fredag 21 juli 2017

Caliban's War av James S. A. Corey

Efter händelserna i Leviathan Wakes har kapten James Holden och hans besättning behållit skeppet Rocinante och arbetar för Tycho Stations ledare Fred Johnson med att jaga rymdpirater. Ett inte helt legalt upplockat skepp, en inte fullt erkänd organisation (OPA), ett någorlunda anständigt och spännande uppdrag - det är OK, men Holden är ändå missnöjd med utvecklingen och det börjar gnissla mellan besättningsmedlemmarna. I bakgrunden, på Venus' yta, sjuder det sedan det den protomolekyl-infekterade stationen Eros landade där och den mänsklig-utomjordiska hybriden började ta över hela planeten.

Caliban's War för in nya berättarröster i handlingen, och en ny skådeplats: kolonin Ganymede, kornbod för de yttre planeterna då förhållandena för odling är något gynnsammare där. Det har lockat dit många forskare inom kemi och biologi, och en av dem är doktor Praxidike Meng. Men vi hinner bara förundras över mångfalden av böngroddar i någon minut, innan kupolen över odlingen krossas av en fallande solfångarspegel. Det är början på en rad av katastrofala händelser på Ganymede, varav den mest förkrossande för Prax är att hans fyraåriga dotter Mei kidnappas från sitt dagis.

På annan plats på Ganymede utsätts Bobbie Draper och hennes team av militärer ur den marsianska marinen för en attack av ett monster. Övermänskligt starkt, motståndskraft mot eldvapen, aggressivt och med förmåga att regenerera sig själv - det pekar på ett nytt experiment med protomolekylen.

Den tredje nya huvudpersonen i handlingen är Chrisjen Avasarala, högt rankad UN-tjänsteman. Hon vet hur maktspelet spelas med intriger och hemliga överenskommelser, hon spelar det själv, men är inte beredd att låta cyniska politiker och affärsmän leka med miljoner människors liv för att få kontroll över solsystemet.

Precis som sin föregångare Leviathan Wakes är Caliban's War skickligt skriven, med handling och bihandlingar som hänger ihop och långsamt tråcklas samman, trovärdiga förvecklingar och lösningar, och ett tempo som håller spänningen hög hela tiden. De olika berättarrösterna är distinkta och ger intressanta, personliga perspektiv: Bobbie Drapers militära disciplin och lojalitet mot Mars ger en inblick i nybyggarandan hos befolkningen där; Prax Mengs vetenskapliga blick ger förståelse för hur överlevnaden hotas när något litet börjar gå sönder; Chrisjen Avasaralas pokerface när hon döljer sin hand eller läcker ut den i det interplanetära spelet är minst lika spännande som de oundvikliga rymdstriderna och mötena med protomolekyl-monstren. Utan att ge avkall på att berätta en god historia och visa mer av solsystemets kolonier är Caliban's War spännande och intressant från början till slut.

Fler böcker av James S. A. Corey:
Leviathan Wakes

onsdag 19 juli 2017

Jordgubbslandet

De sena tonåren är en både frustrerande och spännande tid. Drömmarna om hur framtiden skall bli, kanske långt bort från vardagen, blandas med den krassa verkligheten av att de flesta vuxna omkring en inte verkar leva sina drömliv. Så är det för Wojtek, som kommer med sina föräldrar för att bo i en trång husvagn och plocka jordgubbar i Skåne, och så är det för den sura tjejen som räknar jordgubbslådorna, Anneli, dotter till jordgubbsbonden.


När de två börjar prata med varandra växer förälskelsen fram, långsamt och fint inramad av sommarsverige och de övergivna platser som kan kännas som deras alldeles egna. Men kärleken eller för den delen är inte något man skyltar med i det lilla samhället. Annelis pappa liksom de övriga bönderna håller sina inhyrda arbetare kort och vill inte komma dem närmre. Wojteks landsmän har heller inget till övers för svenskarna.


Bilden av sommararbetarna är brokig och mycket intressant. Några är där för första gången, och har måst svälja besvikelser och missade tillfällen i hemlandet och åka till Sverige för att tjäna ihop pengar till familjen för resten av året. Två yngre killar är bara där för att skaffa nog pengar för att åka till Amsterdam och lockar Wojtek att följa med dem. Tyvärr är det inte bara legala nöjen de drar med Wojtek på. När deras påhitt korsar ett lokalt, aggressivt medborgargarde blir det riktigt farligt, och snart uppenbaras det i flera led hur osäker tillvaron är för gästarbetarna.


Det är en skam att se, och det är viktigt att det visas upp och att de som behandlar sina anställda som mindre värda människor inte kommer undan med det. Men det kan inte hindra mig från att tycka att filmens höjdpunkter var den balanserade inblicken i Annelis och Wojteks liv. Jag hoppas på mer av den varan från regissören och manusförfattaren Wiktor Ericsson.


måndag 17 juli 2017

All The Birds In The Sky av Charlie Jane Anders

 
Patricia har magiska krafter, och Laurence har fingertoppskänsla för prylar som gör fantastiska saker. Det borde borga för en bok full av både fantasy och science fiction. Men det gör det tyvärr inte. De minimala uppdykandena av magi respektive tidsresemaskiner under de första hundra sidorna drunknar i eländesskildringarna av Laurence och Patricias barndom - båda föräldraparen och Patricias syster är oförstående på gränsen till sadistiska mot sina barn. Om det är tänkt att vara så eländigt att det blir roligt, så går mig humorn förbi.

När handlingen hoppat några år fram i tiden har ungdomarna lyckligtvis hamnat i sammanhang där de passar bättre in; Laurence bland framstående och experimentlystna forskare och tekniker, Patricia i en löst formad grupp av andra häxor. Det är nu jag hoppas att boken skall fördjupa sig i magin och vetenskapen, men nej, de förblir skissartat beskrivna, och hamnar i bakgrunden då fokus oftast ligger på att visa hur hippa och medvetna ungdomarna är. Jag önskar att författaren plockat upp en ledtråd från det hon själv skrivit:

They knew almost all of each other's secrets, and that gave them licence to talk in crappy puns and quotes from old hip-hop songs and fake Prohibition bootlegger slang, to the point where nobody else could even stand to be around them.

Det går att gissa att de två barndomsvännerna skall upptäcka att de älskat varandra hela tiden, men oftast när de träffas genom åren skiljs de åt på grund av missförstånd, envishet eller korkade handlingar. Det finns också en tråd i handlingen, oftast i bakgrunden men med tilltagande konsekvenser, att de två kommer att ha del i jordens undergång. Detta förutspås på oklara grunder av en bifigur som skjuts in i handlingen tidigt och senare slarvas bort. Civilisationens förfall hela världen över tycks triggas av en storm som ödelägger New York, och lika kaotisk och självförströande som världen blir är också de försök till räddning som påbörjas av såväl de kloka magikerna i Patricias grupp som de briljanta uppfinnarna som är Laurences vänner.

Nej, boken innehåller alldeles för litet av både magi och teknik, och därtill för litet av teknisk konstruktion som kunde ge sammanhang åt berättelsen, och ordmagi som kunde ge liv åt historien.

lördag 15 juli 2017

Freddie Wadlings Kabinett på Göteborgs Stadsmuseum

Några salar i Göteborgs Stadsmuseum är ägnade åt verk av en av Sveriges mest kreativa män, Freddie Wadling. I olika konstellationer och flera musikgenrer gav hans särpräglade röst djup originalitet åt varenda låt. De utställda konsertaffischerna imponerar antingen med sin formgivning eller med vilka andra band eller föreläsare (William Burroughs!) som syns på dem, som Cortex, Blue For Two, Fläskkvartetten med flera höll nog jämna steg med. En vägg är vikt åt låttexter, egna och andras, nedskrivna med uttrycksfull handstil och ibland illustrerade eller åtminstone skuggade.


Samtidigt var Freddie Wadling också en god tecknare och målare - en vän berättar att medan man satt en kväll och pratade kunde han göra ett tjugotal teckningar och målningar. En annan vägg är vikt åt ett hundratal av de teckningarna. De sitter tätt och alla är intensiva till motiv, färg och uttryck, men sammantaget blir de inte överväldigande utan lockar en till att stanna och närstudera varenda en. Även om flera av dem synbarligen är gjorda för att bemästra ångest, genom att visa på orättvisor eller lurande demoner, är de inte deprimerande att se på, snarare inspirerande.


Här och där i salarna visas Freddie Wadlings egna inspirationskällor; LP-skivor, videokassettband (många skräckfilmer varvade med Disney och en specialbox med Trollkarlen från Oz), serietidningar med mera. Små kabinett med knivar och verktyg och andra föremål ur Freddie Wadlings liv är placerade inuti staplade kartonger, och genom titthål kan man se in i en efterkonstruktion av hans rum, belamrat med teckningar och intressanta föremål.


Det är en stor sorg att en brand år 2014 förstörde alla de verk som paret Wadling samlat i garaget till sitt hus i Långedrag. En ännu större sorg är självklart att Freddie Wadling lämnade jordelivet år 2016. Det värker i hjärtat att lyssna till hans allra sista framträdande från bara några veckor innan det, Procol Harums A Whiter Shade Of Pale, inspelat med mobiltelefon på Jeannette Bonniers begravning.

Läs den fantastiska önskelistan!
 Detta är slutet på en vägg av memorabilia från Freddie Wadlings livstid, och det är gott att efter sången kunna gå tillbaka några steg och igen titta på allt han åstadkommit och alla kärleksfulla ord från hans nära vänner. Utställningen på Göteborgs Stadsmuseum visar bara en bråkdel av Freddie Wadlings liv, men den delen är rik och mycket sevärd.

Länk till Göteborgs Stadsmuseums sida om Freddie Wadlings Kabinett

torsdag 13 juli 2017

Death's End av Cixin Liu

Seklerna går. Trisolarernas ankomst till jorden närmar sig, men fiendeförhållandet har luckrats upp under tiden. Det är litet oklart hur och varför, men Trisolarerna har tagit intryck av det de lärt sig av jordisk kultur och börjat dela med sig av vetenskapliga framsteg. Nya initiativ, överstatliga och komplicerade, tas för att ändå förbereda något motstånd mot den kommande invasionen. Det är litet lustigt hur tidigare projekt döms ut som barnsliga och felriktade i samma ögonblick som man satsar alla sina resurser på nya projekt som i mina ögon ser precis lika enkelspåriga och tvetydiga ut, precis som i de tidigare böckerna.

Något är ändå bättre med sista delen i Cixin Lius trilogi. Genom boken fokuseras berättelsen då och då på scener och händelser med djup och nyans, där spänningen byggs upp bit för bit och ökar intresset. Det gäller prologen under Konstantinopels fall, de tre sagorna mitt i boken, och några scener mot slutet. Däremellan kommer dock stora sjok av tveksamt underbyggda tekniska och vetenskapliga teorier och en mänsklighet som reagerar märkligt unisont inför vad som sker.

Ett par av personerna från de tidigare böckerna återkommer i Death's End och kan, tack vare hibernation, vara med under alla viktiga skeden trots att det ligger decennier och sekler däremellan. Huvudpersonen Cheng Xin är dessutom nedsövd under så lång tid att hon alltid är ung och, tyvärr, oskuldsfull på gränsen till dum. Det står klart efter ett tag att det är författarens mening att låta henne vara raka motsatsen till de starka och kallhamrade män som driver utvecklingen framåt. Jag blir irriterad varje gång Cheng Xin kärleksfullt kallas "barn" eller i en ödesdiger situation säger något "mjukt".

Cixin Liu har en hel del listiga idéer, på såväl kosmisk som mellanmänsklig skala, som han bygger sina historier på. Tyvärr har hans idéer antingen stora logiska luckor, eller är för orimliga för att hålla, eller både och. Femtonhundra sidor av det gör att min tilltro till hans fantasi är i botten, även om han skulle komma upp med ett intressant problem och en stringent lösning. Lägg därtill att han skriver på ett platt, oengagerande sätt som trampar bort all nerv ur möjligtvis spännande situationer. Death's End är den mest intressanta av de tre böckerna i trilogin, men den är ändå inte särskilt bra.


Fler böcker av Cixin Liu:
The Three-Body Problem
The Dark Forest

tisdag 11 juli 2017

Spider-Man: Homecoming


Han dök upp som en överraskning i en av de stora slutstriderna i Captain America: Civil War förra året. Vilken känsla för en high school-kille att få vara med och slåss med Avengers! Men nu måste Peter Parker hålla en låg profil igen. Inte bara dölja sin identitet, utan också traggla på vid sidan av de stora hjältarnas strider, hemma på gatorna i Brooklyn. Tony Stark lät honom i alla fall behålla den snillrika spindelmansdräkten, som hjälper honom att klättra på väggar och skjuta ut nät i olika användbara varianter.


I den senaste Spindelmansfilmen är det litet osäkert vilka som är Peter Parkers egna spindelkrafter, förutom proportionellt större styrka, flexibilitet och tålighet, när så många spännande effekter är inbyggda i dräkten. Spider-Man: Homecoming hoppar nästan helt över historien om hur Peter Parker fick sina krafter för att istället jacka in honom i Marvels breda universum av superhjältar och superskurkar. För dem som är Spindelman-fans finns ändå många personer och detaljer i filmen som är plockade ur såväl den tecknade serien som tidigare Spiderman-filmer, och som ger idéer inför kommande filmer.

När nu Spider-Man är en vid-sidan-av-hjälte som jobbar i de här ganska lugna kvarteren i Brooklyn, är det en fin vinkling att låta filmens skurk också komma ur kölvattnet av de stora fiskarna. Adrian Toomes och hans rivningsfirma snuvas på uppröjningen vid Stark Tower efter striden mot chitaurierna i första Avengers-filmen, men de utomjordiska artefakter och vapen de hunnit snappa upp inspirerar dem till inte bara att stjäla mer och sälja vidare, utan också utveckla och använda själva.


Äntligen händer det något på Spider-Mans egen bakgård som han kan lösa, och bevisa sitt värde som superhjälte! Peter Parker kastar sig in i livsfarliga situationer, driven av dels sitt ungdomliga övermod och dels det underliga motsatsförhållandet att han varken får respons av sin kontaktperson Happy Hogan eller vill låta honom och Tony Stark upptäcka vad han gör. Inte så litet förvirrande, egentligen, men det är bara att acceptera i de många actionscenerna som är både spännande och varierade.


Filmens huvudskurk Vulture spelas av Michael Keaton, som har gjort ett imponerande varv som gode Batman, splittrade Birdman och nu krasse Toomes/Vulture. Det är alltid en stor fördel att se en bra skådespelare fylla sin roll, och även om nog ingen hinner få sympati för varför Toomes handlar som han gör, blänker Keaton hårt som stål i man-mot-man-uppgörelserna med Spider-Man, såväl med som utan dräkt. Tom Holland är också helt rätt i sin roll som Peter Parker; entusiasm, självsäkerhet, besvikelkse, osäkerhet och skräck lyser på hans fina tonårsansikte. Filmen är också som sagt strösslad med bifigurer med stor chans att växa, och goda insatser i små roller från indie-favoriter som Hannibal Buress (Broad City) och Martin Starr (Silicon Valley med mera). Den tar sitt avstamp i vardagsproblem i en tonårspojkes liv, med förälskelse och skolarbete, och blir riktigt allvarlig vid några tillfällen, men är till största delen en riktigt rolig och underhållande film med varm humor och en hjälte som växer med uppgiften.


söndag 9 juli 2017

The Obelisk Gate av N. K. Jemisin

The Obelisk Gate fortsätter där The Fifth Season slutade, i den fascinerande och underliga kommuniteten Castrima-under; en underjordisk kristallstruktur formad av tidigare civilisationer där orogenes och stills lever tillsammans. Essun har en chans att leva tillsammans med människor som uppskattar det hon kan göra med sten och energi som skrämmer så många. Nu har också Alabaster dykt upp efter att de varit åtskilda i flera år, med en gruvlig kroppslig åkomma och nya uppdrag åt sin forna elev.

Parallella händelser som ger ett bredare perspektiv berättas i kapitlen om Schaffa, Damayas tidigare Guardian, och Nassun, dottern som Essun söker sedan världen skakades i grunden. Nu är det dags för N. K. Jemisin att komplicera den intressanta världsbild hon skapat; inblickarna i stone eaters och Guardian-kastens historier är spännande, och ger en del förklaringar men desto fler frågor.

Ruiner av försvunna, högtstående civilisationer är ett ämne jag alltid fastnar för. Hela Castrima-under är en sådan, som invånarna bara lyckats förstå bråkdelar av. Alabaster kan berätta mer från de halsbrytande resor hans stone eater Antimony tagit med honom på, men hans förklaringar och planer är inte fullständiga och väcker min längtan efter mer.

Allt eftersom Essun och Nassun börjar förstå sina krafter glider boken mer åt fantasy-hållet, med orogeny och magi som arbetar sida vid sida och tankarna om en besjälad jord, upprörd över vad som gjorts med den och med en egen vilja. I en berättelse som varit så konkret och tillräckligt noggrann i sin beskrivning av vad orogeny är, tar det steget över en gräns från den tydliga SF-värld jag egentligen föredrar till litet mer luddig fantasy. Men N. K. Jemisin är genomgående en så god författare att mitt intresse är stadigt högt. Hennes beskrivningar av Nassuns osäkra förhållande till sin far, som både hatar henne för att hon är en rogga och försöker förneka det så att han kan fortsätta älska henne, och de nya fadersfigurer som Nassun dras till, är skarpa och viktiga kapitel. Boken slutar både med katharsis och mitt i steget på väg mot något större. Jag ser fram emot den avslutande delen, vare sig den besvarar alla mina frågor eller ej.

Fler böcker av N. K. Jemisin:
The Fifth Season

fredag 7 juli 2017

Magnus Carlson på Stora Torget Borås

Sverige är fullt av bra (pop)musiker; människor som kan sina instrument, har lyssnat och spelat sig igenom nittionhundratalets musikgenrer, och skriver och spelar melodier som är tidlöst bra. De spelar tillsammans med och för människor som älskar det, men den där genuina musiken och musikerna hörs bara då och då i flödet av massproducerad listpop i radion - någon hit om året, några månaders uppmärksamhet för en person med verklig musikalitet.


Efter en säsong i TV-programmet Så mycket bättre är det Magnus Carlsons tur att stå i rampljuset ett tag igen, och tillsammans med sju andra begåvade musiker är han på turné i sommarsverige. Stora torget i Borås är fullt av människor som får koppla upp sig mot stadens Northern Soul-ådra och njuta av deras musik, såväl nyskrivet som tolkningar av kända låtar.

Framför en sångare med perfekt röst väljer jag alltid en sångare med sprucken röst och hundraprocentig inlevelse. Magnus Carlson är den ovanliga sammansmältningen av bådadera; han har en en klar, ren röst kantad med sammet, och hundraprocentig inlevelse. I varje ögonblick hörs det att han menar vad han sjunger, och varje sång är en sann historia han berättar för oss, vare sig det är covers på Jill Johnson och Ted Gärdestad eller nyskriven musik av bandmedlemmen Anders Lewén. Tillsammans med fina melodier, starka arrangemang och skickliga, samspelta musiker blir det en enhörning att vårda och glädjas över. Låt oss taDen långa vägen hem riktigt mycket i sommar och alla år härefter.


torsdag 6 juli 2017

Kabu Kabu av Nnedi Okorafor

I Nnedi Okorafors novellsamling händer det att personer dyker upp i flera berättelser, som huvudpersoner eller som ursprung till en legend. Det tycker jag om; det är intressant att få möta en karaktär igen, och det hjälper till att fylla ut detaljer om världen där historierna utspelar sig. Världen i samlingen Kabu Kabu är till största delen den afrikanska kontinenten, med nedslag i Chicago, och sederna och sagorna annorlunda än det jag är van vid, så jag tar med glädje emot all kringinformation jag kan få.

Där finns Windseekers, människor som kan flyga, vilket omväxlande skapar legender och väcker omgivningens hat. Där finns Ginen, ett afrikanskt land av fred och framstående teknologi, som lever i drömmarna hos afrikaner, speciellt de som blivit bortdrivna till svårare liv. Där finns också sorgligt många makar som slår sina hustrur; kärlek som är ihopknuten med våld och inte går att ta sig ifrån, vare sig fysiskt eller mentalt.

Tyvärr upplever jag inte att Nnedi Okorafors beskrivningar skapar förståelse eller ens känsla för det magiska och mytiska hon skriver om. I de korta novellerna sker ofta något underligt, och ibland får det ingen förklaring eller konsekvens, ibland får det en halvbra förklaring i en mytisk varelse eller företeelse som dyker upp från sidan efter att ha varit okänd för både mig och huvudpersonen. Jag förstår det som att Okorafor också vill sätta en egen twist på de traditionella berättelserna och skriva om slutet på legenderna (inte alltid till lyckliga avslutningar) och det tycker jag är en mycket bra ambition. Men jag hinner inte få förståelse för stämningen, och leds ofta in på mindre viktiga sidospår, och blir besviken över hur Okorafor inte tar vara på tillfällen att skapa spänning i de ganska intressanta historier hon tänkt ut. Titelnovellen är i mitt tycke den mest välskrivna, med sin resa genom platser som kanske inte finns, med medpassagerare som inte riktigt är av denna världen.

Något jag ändå uppskattar stort är inblicken i hur närvaron av oljeledningar och oljeindustri i Nigeria kan upplevas. Där kommer osynliga utlänningar och tar en värdefull resurs ur jorden; ledningarna går mitt framför ögonen på befolkningen och när de försöker ta en bråkdel av den till sig själva riskerar de att dö i brandolyckor eller nedgjorda av hänsynslösa vaktbolag. Ett par av novellerna handlar om motståndet detta skapar, och fastän just det som beskrivs är en så liten handling i skuggan av en stor oljeindustri, bär de på en lockande tanke om att vara början på något litet som till slut skall välta det stora som förtrycker människorna.

Jag blev litet besviken på den här boken, då Nnedi Okorafors berättarröst i mitt tycke inte skapar den stringens och spänning som hennes noveller skulle kunna få, men jag kommer att läsa mer av författaren för att bredda min bild av hennes verk.

tisdag 4 juli 2017

Bitter Harvest

Var det någon skillnad mellan alla länder i östblocket? Under många år hade jag ingen aning om det. Kanske kan jag ursäktas av att jag var barn, och att Sovjetunionen ville skapa en gemensam identitet för länderna, om än med nationella variationer. Men efter järnridåns fall var de fria länderna ivriga att återfinna sina identiteter, och sedan dess har jag besökt många av dem och börjat se deras särdrag. Ukraina har en speciell plats i mitt hjärta, med sin vänliga befolkning och flagga i guld och blått.


Filmen Bitter Harvest berättar om den fruktansvärda svält som Stalin drev Ukraina till, Holodomor, under åren 1932-33. Men för att nå ut till fler är den inte en dokumentär film utan en spelfilm om ett ungt kärlekspar och deras vedermödor. Stilige Yuri har älskat Natalka sedan de var barn, men när de äntligen är giftasmogna drar diktaturens tjänstemän in i byn för att tvinga bönderna in i kollektiv och samla in de andelar av skörden som skall till Sovjetunionen. Att kvoterna höjs till orimliga mängder beror inte bara på nöden och behovet i planekonomins Sovjet, utan är en medveten plan av Stalin för att knäcka de stolta ukrainarna.


George Mendeluk är möjligtivs inte en dålig regissör, men han spelar klumpigt på känslosträngarna för att få sitt budskap att gå fram. Historien berättas i intensiva scener utan någon nyansering, och varje ögonblick är dramatiserat för att lyfta fram maximal smärta eller lycka. Visst är det mycket troligt att varje scen verkligen har utspelat sig just så - ja, egentligen säkert mycket värre och plågsammare - under förtrycket av Ukraina, med hånfulla tjänstemän som njuter av att plåga byborna de är satta att plundra. Andra som vuxit upp bakom järnridån har vittnat om att de uslaste mobbarna tycks finna en stadig karriär i säkerhetstjänsten och liknande funktioner.


Med så många orättvisor att lyfta fram - enskilda livsöden som krossas, heroiska anfall mot övermäktiga fiender - och ingen tid till långsam uppbyggnad av förväntningar eller skiftningar i historien, blir filmen dock ett pärlband av klichéer. Men ett vackert pärlband! De inledande bilderna från barndomens hemby har ett sagolikt skimmer av guld och lycka, vilket får mig att tänka på de ton och innehåll i ryska och ukrainska folksagor. Vissa händelser, som det katharsiska slutet, har också en överton av saga och gudomlig rättvisa. Jag hoppas att det görs fler filmer och skrivs böcker om Ukrainas historia, och även om George Mendeluk brer på för tjockt med känslorna i sin film, är jag glad att han gjorde den.


måndag 3 juli 2017

Anders Zorn på Sven-Harrys

På en skylt i utställningen citeras Anders Zorn när han skriver att hans favoritmotiv är nakna kvinnor. Men det är inte så många nakna dalkullor vid vatten bland verken som ställs ut på Sven-Harrys. Där finns ett par, och man får tillfälle att beundra hur fint Zorn fångar den framåtböjda hållningen hos den ena, sittande flickan, och hur en annan flickas vita och skära hull bara knappt lyser fram mellan några grenar.


Anders Zorn och hans maka Emma tillbringade flera år utomlands. Från tiden i Amerika visas flera av de porträtt som han fick mycket uppskattning och höga ersättningar för. Det är fint att se att Zorn utan att överdriva gett skönhet åt dem som förmodligen inte var så vackra i verkligheten; ett leende som lyser upp hela ansiktet, eller en drömsk blick som länder mystik åt den avporträtterade.


Från tiden i Turkiet syns en kaikroddare på väg över Bosporen, med ett disigt Istanbul i bakgrunden och ljuset speglande sig i vågorna på ett sätt som är både likt och olika ljusspelet i de svenska insjöar Zorn också målade. I utställningen finns också flera akvareller som avbildar prunkande växtlighet och vackra byggnader i Turkiet, tavlor som visar att Anders Zorn var minst lika skicklig med vattenfärg som med oljefärg.


Det visas också flera etsningar. Motiven är ibland direkt igenkännliga från mer kända oljemålningar, men nu skapade av noggrant lagda ränder som gör mer skugga ju tätare och fler de är. Zorn var själv mycket stolt över sin skicklighet att etsa, men när jag betraktar dem har jag svårt att hitta ett läge där bilden blir harmonisk och tydlig för mig, vare sig jag står nära eller längre bort eller kisar med ögonen. Visst är det intressant att se hur motiven är uppbyggda, men jag ser verken som skisser, inte färdig konst.

Anders Zorns skulpturer - mänskliga figurer i litet format, ofta nakna kvinnor igen - är visserligen välliknande och välgjorda, men det är svårt att finna Zorns tydliga stil i dem. Det är ändå mycket intressant att få se en bredare bild av Anders Zorns konstnärsskap, både i teknik och motiv.

Länk till Sven-Harrys sida om En annan Zorn


lördag 1 juli 2017

The Dark Forest av Cixin Liu

The Dark Forest har mer av samma som sin föregångare, The Three-Body Problem. Tyvärr är "samma" i det här fallet skissartade karaktärer, detaljerade vetenskapliga förklaringar som inte verkar hålla för en genomlysning men inte är värda att bena ut, långa utläggningar om hur situationer skall tolkas av plötsligt uppdykande auktoritetspersoner, oförklarliga pendlingar i världsläget med lös bäring i handlingen, mindre intelligenta beslut på överstatlig nivå, och en handling som inte är tillräckligt intressant eller konsistent för att motivera ett omfång på över femhundra sidor.

Förutsättningarna för att skapa en spännande berättelse är ändå goda. Hela jordens befolkning vet nu säkert att Trisolanerna kommer att anlända för att ockupera Jorden om fyrahundra år. Vi måste försvara oss! Men där finns några hinder som msn måste arbeta runt. Det första är att Trisolanerna skickat en elvadimensionell mackapär (ja, faktiskt flera stycken sophoner, som de heter) som stoppar forskningen från att komma längre än den redan är idag. Det andra är att Trisolanerna via dessa sophoner kan läsa precis allt som sägs och skrivs av jordborna, och alltså veta vad som planeras och själva planera sina motdrag.

Via FN sätter världen då sitt hopp till fyra utvalda män, Wallfacers, som får alla resurser de kan önska sig för att komma på en räddning för människosläktet. Då de bör hålla sina planer hemliga för att Trisolaner inte skall kunna utröna dem, får de heller inte ifrågasättas. Det är ett mysterium varför dessa fyra valdes ut; varför just dessa, och varför bara fyra? Kanske är det Cixin Lius uppväxt i ett totalitärt samhälle som får honom att välja en sådan enögd riktning på sin berättelse, istället för att låta hundratusentals frivilliga frifräsare starta egna hemliga projekt över hela planeten. Eller jo, boken lyfter faktiskt fram just en sådan person som genom att agera målmedvetet i skymundan ändrar historiens gång. Där de olika Wallfacers tankegångar är komplicerade och storstilat förvirrande, får denne man verkligen saker gjorda. Kanske är det faktiskt en försiktig rad av kritik mot stora, auktoritära stater med påtvingade lösningar? Vi kan ju också komma ihåg att Cixin Liu indirekt låter den grymma Kulturrevolutionen vara anledningen till att mänskligheten är på väg att ledas till sin död.

Ett annat mysterium är exakt vilken forskning sophonerna hämmar och hur det går till. Det nämns ibland att fysiken inte kommer längre än en viss gräns, men samtidigt lyckas mänskligheten utveckla kryoteknik så att människor kan frysas ned och väckas tvåhundra år senare, botade från eventuella dödliga sjukdomar därtill. När några av huvudpersonerna väl vaknar upp tvåhundra år senare, finns flygande bilar och andra teknikunder som underlättar livet, vilket tydligen gick bra att utveckla.

Även i denna boken gör handlingen avstickare till olika sidohistorier, något som skulle kunna ge en bredare bild av världen men bara blir återvändsgränder och slöseri med tid. Det mest irriterande är när en av bokens huvudpersoner, Wallfacer Luo Ji, under många sidor av pinsam och plågsam läsning skapar sin drömkvinna och sedan får henne till skänks i verkligheten, en vacker ung kvinna med storögd, oskuldsfull kärlek till världens skönhet. Det är pinsamt och till största delen irrelevant för handlingen.

Men faktiskt rycker boken upp sig på det allra sista tiotalet sidor och börjar bli intressant, trots en del rentutsagt idiotiska beslut fattade på lösa antaganden, och obegripliga vändningar i världsopinionen. Tänk om Cixin Liu kortat ned sin bok med trehundra sidor och fokuserat på det här istället! Låt oss hoppas att den tredje delen, Death's End, är lika spännande, även om det ännu digrare omfånget verkar avskräckande.

Fler böcker av Cixin Liu:
The Three-Body Problem
Death's End

torsdag 29 juni 2017

Enlevereringen med Kamraterna på Årsta Teater

De gjorde så konstiga saker förr i tiden; rövade bort en flicka och höll henne fången för att hon skulle börja älska sin kidnappare. Ja, det var turkarna som gjorde det, och de är ju ännu mer underliga. Med en vanlig uppsättning av Mozarts opera Enlevereringen ur Seraljen kan man slå ifrån sig handlingen på liknande sätt, men Kamraterna låter oss tack och lov inte mys-rysa åt de grymma händelserna på scenen. Motsvarande övergrepp finns i vår tid och i vår kultur, och 2017 års uppsättning  Enlevereringen har modellerats på den sanna historien om Natascha Kampusch som rövades bort som tioåring och hölls fången i åtta år.


Vi får se barnet på scenen; den lilla, lilla flickan som lyfts iväg av sin store, fege kidnappare, och så tonårsflickan Konstanze i det trånga lilla rummet, sjungande om hur hennes lyckliga dagar tog slut. Det finns en skevhet i att Mozarts vackra, livsglada musik illustrerar sådana hemskheter, men sorgen i Natalie Hernborgs röst när hon sjunger om sin smärta går inte att ta fel på.

I 2017 års uppsättning har några av birollerna fått gestalt som Konstanzes leksaker, och den starka och modiga Blonde som ser ut som Lilla My (Elsa Ridderstedt) och den mer hotfulle kaninen Osmin (Anders Nyström) som är en present från kidnapparen utmärker sig både genom sina goda röster och intressanta roller. Därtill drömmer Konstanze också om att brodern Belmonte skall ha blivit poliskommissarie och skall komma för att rädda henne.

Inflikade talpartier och scener mellan Konstanze och hennes kidnappare, hämtade från Natascha Kampusch berättelser, ger en tydlig bild av de fysiska och psykologiska plågor som ett liv som instängd skapar. Det är mycket bra att få se och höra operan om en bortrövad flicka utan att man stiliserar och skönmålar hennes fasa. Alla på scenen gör goda insatser, såväl sångare som den lilla men tillräckliga orkestern. Det gör Kamraternas version av Enlevereringen till en väldigt välgjord och sevärd uppsättning som man inte bör missa!

Länk till Kamraternas hemsida


Foto: Mikael Silkeberg

måndag 26 juni 2017

Vackert, flyktigt

De blommande träden och buskarna turas om att fylla försommardagarna med doft och skönhet. Syrénen och häggen har redan blommat över, flädern sprider sin friska doft och jasminknopparna lovar ny fröjd inom några dagar. När naturen ständigt fyller på med nytt blomster borde man inte sörja över det som vissnat och att deras tid är över... men nog smyger sig den tanken in ändå.


 För oss som älskar sommaren mest av alla årstider är de första dagarna berusande; allt känns så lätt när luften är vänligt ljummen, man behöver inte packa med varma tröjor och mössor, det är som om man kunde ta sig hur långt som helst på nya äventyr och samtala med människor i timmar under de ljusa nätterna. Är regndagarna få och milda kan man glädjas åt att de ger jorden fukt och näring, och hoppas på fler soliga dagar inom kort.

De dåliga dagarna är ändå en påminnelse om att passa på att njuta av finvädret så mycket som möjligt. Somrarna är inte längre oändligt långa som de var när man var barn, och ovädersdagarna kan råka pricka in hela semestern. Har man hunnit med att sitta någon timme då och då bland pipande fåglar och susande lövverk istället för att hasta iväg på ännu en film eller utställning, har man gjort sig ett minne värt att bevara och vårdat sin själ inför alla kommande höststormar.

lördag 24 juni 2017

The Bear and the Nightingale av Katherine Arden

När Vasilisa föds dör hennes mor. Men det var moderns önskan att föda ännu en dotter, en som skulle likna mormodern med häxlika krafter. Lilla Vasya växer upp med en längtan till skogen, den litet farliga skogen som omger familjens by, och får ofta bannor för att hon kommer hem täckt av pinnar och jord. Men under sina många lekar i naturen möter hon också de magiska varelser som bor där; vodianoy i vattnet, leshy i skogen, för att inte tala om domovoi, de som tar hand om hushållen i utbyte mot mat. Eftersom hon inte är rädd talar hon med dem och förstår mer om vad som finns i skogen.

Inga andra kan se domovoi och de andra små trolliknande figurer som tar hand om badhuset eller hästarna i stallet - ingen utom Vasyas olyckliga styvmor Anna Ivanovna. I hennes ögon är de djävlar, och hon flyr till kyrkan så ofta hon kan. Det borde kunna ge henne styrka och hjälp när den karismatiske fader Konstantin sänds till byn, men i sin iver att ersätta den gamla tron med religion driver den nitiske unge prästen byn från husets små beskyddare till att riskera att hamna i klorna på Dödens glupske, illvillige bror.

Katherine Arden har använt sig av ryska folksagor om Frostens herre, farlig men inte ondskefull, och många andra ingredienser ur rysk folktro för att skriva berättelsen om den modiga Vasilisa. Det märks att hon har en rik källa av legender att ösa ur, men tyvärr blir inte resultatet levande. Språket och handlingen använder sig av stereotyper, och är märkvärdigt vag om andra förhållanden. Att Vasyas och syskonens far var byns härskare kom som en överraskning i texten, efter att familjens hem framstått som ganska torftigt från första sidan.

När Vasya dyker upp i historien som sexåring är hon så slentrianmässigt vild busig att hon bara är irriterande. De mest intressanta personligheterna är Anna Ivanovna och fader Konstantin, de två vars tro förvrids och skadar dem när småknyttet och ondskan lurar dem att se vad de vill se. Historien gör utvikningar som inte känns nödvändiga för handlingen. En bror finner sig kallad till klosterlivet och försvinner ut ur berättelsen; en syster gifts bort och blir fet och nöjd med sina barn, vilket händer eller förväntas hända med många unga flickor i berättelsen, ofta mot deras vilja, otrevligt nog.

Det är inte automatiskt fel att karaktärer kommer och försvinner och interagerar i större skaror, men de människor och varelser som finns kvar mot slutet av boken har inget djup och verkar bara finnas där för att driva handlingen framåt. Handlingen har några spännande inslag av kamp mellan ondska och litet mindre ondska, men när det går mot den stora slutstriden är den märkligt lokal, fastän den tycks ha kosmiska implikationer, och förlitar sig alltför mycket på oanade krafter från oväntat håll. Enligt min mening är The Bear and the Nightingale inte någon särskilt välskriven bok.

torsdag 22 juni 2017

Inte hela världen

En del behöver lämna sitt barndomshem och sin familj för att leva ett rikare liv. Det kan vara smärtsamt för dem som blir lämnade hemma - Duger inte vi? Är våra liv för små? - och det kan göra det ännu smärtsammare för den utflugne att komma tillbaka. För Louis har det gått tolv år sedan han sist såg sin familj. Nu är han på väg dit igen.


Familjemedlemmarna är inte avogt inställda till den förlorade sonen, tvärtom förbereder de sig med förväntan och tar emot honom med öppna armar. Det är bara det att de alla är uppskruvade till max att mötet blir stressfullt. Mamman är extra uppiffad i grälla färger och berättar sina gamla tråkroliga historier för hundrade gången. Storebror Antoine är aggressiv och ifrågasätter allt de andra säger. Lillasyster Suzanne käftar ilsket tillbaka. Antoines fru Catherine, mittemellan alla, är ett centrum för oro och tveksamhet. Hur skall Louis kunna nå ett ögonblick då han kan säga det svåra han kom dit för att säga?

Mitt i de upptrissade scenerna av gräl, nästan-gräl och välmenande missförstånd, stannar filmen upp i ett antal intensifierade ögonblick. Det är då man känner med Louis att den på sitt sätt naiva familjen aldrig kan förstå det han kan berätta - eller att det kommer att göra ont när de börjar förstå - eller att de redan har förstått utan ord.


Antoine är så ilsken och motsägelsefull att han blir en karikatyr. Moderns ketchupmajonnäs är sorglig, men när hon ställer fram de personligt dekorerade chokladkakorna och säger att desserter är hennes styrka, hur skall Louis då kunna slå sönder det enda idylliska ögonblicket på dagen? Regissören Xavier Dolan låter varje familjemedlem överdriva sin personlighet, vilket gör att effekten av deras egenheter känns lika förstorat för åskådaren som för Louis själv, outsidern. Att rolltolkningarna är i överväxel understryker hur svårt det är för Louis att ta sig igenom ytan och säga det han måste. Det är starkt och mycket gripande.


tisdag 20 juni 2017

Det blåser på månen på Dramaten

Systrarna Dina och Dorinda har en fantastisk fantasi, och de lyckas sätta snurr på vardagen också. Tyvärr uppskattas sällan deras idéer av föräldrarna, och även när de tror att de är snälla så får de skäll för att vara stygga. Så tråkigt! Om man är stygg just när det blåser på månen, så blir man fast och fortsätter vara stygg i ett år, säger pappan. Flickorna känner att det är just det som hänt, för till slut ser de ingen mening med att försöka vara snälla och går in för att vara stygga.


Dramatens uppsättning av Eric Linklaters älskade ungdomsbok är mycket fantasifull i sig själv. Mot en helt grå scenvägg med åtta vridbara balkonger i två våningar projiceras lockande skogsscener, snyggt stiliserade balkonger och flickrumssängar, och roliga filmer som visar flickornas förvandlingar och flygfärder.


Pjäsen annonseras som lämplig för barn från sju år, men salongen är full av ännu yngre barn som fascinerat ser på systrarnas bus och modiga äventyr och svarar på de enstaka frågorna från scenen. Skådespelarna är alla mycket inlevelsefulla och samspelta, och påhittiga Dina och vilda Dorinda är roliga barn att identifiera sig med. Även för vuxna är Det blåser på månen en fin och sevärd uppsättning, vare sig man har läst och älskat boken som barn eller inte.

Länk till Dramatens sida om Det blåser på månen

Foto: Carl Thorborg

söndag 18 juni 2017

The Three-Body Problem av Cixin Liu

En strimma av solen syns vid horisonten. Nu måste väl morgonen ta vid och värma de resande? Nej, inte på den här världen. Solen sjunker under horisonten, och den kalla natten fortsätter. Dagar och nätter följer inga regelbundna mönster, och när temperaturerna och skiftningarna blir alltför kaotiska, går livet inte längre att upprättahålla. För att rädda sig låter invånarna sina kroppar torka ut, för att förhoppningsvis hydreras och återupplivas när världen blivit stabil igen.

Detta är världen i vilket spelet Three Body spelas, och tack vare en haptisk dräkt känner spelaren hetta, kyla och andra intryck i sin egen kropp. Spelarens uppgift är att försöka hitta ett mönster i de varierande dygnsrytmerna, för att kunna förutse en stabil era då folket kan återupplivas och börja bygga upp civilisationen igen. Spelet är inte allmänt känt, faktiskt hemligt, men de invigda spelar intensivt och ofta.

Boken börjar dock i en ännu grymmare era, då inte naturkatastrofer utan andra människor var det största hotet mot liv och hälsa; Kulturrevolutionen i Kina under 1960-talet. Under den här sinnessjukt orkestrerade perioden var alltför mycket kunskap en belastning. Ye Zhetai är professor i fysik och vägrar avsvärja sig de teorier som anses vara kontrarevolutionära, och därför slås han brutalt ihjäl under en offentlig uppvisning. Hans dotter Ye Wenjie blir automatiskt misstänkt som klassförrädare, men det ger henne istället en biljett till en hemlighetsfull forskningsstation där hon kan fortsätta fördjupa sig i fysiken, och sedermera göra fantastiska upptäckter inom astrofysiken.

Utbredningen av det trollbindande Three Body-spelet sammanfaller med en våg av mystiska självmord bland framstående forskare. För att agera mullvad och ta reda på mer om vad som pågår slussas nanotekniksforskaren Wang Miao in i ett hemligt sällskap, vilket också leder honom till några sessioner i spelet. Handlingen hinner göra en del utvikningar åt mindre väntade håll, även om man som läsare kan gissa vartåt alla trådar drar. Mer och mer avslöjas, och på de sista sidorna står hela den intergalaktiska konspirationen klar - men historien slutar inte där. I två böcker till berättar Cixin Liu hur det hela fortsätter. Låt oss hoppas att mänskligheten överlever - eller kanske inte?

Handlingen fortskrider bitvis genom att en aktör ingående berättar något som hen känner till. Ibland kan det vara aningen mer information plus invävda slutsatser än vad som är rimligt, ibland kan man ifrågasätta var personen fått så mycket information från. Jag tänker mig att det är en berättarstil som kan kännas naturlig i ett samhälle som det kinesiska, där myndighetspersoner sitter på den (för tillfället) korrekta sanningen och portionerar ut den till underlydande, och där människor undanhållits information och någon som lyckats skaffa kunskap någonstansifrån i jämförelse har mycket att delgiva andra.

Därtill är personskildringarna i allmänhet grunda, då det viktiga i boken är pusselbitarna i mysteriet som skall avslöjas en i taget. Tyvärr tycker jag också att en hel del av hörnstenarna i berättelsen inte är trovärdigt grundade (se spoilers nedan). Det är bra att de underliga händelserna i bokens första halva får sin förklaring, men det sker genom en massiv infodump i ett kapitel mot slutet. Nåväl, jag accepterar detta och tänker läsa vidare i de två efterföljarna för att få veta vad som händer.

*** spoilers ***

Frågorna hopar sig:
Hur vet såväl jordbor som trisolaner redan från första, korta hej-kontakten att jorden är vacker och välkomnande för liv, respektive att trisolanernas civilisation är högtstående och värd att bjuda in till jorden?

Efter ytterligare kontakt och mer informatino, hur kan så många jordbor övertygas om detsamma? Trisolanerna framstår inte som så särskilt intressanta i Three-Body-spelet.

Och framför allt; om trisolanerna är så vetenskapligt avancerade att de kan bygga en elvadimensionell stordator och skjuta den mot jorden för att förstöra vår forskning, varför kan de inte bygga skydd mot sina brännande och försvinnande solar?

Fler böcker av Cixin Liu:
The Dark Forest
Death's End 

fredag 16 juni 2017

Bryan Ferry på Gröna Lund

Det är både Roxy Music och Bryan Ferry som publiken älskar och vill höra, och det är vad den åldrade förste älskaren ger oss. På samma sätt varvas rockigare låtar med de stillsamma, romantiska. Efter The Main Thing som första låten följer Slave To Love, i ett aningen för aggressivt tempo. Instrumenten är någorlunda väl balanserade; de låter runt och mjukt, inte skramligt, men live och utomhus är det svårt att få till det där skira ljudet från 80-talslåtarna.


Bryan Ferrys röst är inte lika stark som förr, men den håller. Tillsammans med bakgrundssångerskan hade han gärna fått höras mer över bandet; han spelar munspel och synth och är säker och driven på scenen. Publikkontakten inskränker sig till att presentera bandet och nämna att han varit i Sverige förut, men spelglädjen är äkta. Hit efter hit glider förbi, och det börjar faktiskt låta litet grötigt. Men så höjs energinivån med Stronger Through the Years och Like a Hurricane, mitt i setet, och efter det låter sista halvan av setet mycket bättre. More Than This och Avalon efter varandra lyckas inte riktigt låta så magiskt som man skulle önska, men det är nära.

De sista numren, rocklåtarna med en elegant finish, ger det långsamma men perfekta klimax konserten och publiken förtjänar: Love Is the Drug, Virginia Plain, Let's Stick Together, Do the Strand och Jealous Guy. Bryan Ferry är fortfarande den stiligaste förmedlaren av kärleken som något krävande, ofta svårt men nödvändigt.

onsdag 14 juni 2017

Vad döljer du för mig?

Det är nästan orättvist enkelt att göra en italiensk film med den här startpunkten: några barndomsvänner, nu i medelåldern, samlas med sina respektive fruar för middag och pratar om livet - småprat blandat med större hemligheter som viskas fram i förtroende. Nej, helt enkelt är det inte att skapa en dialog som flyter lätt och ledigt, så manusförfattarna har varit skickliga. Paren är sinsemellan olika: en plastikkirurg och en psykolog; en veterinär och en entreprenör/fixartyp/taxichaufför som just sålt sin taxi. I biomörkret sitter man lätt och längtar efter att få vara med, smaka på zucchiniblommorna och gnocchin och skämta och prata.


Men nuförtiden finns det andra aktörer i ens liv än de som för tillfället sitter bredvid. Tack vare mobiltelefonen kan man när som helst ordna med saker utanför vänkretsen, eller bli kontaktad för något viktigt som inte kan vänta. Låt oss göra ett experiment! Vi tar alla mobilsamtal och SMS öppet, inför vännerna, och låter dem se vad som pågår! Några runt bordet knorrar, men till sist är alla med på spelet.


Hur många hemligheter kan spillas under en enda kväll? Ganska många, visar det sig, fler än man kanske tänkte sig. Det som först låter som ett oskyldigt samtal om tidsbokning på en klinik leder till många frågor och ifrågasättanden: Skall du förstora brösten? Varför det? Varför går du till en annan plastikkirurg än Rocco, som sitter här bredvid dig?


Försöken att smussla undan komprometterande omständigheter eller avleda misstankarna till andra leder bara till större komplikationer. Man kan som åskådare kort fråga sig hur middagsgästerna vågade gå med på leken till att börja med, och om de alla har hur många lik som helst i garderoben. Men de växande intrigerna och tilltagande äktenskapskriserna är skamlöst fascinerande! Även om en del vänskaper tycks ta en tragisk vändning, är det bara att låta sig dras med i känslostormarna och vara tacksam för att man själv har ett ganska stillsamt liv. Filmens lätta anslag gör att man inte behöver känna sig bedrövad för de ituslitna förhållandena. Humorn och listen gör att Vad döljer du för mig? blir en väldigt underhållande film.



tisdag 13 juni 2017

The Gift av Vladimir Nabokov

Den sista bok Vladimir Nabokov skrev på ryska var The Gift, vilken publicerades 1938, strax efter att författaren flyttat till USA från det Berlin där handlingen utspelar sig. Huvudpersonen Fyodor Konstantinovitch Cherdyntsev är en ung aspirerande poet, och trots att han bor mitt i Berlin umgås han nästan uteslutande med andra medlemmar ur den ryska diasporan i världsstaden. De litterära ambitionerna hos Fyodor letar sig in i bokens prosa och gör den därigenom litet mer tungrodd än andra av Nabokovs böcker, såväl tidigare verk (Skratt i mörkret) som senare (Lolita, Pale Fire). De fem kapitlen à c:a sjuttio sidor var är alla av olika karaktär, vilket gör boken till ett mycket intressant experiment fastän resultatet inte är helt lyckat.

I det första kapitlet tryfferas historien av poetiska iakttagelser, ibland litet för konstruerade, som hämtade direkt ur Fyodors tankevärld trots att de många dikter som dyker upp på sidorna behåller större klarhet i språket. Men Fyodor Konstantinovitch recenserar kontinuerligt sina dikter i tankarna, som vore han en hypotetisk och välvillig tidningskritiker, och recenserar dessutom sina tankar och ifrågasätter dem:

In a whole set of poems, disarming by their sincerity... no, that's nonsense - Why must one "disarm" their reader? Is he dangerous? In a whole set of excellent... or, to put it even more strongly, remarkable poems the author sings not only of these frightening shadows, but of brighter moments as well. Nonsense, I say!

Det är intressant att författaren smyger in recensioner och diskussioner som vi först efter flera sidor får veta är dagdrömmar, då de bara är aningen mer glorifierande än de verkliga samtal Fyodor Konstantinovitch håller med sina vänner. Genomgående i boken byter också berättarrösten då och då utgångspunkt; utan att annonsera det glider författaren över från att beskriva den unge mannen och hans bekanta i tredje person till att tala i första person.

Det andra kapitlet avhandlar Fyodor Konstantinovitchs fjärilssamlande far, ryktbar inom sitt område och lämnande en skugga över familjen med sin hängivenhet. I tredje kapitlet förändras Fyodors liv då han byter inkvartering, och uppmuntrad av närstående börjar han samla sig till att skriva en biografi över Nikolaj Tjernysjevskij. Tjernysjevskij skrev 1863 den än idag mycket omtalade romanen Vad bör göras? vilken skapade stor social rörelse då den publicerades. Därför finns det redan många biografier över Tjernysjevskij, vilket inte hindrar Fyodor från att påbörja sin egen, och mycket personliga variant. Det är den vi får läsa i det fjärde kapitlet, och sannerligen är den originell, uppfinningsrik, pratig, från sanningen avvikande och faktiskt ganska irriterande då Fyodor Konstantinovitchs blommiga språk och kommentarer får en läsare att ifrågasätta sanningshalten i vad som skrivs.

Det sista kapitlet i boken är det roligaste, då det innehåller en del dräpande recensioner av nyss nämnda biografi, samt en del dråpliga missräkningar av Fyodor Konstantinovitch som komplicerar hans liv ypperligt. Med den underhållande avslutningen blir det lättare att minnas boken som ett litterärt experiment med vissa poänger, men jag föredrar ändå när Vladimir Nabokov låter sina berättelser rinna fram som vatten med mer skickligt konstruerad handling och sitt imponerande lättflytande språk.

Fler böcker av Vladimir Nabokov:
Pnin

söndag 11 juni 2017

The Horror i Konserthuset

Filmmusik kan vara värd att lyssna extra på. Ibland är den noggrant utvald av en regissör eller ljudläggare bland redan skrivna verk, ibland är den specialkomponerad för filmen. I skräckfilmer leks det med tittarens känslor; musiken kan hjälpa till att frammana den kusliga stämningen, men också måla upp den bild av harmoni som snart skall trasas sönder av en motorsåg eller en demon från helvetet.


I konserten med namnet The Horror låter Konserthuset än en gång den pålitlige filmkännaren Orvar Säfström sätta samman och presentera ett program med intressant musik ur filmhistorien, den här gången med temat skräck. Det börjar skrämmande vackert med Jerry Goldsmiths Ave Satani ur The Omen, där Katarinakörerna gör en viktig insats. Tubular Bells ur Exorcisten, Carrie's theme och Bucket of Blood av Pino Donaggio - så många plågade unga flickor! Tillbaka i Sverige får vi Eli's Theme av Johan Söderqvist ur Låt den rätte komma in. Kungliga Filharmonikerna spelar som vanligt skickligt, ledda av dirigenten Giedré Slekyté, och låter musiken komma till sin rätt. Ljussättningen är också snygg och kongenial med musiken.

Foto: Jan-Olav Wedin

Även för mig som inte är något större fan av skräckfilmer, och därför har sett mycket få av de refererade filmerna, är det en spännande upplevelse att höra musiken, speciellt med Orvar Säfströms kunniga och personliga introduktioner. För en skräckfilmsälskare måste det kännas ännu mer intensivt att höra kända musikstycken ur gamla favoritfilmer: The Evil Dead, Hellraiser, Poltergeist, Fredag den trettonde, Cannibal Holocaust. Flera av de framförda styckena har behövts arrangeras för orkestern, i flera fall av Andreas Hedlund, och hans arrangemang av John Carpenters suggestiva slinga ur Halloween driver långsamt mot ett fantastiskt klimax.

Till en av de mest centrala scenerna i The Shining valde Stanley Kubrick Krzysztof Pendereckis Polymorphia, ett egentligen litet svårlyssnat modernt verk som dock blir en perfekt illustration av Wendys insikt i Jacks tilltagande galenskap. David Julyans The Descent är mycket vacker men inte utan ett stråk av hotfullhet.

TV-serier är en rik källa till skräckupplevelser, och tre välvalda vinjetter hade broderats ut och satts samman till ett sugande medley: The Walking Dead, American Horror Story och Penny Dreadful. Så följde musik ur Rosemary's Baby av Krzystof Komeda, och sist i ordinarie programmet rikt spelande skräckstämningar ur The Beyond, komponerad av Fabio Frizzi som var närvarande i salen och fick entusiastiska applåder. Vilken suverän konsert! Men för att skicka ut oss i försommarkvällen med en glädjefull melodi (fast ändå skönt obehagliga minnen) avslutades det hela med Summer Is A-Cumen In, som sjungs så livligt i slutscenen av The Wicker Man. Efter science fiction och fantasy; tack för ännu en lyckad temakonsert! Jag ser fram emot vad Konserthuset kan hitta på härnäst i samma ådra.