller ett antal scener, till ett större motiv som både är en labyrint och helt öppen och inbjudande. Gatljus, vägkorsningar, neonskyltar och människor i rörelse skapar bilden av en växande stad och ett nytt, fritt sätt att leva. På två unika triangulära tavlor avbildas bland annat telefontornet som fanns i Stockholm mellan 1887 och 1953.


Gösta Adrian-Nilssons färgval gör gott i själen. Färgskalorna för de enskilda tavlorna innehåller alltid färger som skulle kunna vara motsatsfärger men är så nyanserade att de skapar harmoni - dock med en spänning mellan färgpartierna. GAN målade en del tavlor i ljusa pasteller med desto fler i mörka, rikare färger där ibland vita partier kan komma in och lysa upp. Det är som att GAN såg världen genom ett prisma som bröt ljusstrålarna till något nytt, och vi kan vara tacksamma för att han kunde fästa det på duk för oss andra att se.

Länk till Sven-Harrys sida om GAN

Börje har också sett utställningen och visar fler av tavlorna


lördag 24 augusti 2019

One Mississippi

Vi är många som flyttat från små städer och skapat ett nytt liv i en större stad. I TV-serien One Mississippi, baserad på Tig Notaros erfarenheter, den möter vi Tig Bavaro som behöver återvända till sin födelsestad i Mississippi när hennes mamma oväntat ramlar och hamnar i koma. I barndomshemmet finns den vänliga brodern Remy och styvpappan Bill som är så stel och formell att man undrar hur familjen har kunnat hålla samman under alla år. För redan i de första minnesbilderna ser vi att den bortgångna mamman Caroline var livfull och spontan, och raka motsatsen till Bill.


Tig är själv i dåligt skick när hon kallas hem till Bay St. Lucille. Hon har just genomgått en dubbel mastektomi, och är fortfarande sjuk i efterverkningarna av cancern. Det syns på hennes magra figur och försiktiga gång att kroppen är svag, men det skarpa intellekt hon utvecklat som ståuppkomiker är fortfarande alert. Hennes humor är inte av det övertydliga slaget, utan snarare så dämpad att de flesta omkring henne inte märker den. One Mississippi är heller inte en komediserie man skrattar högt åt, men Tigs nyktra blick på de ibland osannolika händelserna är svart humor i en tid som vi vet är svår för familjen.


Under första säsongens halvdussin avsnitt får vi tillsammans med Tig och Remy upptäcka mer om mamman än vad de kunnat föreställa sig, från människorna som kände henne på andra vis än familjen. Styvpappan Bill som till en början verkar som en okänslig buffel med sitt paragrafrytteri och helgarderingar mjuknar aldrig, men man lär känna honom och förstår att han är en bra människa med ett mycket kantigt yttre.


Tigs tillfälliga besök i Bay St. Lucille blir längre än hon planerat. I andra säsongen, lika kort som den första, får vi se hela familjen börja öppna sig för nya kärleksförhållanden, mer eller mindre medvetet och mer eller mindre lyckat. Det är fint att se Bill och Remy utvecklas och växa som människor, efter att de kanske hade förväntat sig att livet skulle flyta på likadant för resten av livet fastän det livet inte var helt bra.


Som lesbisk har Tig annorlunda förutsättningar än Remy och Bill, och måste ibland också handskas med människor som ser ned på henne för att hon är homosexuell. Tig möter "power lesbians" som dejtar och dumpar frejdigt, och mer än en kvinna som känner sig dragna till henne men inte vågar eller vill bli någon som älskar en annan kvinna. Mötena, liksom avsnitten, är korta men är utsnitt ur några människors liv som säger mycket om dem och om livet de lever just då.


torsdag 22 augusti 2019

Lost Children Archive av Valeria Luiselli

Vi vet att barn skiljs från sina föräldrar och sätts i förvaring vid gränsen mellan Mexico och USA. Vad Valeria Luiselli berättar om är vad som hände redan innan det påbörjades, när ensamma barn försökte ta sig över gränsen kanske för att återförenas med föräldrar som redan var i USA, eller kanske för att fly ett hårt liv där enda utsikten var att dö ung under tröstlösa omständigheter. I hennes bok Lost Children Archive får hennes namnlösa huvudperson reda på att döttrarna till en bekant i New York tagit sig till gränsen, sedan tagits i förvar och nu tappat kontakten med både mormodern i hemlandet och modern i USA. Vår berättare beslutar sig för att söka efter barnen som ett led i att dokumentera hur barn försvinner på detta sätt idag, under en bilresa söderut som hennes man initierat.

Det finns aspekter av boken som gör att den borde vara god läsning. Den främsta är det angelägna ämnet; barn som låses in och skickas tillbaka samma väg de kom av en vuxenvärld de själva inte kan kontrollera. Därtill är familjen vi följer skönt förankrad i modern kultur, och referaten till kända författare och konstnärer är många. Men det sistnämnda hör till det som stöter bort mig vid läsningen. De två vuxnas sätt att möblera sina liv med Susan Sontag, Steven Feld, Philip Glass och andra erkända kulturauktoriteter känns litet ängsligt, som ett sätt att passa in och samtidigt distansera sig från verkligheten.

Den främsta anledningen till att jag inte engagerar mig är, litet i samma banor, att jag upplever deras arbete som poänglöst och inte tillräckligt grundligt genomfört. När boken börjar arbetar både Ma och Pa med att spela in New Yorks ljud. Trots att jag ser alla våra sinnesintryck som nödvändiga och berikande är inspelade ljud den mest otillräckliga formen av dokumentation. De måste alltid kompletteras med text (eller bild) om var de kommer ifrån, och det de förmedlar som inte är tal är svårt att skilja från andra liknande soundscapes. Att arbeta med ljudupptagningar är också lätt att uppfatta som ett jobb för priviligerade kulturarbetare, även om våra huvudpersoner egentligen hör till dem som inte riktigt har fotfäste i etablissemanget.

Att själva resan sker därför att Pa vill dokumentera Apache-indianernas historia på plats i Arizona: de sista som stod emot kolonisationen av white-eyes. Han hade nog tänkt göra resan ensam eller bara tillsammans med sin tioårige son, men nu följs han av sin femåriga styvdotter och hustrun han fortsätter att vända sig ifrån. Själviskt och delvis en övning i navelskådande, men även Ma är självupptagen. Ofta svarar hon inte på de kloka frågorna som barnen ställer. En envishet som gränsar till dumhet (och korsar gränsen) är att man inte vill använda GPS, eftersom en vän som givit ut välgjorda kartor gick i konkurs när alla började använda GPS. Detta och många andra detaljer gör att det är svårt att respektera de två vuxna och engagera sig i vad de vill göra.

En silvertråd som gör boken läsvärd är de korta kapitlen ur den fiktiva italienska boken Elegy for Lost Children. Den berättar barn på en resa lik den som många gör från Sydamerika och norrut, poetiskt och sagolikt trots att varje scen vittnar om grymheter. När så den tioårige pojken får ordet och börjar berätta om resan ur barnens synvinkel finner jag det till sist värt att engagera mig (trots att hans berättarröst egentligen är för lik författarens). Hans och lillasysterns starka kärlek och deras lekar där de försöker göra resan och sin egen plats i den förståelig är mer givande och mer gripande än de vuxnas ältande.

När den röda boken Elegy for Lost Children försvinner fortsätter elegierna ändå, och vävs in i människoliven vi följer. Elegierna refererar till andra verk ur litteraturhistorien, och den sista av dem är tydligt skisserad på T.S. Eliots The Waste Land, vilket är väl gjort. Där Eliot fångar öknen och torkan i några få rader breder orden ut sig över flera sidor i Lost Children Archive, vilket låter en läsare tydligare känna hur länge, länge man kan behöva vandra genom ett ökenlandskap utan hopp om att komma fram. Det är bra att boken gör en så stor upphämtning mot slutet, men den hade blivit bättre om Luiselli kortat och koncentrerat de första tvåhundra sidorna.

tisdag 20 augusti 2019

Lars Tunbjörk på Borås Konstmuseum

Lars Tunbjörk föddes i Borås och började sin bana som fotograf på Borås Tidning redan som femtonåring. Genom åren blev hans bilder av vardagsliv uppmärksammade och uppskattade: inte de uppställda och vackra scenerna utan mellanrummen och ögonblicken där koncentrationen släpper. Konstmuseerna i Borås presenterar ofta sammanställningar av hans fotosviter, nu senast i ett specialinrättat projektrum i Borås Konstmuseum. Lars Tunbjörks Stiftelse ställer där fram tavlor, böcker och digitaliserat material som man förfogar över.


År 1989 reste Tunbjörk till det tvåhundraårsjubilerande Frankrike för att fånga stämningar och ögonblick under förberedelsen. Det blev en bok med foton, och flera av dem är hängda i projektrummet. Vi ser många människor som sköter sina vardagssysslor medan jubileumsarrangemangen drar till sig en sekunds uppmärksamhet eller ingen uppmärksamhet alls.



På väggen mittemot hänger foton från ett barnhem i Rumänien som Tunbjörk besökte. Det finns inga människor på bilderna, utan det vi ser är rummen där barnen bor och som de har satt sin prägel på med några få ägodelar och väggmålningar. Barnhemmet ser rent, ändamålsenligt och välskött ut i de få bilderna vi ser, och förhoppningsvis mådde barnen bra där.

Länk till Borås Konstmuseums sida om Lars Tunbjörk



söndag 18 augusti 2019

Forever

Det är skönt att ha hittat den man passar ihop med. Ju längre man är tillsammans, desto mer lär man känna varandra och skapar ett liv man mår bra av. Kanske är den ena mer nöjd än den andra. Dagarna börjar likna varandra, någon undrar om livet kommer att se likadant ut för evigt och börjar försöka rucka på vanorna. Det är där vi möter Oscar och June; i medelåldern, i ett bekvämt liv, med säkerligen ett trettiotal år till framför sig. Oscar är så snäll och nöjd och serverar June hemlagad mat varje kväll. Men hos June börjar förnöjsamheten vändas till instängdhet. Kan de inte göra något annat på semestern i år?


"The more things change, the more they stay the same." Livet förändras i grunden för Oscar och June - det blir till mer av samma sak men med litet nya regler. En finner sig till rätta, en annan behöver förändring. Vad går att ändra på? Är det farligt? Är det inte spännande bara att försöka något nytt? När två människor älskar varandra kan man ha överseende med några småsaker som stör en, men ju längre tiden går, desto mer kan man börja fundera på hur länge man själv kommer att orka med de där små irritationsmomenten.


Maya Rudolph spelar June, med just lagom stort inslag av en längtan vidare utan att det slår över i ren missnöjdhet och motvilja. Fred Armisen verkar trivas med att spela snälla gubbar, och han är precis så sympatisk att man inte vill såra honom men samtidigt litet för fantasilös för att det skall hålla för evigt. Eller? Deras kärlek går igenom prövningen av ett långt, långt liv tillsammans med de där triviala motgångarna som inte stärker sammanhållningen utan sliter på den, men kanske lär de känna varandra på ett djupare plan ändå.


Med två begåvade SNL-komiker som Maya Rudolph och Fred Armisen i huvudrollerna, och med manusförfattare och producenter från Parks and Recreation och The Good Place, är det lätt att tro att Forever är en sprudlande komedi med många skratt. Men nej, delvis är den riktigt sorglig, och komiken är av det lågmälda slaget och ibland inbäddad i pinsamheter. Ändå är Forever en serie vars åtta avsnitt man gärna kan se i rask följd, fundera över och må bra av.


fredag 16 augusti 2019

The Wall av John Lanchester

Alla måste hjälpa till att stå vakt på Muren. I två år skall du göra din plikt för ditt land; i minst två år, för de två åren kan förlängas om du begår förseelser under tiden. Vi följer Kavanagh när han kommer till Muren, hur han slussas in i vaktstyrkan som ny rekryt, hur han upplever den ständiga kylan och ledan, och hur han långsamt, motvilligt, obönhörligt vänjer sig vid att vakta Muren i tolvtimmarspass. Kavanagh har en berättarröst jag tycker mycket om: neutral i vad han registrerar, med inflikade egna analyser av vad han känner och tänker, och tidvis med en lyrisk förmåga att verkligen förmedla kylan och bedövningen av att stå på betong, i kyla och vind, med bara havet och horisonten att övervaka.

Inte bara hav och horisont. Muren finns där för att hindra de Andra från att ta sig in i landet. I de två årens plikt som Försvarare ingår träning i att kämpa mot de Andra som försöker ta sig över Muren. Av flera skäl är beskrivningen av de Andra neutral, de får inga öknamn och man hetsar inte upp varandra till stridsmonster. Men det finns ändå en avhumanisering av de Andra i det dämpade förhållnignssättet. Inte överraskande är det under stridsträningen som Försvararna har som roligast, och fördjupar vänskapen som uppstått av att genomlida samma till synes oändliga prövningar.

John Lanchester är mycket skicklig i hur han låter Kavanaghs sakliga redogörelser av miljöer, människor och tankar skapa en stark känsla av närvaro i ett underligt sammanhang. Det är i de stora linjerna som jag tycker att logiken brister. Det är kanske ingen överraskning att Muren försvarar Storbritannien mot flyktingar efter att klimatkatastrofen höjt havsnivån över hela världen (och även gett landet ett kallare klimat). Att åtgärderna man har vidtagit för att hantera flyktingar och försvaret verkar ologiska och kontraproduktiva kan bara delvis förklaras av att det inte går att förutse vad en diktatorisk stat skall välja för väg. Likaså är det litet svårt att tro att ett helt samhälle av ungdomar har samma inställning till den äldre generationen och till att skaffa barn under de nya förhållandena. Men det här är bisaker jag kan acceptera därför att The Wall till största allra delen är en så hudnära och trovärdig beskrivning av Kavanaghs liv på Muren.

onsdag 14 augusti 2019

Paul Fägerskiöld på Borås Konstmuseum

Landskapsmåleri har en långa, långa anor och har utförts i många varianter. Paul Fägerskiöld reducerar naturen till grundfärger och former, men det blir inte kyligt och cyniskt utan har ändå liv kvar i sig. Borås Konstmuseum visar ett antal av hans verk från det senaste decenniet, olika varandra i utförandet men ändå med en röd tråd. Där finns två verk med titeln White Flag: vita ark där ett mönster syns i relief när man kommer nära.


Jag brukar inte tilltalas av monokromatiska tavlor, men fångas av att Fägerskiöld kallat sina färgstudier för Liberated Colour; en mindre röd och en större grön. Ännu mer tycker jag om sammanställningen av flera liknande tavlor i samma format som kallas för Naturbilder. Få av färgerna ser egentligen ut att vara hämtade ur naturen (men säkert kan de finnas där, de ser bara inte ut som det i den här exponeringen). Därför tänker jag mig att Fägerskiöld tänkt ut sin egen natur, filtrerad genom hans eget seende, och jag gillar det.


Spirit in the Sky är en egenartad tavla, litet skild från naturtemat men fascinerande i sig. Jag tycker om oordningen och det okontrollerade i den verkliga naturen, men gillar också Paul Fägerskiölds undersökande och kategoriserande blick och dokumentation av vad han ser.

Länk till Borås Konstmuseums sida om Paul Fägerskiöld


måndag 12 augusti 2019

Good Omens

Satan har placerat sin son på jorden, Antikrist, som skall leda Helvetets makter i slaget mot Himmelens härar i det stora, apokalyptiska slaget som kommer att leda till jordens undergång. Helvetet har förstås agenter på jorden som skall göra livet surt för människorna och underlätta helvetesmakternas övertagande. Men agenten i fråga, Crowley, har efter sextusen år börjat gilla civilisationerna som människorna har byggt, och vill inte att allt skall raseras bara för att någon satanisk eller himmelsk plan säger det. Lika litet vill hans motpart det, ängeln Aziraphale som mer än någon annan vet hur Crowley känner för världen.


Neil Gaiman lade till och skrev om en del under de fyra år som han adapterade boken han skrev tillsammans med Terry Pratchett. En del av fotnötterna och sidohistorierna föll förstås bort i anpassningen till TV-serieformatet, men många detaljer finns kvar och ger historien liv och humor. Men i de sex avsnitten har handlingen ändå renodlats aningen mer och blivit lättare att följa med i, särskilt som alla karaktärer är så distinkta och originella.


Fokus ligger med rätta på Crowley och Aziraphale och deras vänskap. De njuter båda av livet på var sitt sätt: Crowley i svart kostym och svarta glasögon som döljer hans ormögon, framrusande i en Bentley till soundtracket av Queen; Aziraphale i stiliga vita kostymer med en faiblesse för läckra maträtter, med spännande böcker samlade i sitt antikvariat. Det är litet synd att inte Aziraphale framställs litet mer självsäker: nu blir han litet nervös och sprättig när han hade kunnat vara proper på ett irriterande men roligt sätt.



Pojken som är Antikrist, Adam Young, har tappats bort av såväl Crowley som resten av mörkrets makter, så medan alla letar efter honom kan man varken påskynda eller stoppa jordens undergång. Men sammankallandet av Apokalypsens fyra ryttare har redan påbörjats, och såväl Crowley som Aziraphale pressas av sina överordnade (Beelzebub och demonerna respektive änglarna Gabriel, Mikael och änglaskarorna) att se till att allt sker efter Planen. Adam Young har inte undervisats om sina förmågor, men han börjar på egen hand dras mot allt mer drastiska förändringar av jorden och livet på den. Hur skall det gå? Skall Aziraphale och Crowley (och alla andra inblandade) kunna stoppa undergången, och kommer Himmel respektive Helvete att låta dem fortsätta sina trevliga, bekväma liv om de lyckas?


Filmatiseringen av Good Omens är som en härlig bilderbok, från den snygga vinjetten över roliga karaktärer och scener till specialeffekter och sammanknytandet av många trådar som fladdrar i Apokalypsens stormar. Tonen är lättsam även när det ser illa ut, så vi kan hoppas på ett gott slut för världen som vi känner den.


lördag 10 augusti 2019

Lanny av Max Porter

Lanny är ett älskat barn; hans föräldrar är lyckliga och tacksamma över att han finns i deras liv. Kanske är han litet egen där han går och fantiserar, sjunger och säger underliga meningar för sig själv, och kanske älskar alla honom litet mer bara för det. Lanny och föräldrarna bor sedan några år i en liten engelsk by, och medan pappan pendlar till London för sitt jobb sitter mamman hemma och skriver blodiga deckarberättelser.

Dead Papa Toothwort är en avlägsen kusin till Green Man men lokal för byn. Han har funnits där i sekler, formlös eller i form av allt som rör vid honom, en betraktare som någon gång vart hundrade år rör om litet bland människorna som irriterar och intresserar honom. Hans berättarström är lika upphackad och blandad som han själv, och det är fascinerande att läsa hur natur och skräp tumlar om varandra i hans spår.

Max Porters bok Lanny är också upphackad och omblandad, om än till största delen kronologisk: Dead Papa Toothwort, Lannys föräldrar, hans konstlärare Pete och andra i byn turas om att föra ordet i korta stycken eller längre kapitel. Däremellan kommer också lösa ordslingor uppfångade från människor här och där. Jag tycker egentligen om den här tekniken, men ganska snart börjar Max Porters version att kännas slarvig. De lösa ordströmmarna från bifigurer tillför inte så mycket, och huvudpersonernas tankar och scenerna hänger inte samman förrän alltför sent i boken.

Vi anar att Lanny skall försvinna, och några gånger får vi föraningar om det även om det inte händer då. Men när han verkligen försvinner, halvvägs igenom boken, kan vi under några sidor känna samma panik och senare uppgivenhet blandat med skam som Lannys mamma, och det är djupt gripande, men den inlevelsen släpper snart greppet när historien splittras upp igen. På bokens sista sidor stiger spänningen igen, men det är inte tillräckligt och mitt helhetsintryck är att Max Porters berättelse är litet för lättviktig och ofokuserad.

torsdag 8 augusti 2019

Andrée, Mozart och Dvořák i Konserthuset

Hurra, nu sitter Kungliga Filharmonikerna på scenen och spelar för oss efter välförtjänt sommarledighet! Hela sommaren spelar små grupper av begåvade unga musiker i Konserthusets entré, och det är så generöst, men visst är vi många som har väntat på att hela orkestern skall samlas igen. Och så vackert man öppnade! Elfrida Andrées Konsertouvertyr i D-dur (1873) är ett verk som får en att jubla över vad en orkester kan frambringa. Som en sommarbris över ett grönt landskap drog musiken in, de harmoniska melodierna svepte fram och tillbaka över stämmorna och bildade en skön helhet. Inget gnissel från de goda Filharmonikerna under den engagerade dirigenten Ryan Bancroft.

Så klev den unga flöjtisten Joséphine Olech in på scenen för att spela Wolfgang Amadeus Mozarts Flöjtkonsert nr 1 i G-dur (1778). Det är, inte överraskande, glad och sprudlande musik där orkester och solist turas om att spela de medryckande slingorna, och flöjtisten så broderar ut dem varvat med halsbrytande men alltid underhållande skallöpningar. Olech hanterade sin flöjt med skicklighet och glädje, och verkade roas lika mycket som publiken av den lättälskade musiken.

Redan från första ansatsen lät programmets sista stycke annorlunda än föregångarna; dovare, mer östeuropeisk. Men Antonín Dvořáks Symfoni nr 8 (1890) bär också på klanger som känns naturnära; ett parti mot slutet låter nästan litet engelskt pastoralt. Dock var det de stora känslorna som tog över i de stora svängningarna i nyanser. Ryan Bancroft lät i ett stillsammare parti de få spelade tonerna sjunka i ljudstyrka till något som lät som att det kom från länge sedan, från långt under jorden, från en essens av naturen själv. Och sedan lät han orkestern skrälla loss i fantastiska nivåer, ett snäpp bortom kontroll och på väg mot kaos - härligt! Det var en varierad men helt igenom njutbar konsert.

tisdag 6 augusti 2019

Rita Nettelstad på Borås Konstmuseum

Titeln och temat för utställningen är ambitiösa, och det tycker jag om: The eye can see far, but the hand can not reach är namnet och Rita Nettelstads verk vill finna sambandet mellan romantiken, Hölderlins vandringar och Maria Montessoris skola i Perugia. Jag lyckas inte se just det sambandet i den koncentrerade utställningen, men är nöjd ändå och kan tänka mig att andras tankar går i de banorna. Där finns en fröken och en pojke, fint skulpterade i cernitlera, avslappnat sittande på marken som att de båda funderar och pratar om livet, en viktig och kompletterande verksamhet till en lärares undervisning. Det belönade videokonstverket Flash of tomorrow (Bästa Film i kategorin Konstfilm, vid Frame Filmfestival i Göteborg) visar kända samtidstroper, och pojken som leker med den låsta grinden in till ett ställverk manar fram känslan av att hitta något riktigt spännande i något som egentligen är mycket vardagligt.


Bäst tycker jag om blyertsteckningarna. Där hänger två stora dukar täckta med fina pennstreck; den ena duken döljer delvis den andra, båda är vackra i sin enkelhet och till och med vajrarna som håller dem uppe hänger dekorativt ned som silverglittrande prydnader. Där finns också en vägg täckt med Anteckningar i form av mindre blyertsteckningar, en fin skildring av utvecklingsprocessen men intressant i sig. Rita Nettelstad har bara fått ett litet hörn av ett rum men hinner visa mycket i sin flik av verkligheten.

Länk till Borås Konstmuseums sida om Rita Nettelstad


söndag 4 augusti 2019

Vid den stora floden av Lars Jakobson

Bokens text är delad i två; olika berättelser rinner fram på övre respektive under halvan av boksidan. Till en början försöker jag läsa dem parallellt, men det går inte bra. Jag letar beröringspunkter mellan halvorna och hittar några, men båda historierna blir upphackade. Istället väljer jag att först läsa den övre, litet större halvan av den korta boken. Då och då hoppar ögonen ned till vad som händer på de undre raderna, och passar in eller bryter av mot det jag är mitt uppe i. Några speciella rader från underhalvans första sidor återkommer mot slutet av den övre berättelsen och kommer i helt annat ljus. Då boken endast är 160 sidor lång är det lätt gjort att läsa historierna i följd och ändå låta dem vävas samman i minnet.

Vår första berättare är CIA-agent, med uppdrag att städa ur hus som inte längre används som Safe Houses. Med eufemismer kan man förminska effekten av grymma handlingar, men vår berättare gör tvärtom. De som bott i huset skulle kunnat kallas för agenter eller personer, men istället kallas de genomgående för mördare. Tömmandet av husen måste ske ytterst noggrant, då agenterna letar efter minsta spår av anteckningar som skulle kunna röja något hemligt. Och mördarna har med stor uppfinningsrikedom gömt nedplitade ord och siffror, kanske till och med utan mening, mest med intentionen att skriva ned något för att bevisa för sig själv att de lever. Men även när jakten på informationssnuttar ger ett byte har arbetet med att finfördela och tömma en hel lägenhet något tröstlöst över sig.

Ett tag känns det som att alla huvudpersoner är kvinnor och alla män bifigurer. Det är när jag inser att jag tagit fel på berättarrösten, hon är inte en man utan en kvinna. Men jo, män finns också i världen. Dock är alla människor gåtor och möjliga hot för vår berättare. En händelse indikerar att hon själv står i tur att suddas ut. Med sin gedigna träning i att slåss, hålla sig undan och ta sig dit hon behöver, flyr vår berättare. Men inte till vad vi skulle se som en trygg, undangömd plats utan till ett centrum för krig, ondska och smärta som hon redan känner till.

Irak, Babylon, skådeplatsen för signifikanta händelser i vår historia och tradition och idag fokus för strid mellan fientliga makter långt utanför landets gränser. Det bördiga landet mellan Eufrat och Tigris sägs vara inspirationen till det paradis som beskrivs i Bibeln. Senare växte Babels torn för högt och människan splittrades i små fraktioner som inte längre förstår varandras språk. Mitt i den blodiga, smutsiga, farliga verkligheten närmar sig vår flyende berättare några centralpunkter för övernaturlig inverkan - magiska, men likafullt dränkta i smärta och ofullständighet.

På den nedre halvan av boksidorna förs ordet av en man som intervjuar kvinnan Liesl, tolkad av sin dotter Rei. Liesl är en av "babylonierna" vi fått höra om, en som tappat sitt språk men uppfunnit ett nytt som bara hon och dottern kan. Mannen som ställer frågorna är hennes granne, en svensk tjänsteman förankrad i nittonhundratalets samhällsdebatt och filosofi. Ett spår av världens grymheter, av dem som verkligen driver och utför krigen och tortyren, finns nu i lägenheten intill hans. Kan det hjälpa honom att förstå något djupare? Jag tycker om att han tvivlar på sin förmåga att förstå; en fullständigt utomstående, egentligen oberörd av de verkliga händelserna. Det är förmätet att tro att man kan se mer från en position utifrån. Eller? Lars Jakobsons korta, fragmentariserade berättelse talar både till förnuftet och till känslorna.

   Att konstruera en skuldens enhetliga fältteori är annars en fin svensk tradition och karriärväg. Jag tänder lampan framför bokhyllan. Och där står de - Myrdal, Lindqvist, Jonsson... - hela bandet. Födda ur känslan av mindre-värde inför en omvärld med andra erfarenheter. Myrdal kämpade inte som partisan i sitt hemland; han cyklade omkull i Stora Mossens backe.
   Det är den nesan pojkmän inte kan förlåta sitt feta fosterland.

fredag 2 augusti 2019

Gösta

Det är bra att vara snäll och att hjälpa sina medmänniskor när de har det svårt. Gösta är mycket, mycket snäll, och han har utbildat sig till psykolog för att kunna hjälpa dem med svåra problem. Nu har han fått jobb på Barn- och Ungdomspsykiatrin i en liten småländsk stad. Han hyr ett hus en bit ut på landet, med många små rum och möbler som samlats under några årtionden, en primitiv utomhusdusch trångt men trevligt. Kanske fanns flyktingen Hussein där redan när Gösta hyrde stugan; han bor där i väntan på att hans asylärende skall tas upp igen, syns inte mycket och säger inte mycket.


Göstas flickvän Melissa pluggar medicin i Stockholm. Det kan väl bli mysigt att umgås i en stuga på landet på helgerna? Men Melissa är en av alla som behöver Göstas hjälp; osäker på sin förmåga, ömhetstörstande och ganska så krävande, faktiskt. Som pricken över i:et, eller snarare som en stor bläckplump, dundrar Göstas pappa Tomas in i huset, utslängd av den senaste flickvännen, med sitt eget bagage av ångest och förmågan att få allt att handla om honom själv.


Förutom kaoset hemma får vi se Göstas arbetsplats, där en del av kollegerna är minst lika plågade som barnen de tar emot, och andra är just så menlösa som man inte vill att en chef skall vara. BUP tar emot barn upp till arton år, men flickan Saga som nu fyller 18 mår dåligt över att slussas vidare till vuxenpsykiatrin. Än en gång är Gösta mer generös än han borde vara och låter Saga flytta hem till honom. Och faktiskt verkar det vara ett bra drag: balansen mellan Gösta, Saga och pappa Tomas är bra för dem alla. Tomas börjar peppa Saga med uppmaningar han själv nog borde ta till sig, och även med litet jobbiga upptåg som ändå ofta blir roliga. Där gör Mattias Silvell en mycket bra insats som pappan; jättejobbig men ändå så att man inte slutar tycka om honom.


Men Gösta fortsätter att räcka en hjälpande hand till alla som behöver (eller egentligen inte behöver), och invånarantalet i den lilla stugan ökar. Fler självupptagna människor från Göstas omkrets tycker att det är en bra idé att ta en paus i en stuga i skogen, och kräver uppassning och hjälp med allt krångligare saker. Det är bra att vara snäll och hjälpa sina medmänniskor, men det är inte bra att utnyttja snälla människor som Gösta.


Om man stannar upp och tittar närmare på personerna i TV-serien Gösta kan man förstå att en del av dem har verkliga problem som gör ont i själen: Saga, några andra av barnen på BUP, och inte minst Gösta själv. Det är ingen överraskning att han blivit så hjälpsam och stöttande för att hans föräldrar lämnade honom och hemmet vind för våg, och nu står han mitt i ett nytt kaos och försäkrar alla om att de är bra människor fastän de trampar över hela honom gång på gång. Serien hittar en bra balans mellan ett kaos av krav som är så stort att det blir komiskt, och den smärta och känsla av att bli utnyttjad som Gösta måste ha. Skall han inte bita ifrån någon gång? Bit för bit ser vi hur Gösta i smyg avreagerar sig. Det är bra, stå upp för dig själv, fina Gösta!