onsdag 22 november 2017

Justice League

Världen sörjer, därför att Stålmannen är död. Och därför att Batman vs. Superman var en så usel film, som svartmålade Stålmannen och till slut lät honom dö! Nu kvarstår de galaktiska hoten mot jorden, tillika förra filmens största sänke, den trögaste Läderlappen i mannaminne. Ben Affleck fyller med råge ut hans dräkt men inte hans roll. Men det är han som är killen med kassan, och han vet att han behöver hjälp av andra med superkrafter för att stå emot den nya fienden. Den uppträder i Gotham i form av cybernetiskt förstärkta zombies som dras till rädsla. På amazonernas hemliga ö uppträder den i form av deras ledare, Steppenwolf, en enorm och enormt stark varelse som vill förvandla jorden och alla andra planeter till helvetesvärldar där han kan regera.


Att få en grupp superhjältar, vana att arbeta ensamma, att jobba tillsammans är än en gång första uppdraget. Nu har film- och TV-mediets största snille med förståelse för gruppdynamik, Joss Whedon, haft ett finger med i spelet när utmaningen för ensamvargar vrids ett varv till: ett par av nykomlingarna har ännu inte lyckats bemästra sina krafter och behöver lära sig mer om dem och om sig själva medan kampen redan pågår.


Samarbete är en av amazonernas styrka när Steppenwolf bryter in för att ta den kraftbärande kub han behöver för att sätta jorden i brand. Det är vackert att se dem strida mot honom, ensamma och i grupp. Actionscenerna i filmen är många och långa, och maximalt snyggt gjorda, speciellt när de involverar de två snyggaste superhjältarna, Wonder Woman och Aquaman. Aquamans strid mot Steppenwolf sker under vattnet, i Atlantis, men även ovan vatten får han flyga fram i ultrarapid, slå ned motståndare och landa i kraftfulla poser.


De två riktigt färska förmågorna är Flash - nervig och charmig och kanske i ofas med hur hans fans ser honom, men i gruppen är han en välkommen ljuspunkt - och Cyborg, en ung man räddad från livshotande skador med hjälp av kryptonsk teknologi han kanske varken kan eller vill kunna förstå. Dock verkar inte de sammanlagda styrkorna räcka för att kunna rädda jorden från Steppenwolf. Den ende som kan göra det är Stålmannen, men kommer han att vara på människornas sida om de lyckas återuppväcka honom? Den samlande kraften i gruppen är slutligen Wonder Woman, som tilltalar sina partners med förnamn och hjälper dem minnas sin mänskliga sida. Trots de täta och varierade fightscenerna ökar insatserna när Stålmannen äntligen är tillbaka i leken, och filmen går mot en fantastisk klimax. För oss som älskar gigantiska actionscener är Justice League två timmars nöje med hopp om mer.


måndag 20 november 2017

Provenance av Ann Leckie

Provenance betyder proveniens, vilket är ett föremåls ursprung och ägarhistoria och är ytterst viktigt vid värdering av värdefulla föremål. Ann Leckie har redan tidigare skickligt visat vad som eftertraktas och upphöjs i en kultur för att karaktärisera samhällena hon beskriver; i Radch-imperiet är det bland annat bärandet av broscher skapade till minnet av viktiga händelser. På planeten Hwae, en planet bebodd av människor men utanför Radch-imperiet, är det föremål med historisk signifikans som vördas och används som symboler för status och makt. Kanske är det inte att undra på, då en av de viktigaste artefakterna är skriften Rejection of Obligations, med vilken Hwae avslutade skulden till den näraliggande planeten Omkem.

Som adopterad dotter hos en av Hwaes maktspelare kämpar Ingray Aughskold ständigt om sin mors godkännande med sin bror Danach. Nu har hon fått en snilleblixt, och tänker försöka återbörda ett antal viktiga artefakter som stals från ett annat av husen med makt. Snart börjar hon känna att hon har tagit sig vatten över huvudet; personen hon mödosamt sökt upp är kanske förfalskare, kanske inte, och kanske inte ens rätt person, och lurendrejerierna blir fler på många fler plan.

Efter Ancillary-trilogin ville Ann Leckie skriva en mer lättsam bok, och även introducera fler av universums befolkning än Radchaai och de fascinerande Presger. I Provenance kompliceras Ingrays uppdrag ytterligare av att hon blir inblandad med Geck, ett folk som ytterst sällan lämnar sin planet och håller alla på tåspetsarna för att inte förolämpa dess ambassadörer. Det gäller att få alla folk att enas om det gemensamma icke-angreppsfördraget, men det diplomatiska uppdraget kompliceras ytterligare av att det finns flera grupperingar av människor, och av att en del människor adopterats av, och räknas som, Geck.

I förbifarten får vi också se en Radchaai-ambassadör utifrån Ingrays synvinkel, och det är roande att få veta att man oftast hör deras brytning på skurkar i melodraman. Andra som det drivs med ännu mer i Hwaes komedier är Omkem, vars sociala regler är så tvingande att två personer ibland inte får tala med varandra eller ens erkänna varandras närvaro, vilket är fallet med de husgäster från Omkem som tillfälligtvis vistas i familjens Aughskolds hus. Men även Hwae har intrikata och ur vissa synvinklar grymma familjetraditioner, men dessutom ett tredje kön och inga restriktioner för kärlek inom eller över könstillhörigheter.

Det stämmer att Provenance är en lättsammare läsning än Ancillary-böckerna, om man läser Ingrays prövningar och den komplexa diplomatin med en humoristisk inställning. Men där saknas absolut inte allvar, och mot slutet drar det ihop sig till verkliga urladdningar. Provenance utspelar sig en kort tid efter händelserna i Ancillary Mercy, och jag hoppas att Ann Leckie fortsätter att utforska det intressanta universum hon gett glimtar av i många fler böcker framöver.

Fler böcker av Ann Leckie:
Ancillary Justice
Ancillary Sword
Ancillary Mercy

lördag 18 november 2017

E.S.T. Symphony i Berwaldhallen

Det finns ett hål i jazz-Sverige sedan snart tio år tillbaka, då Esbjörn Svensson lämnade vår värld. Musiken finns kvar, och alla personliga minnen av konserter med Esbjörn Svensson Trio. En fin fortsättning på livsverket är de arrangemang för symfoniorkester som påbörjades redan medan Esbjörn Svensson levde. För snart fem år sedan hade den tillfrågade dirigenten färdigställt det som blev uruppförandet av E.S.T. Symphony och senare också fästes på skiva. Nu har litet ny musik tillkommit, och det blev dags för en ny chans att höra E.S.T:s musik live i stor sättning, med Sveriges Radios Symfoniorkester, Marius Neset (saxofon), Magnus Broo (trumpet), Johan Lindström (pedal steel), Helge Lien (piano) och förstås Magnus Öström (trummor) och Dan Berglund (bas).

Berglund, Ek, Öström
Inledande E.S.T. Prelude är ytterst symfonisk, och kan tjäna som en påminnelse om att vad vi hör inte exakt kan likna ljudet från jazztrion vi minns. Det är bra, för därnäst kommer den oförglömliga From Gagarin's Point of View, finkänsligt uppskruvad medelst orkestern. Helge Lien spelar den vackra melodin med aningen annan frasering och annan klang än vad vi kan höra på skiva, och återigen: det är bra, en nyttig påminnelse om att det inte är karaoke av älsklingslåtar vi hör. Ändå är stycket fullständigt igenkännligt och en lisa för själen.

When God Created the Coffeebreak är ett roligt växelspel mellan hela orkestern och den centrala trion. I den hetsiga, starka ljudbilden rycker rörblås ifrån med melodin, och lämnar efter ett tag över till basen och låter det för en stund låta som att originaltrion är själva med musiken. I nästnästa låt (medley), Wonderland Suite, förstärker eteriskt klingande fioler det stämningsskapande ljudet från Johan Lindströms steelgitarr.

I Dodge the Dodo är det pianot som inleder med den medryckande melodin, vartefter mer och mer av övriga orkestern tar över tills det utmynnar i ett kontrollerat kaos. Sedan liter mer återhållet igen i Eighthundred Streets by Feet i en lång, fin solistinsats av Magnus Broo tillsammans med kärntrion. Magnus Öström har hållit några välkomnande mellansnack, och inför Viaticum blir han extra personlig. Viaticum är latin för färdkost, och används specifikt för den heliga kommunion som ges svårt sjuka inför färden från liv till död. Magnus Öström säger att de spelar Viaticum för Esbjörn och rättar sig genast - de spelar alla låtar för Esbjörn.

Sista ordinarie låten, Behind the Yashmak, börjar mjukt, bryter ut i kontrollerad kakafoni, och samlar sig till något stillsammare igen. Men det är inte slut! Vi får två låtar som extranummer, varav jag missar namnet på den andra, men den första är ett nyskrivet arrangemang av Behind the Stars som bygger på en improvisation i Sydney år 2006 eller 2007 (eler 1800-talet!). Det låter jazzigt, symfoniskt, musikaliskt, inkluderande, underbart. Hela publiken och alla musiker på scenen är synbart lyckliga, tacksamma och nöjda med den minnesvärda konserten.

fredag 17 november 2017

Loving Vincent

Impressionister, expressionister, kubister och andra nyskapande konstnärer har förändrat vårt sätt att se på världen. Hur vore det att leva inuti den världen som Vincent van Gogh såg och ville visa oss andra? Regissörerna Dorota Kobiela och Hugh Welchman har tillsammans med 125 konstnärer skapat en film som ger liv åt några av människorna van Gogh porträtterade, och låter dem röra sig i de vibrerande landskapen. De har använt en metod som låter van Goghs originella stil behålla sin energi; de breda penseldragen skiftar nyans och plats från ruta till ruta, vilket låter motiven behålla den känsla av något ovanligt som tavlorna hade. Visst orsakar det en lätt sjösjuka ibland, men det är värt det för att inte hamna i en stillhet som inte hade passat upphovsmannen - det märks i de svartvita tillbakablickarna.


Handlingen drivs av att den unge Armand Roulin vill leverera ett sista brev från van Gogh till brodern Theo van Gogh. Då han får reda på att båda männen är döda, undersöker han vad som kan ha hänt under Vincent van Gogh under hans sista dagar i den lilla byn Auvers. Karaktärer vaknar till liv ur konstverk vi känner igen, reser sig och talar och blir aktörer i dramat. Filmen följer en teori om att van Gogh inte sköt sig själv utan blir skjuten av någon annan, men när flera av byborna som visste något missaktar och misstror varandra, riktas anklagelserna och motsägelserna åt många håll, och det är bitvis spännande i filmen Loving Vincent.


Det som blir lidande är nyanserna i skådespeleriet, inte så mycket för att skådespelarna målats om till rörliga tavlor, utan för att manuset gett dem så klichéartade roller att spela: den ständigt skrattande Adeline Ravoux, den snipiga hushållerskan Mme Chevalier med flera. Men det är ändå intressant att få följa några dagar ur Vincent van Goghs liv, lyckliga såväl som olyckliga, även för oss som inte är specialintresserade av konstnären i fråga. Och mest av allt är det fint att se med vilken hängivenhet några människor har gett nytt liv åt en stor konstnär som blev sorgligt försummad under sin livstid.


onsdag 15 november 2017

Fahrenheit 451 på Uppsala Stadsteater

Kring elden i tunnan sitter några människor. Deras kläder är inte slitna, så de är kanske inte hemlösa, men scenen antyder att de samlats för något viktigt. Strax får vi höra det viktiga: en efter en citerar de stycken ur favoritböcker. Känslan av att litteratur är viktigt, något man bjuder varandra för att överleva, är påtaglig. Mannen i hörnet då, skall inte han citera något för att ta del av gemenskapen? Jo. Ur minnet läser han ur boken Fahrenheit 451 av Ray Bradbury, några signifikanta meningar om hur brandmannen njuter av att rikta sin eldkastare mot böcker och se dem brinna.



Mannen i hörnet (David Lenneman) är den nämnde brandmannen Montag, i en framtid där brandkårens uppgift inte är att släcka bränder utan att bränna upp böcker. Man skall inte läsa böcker, man skall låta sig översköljas av nöjesprogrammen på de stora skärmarna hemma, så som hustrun (Malin Arvidsson) helst av allt gör. I en passus redogörs det för hur man hamnade i läget att förbjuda böcker och påbjuda teveprogram. Trots att det är en historia som skiljer sig från vår samtidshistoria tycks vi ibland gå mot ett liknande läge idag, med billiga dokusåpor alla timmar på fler och fler kanaler, men skillnaden är att vi väljer det själva för att tröskeln för att sätta sig framför ett program som inte kräver djupare eftertanke är så låg.


Många av människorna som brandkåren kommer hem till har stora samlingar av böcker. En del av dem är så fästa vid sina böcker att de väljer att brinna tillsammans med dem, något som påverkar Montag djupt. Det är oundvikligt att han förr eller senare skall smuggla hem någon bok för att undersöka vad det är för lockande som finns mellan pärmarna.


Uppsättningen på Uppsala Stadsteater är tyvärr inte så fängslande som den skulle kunna varit. En av anledningarna är scenografin, de tomma, välta bokhyllorna vars effekt gradvis försvinner då de är bakgrund i alla scenväxlingar, så att Montags hem aldrig får hemkänsla och skillnaden mot jobbet inte blir uppenbar. En annan är att scenerna staplas för snabbt i andra akten - var kom den gamle professorn ifrån? - och en tredje att skådespelarna sällan får sakta ned och tala fundersamt och reflektivt, utan är fast i det högläsningstempo man ofta ser på svenska scener. Det mest minnesvärda i pjäsen är öppningsscenen, den sista konfrontationen med brandchefen (Aksel Morisse) som samlat på sig förvånansvärt många citat under åren av bokbränneri, och så slutet som vrider sig tillbaka till inledningen. Budskapet är ändå tänkvärt; hur mycket minnesvärt och av vikt som står att finna i böcker, och att ett samhälle där människor låter dem brännas utarmas till dumhetens gräns.

Länk till Uppsala Stadsteaters sida om Fahrenheit 451

Foto: Micke Sandström

tisdag 14 november 2017

Independence Day av Richard Ford

I första boken, The Sportswriter, försökte Frank Bascombe fly sitt liv genom att ständigt föreställa sig en ny vardag i de städer och hotell han besökte i egenskap av sportjournalist. Mot slutet av boken kantrade Bascombes liv och han reste sig med litet mer stadga under fötterna. Exhustrun betecknast inte längre med ett ilsket X i texten utan nämns vid sitt fulla namn. Han har inte helt lämnat vardagsflyendet, för nu säljer han nya liv till andra familjer i sin roll som fastighetsförmedlare. Ett viktigt moment i processen är att få de tilltänkta köparna att se sig själva som hemma i huset de besöker. Säkert ger det Frank en åtminstone tillfällig känsla av stabilitet att vara den som ser på när andra tar språnget, och i synnerhet i mötet med det mycket svårtillfredsställda paret Markham. Efter att ha visat dem 45 hus de inte blivit nöjda med, målar både Franks erfarenhet och hussäljar-lore upp de mer eller mindre katastrofala vägar husköparna och deras äktenskap kan gå.

Beskedet hänger i luften efter den sista visningen, men flera hinder finns innan köpet kan gå till avslut. Det är långhelg, Independence Day, och Frank Bascombe skall göra en mindre resa med sin son för att utöva litet gott faderligt inflytande. Sonen Paul har betett sig riktigt illa sista tiden; försökt stjäla kondomer och slagits med vakten som stoppade honom, förutom att han beter sig konstigt i skolan. Föräldrarnas skilsmässa och förlusten av storebror Ralph för ett tiotal år sedan kan vara orsaker, och förhoppningsvis kan uppmärksamhet från fadern få in pojken på rätt väg.

Franks försäljar-psykologi är inte direkt överförbar på en strulig tonårspojke, och Paul är mer än litet avog och udda i sitt beteende. Frank har ändå tålamod och talar med honom på deras resa mellan näraliggande bollsportsmuséer. Hör sport till Pauls intressen? Det är i alla fall vad Frank kan en del om, och som han använder för att hitta beröringspunkter med sin son.

I en värld utan mobiltelefoner kan Frank ändå lyssna av sin telefonsvarare då och då från betaltelefoner på vägen. De obeslutsamma Markhams har hamnat i ett kaotiskt sinnestillstånd och ömsom besvär Frank att komma så de kan skriva under, ömsom skäller ut honom för att han inte svarar, ömsom verkar vilja något helt nytt. Samtidgt krånglar Paul till det för sig själv och sin far. Frank drabbas aldrig av panik, men det är tydligt att situationen balanserar på randen till katastrof.

Richard Ford är bra på att beskriva hur händelser i vardagen kan pressa sig på till en smärtgräns men utan att brista. Personligen uppskattar jag inte hans prosa, med miljöskildringar och konversationer på en detaljnivå som inte sätter större avtryck hos mig efteråt utan bara blir ett omständigt sätt att förmedla långsamheten i handlingen. Men det är gott att än en gång få följa med i tankarna hos en människa jag inte annars skulle intresserat mig för, och att få ser hur händelser från den första boken utvecklat sig tillsammans med Frank Bascombes eget liv.

Fler böcker av Richard Ford:
The Sportswriter

måndag 13 november 2017

Finland 100 år i närbild

Inför Finlands hundraårsdag som självständig nation har tre kunniga Kungliga Filharmoniker och en begåvad sångerska satt ihop ett program med (oförtjänt) mindre känd musik av finska tonsättare.  Claudia Bonfiglioli (violin), Mikael Sjögren (cello) och Stefan Lindgren (piano) inledde med ett vackert stycke, Preludio e Fughetta för pianotrio av Laura Netzel, inte lika dramatiskt som den pianotrio av henne som jag hörde förra månaden, men fortfarande välkomponerat.

Den produktive kompositören föddes för hundra år sedan, i samma trakter som den nutida sopranen Christin Högnabba, vilket gjorde det extra roligt för henne att spela in en skiva med hans sånger. De sex stycken vi fick höra var alla mycket fina. Såväl pianostämman som melodin hade en ypperligt skön klang både var för sig och tillsammans, och framförandet gav mersmak.

Christin Högnabba
Mest känd av konsertens kompositörer lär vår samtida Kaija Saairaho vara. Hennes Mirage för sopran, cello och piano bjöd på trick såsom att spela på flygelns strängar och låta sångerskan sjunga in i den öppnade flygeln, men detta endast som komplement till den gedigna musiken, så att det mer blev effekter än effektsökeri - och tack och lov en god dos humor.

Efter paus spelades Pianotrio av Toivo Kuula. Då Kuula dog 1918 är den vackra musiken skriven före Finlands självständighet, men bär på den klara skönhet och det eko av finsk natur som man kan höra även i Jean Sibelius musik. Det långa verket är skönt konstruerat i många satser med stor variation, alla välkonstruerade med gott sinne för de enskilda instrumenten och de känslor de kan framkalla. Musikerna på scenen spelade mycket väl hela konserten, väl samstämt och med inlevelse.  Det var en god upplevelse och en fin avslutning på en välplanerad konsert.

lördag 11 november 2017

Prima Liv på Playhouse Teater

När vi blir gamla och mindre rörliga har man glädje av minnena av livet de levt, men många skulle också önska sig någon att prata med. Liv, 85 år gammal, har sällskap av en ung stilig man - hennes make, som han såg ut för femtio år sedan. Han är en datorgenererad modell som liknar den nu döde maken Walter, och som för varje konversation lär sig mer om sig själv och om Liv, helt i linje med de självlärande system vi har redan idag. Att få fördjupa sig i minnen och ha en kär vän hos sig låter som en bra stimulans för en åldrande kvinna, men dottern Tess är inte förtjust i de artificiella vännerna som man kan skaffa sig nuförtiden. Konflikten och diskussionen med den mer positive maken Jon är forcerad och alltför polerad, vilket gör mig kritisk under de första minuterna av föreställningen.


Men bit för bit fylls detaljerna ut. Den här nya Walter, en "prim", skapar sig själv av de (gemensamma) minnen man berättar för dem. Men vissa saker kan vara för smärtsamma för att vilja tala om, och om en håller undan de minnena, och någon annan råkar nämna dem, vad skall primen minnas och svara då?

Det är sympatiskt att människorna i pjäsen hela tiden väljer att forma sin prim så lik dess förebild som möjligt, och inte försöker skapa en bättre version. Det tyder i mina ögon på en känslomässig mognad att man vill ha en partner som säger emot och är butter ibland, som hen faktiskt var i livet, snarare än någon som alltid uppfyller ens önskan om en idealmänniska.

Pjäsen Prima Liv fokuserar på de mänskliga reaktionerna på en ny teknik som kan kännas vänlig och skrämmande på samma gång. För varje scenväxling fördjupas komplexiteten i relationerna mellan människa och prim, och människans roll i den nya tekniken utmanas samtidigt som känslorna blir starkare och viktigare, mellan de datorlagrade minnena.

Alla fyra skådespelare på scenen - Britt Louise Tillbom, Björn Lönner, Per Graffman och Gunilla Backman - gör goda insatser. In i det sista ökar intensiteten i den drygt timslånga pjäsen, som blir ett tänkvärt inlägg om vad som är mänskligt och vad som är värt att bevara.

Fotnot: Pjäsen har filmatiserats under originaltiteln Marjorie Prime, som jag inte har sett, men jag tror att den vinner på att ses uppförd på scen.

Länk till Playhouse Teaters sida om Prima Liv

The Gates, installation av Christo i Central Park år 2005

torsdag 9 november 2017

Ingen tid för kärlek - Johnny Bode

Några av oss 70-talister hittade kanske LP-skivan Bordellmammas visor i en skivback och lyssnade uppmärksamt och fnissande åt de glatt framsjungna utförliga beskrivningarna av sexakter. Visst var sextio- och sjuttiotalet lössläppta tider, men se och höra att någon hade skrivit sånger fulla av "fula ord" istället för att smussla med det var något speciellt, och det var tack vare Johnny Bodes fräckhet (och sinande kassa) som skivorna blev till.


Filmen om Johnny Bode börjar från slutet och nystar sig bakåt för att ta reda på mer om mannen bakom allt. I en födelsedagsfest för lebemannen då han skulle fyllt 100 år firar Johnny Bode-sällskapet i hans anda, i den sköna blandningen av välskrivna melodier och vulgära texter. Några huvudmän i sällskapet intervjuas av Bo Sjökvist, mannen bakom filmen, i uppgiften att ta reda på mer om rumlaren som till synes glatt lurade sina bekanta åt höger och vänster, och ofta beställde in det dyraste och bjöd laget runt för att sedan smita från notan.


Redan vid sexton års ålder började Johnny Bodes bana som sångare och kompositör. Han levde kändisliv under 1920- och 30-talen, men på grund av bedrägerier han gav sig in i hamnade han i fängelse och på mentalsjukhus flera gånger om. I inspelningar från de senare åren i hans liv berättar Bode om de åren, och som en erfaren skrävlare förskönar han sina vistelser på sjukhuset och anklagelserna om att vara nazist under andra världskriget. Efter en halvlyckad vända som frivillig i finska vinterkriget kom han till Karl Gerhards nazisthäcklande revy med ett hakkors på uniformen och blev själv utfryst av kultur-Sverige. Att han då reste till Norge och erbjöd sina tjänster som revymakare åt Quisling-regeringen lär inte ha haft ideologisk grund utan säkert ha varit ett nytt sätt att retas med dem som vänt ryggen åt honom. Oansvarigt av Bode, förstås, för när världens framtid står på spel finns det viktigare uppgifter än att vara en retsticka mot "PK-etablissemanget" under vilket namn det än må gå. Men Norge-äventyret slutade med att det nazistockuperade landet utvisade den självutnämnde nazisten Bode - "nazistpajas" kallas han i svenska notiser från den tiden. Återigen, med en mytomans självsäkerhet säger han att det var för att han arbetade för motståndsrörelsen.


Det är roligt att kunna sitta ett halvt sekel senare och skratta åt den evige lurendrejaren Johnny Bode, och visst hade han vänner som gillade honom och förlät hans återkommande svek. Lillemor Dahlqvist som sjöng på Bordellmammas visor var hans vän in i det sista och har mycket att berätta om den charmige men opålitlige karln. Men filmen ger sig också av till Wien där Bode tillbringade några år, och ger röst åt två kvinnor (varav den ena hans exhustru) som inte förlåtit honom och fortfarande mår dåligt av att tänka på hur han lurade dem. Allt går inte att skratta bort.

Ändå är det fint att filmen avrundar med ett försök till förklaring av hur Johnny Bodes personlighet formades av hans osäkra uppväxt. Ett mycket sympatiskt drag hos mannen är också de två EP-skivor han gav ut med sångtexter om homosexuell kärlek, en om män som älskar män och en om kvinnor som älskar kvinnor. Detta var i början av uppmärksammandet av homosexuella rättigheter, och Johnny Bode hade kunnat skriva några provocerande visor på detta tema likväl som han gjort om sex i allmänhet, men valde istället att skriva vackra melodier med texter som skall väcka förståelse för homosexuella känslor. Det är mycket bra att filmen hinner visa så många sidor av Johnny Bode, en man värd att minnas.


onsdag 8 november 2017

Richard Ford på Internationell Författarscen Kulturhuset

Hur blir man författare? frågar studenterna på skrivkurserna han håller. Gift dig med Kristina Ford, svarar han, för det var tack vare stödet från hustrun som han kunde ägna sin tid åt skrivande när han bestämde sig för det. Vilken gåva!

Under sitt liv har Richard Ford nog tänkt på sina föräldrar varje dag, fadern som dog redan då Ford var 16 år gammal, och modern som först tyckte han stadgat sig då han fick arbete vid universitetet, trots att författandet (och frun, förmodligen) låtit honom skaffa hus och bil. Nu på äldre dar ville han umgås mer med sina föräldrar och minnet av dem. Som författare kunde han välja att göra det genom att skriva om dem, och på så sätt lysa upp (illuminate) deras liv och kanske livet för någon annan som läser om dem.

Föräldrarna var egentligen inte den typen som gärna pratar och berättar om sig själva; de hade varit med om en del sorger i sina liv, och när den unge Ford frågade om saker han hört om sin familj blev svaret oftast "Äh, det där vill du inte veta något om". Men Ford gick nu igenom de minnen om dem han skrivit ned i anteckningsboken han alltid har med sig, och fann tillräckligt många och signifikanta för att skriva en bok. En del minnen verkade inte starka när han skrev ned dem, men när Ford tog fram dem och läste dem fann han betydelsen i dem, ibland även sådant han inte förstått när han upplevde dem som barn.

Att skriva om föräldrarna var bitvis tungt, men det kändes också bra att umgås med dem igen under tiden han skrev. Nu finns de här - han klappar på boken bredvid sig - i boken Between Them: Remembering My Parents, på svenska med titeln Mellan dem.

Richard Fords föräldrar hade varit tillsammans gifta i femton år innan han föddes, det enda barnet. Det var bra att vara det enda barnet, säger Ford, och det var också bra att föräldrarna först och främst levde för varandra och att han själv kom i tredje hand. För honom var det ett sunt sätt att växa upp.

Hans Olav Brenner leder det vänskapliga samtalet på Internationell Författarscen, och nämner en essä Ford skrivit om vänner - om att välja bort vänner ur sitt liv när man glidit ifrån varandra och kanske rent ut tröttnat på den andre. Det är något jag har förståelse för, men det låter litet kallt när Ford berättar om ett av de händelserna i hans liv, även om jag förstår att det finns mer i historien än han hinner nämna. Sammanfattningsvis ger Richard Ford ändå ett sympatiskt intryck, är på samma gång avslappnad och välformulerad och bjuder på minnesvärda bilder ur sitt liv.


Böcker av Richard Ford:
The Sportswriter
Independence Day

tisdag 7 november 2017

Manipulera världen på Moderna Muséet

Manipulera världen är det alltfler konstnärer som vill, sedan halvtannat sekel och även tidigare. Man nöjer sig inte med att avbilda världen, utan vill omforma den antingen i ögonblicket genom installationer och happenings, eller på längre sikt genom att påverka oss betraktare och få oss att förändra världen.

Det sistnämnda är något jag är ganska trött på, och det av flera anledningar. Den främsta är att det antyder en konstnär som upptäckt något som vi andra missat och vill öppna våra ögon för det, vilket är ett gott mål vad gäller estetiska kvaliteter, men är förmätet när det gäller politiska och ekonomiska förhållanden i världen. Att tro att medmänniskorna är ovetande stackare som måste upplysas är en dålig inställning. Att tro det om konstpubliken är korkat på ett annat sätt, eftersom museibesökare i åratal sett tankeväckande utställningar och förmodligen redan innan var öppna för att se och motarbeta sociala orättvisor.


Utställningen med titeln Manipulera världen på Moderna Museet utgår från några verk av Öyvind Fahlström. Där finns ett som för mina tankar till okunniga får-konceptet: Mao-Hope March, en iscensatt demonstration på New Yorks gator med plakat med Bob Hope och ett insmuget plakat med Mao, och i en tillhörande ljudslinga frågas förbipasserande om de är lyckliga. Andra verk tar formen av Monopol för att visa hur makt och tillgångar i världen flyttas runt som i ett sällskapsspel av den grupp som har dem, vilket förstås är en effektiv bild.

Andra konstnärer bidrar med verk av olika mått av subversivitet. Mest tänkvärt är A Few Hours After The Revolution av Aslı Çavuşoğlu. Det visar i neon ordet Devrim - revolution - som skrivs på husväggar i mörkret och dagen därpå genast ritas om till geometriska former av regeringstrogna klottrare. Men ordet går ändå att läsa.


I ett futuristiskt inrett rum visas Factory of the Sun, en film av tyske Hito Steyerl. Den skall visa framsynta arbetare i en grupp som skapar ett dataspel som spelar dig och skapar ljus. Tyvärr är ljudet för slamrigt för att man skall kunna höra Yulias berättelse om förföljelserna som fick familjen att fly från Sovjetunionen; det är oklart hur den hänger ihop med simuleringarna i dataspelet; hur fungerar dataspelet egentligen?; passussen om det onda storbolaget Deutsche Bank föregås av att skådespelaren skämtar om att han måste spela skurk för att han är blond och det är oklart om utpekandet av DB är allvarligt eller ironiskt menat eller om DB sponsrar hela filmen.


Just sammanställningen av så många disparata samhällskritiska projekt är droppen som får min bägare att rinna över. Jag har sett flera konstverk som problematiserar missförhållanden i decennier, och visst skall man få kritisera utan att ha ett färdigt alternativ till det man finner är fel, men i det här fallet räcker det inte. Av en konstnär önskar jag mig visioner om en annorlunda värld hellre än dokumentära utpekanden av övergrepp. Visst kan de här konstnärliga visionerna om andra samhällsformer bli flummiga och irritera mig bara av den anledningen, men ändå, är det konst eller är det dokumentärfilmer vi ser? Om det är det senare så vill jag hellre se det med siffror och fakta, utrönat av journalister och forskare. Det finns en gräns för hur många gånger man kan gå in på ett museum/galleri och känna världens orättvisor, och på Moderna Muséet snubblade jag över min.

Eller, jag talar nog inte för alla. Det finns säkert många som vill och kanske till och med njuter av att påminnas om hur illa det står till i världen och gnugga sitt dåliga samvete. För egen del önskar jag mer konst och visioner, och att få se något som jag inte redan har sett.

Länk till Moderna Muséets sida om Manipulera världen


söndag 5 november 2017

Omfamningar på Teater Galeasen

Fyra personer står på rad på scenen och talar. De berättar sina historier, varav tre är sammanflätade från början och den fjärde knyts in mycket snart, i staden New York, möjligheternas stad. Men ångesten kryper in, först i kvinnornas liv. En av dem gör ett ödesdigert livsval, obegripligt då hon verkar vara på en trygg plats, älskad och säker åtminstone för stunden. Effekten blir svåra kval och självtvivel som driver henne till galenskapens gräns. Vacklandet mellan verklighet och vansinne är mycket skickligt skrivet av Ivan Vyrypaev och tillika framfört av Maja Rung.


Den andra kvinnan har en uttalat flytande självbild, ett förhållningssätt till världen som är både vidöppet och fullständigt garderat. Det förvånar inte när livssmärtan smyger sig in även hos henne, och när fotfästet redan var så löst går det lätt att falla nedåt i mörkret. De två männen i handlingen dras in i den mörka virveln i olika hög grad, och den mentala smärtan övergår i rent kroppslig värk; misshandel och hot. Tre av de fyra på scenen har rötter i Östeuropa, och har alla tagit sig till New York via Berlin. Det säga inte högt i pjäsen, men visst finns det en rotlöshet hos dem som lämnat familj och kända trakter bakom sig för ett liv i en av de stora metropolerna dit många andra rotlösa kommer för att hitta något nytt.


Ivan Vyrypaevs pjäs Omfamningar har stora likheter med hans Illusioner, som också spelades med den äran av Teater Galeasen för tre år sedan. Det är oerhört skickligt att bygga en historia med inre och yttre scenerier av fyra personers röster, nästan helt utan rekvisita. Men även den här gången mynnar pjäsen ut i ett otillfredsställande slut, den här gången så flummigt och ologiskt att det känns som ett svek mot personerna vars trasiga liv vi fått dela i halvannan timme. Ändå är Omfamningar ytterst sevärd, något av det bästa på Stockholms scener just nu, och jag hoppas fortfarande på att få se fler pjäser av Ivan Vyrypaev.

Länk till Teater Galeasens sida om Omfamningar

Foto: Markus Gårder

lördag 4 november 2017

The Sportswriter av Richard Ford

Frank Bascombe är nöjd med att leva en bra bit från händelsernas centrum. Inte i New York, vars ljus han ibland kan se mot natthimlen, inte i New Jersey, utan i Haddam, en förort till New Jersey. Han är inte heller där så ofta; som sportjournalist reser han till mellanstora städer runt om i landet och tar in på hotell under några dagar. De varierande platserna har ändå en välkommen rutin: hotellrum, hotellbar, någon näraliggande restaurang, återkommande kollegor, stormatcher, idrottsmän med likartade ambitioner.

Bascombe är frånskild, exfrun bor i närheten med de två barnen, den äldste sonen som dog ung ligger begravd på den lokala kyrkogården. De otrohetsaffärer som började redan innan skilsmässan bar alla på ett försök att hitta en ny normalitet; ett nytt vardagsliv i en annan stad, med en annan fru.

Frank Bascombe är i trettioårsåldern men verkar trettio år äldre i sin energilösa livsstil; en brist på humor, en brist på äventyr trots de många resorna, en uppgivenhet inför livet. Så många gånger upprepar han hur tillfreds han är med det begränsade, förutsägbara livet att man förstår att han ljuger hårt för sig själv. Motgångar och förolämpningar möts med ett stelt leende, ytterligare ett försök att lägga locket på alla konflikter. Dialogerna med flickvännen är smärtsamma exempel på människor som talar förbi varandra.

Det kan inte fortsätta så för alltid. I bokens sista fjärdedel börjar det pysa ur tryckkokaren. Äntligen! Som läsare hade jag sånär gett upp hoppet om Bascombe och boken. Richard Fords prosa är snustorr, och gör varenda miljöskildring utdragen och långtråkig. Även när jag intalade mig att det var ett medvetet stilgrepp, och att det är nyttigt att läsa även om människor som varken väcker sympati eller nyfikenhet, var det svårt att hålla intresset uppe så länge som det behövdes. Det sista femtiotalet sidor gav dock utdelning, det var hit historien var på väg. Det finns fler böcker om Frank Bascombe, och jag tänker följa honom en bit till.

Fler böcker av Richard Ford:
Independence Day

torsdag 2 november 2017

Thor Ragnarok

Ack, Thor och Asgard, du sagolika mischmasch av mitt kulturarv! I första filmen njöt jag av att se den stroppige Thor få på trynet och lära sig litet respekt för traditionerna. I andra filmen och i Avengers hade han och den evige trätobrodern Loki sin naturliga plats i Marvels universum. I en actionfilmserie som börjar på maxvolym och ständigt måste öka nivån är det nu dags för Ragnarök. Men tack och lov blir det ingen alltför sorglig historia, tack vare regissören Taika Waititis goda handlag. Humorn genomsyrar filmen från början till slut, och avväpnar effektivt de allvarligaste situationerna även om det hinner ser riktigt pyrt ut för Thor flera gånger.


Inledningsfighten mot ett hornprytt eldmonster som ser ut att komma från ett Dio-album sker till hårdrock, inte Dio, men väl Led Zeppelins Immigrant Song. Yess! Men snart uppenbarar sig en mycket farligare fiende - dödsgudinnan Hela, spelad av Cate Blanchett så stark, självsäker och sexig att det är svårt att stå emot hennes lockelse. Ja, ännu svårare är det förstås att stå emot hennes råstyrka, magiska krafter och hämndlust. Kampen mot henne börjar illa: under den färgskimrande färden genom Bifrost, med så stor kraft att de slår hål i Bifrost och Thor kastas ut innan de kommit fram till Valhall.



Skräpplaneten han dimper ned på är samlingsplats för mycket som ramlat ned från andra platser, och där finns en härskare som vet att ge de våldsamma skrotsamlarna det de vill ha: underhållning, i form av brutala gladiatorspel. Den nyfunne muskelmannen skall få slåss mot den obesegrade härskaren - ett stort, grönt monster med enorm styrka, Hulken! Nu tror Thor att det skall gå lätt att ta sig därifrån och ta sig an Hel, men av flera anledningar blir det svårt för honom att få över Hulken på sin sida.


Scenerierna i Thor Ragnarök är magnifika: de kungliga palatsen i Valhall, skrotlandskapen på skräpplaneten kontrasterat mot de hypermoderna och glättiga salarna i huvudstaden, varelser i skönt grälla färger och former. Nöjesmogulen Grandmaster (Jeff Goldblum) roar sig och dödar förrädare med samma lätta sinnelag, medan flera av Valhalls ättlingar plågas av samvetsförebråelser och måste fundera över den väg de har valt i livet. Ragnarök blir en massiv urladdning, en händelse som pekar vidare mot nästa års Avengers: Infinity War Part 1 och förmodligen också femte säsongen av Agents Of S.H.I.E.L.D. Vad skall hända med mänskligheten när gudar och monster från flera planeter, världar och dimensioner samlas för att slåss ovanför våra huvuden?




onsdag 1 november 2017

Elgaland-Vargaland på Moderna Muséet

Genom åren har jag hört och läst en del om Elgaland-Vargaland, den statsbildning som konstnärerna Carl Michael von Hausswolff och Leif Elggren grundade för 25 år sedan. Tydligen är det en vanlig (barndoms-)dröm att skapa ett rike av allt det land som utgörs av gränsen mellan existerande länder, och det var det riket som konstnärskompisarna utropade. Jag hör själv inte till dem som haft den fantasin, men tyckte instinktivt illa om arrogansen i att lägga beslag på andras drömmar.


Den modesta utställningen på Moderna Muséet visar ett rike i krig med sig själv: några tavlor som utropar alla kungars död på några större språk; redogörelser för nationaldrycker och nationalrätter; videofilmer från fester till landets ära. En display visar ett dussintal ifyllda ansökningshandlingar för medborgarskap i landet, varav alla utom en är från konstgrabbarnas kuratorskompisar. Den sista tycks vara en av de många ansökningar som skickades in av ambitiösa människor i utvecklingsländer, hoppfulla människor som trodde på att det av regenterna garanterade medborgarskapet i Elgaland-Vargaland skulle vara starten för ett nytt liv.

Upplägget och i synnerhet festfilmerna förstärker intrycket av Elgaland-Vargaland som en klubb för inbördes beundran. Jag önskar att Sveriges kulturscen vore större och bättre än så här.

Länk till Moderna Muséets sida om utställningen

tisdag 31 oktober 2017

The Embedding av Ian Watson

På institutet där Chris Sole arbetar rehabiliteras barn med hjärnskador medelst kirurgi och terapi. Men i tre försöksrum undangömda längre in i byggnaden sker en annan sorts forskning. Där har barn utan hjärnskador fått växa upp i omgivningar manipulerade för att deras hjärnor skall uppfatta verkligheten annorlunda och så formas till något nytt. I Soles rum är det språket som är förvrängt på ett sätt som skall trigga barnen att tänka och tala rekursivt.

Pierre, en tidigare kollega till Sole och hans fru, befinner sig i Brasilien där han upptäckt en indianstam som verkar tala rekursivt under inverkan av en lokalt tillverkad drog. Med möda försöker Pierre vinna folkets förtroende och få ta del av riterna och undersöka språket. Det är en kamp mot tiden då en gigantisk dammbyggnation är på väg att lägga deras del av Amazonas under vatten, och alltså utplåna samhället och trädet från vilket de får sin drog.

Ian Watson skrev sin bok The Embedding år 1973, och tidsandan genomsyrar prosan. Bifigurer i handlingen är ingenjören som leder dammbygget, vilken jagas av skuldkänslor från sin tid i Vietnam, och en grupp inhemska gerillakrigare som vill spränga dammen. Dessa sidospår hade kunnat ge tyngd och kontrast åt de mer abstrakta lingvistiska partierna, men blir mer distraktioner och desto mer irriterande som de är tyngda av en stereotyp blick på kvinnor, "Negros" och "half-castes".

Vad värre är, kapitlen om det nya sortens språk och hur det skall förändra hjärnan och till och med världen är varken nog utförliga eller spännande för att hålla uppe intresset för huvudhandlingen. Det mytiska språket beskrivs inte tillräckligt väl för att man skall kunna göra sig en bild av det, än mindre hur eller varför det skulle kunna påverka den talande och hens omvärld. Det gör det till ett ännu större övergrepp att se hur en grupp vetenskapsmän låst in tolv barn utan normal mänsklig kontakt för närmast godtyckliga experiment.

Det råkar slumpa sig så att det dyker upp en tredje part med en fascination för språk och hur det kan forma om världen: en ras av utomjordingar med en kosmologiskt driven mission att samla in universums mest disparata språk. Där får berättelsen vingar i några kapitel! Men tyvärr inte så länge att det överväger de många klumpigare kapitlen.

The Embedding var Ian Watsons debutbok och fick en hel del beröm då den kom ut. Jag tänker läsa flera böcker av Watson och hoppas på smidgare prosa och mer spännande historier.

Länk till en intressant recension av boken skriven av en lingvist

söndag 29 oktober 2017

Borodinkvartetten i Konserthuset

Inspirerad av Robert Schumann, som gjort detsamma trettio år tidigare, skrev Pjotr Tjajkovskij en rad med korta stycken menade för barn; lättlyssnade, (någorlunda) lättspelade och med titlar om dockor och tennsoldater. Men om något ägnat för barn är riktigt välskrivet, är det självklart njutbart även för vuxna. De delvis till åren komna herrarna i Borodinkvartetten låter sig och publiken förnöjas av melodierna i Tjajkovskijs Album pour enfants op 39 (1878), bearbetad för stråkkvartett efter att ursprungligen varit skriven för piano. Men det är inte bara söta lekar som beskrivs; de 24 styckena låter efter hand alltmer skrämmande, bland annat när häxan Baba-Yaga tar sig in i handlingen.

Foto: Keith Saunders
Efter det äventyret var det litet tröstande att få höra  Franz Schuberts vackra Kvartettsats i c-moll D 703 (1820), så vacker, om än inte utan sin egen dramatik. Jag har inte alltid varit förtjust i Borodinkvartettens litet träiga klang, men den här gången fanns det kvar mycket av den nödvändiga lättheten i musiken i ett annars allvarsamt program.

Efter paus tog sig Borodinkvartetten an kompositören de hade ett nära samarbete med under hans livstid, Dmitrij Sjostakovitj. Först spelades Stråkkvartett nr 6 (1956), ett övervägande gladlynt verk med understråk av allvar. I den efterföljande Stråkkvartett nr 13 (1970), där violan får stiga fram med den äran, finns det dock mer oro och uttalad smärta från början till slut, och ändå är verket och dess harmonier mycket givande att lyssna på.

lördag 28 oktober 2017

(Pan)African Science Fiction på Uppsala Kortfilmsfestival

Med stundtals mycket lös anknytning till science fiction och med spelplatser även utanför Afrika var programmet för (Pan)African Science Fiction ändå mycket intressant och sevärt. Det började utmärkt med den kenyanska filmen Pumzi, som utspelade sig på ett av de få platser där människan överlevt efter tredje världskriget, vattenkriget. Det högteknologiska centret kräver dock noggrann insamling och återvinning av vatten, även minsta svettdroppe från människorna där. Utanför är världen uttorkad och förstörd, så dröm inte ens om grönskande träd - bokstavligen, drömmar om träd är förbjudna! Men det mystiska paketet som den unga kvinnan på Naturhistoriska Muséet får sig tillsänt innehåller ett frö till såväl grönska som förhoppningar om ett liv i naturen.


Det är en god idé att varva längre filmer med kortare musikvideor, och det vi fick se av det senare slaget var tilltalande både musikaliskt och visuellt. Jojo Abot i blå ansiktssminkning och rik klädedräkt såg verkligen utomjordisk ut i sin låt God Among Men - fram till det avgörande ögonblicket då man såg hennes mänskliga ögon genom de gula solglasögonen. Finding Fanon, inspirerad av Frantz Fanons försvunna pjäser, var en fascinerande användning av Grand Theft Auto 5: två män i bruna kostymer som går och springer genom ödsliga stadsgator och landskap, och stannar upp och betraktar vyerna i avslappnade poser. Datorgenererade figurer som beser datorgenererade omgivningar - vad tänker de på? Vad drömmer de om?...


Ännu mer givande var ändå de längre filmerna, som hann skapa stämning och en aning om vad som hänt och fortfarande pågick, och bygga upp spänningen med handlingen. I Afro Punk Girl tar sig den unga kvinnan Lily White genom ett öde landskap med packning på sin cykel och fällkniven alltid redo mot attackerande främlingar. I Hasaki Ya Suda har regissören Cédric Ido låtit sitt intresse för samurajer blomma ut, och iscensätter en kamp som pågår över decennier mellan stridstränade män, deras katanas, list och magi. Det lät som att alla talade japanska, men vi fick veta att det var ett av språken som talas i Kongo som skådespelarna lagt japansk intonation på!

Det var fint att få se science fiction skapat ur ett annat perspektiv än det dominerande västerländska. Något ytterst minnesvärt åtminstone för mig var att se "mig själv" som en bifigur; då och då dök det upp vithyade människor i filmerna, men jag visste redan från början att de aldrig skulle spela huvudrollen. Det var mycket nyttigt och tänkvärt att uppleva den omkastningen av rollfördelning.

Länk till sidan om programmet


fredag 27 oktober 2017

Romantiska ryssar och Mozart i Konserthuset

På bara några minuter hann Michail Glinka berätta mycket i sin Valse-Fantaisie (1839, orkestrerad 1856), från sprittande glädje över sant rysk stråkromantik till litet mer allvar mot slutet. Den sympatiske dirigenten Semyon Bychkov ledde Kungliga Filharmonikerna, vilka som alltid spelade med både precision och känsla.


Om första stycket var lekfullt så toppades det ändå av den sprudlande violinkonserten som följde, Violinkonsert nr 3 (1775) av Wolfgang Amadeus Mozart. Den mycket unge solisten Daniel Lozakovitj spelade helt enkelt ypperligt, virtuost, med klar, vacker ton och djupaste inlevelse och - kanske allra viktigast för ett underbarn - med stor spelglädje. Verket ger både orkestern och solisten partier som är roliga och allvarliga, men det var ändå den unge Lozakovitj som vann både publikens hjärtan och stor beundran, och belönades rättvist med stående ovationer. Som extranummer fick vi höra Johann Sebastian Bachs Sarabande mycket fint framförd. Jag hoppas på att höra Lozakovitj många gånger till.

Efter paus gavs vi en av den ryska musikens främste romantiker, Pjotr Tjajkovskij, men Bychkov gav hans Symfoni nr 2 "Den lillryska" (1872) en mer robust klang vilket var ovant för mig men välkommet. Med extra tyngd i den avslutande satsen drev Bychkov och Kungliga Filharmonikerna hem en mycket lyckad konsert.

torsdag 26 oktober 2017

Ambrose Akinmusire på Fasching

I det tätt sammanvuxna bandet tycks Ambrose Akinmusire och Sam Harris ha en speciell symbios: många intron till låtar utgörs av Akinmusires trumpet och Harris piano, lyriskt och vackert. Men så växer låtarna ut till stora, episka äventyr och man kommer ihåg att även Justin Brown på trummor och Harish Raghava på bas lätt sluter an till samma saga.


De samspelta musikerna spelar långa men säkra solopartier i låtarna som oftast tickar iväg över tio minuter. En del stycken är skönt minimalistisk jazz, med samma ton eller en enkel tonföljd upprepad under en lång period på trumpeten eller flygeln, framåtdrivande och stöttande medan basen eller trummorna bryter sig loss i melodiska improvisationer.

Efter sin långa spelning blir bandet inropat igen för ett extranummer, och minsann om inte det också får ta sina bastanta >10 minuter, genast följt av en lika lång och riktigt fin improvisation över örhänget Body & Soul. Det var en imponerande spelning av goda musiker som tycks gilla Sverige lika mycket som publiken gillar dem.

tisdag 24 oktober 2017

Lincoln In The Bardo av George Saunders

Under Abraham Lincolns tid som USA:s sextonde president insjuknade hans son William Wallace "Willie" Lincolm och dog, inte ens tolv år gammal, och föräldrarna tog det omvittnat mycket hårt. I boken Lincoln In The Bardo skriver George Saunders om hur den djupt sörjande fadern återvände till kyrkogården på kvällen efter begravningen och höll om sin döde son igen. Är det sant? Vad är sanning och fiktion i en skönlitterär gestaltning av verkliga händelser? Som en sorts brasklapp låter Saunders vissa kapitel vara uppbyggda av citat från föregivna historiska verk om Lincoln; citat som beskriver omständigheterna kring sonens död och oundvikligen börjar motsäga varandra efter ett tag. Några av dem måste vara falska och något av dem kanske är sant.

Den luftiga strukturen på boken upprepas i ännu många fler kapitel, de som utspelar sig på kyrkogården, där många röster faller varandra i talet. Det är de många själar som av olika anledningar inte kommit iväg därifrån utan håller sig kvar. Förnekelsen är total hos en del, som säger att de blivit lagda i en "sick-box" och väntar på att bli kurerade. Andra vet att de borde gå vidare men vågar inte. Ytterligare några har blivit förvandlade och förvridna av att stanna kvar, i synnerhet händer det med unga barn, och därför inser några av själarna att de måste få den unge Willie att lämna världen. Men hur? Särskilt som så många av dem själva klamrar sig kvar i hopp om att den älskade hustrun skall komma och hämta dem, och livet fortsätta med allt de hoppades på.

Inom grenar av buddhismen är bardo ett tillstånd mellan död och återfödelse, med möjlighet till spirituella insikter. Men på kyrkogården i Georgetown anar själarna att de är på väg mot en vägning av själen av kristet snitt, och värjer sig mot de utsända existenser som försöker locka dem med sig. Andra är uppfyllda av en längtan efter hämnd, djupt förståeligt efter de grymma berättelser vi får höra från själarna av döda svarta slavar och tjänare.

Det är fascinerande att höra de olika rösterna om varandra; berättelser upphuggna i korta repliker som återupptas senare och griper in i varandra. De talande är viktlösa och ohörbara i vår värld, men deras berättelse från ögonblicken efter döden blir desto mer minnesvärd.

Fler böcker av George Saunders:
Tenth of December

söndag 22 oktober 2017

Louise Nevelson på Moderna Muséet

Collagetekniken har använts flitigt av konstnärer det senaste seklet: att ta föremål som redan finns och visa upp dem i annat ljus eller kanske skapa något helt nytt. Louise Nevelson gav ett personligt uttryck åt collagen hon skapade, då hon ofta plockade samman föremål tätt och målade dem i samma färg, gärna svart. "Jag gör collage. Jag sammanfogar en splittrad värld och skapar ny harmoni" sade hon, och den fridfulla inställningen genomsyrar den lilla men signifikanta utställningen på Moderna Muséet.


En kortvägg domineras av ett stort collage av vad som skulle kunna vara bruksföremål, några eventuellt trasiga eller isärplockade, och några ispikade spikar, sammanpusslat i fina proportioner och målat svart. Jag hinner undra vad föremålen använts till, om de kanske har nya ändamål i sitt nya sammanhang, tills det slår mig att de kanske slipper rättfärdiga sig genom sin nytta och bara får finnas utan att användas.

På motsatt vägg finns ett annat collage målat i guld - mer uppfordrande, inte lika lugnande som den svarta panelen. Den är uppbyggd av prydnadsdetaljer placerade tillsammans i fack; lejontassar, fint svarvade bordsben. Men inga hela föremål utan bara bitar av dem, som om de också bara får vara fina utan krav på verkan, och det ger också en sympatisk känsla.



Några tavlor där pappersbitar i en dämpad färgskala med inslag av glödande rött skapar abstrakta motiv kompletterar bilden av en konstnär med utsökt estetisk känsla och en drivkraft mot harmoni. Det gör gott i själen att se Moderna Muséets minimala utställning av Louise Nevelsons, och jag skulle gärna se en större utställning med hennes verk framöver.

Länk till Moderna Muséets sida om Louise Nevelson

fredag 20 oktober 2017

Hålet på Orionteatern

På Orionteaterns stora scen har man byggt en liten norrländsk kulle med lingonris, granplantor, trädstammar och till och med några ihopknycklade ölburkar. Och så ett hål, ner till eller snarare från en plats djupare ned varifrån det då och då kommer upp underliga figurer. Vi är samlade framför kullen, hål-turister i hopp om att få se något spännande. De kan inte lova något, de som jobbar där kring hålet, men oj så de hopppas, av olika anledningar. Bodil (Helena Lindegren), som är en riktig småstads-fixar-tjej full av energi och organisationsiver, planerar ett mottagningscentrum kring hålet, något som kan matcha Harry Potter-land! För sådant är valet för en glesbygd som vill överleva: bli en turistattraktion eller förvara kärnbränsle.


Det kommer upp rök ur hålet, och fantastiskt gulliga kaniner - stora, fluffiga, med uttrycksfulla öron. Och så kommer det upp människor av mycket skilda slag. De liknar oss och talar svenska men har udda kläder och ännu mer förbryllande historier att berätta. Hur ser det egentligen ut där de kommer ifrån? Stefan (Jens Sjögren) som sitter vid hålet hela dagarna och registrerar de som kommer upp säger att han lärt känna deras samhälle utan och innan. Men med tanke på att hans första fråga är om det finns tinnitus där de kommer ifrån, kan man undra om han inte bara vet det han själv vill veta.


Vi hål-turister behöver egentligen inte veta så mycket om vad som finns under jorden, när det är så mycket roligare att låta sig förundras av de spännande existenserna som kliver upp. Där kommer en kille som gillar att veva! Där kommer några goa gubbar som haft JÄTTEKUL hela vägen upp! Mattias Fransson har skrivit fram mycket speciella och intressanta figurer, och han, Lindegren, Sjögren och Kristiina Viiala gestaltar dem med stor inlevelse. Det är roligt från början till slut, men där finns en underton av allvar i den längtan som lyser fram hos Stefan, Bodil och några av uppdykarna, som gör att Hålet inte bara blir en surrealistisk skrattfest utan också något verkligt minnesvärt.

Länk till Orionteaterns sida om Hålet