lördag 23 september 2017

Becketts Fragment 1 & Katastrof på Teater Brunnsgatan Fyra

Den ene mannen är blind, den andre sitter i rullstol. De berättar om händelser som visar hur de ser världen och lever sina liv: att rulla sig framåt, och sedan bakåt till samma plats; att fråga om det är natt eller en mulen dag för att ingen sol värmer. Skall vi slå oss ihop? Frågan ställdes med entusiasm, men när det närmar sig tycks mannen i rullstolen ångra sig. I några sekunder är det som att han vill låta den blinde gå förbi honom, som om det vore ögonblicket då de skulle kunna skiljas för alltid. Små gester kan växa bortom sina proportioner; att böja knä för att ordna filten runt foten blir till en gest av underkastelse, som blir till ett sökande av närhet i någon annans knä. Samuel Becketts pjäs Fragment 1 från 1956 visar två vars handikapp formar den värld de lever i.

Foto: Niklas Hellgren

Katastrof är titeln på nästa korta pjäs, skriven 1982, på Teater Brunnsgatan Fyras scen. En demonregissör vill få fram det rätta uttrycket. Han hetsar sin assistent att manipulera den märkligt passive skådespelaren med krav som är begripliga och surrealistiska på samma gång. Spelet med assistenten är befriande komiskt; det är gott att skratta åt vad som händer och ändå, liksom i första pjäsen, oroas litet. Det absurda i att vilja fysiskt visa en katastrof i en underdånig människa skaver när man ser det pressas fram, samtidigt som alla vi i publiken säkert sett pjäser som är resultat av liknande iscensättning.

Alla tre skådespelarna - Peter Luckhaus (även regi), Anders Ahlbom Rosendahl och Dorothea Norling . är närvarande, vältimade och samspelta. De två pjäserna kan ses ha vissa beröringspunkter, men det behövs inte för att göra det till ett bra drag att spela dem i följd. Den lätt galna Katastrof gör ett gott avstamp i Fragment 1, och tillsammans blir de en fin dos av Beckett i vardagen.

Länk till Teater Brunnsgatan Fyra

fredag 22 september 2017

4 3 2 1 av Paul Auster

Alla kan vi nog se tillbaka på tillfällen då slumpen förde oss i en riktning som skulle visa sig förändra hela vårt liv. Vi är säkert många som ibland föreställer oss fast rotade i helt andra liv än de vi lever. Förutom alla val och som fört oss dit vi är, kan det svindla att tänka på hur många händelser helt utanför vår kontroll som kan ändra förutsättningarna för vår existens. Speciellt under barndomen och ungdomen, de mest formbara åren när man själv har mindre kontroll över sina omständigheter, kan ett utfall av en händelse skapa en helt annan människa än ett annat utfall hade gjort, vilket Paul Auster omsorgsfullt visar i sin bok 4 3 2 1.

Den underliga titeln präglar även kapitelrubrikerna: 1.0, 1.1 etcetera fram till 1.4, därefter 2.1, 2.2 etcetera. Kapitlet 1.0 är så tråkigt att det väcker stor oro inför den mer än 850 sidor långa boken. Skall den fortsätta likadant, och rada upp livet för ett par immigranter till USA i början av 1900-talet i form av oändligt många meningar sammanfogade med komma?

Men nej, tack och lov inte. I kapitel 1.1 börjar författaren berätta om pojken Ferguson, inkännande och engagerande. Den nyfikne femåringen lever i början av femtiotalet, en intressant tid av växande ekonomi och möjligheter, vilket avspeglar sig i familjens liv. Historien om Ferguson fortsätter i kapitel 1.2 och 1.3, men - efter hand står det klart att det inte är tidshopp eller slarvig läsning som gör att omständigheterna skiljer sig mellan kapitlen. Istället är det fyra olika vägar som Fergusons liv tar, styrt av mer eller mindre drastiska händelser i familjens liv.

Auster låter några viktiga saker dyka upp på olika sätt i alla de parallella liven: moderns intresse för fotografi vilket resulterar i en egen fotostudio; framgång eller motgång för faderns möbelfirma; moster Mildreds karriär och kärleksliv; om föräldrarnas äktenskap håller eller ej. Allt medverkar till att driva Fergusons liv i mycket olika riktningar. Detta är som mest fascinerande i de tidigare kapitlen, där man kan jämföra mellan de parallela liven hur Ferguson introduceras till musik och litteratur. Efter hand blir det dock svårare att komma ihåg från kapitel till kapitel just de där mindre men stämningsskapande bakgrundsdetaljerna, även om Auster lägger in någon tydlig referens till större händelser i början på varje nytt kapitel för att hjälpa minnet.

Genom hela boken är det ändå fascinerande att se hur liven för de olika Fergusonvarianterna är både lika och olika varandra. Några av pojkarna råkar ut för hemska saker, vilket gör det extra smärtsamt att läsa om hur en anna Ferguson i precis samma ålder lever ett mycket lättare liv. Men alla Ferguson går igenom svåra problem, och alla möter också förr eller senare människor som hjälper honom igenom de svåra perioderna.

Konstant genom boken är som sagt några karaktärsdrag hos huvudpersonerna; fotointresset hos modern, och hos Ferguson en vilja att skriva. Författarambitionerna tar sig olika uttryck beroende på förutsättningarna. Efter hand börjar en av Fergusonarna utkristallisera sig till någon som liknar författaren Auster själv, om man ser till vilka verk han publicerar. Tyvärr hör de reproducerade verken till det tråkigaste i boken! Jag påminns om att jag inte varit överförtjust i de böcker jag läst av Paul Auster tidigare, men uppskattar därefter 4 3 2 1 desto mer för att den är mer lättillgängligt skriven (trots att tekniken med uppradade kommaskilda meningar då och då hinner tråka ut mig igen).

De olika Fergusonarna hinner reflektera över det som boken visar; det underliga i att leva just detta livet just nu när så mycket annat kunde ha hänt och förändrat allt. Boken finner en bra balans mellan den svindlande tanken och de mycket vardagsnära och trovärdiga levnadsbanorna för Fergusons skuggor. Åttahundrafemtio sidor är mycket, men mycket mindre än så skulle inte ha räckt för att göra dem alla rättvisa.

Fler böcker av Paul Auster:
City of Glass
Ghosts
The Locked Room
The Brooklyn Follies

torsdag 21 september 2017

Amanda Sedgwick Quintet på Fasching

Med så begåvade musiker på scenen kan det bara inte gå fel! I Amanda Sedgwick Quintet ingår Dwayne Clemons på trumpet, Leo Lindberg vid pianot, Kenji Rabson på bas, Moussa Fadera på trummor och förstås Amanda Sedgwick på altsax. De inleder med Kenny Dorhams Philly Twist, tight och energiskt, och följer upp med Amanda Sedgwicks egen Shadow And Act, inspirerad av Ralph Ellisons essäsamling med samma namn.


Under kvällen spelar kvintetten musik av samtida musiker, inklusive ett par stycken av Sedgwick själv. De varvar långsammare låtar med snabbare, och även om jag föredrar drivet och spelskickligheten i de snabba låtarna skulle konserten inte varit lika givande utan de långsamma. Musikerna avlöser och stöttar varandra i inspirerade solopartier, inte minst Moussa Fadera som är en ovanligt lyhörd och musikalisk trummis och förgyller varje låt med mer än bara en stadig rytm.

Andra set inleds med Sedqwicks egna Baltimore, för harmonisk för att kopplas till The Wire eller andra gråare skildringar av staden, utan inspirerad av ett besök i staden som gav goda minnen. Barry Harris Burgundy följer, och som extranummer får vi höra Amanda Sedgwick inlevelsefullt sjunga It's Magic som Doris Day gjorde populär redan för sjuttio år sedan.

Det är nyttigt för hälsan att höra sådana här bra jazzkonserter regelbundet, så jag är djupt tacksam för den goda konserten som Amanda Sedgwick Quintet bjöd på.

onsdag 20 september 2017

Ulla Fries på Uppsala Konstmuseum

Ulla Fries kopparstick och senare skulpturer utgör en spännande sammanställning av hårdhet och finhet, i både motiv och utförande. Ett torrt löv smulas lätt sönder, ett insektsben går lätt av (som i några av verken), men i bilderna och skulpturerna har de en påtaglig hårdhet. De fjälliga djur som dyker upp flera gånger bär ju sitt pansar men det är tecknat/skulpterat med lätt hand.


Fries sätter på fokus skönheten hos varelser vi ofta inte tittar två gånger på; skalbaggar, och fladdermöss med sina fina vingar som också får drag av klassisk filosof, uppställd i tänkarpose.


En del av varelserna verkar vara fantasidjur, även om utseendet ligger nära de många underliga arter som finns på jordklotet. Gemensamt för de bilder jag ser av myrslokskusiner eller apor i grenverk, är att djuren framstår som helt och hållet hemma hos sig, med en road blick tillbaka på oss - en blick som gör en litet generad för att man kommer och klampar på. Det är överraskande och roligt att få den känslan av de självsäkra filurerna på tavlorna.


Utställningen jag skriver är egentligen en dubbelutställning med både Ulla Fries verk som hennes makes, Tor-Göran Henriksson, men titeln 50 år tillsammans. Jag kommer att skriva även om Tor-Göran Henrikssons halva, men tycker att konstnärskapen är tillräckligt intressanta för att få ses ett och ett.

Länk till Uppsala Konstmuseums sida om utställningen


måndag 18 september 2017

Lady M

Den unga Katherine är bortgift och nu husfru i ett främmande hushåll. Maken och svärfadern är avoga mot henne, och det hon helst vill göra, vandra utomhus, avråder de ifrån, bestämt och föraktfullt. Men Katherine är ingen underdånig barnbrud, och det är intressant att tänka sig hur hennes uppväxt såg ut. Har hon varit storasyster med en småsyskonskara att styra och även bestraffa? Har hon stått emot sina föräldrar på samma sätt som hon svarar emot herrarna i det nya huset?


När husbönderna båda är bortresta börjar tjänstefolket ta sig friheter. Katherine går in och avstyr övergreppet, men inte av omsorg om sin utsatta tjänsteflicka Anna, inte heller egentligen för att upprätthålla lag och ordning, utan snarare för att få bestämma och tillrättavisa. Upprorsmakaren Sebastian tycker sig ha hittat en likasinnad och tar sig närmare henne, och de finner varandra i en vågad passionslek. Men ingen av dem är vare sig kärleksfull eller ansvarsfull; de cirklar kring varandra med kravet att bli dyrkade, utan att längre se något av den färglösa vardagen.


När svärfar och make återkommer och upptäcker vad som har hänt, rider Katherine ut förloppet med fräckhet och hänsynslöshet. Insatserna blir högre och högre för att upprätthålla den lilla bubbla av nöje hon har upprättat på godset. Hur långt skall hennes kallblodighet räcka?


Huvudpersonerna i dramat; Katherine, Anne och Sebastian, är ypperligt spelade, och alla andra skådespelarinsatser är också i toppklass. Kanske är Katherine litet för modern i sina gester, men hon är redan en anomali i det stela hushållet, så det fungerar i dramaturgin. Långa, tysta scener visar trista vinklar av godset och Katherines uttråkande liv mitt bland dyra salongsmöbler, insnörd i en vacker blå klänning. Är hennes livsval en naturlig följd av hennes fångenskap som köpt brud? Absolut inte. Filmen som bygger på historien Lady Macbeth från Mtsensk är grym och förhoppningsvis ovanlig, och definitivt sevärd.


lördag 16 september 2017

Autumn av Ali Smith


De inledande meningarna är poetiskt skrivna, och leker med andra kända inledningsord och boktitlar. Inget att undra på när scenen är ett halvverkligt landskap där en man sköljs upp på stranden, en man som inte är säker på om han lever eller är död. Under resten av boken finns han med främst i minnesbilder; egna minnen och andras minnen av honom.

Handlingen vänder till Elisabeth: trettiotvå år gammal och mött av motgångar i sitt försök att skaffa pass; elva år gammal och mött av mammans slarv när hon försöker göra sin hemläxa. Läxan är att intervjua en granne, och det är något hon verkligen vill göra. Hennes känsla var rätt, för när hon äntligen får börja prata med sin granne, Daniel Gluck från inledningskapitlet, öppnar han hennes ögon för nya bilder och oväntade sammanhang. Elisabeth är en kvick och nyfiken flicka, och dialogerna de för är givande för dem båda två.

Glimtar ur Daniel Glucks liv visar systern som ständigt utmanade hans tankar, och konstnären som en gång fick honom att se på ett nytt sätt. De har funnits och under en tid betytt mycket för människor omkring dem, men har nu försvunnit ur tiden och kanske ur människors minnen. Boken låter oss ana det vemodiga i det, men också livet som en flod där bilder kan dyka upp igen åratal efter att de tänktes ut. Efter How To Be Both vet vi att Ali Smith kan beskriva bilder med ord så att man längtar efter att se dem, och det gör hon/Daniel Gluck även i Autumn.

Människorna i boken stöts hit och dit av samtidens orättvisor, oavsett vilken tid de lever i. Bilder och tankar är flyktiga men kan vara sköna och starka nog att vara hållpunkter i en föränderlig värld. För att inte tala om vänskap, hur osannolik den än tycks vara. Ali Smiths bok gör inte allt bra i en svår tid, men lyser upp litet från sidan, som en påminnelse om trösten i det lilla och ändå så viktiga.

Fler böcker av Ali Smith:
The first person and other stories
How to be both



torsdag 14 september 2017

CCQ på Fasching

Trumslagaren Christopher Cantillo samlade några av de begåvade musiker han arbetat med: Joakim Milder och Fredrik Ljungkvist på saxofon och Pär-Ola Landin på kontrabas. Det blev en skiva som skall komma ut senare i höst, och eftersom konserten på Fasching spelades in kan det hända att det blir en skiva till redan innan det!


Kvartetten inledde med Sister Maj's Blouse av Börje Fredriksson, men spelade sedan nästan uteslutande musik komponerad av medlemmarna på scenen. Mesta tiden spelade ensemblen samlat och mycket mjukt, saxofonerna i prövande tonlekar eller harmoniska melodier, och bas och trummor lyhört och matchande. Inledningsvis tyckte jag bättre om det än de mer utlevande solon som saxofonisterna levererade. Men i andra set var det lättare att känna sig tacksam över de energiska solopartierna från alla på scenen; bara stillsama tonlekar hade inte varit tillräckligt.

Två skickliga saxofonister, en begåvad basist och en lika begåvad trummis var en bra konstellation, särskilt som de var väl samspelta och lyfte fram det bästa av varandra på Faschings scen.

onsdag 13 september 2017

Maria Nordin på Galleri Magnus Karlsson 2017

Maria Nordins skira motiv har fått mer massa sedan jag såg dem sist, och svarta nyanser har letat sig in i paletten. Det går ändå att känna igen hennes handlag i de silkestunna tygerna som omsluter några av de avbildade personerna. Follow the Line är titeln på utställningen, och det görs med stort allvar på tavlorna. Människor försöker forma sina kroppar efter de raka kanterna på en vit kub i två av verken, eller fylla ut en ruta med breda, fyrkantiga axlar i målningen med namnet Square.


Det är som att människorna insett det obeständiga i sin egen mjukhet, att de alltid kommer att svika förväntningar, och att de därför försöker likna de enkla, raka linjerna hos de pålitliga objekt som utför det de är formade för. Kroppens linjer måste böjas efter omgivningens, som i kvinnan i tavlan Palms, en titel som är en ordlek och där handflatorna (palms) försöker efterlikna palmerna (palms) i bakgrunden.


Litet mer hoppfulla är tavlorna av kvinnor som fyller ut valvbågeformer med sitt glänsande hårsvall, för att de aktivt tar plats och för rörelsen i bilden. Det finns också mycket humor i blicken och det sturska småleendet hos mannen vars läpp- och ögonsminkning bryter sig ut och formar sig till en ram runt hans fint målade ansikte. Både Maria Nordins motiv och teknik tilltalar mig i den här utställningen, liksom i de tidigare jag har sett.

Länk till Galleri Magnus Karlssons sida om Follow the Line


måndag 11 september 2017

Abaddon's Gate av James S. A. Corey

När historien började, i boken Leviathan Wakes, stod det inte klart om det var mänskliga eller utomjordiska krafter som drev på handlingen. Det gjorde ingenting, för författarduon bakom pseudonymen James S. A. Corey krev så skickligt och spänningsfullt att allt var intressant: vardagslivet på kolonierna på solsystemets månar, rymdskepp som plockar upp konstiga nödsignaler, det politiska spelet bakom kulisserna, konspirationerna med farlig utgång. Halvvägs genom första boken uppdagades det dock att fröet till allt som hände var en invasiv molekyl sänd till solsystemet från en annan civilisation. I tredje boken har målet för protomolekylens arbete tagit form i storformat inför mänsklighetens ögon.

Utanför Neptunus omloppsbana ligger den vidsträckta ring som protomolekylen byggde efter att den landat på Venus: helt klart ett högteknologiskt verk, men för vilket ändamål? Är detta början till mänsklighetens undergång? i en storslagen och litet rörande gest sänds ett skepp med poeter, konstnärer och representanter för olika religioner till ringens närhet. Genom en serie underliga sammanträffanden skickas också Rocinante och dess tighta besättning dit, trots att kapten James Holden egentligen vill hålla sig därifrån till varje pris. Fler sammanträffanden och några viktiga missförstånd driver skeppen, vilket nu även inkluderar övervakare från såväl Jorden som Mars och OPA, till närmare bekantskap med ringen och dess syfte.

Enbart mötet med denna stora artefakt borde räcka som mysterium och utmaning; att försöka ta reda på vad konstruktionen kan göra och använda det för mänsklighetens bästa. Men människor kan vara envisa, självgoda, ärelystna, hämndlystna, och det behövs bara några av det slaget för att saker skall börja gå illa. Med ännu större fingertoppskänsla än tidigare följer boken några utvalda nyckelpersoner i dramat. Kapitlen är som vanligt relativt korta och intensiva; fullpackade med spänning och ett driv framåt i handlingen. Ett stort plus är att en av huvudpersonerna, Anna, är en metodistpastor som skildras utan den fördomsfullhet som ofta låter religiösa personer framstå som enögda och bakåtsträvande. Hennes tro och människokunskap kommer till stor nytta både som samlande kraft i oroliga tider och öga mot öga med människor som kan orsaka verklig skada.

En annan stor fördel med Coreys berättarstil är att de inte låter mysterier hänga olösta alldeles för länge. De hemligheter som göms undan uppdagas efter några kapitel istället för att dyka upp som deus ex machina i sista kapitlets stora slutuppgörelser. Problem hanteras men nya dyker upp, och även med (nästan) alla fakta på bordet stiger spänningen inför varje ny konfrontation. När allt dras till sin spets vrids även de känslomässiga investeringarna upp ett varv till, vilket ökar tyngden bakom varje insats. Jag är mäkta imponerad över hur varje bok i The Expanse-serien är en del av en större berättelse, och ändå ett komplett äventyr i sig själv.

Fler böcker av James S. A. Corey:
Leviathan Wakes
Caliban's War

lördag 9 september 2017

The New Philharmonic Orchestra of Hamburg på Musikaliska

Vivaldis De fyra årstiderna var huvudnumret för gästspelet på Musikaliska, och det var med all rätt som den entusiastiska publiken tagit sig dit. Kammarorkestern The New Philharmonic Orchestra of Hamburg (Neue Philharmonie Hamburg) var förstärkta med cembalo, och i gruppens mitt stod den starke violinisten David Movsisyan, pådrivande i melodistämman under största delen av tiden. I programbladet stod tryckt dikterna som inpsirerat Antonio Vivaldi, och musikerna på scenen tog oss med under det hela året, de mest kända styckena och de mindre kända, inlevelsefullt spelande den bildrika musiken. Applåderna och hurraropen efteråt föranledde ett extranummer i form av den dramatiska tredje satsen ur Sommar-delen, den som illustrerar åskan.


Efter paus var orkestern reducerad till sina fem huvudmedlemmar, ledda av försteviolinisten och konsertmästaren Tigran Mikaelyan. Det borgade för ett klarare och smidigare ljud, vilket passade utmärkt till den musik som följde. Det kändes verkligen genuint att sitta i den vackra salen på Musikaliska och underhållas av en del av den bästa musik som skrivits, när Mozarts Eine kleine Nachtmusik klingade ut. Ensemblen framförde dessa ofta hörda musikstycken med precision och känsla, som att de aldrig kommer att tröttna på att spela dem. Antonín Dvořáks Slavisk dans Op 72 och Johannes Brahms Ungersk dans No 1 spelades känslosamt, medan Edward Elgars kända Salut D'Amour Op 12 lät ljuvligt romantisk på ett annat sätt.

Sista numret var Brahms glödande Ungersk dans Nr 5, den fantastiska csárdás som väl får det att rycka i benen på alla lyssnare även om det är svårt att tänka sig att våga dansa med i de virvlande melodierna. Ännu mer välförtjänta applåder och jubelrop från den begeistrade publiken! Hur följer man upp det? Jo, med ett ännu mer intensivt extranummer: Astor Piazollas underbara, mystiska Libertango. Den generösa ensemblen gav oss inte mindre än tre extranummer, en långsam nedtrappning: nummer två var stycket vars inledningstoner används som vinjett i P2, och om någon minns vad det heter så berätta gärna för mig! Det vackra avslutande extranumret lät som en gungande barcaroll, och återigen, om någon vet namnet så låt mig också veta.

Skickligheten och glöden hos musikerna vittnade om stor kärlek till musiken och gjorde konserten till en mycket god upplevelse. Jag hoppas att The New Philharmonic Orchestra of Hamburg återkommer till Stockholm många gånger.

onsdag 6 september 2017

Lite lugn före stormen på Stadsteatern

O, att vara en så erkänd skådespelare så att man får spela de stora rollerna: Hamlet! Beethoven! *viskning* ...Hitler! De tre skådespelarna sitter och väntar på att en intervjun skall börja, där de skall få tala om sina erfarenheter - ansvaret, bördan, tyngden av att ha spelat hatade, onda män; något som vrider upp intensiteten på skådespelaregot ytterligare några snäpp.

Foto: Matilda Rahm
Franz Prächtel (Dan Ekborg), teaternestorn, sitter och pöser och breder ut sig om skådespelandets sanning och sina egna prestationer, något som ofta tycks sammanfalla. Han backas ivrigt upp av Peter Söst (Sven Ahlström), som dock är snabb att glida över i utfall mot Prächtel när han inte är i närheten. Men främst riktar de båda sin indignation mot Ulli Lerch (Robert Fux), av det yngre gardet och involverad i avant-garde-teater. Den store Prächtel är lättstött och rätt som det är har en av Lerchs komplimanger blivit en förolämpning! Prächtels självupptagna utläggningar är en härlig drift med stora skådespelaregon och lockar till många skratt från första början, och ändå är det inte så att han dominerar föreställningen, utan den bärs upp i lika hög grad av de två andra aktörerna.

Foto: Sören Vilks
 Låter det smaklöst att skämta om Hitler, en av 1900-talets värsta krigshetsare och massmördare? Då kan det lindra att läsa pjäsens programblad, där Kalle Lind kunnigt går igenom hur man har drivit med Hitler ända sedan han började härja i politiken. Därtill är det ju inte främst Hitler som pjäsen driver med utan, med sinne för det komiska i allvaret, skådespelarnas tolkningar av Hitler som människa. Eller INTE människa, i Sösts fall. Till slut bänder han sig loss ur Prächtels skugga och protesterar och domderar i en fantasisk urladdning. Den hunsade Lerch kan till slut inte hålla sitt ego i schack och berättelserna om de provokativa föreställningarna han spelat i och den kommande uppsättningen med hela SJU Hamlet forsar ur honom till de andras muttranden.

Foto: Sören Vilks
 Alla tre skådespelarna på scenen gestaltas med humor och precision av tre skickliga skådespelare. De är helt rätt för sina roller och sömlöst regisserade av Dennis Sandin, som får fram rätt balans i hur seriöst rollfigurerna tar sina roligt absurda anspråk. Theresia Walser som skrivit pjäsen har också funnit den rätta tonen för att driva med uppblåsta skådespelare och samtidigt göra den till ett kraftprov för männen bakom rollerna. Jag hoppas på att få se mycket mer av henne på Sveriges scener, och rekommenderar alla varmt att gå och se Lite lugn före stormen för en dryg timmes intensivt skratt!

Länk till Stadsteaterns sida om Lite lugn före stormen

måndag 4 september 2017

Too Like the Lightning av Ada Palmer

Låt oss arrangera världen så att det aldrig mer kan bli krig. Det sista och dödligaste kriger var om religion, så vi förbjuder religion. Nationsstater är också obsoleta; människor har flyttat och kluvit och knutit släktband över jordens alla kontinenter, och tack vare de kvicka luftbilarna kan man ta sig vart som helst på en timme, så vi kan varken bygga nationer på blodsband eller gränser.

Istället organiserar vi människorna i Hives; sju frivilliga sammanslutningar dit man väljer att tillhöra då man blir vuxen. Grupperna är trovärdigt diversifierade i bakgrund och inriktning: Humanisterna är perfektionister som för övrigt har uppslukat den forna sportälskargruppen Olympier; Européerna är civiliserade men aningen dekadenta; Mitsubishi äger enorma områden av de forna asiatiska länderna och är inriktade på affärer och företagsamhet; Utopisterna håller sig litet för sig själva i sin strävan att kolonisera månen och Mars och ständigt förbättra sin teknik för en lysande framtid.

Kärnfamiljen är omformad till bash', ett japanskt ord för ännu en frivillig sammanslutning i mindre skala. Då det fortfarande uppstår teologiska spörsmål har alla en sensayer, en utbildad samtalspartner i dylika frågor som alla måste vända sig till; till dem och endast dem, för att undvika att det uppstår en ny religion. Sådant är livet år 2454.

De olika Hives har olika antal medlemmar och olika stora landområden och fastigheter, men lever i balans i det fria samhället. Dock sker det en ombalansering av attityderna till viktiga personer inom och utom Hive-ledningarna en gång om året, vilket påverkar fördelningen av senatorerna, och att en av de listor som används vid balanseringen stjäls och lämnas på en misstänkliggjord plats i inledningskapitlet antyder att balansen inte är så säker som alla vill låtsas om.

Boken är skriven som en förklarande berättelse från en tid till en annan, men ingendera av tiderna är vår tid med våra egna fördomar och vanor. Tvärtom är många av vanorna och förbuden i den aktuella tiden raka motsatsen till vad vi har idag, eller ibland perverteringar av tendenser i samtiden. "They" är det föredragna pronomenet för att inte utpeka kön på den man talar om eller till, och benämns någon som man eller kvinna är det på premisser helt olika de vi använder idag. Förbudet mot religion känns som ett skott bredvid målet, då andra allianser och preferenser kodas fram så tydligt i de klädregler som alla tycks följa och kunna uttyda.

Visst är det intressant och nyttigt att behöva sätta sig in i ett helt annat samhällssystem. Ett av problemen är dock att Ada Palmer har gjort det mycket komplicerat i detaljerna, ett annat att hon skriver så omständigt att jag även vid mitt mest koncentrerade läsande lätt tappar bort mig och förlorar intresset. Därtill finns en hel del bitar i grundkonstruktionen av berättelsen som inte känns trovärdiga. En är att samhällssystemet verkar ytterst personberoende; vi träffar ledarna för de olika Hives och sensayer-kåren, samt för den viktiga Saneer-Weeksbooth bash, och de är alla släkt, älskare eller vänner med varandra (eller allt på samma gång). Utanför detta litet väl breda och myllrande persongalleri ser vi ytterst litet av de tio miljarderna människor i världen; det är som att de knappt finns.

Vår berättare är den förre brottslingen Mycroft Canner, som nu sonar sina brott som Servicer, en som kallas till arbete utan betalning, som inte får äga något och bara får mat då det skänks till dem. Det förklaras inte hur de blivit så ödmjuka och nöjda med sitt leverne, men någon sorts hjärntvätt borde ha behövts. Än mer förvånande är dock att denne Mycroft Canner är en så central gestalt i berättelsen; att han alltid blir kallad till de olika Hives och därför har överblick över precis allt som händer. Min gissning blev tidigt att han har ytterligare någon egenskap eller hemlighet som placerar honom i allas mittpunkt som kommer att avslöjas i någon av de följande böckerna. Där kommer vi garanterat också att få se mer av den pojke med övernaturliga gåvor som berättelsen startade hos och som sedan försvann mer och mer ur berättelsen. Frågan är om jag har energi att fortsätta i den här svårtydda världen, i den här tröglästa bokserien.

lördag 2 september 2017

The Trip to Spain

Upplägget är optimalt på alla plan: två män bilar runt och provar mat och pratar och skämtar med varandra medan ett kamerateam filmar dem. Det är ett billigt format med stor utdelning för filmbolagen, både i verkligheten och det fiktiva i filmen, och det är givande för oss i publiken med humor och kynne som matchar de resande männens.


Steve Coogan och Rob Brydon, intelligenta och folkkära brittiska komiker, är denna gång inbjudna till hotell och restauranger i Spanien, dit de tar sig i Coogans bil via färja. I korta inklippta scener visas råvaror som tillreds och grillas i köket - det gäller att inte vara hungrig när man ser filmen! Första stoppet är på en restaurang i Getaria, en vacker liten baskisk stad jag själv besökte häromåret. Småpratet om maten rör sig snabbt vidare till de båda männens specialitet, att härma kändisröster, vilket de båda gör bra och vilket självklart leder till gliringar om äktheten i rösten och den andres karriär och kändisskap.

Därifrån är steget kort till existensiella frågor: bitska kommentarer med allvarlig underton driver med männens oåterkalleliga inträde i medelåldern och vad det betyder för dem och omvärlden. De är artigt skoningslösa mot varandra i sin förtäckta kritik, och det skulle kunna göra ont att lyssna på, men tonen är lätt och att höra dem tala så raljant om passagen mot döden är på något sätt livsbejakande. Eller också är det för att de är så rasande roliga att jag skrattar nästan kontinuerligt från första rutan till sista, som jag kan lyssna på deras tankar om åldrandet och känna mig upplyft.


Coogan och Brydon är samstämda och nappar ofta på en chans att starta eller följa upp ett skämt. Michael Caine, Mick Jagger, Roger Moore, David Bowie och många fler får snabba eller (extremt) långa stunder då de gestaltas i stereo. De stunderna går vidare från den intitala, lyckade härmningen i en replik till en tävling om huruvida den ene gör kändisrösten bättre än den andre, och håller på så länge att det uppstår humor i hur fast de är i sin upprepning och snoppmätning, och varje steg får mig att vrida mig av skratt. När två väninnor/agenter gör dem sällskap i filmens andra halva står det klart vilken bubbla av vänskap och konkurrens Coogan och Brydon lever i; med gäster bredvid sig blir deras beteende absurt vilket förstås lägger på ytterligare ett lager av pinsamhetshumor.

Steve Coogan och Rob Brydon spelar båda variationer på sig själva, och det är litet synd att man väljer att renodla privatlivet i deras roller så att Brydon blir den lycklige familjefadern och Coogan den ständigt övergivne i relationer. Det är avbrott från filmens huvudspår och skulle inte alls behövas: i det här fallet känns slutet onödigt påklistrat. Det är dock en detalj man kan ha överseende med när man fått ett långt, gott skratt. Jag tackar för den här resan och hoppas att Brydon och Coogan ger sig ut på fler kulinariska tripper, inte för snart så att det går rutin i det, men om ett par år igen. Jag är redo för mer och skall dyka upp mätt på mat och hungrig på intellektuell humor!


torsdag 31 augusti 2017

Bortförd vid midnatt på Stadsteatern

Kan juridiken och legala processer stoppa en ledare med storhetsvansinne? Avsätta honom eller åtminstone hejda honom i hans väg till absolut makt och diktatur? Pjäsförfattaren Mark Hayhurst lyfter fram en sann historia från 1930-talets Tyskland, om advokaten Hans Litten som år 1931 kallade Adolf Hitler som vittne i en rättegång mot anhängare till honom som brutit sig in och misshandlat dansande på nöjespalatset Eden i Berlin. Skall han kunna dra trådarna mellan uppmuntran till våld och själva brottet? Skall han kunna visa sina landsmän vilka smutsiga metoder Hitler förordar så att de vänder sig ifrån honom?


Nej, det hjälpte inte. Två år senare kom Hitler till makten, säkrade sig själv som diktator och lät sin gatuarmé misshandla och sätta skräck även i dem som försökte göra motstånd inom civilsamhällets lagar. Hämnd utkrävdes på diktatorns personliga fiender, och till dem hörde förstås Hans Litten. Pjäsen Bortförd vid midnatt visar honom fängslad tillsammans med två av Tysklands stora intellektuella vid den tiden, Carl von Ossietzky och Erich Mühsam, parallellt med det arbete för att få honom fri som hans mor, Irmgard Litten, vek sitt liv åt.


De tre fångarna för intelligenta diskussioner om läget i landet, skuldfrågan - sin egen och Führerns - och hur de själva förhåller sig till sin situation. Detta är de mest givande scenerna i pjäsen, skickligt och innerligt spelade av Bahador Foladi (Litten), Allan Svensson (von Ossietzky) och Niklas Falk (Mühsam). De förs bort och torteras gång på gång och kommer tillbaka alltmer skadade. Omfattningen på skadorna står klart när modern Irmgard Litten läser upp en lista över dem som hon kommit över på hemlig väg.


Hennes kamp för sonen innebär många möten med en korrekt men omedgörlig Gestapotjänsteman, vädjan till en engelsk Lord och andra försök att få till en benådning. Gunilla Röör spelar modern med inlevelse men enligt min mening för stelt; framför allt blir de många mötena med Gestapoofficeren till teater, inte så äkta som jag skulle önska.

Juridiken kunde inte binda Hitler till sina våldsamma anhängare 1931, rättvisan kan inte fria en advokat som fängslats på oklara grunder 1938. Vad som är sant och rätt spelar ingen roll när den på toppen bestämt sig för vad som är sanning, eller till och med blir provocerad av anspråken på rättvisa. Vi ser det i diktaturer än idag, och Mark Hayhurst ger oss ett tungt exempel ur historien. Men missbruk av lagen kan påtalas och hejdas, och diktatorer kan störtas, även om arbetet kan kräva tid och blod. All heder åt dem som kämpar för mänskliga rättigheter och rättvisa lagar även när deras egna liv står på spel.

Länk till Stadsteaterns sida om Bortförd vid midnatt

Foto: Bengt Wanselius

tisdag 29 augusti 2017

Shriek: An Afterword av Jeff Vandermeer

För över tio år sedan läste jag boken City of Saints & Madmen av Jeff Vandermeer. Det var en spretig samling av berättelser från den fascinerande staden Ambergris, med helt andra festivaler och kungalängder än vad vi är vana vid i den här världen, och framför allt, med en ständig men odefinierade närvaro av grey caps, svårförklarliga odjur och svampar som kunde infestera både byggnader och människor. En del av berättelserna och stämningarna har jag tänkt tillbaka till under åren som har gått. Därför blev jag glad över tillfället att återvända till Ambergris via boken Shriek: An Afterword.

Duncan Shriek var under en period en uppskattad historiker. Men allteftersom han utforskade mer och mer av världen under Ambergris - gångarna som funnits där sedan innan människorna kom och tog över staden från grey caps, och det som nu lever där - blev hans sinne påverkat, hans teorier mer svårsmälta och han själv närmare uteslutning ur akademikernas skara. Blindheten inför det Duncan Shriek rapporterar kan vara svår att förstå hos en stad som varit med om att hela dess befolkning försvunnit över en natt, och stått tom och tyst och oberörd nästa dag för återvändare som råkade vara borta. Förmodligen går dock den bortvända blicken hand i hand med de mystiska skeendena; man låtsas som att allt är normalt och fortsätter med sina Freshwater Squid-festivaler och nya konstriktningar.

Janice Shriek, Duncans syster, var under samma period en framgångsrik konsthandlare, och en av centralgestalterna i Ambergris nöjesliv. Självdestruktivitet, nya vindar i konstintresset och en svår olycka har gjort henne närmast utblottad, hänvisad till skrivjobb åt gamla vänner. Nu författar hon ett efterord till broderns senaste (sista?) historiebok, The Hoegbotton Guide To The Early History Of Ambergris. Efterordet blir en tjock roman i sig själv och mest av ett försök att upprätta Duncans namn, främst i ljuset av de svek som orkestrerades av hans livs stora kärlek Marie Sabon. Janice tror att Duncan är försvunnen, men när vi läser manuskriptet har han hittat det och kommenterar och korrigerar texten löpande.

En stad där oförklarade händelser och varelser smyger sig upp nedifrån katakomber, ett funnet manuskript, en författarröst som motsägs av huvudpersoner - de är alla givna ingredienser för att locka mig till att vilja läsa en bok. Tyvärr är resultatet inte så gott som jag hade hoppats, då historien har för mycket fokus på att vilja återupprätta Duncan Shrieks goda rykte och dessutom deklarerar det gång på gång, och Duncans egna motsägande kommentarer inte fördjupar mysteriet utan oftast är pikar mot Janice för att hon inte förstod detaljerna i Duncans och Marys förhållande.

Som mest givande är boken när den förlorar sig i lyriska beskrivningar av de konstiga saker som sker under, eller i värre fall, på gatorna i Ambergris. Det var, som sagt, roligt att få återvända till den säregna staden och få glimtar av fler landsändor. En riktigt rolig detalj i sammanhanget var att jag hittade Shriek: An Afterword bland utrangerade böcker på biblioteket, och nästa vecka kunde ta med den till WorldCon i Helsingfors och få den signerad av författaren. När jag lade fram den sade Vandermeer "Great, it's waterlogged already" och signerade den enligt bilderna nedan.


På första signerade sidan har Jeff ritat en flygande krumelur med hatt och skrivit "For Jenny - A book full of wonder and squid and all kinds of other weird stuff." Några sidor senare har Duncan skrivit "Don't believe anything Vandermeer says."


söndag 27 augusti 2017

Farväl Europa

Under 1930-talet drogs snaran åt i de tyskspråkiga länderna. Människor av judisk härkomst, även prisade forskare, musiker och, likt Stefan Zweig, författare, såg det som nödvändigt att lämna sina hemländer och fly/flytta västerut. Zweig flyttade 1934 från Österrike först till England, och fem år senare vidare, över Atlanten tillsammans med sin andra hustru Lotte. Filmen Farväl Europa gör ett antal nedslag under detta sista år av parets liv, i Sydamerika och i New York.


Öppningsscenerna är en fröjd för oss språkälskare och kosmopoliter: under en vacker bankett blandas franska, portugisiska, tyska och andra språk. Hedersgästen Zweig svarar på de språk han kan, hans beundrare talar till honom på de språk de har lärt sig eller låter sig översättas från sitt modersmål av skickliga översättare. Jag hinner reflektera över varför det är så tilltalande att vara flerspråkig och befinna sig bland likasinnade människor. För min del är det litteraturen och kulturen som drar; att lära sig fler språk är ett sätt att förstå fler människor och kulturer, genom att tala med människorna och fördjupa sig i litteraturen och teatern.


Men den plågade världen utanför gör sig påmind. Stefan Zweig pressas av intresserade intervjuare att fördöma nazismens framfart i Europa, med undertryckande av press- och yttrandefriheten. Hans koncentrerade och genomtänkta svar är att han inte, efter fyra år i exil, kan sitta på andra sidan av världen och uttala sig om vad människorna i Tyskland och Österrike tycker om sin regering, när han själv inte lever med konsekvenserna av såväl styret som hans eget uttalande i vardagen. Det är ett hedervärt uttalande och säkert formulerat med omsorg om dem som ännu är kvar i diktaturen. Av knappheten i uttalandet och Zweigs återhållna mimik går det dock att utläsa mycket smärta under ytan.


Paret reser vidare genom Sydamerika och blir överallt väl mottagna. De reser på landsbygden och utforskar de imponerande odlingarna i det bördiga klimatet, och träffar både andra europeiska intellektuella i exil och infödda argentinare och brasilianare. Här måste nämnas hur övervägande europeiska och vita människorna och miljöerna är, med mörkhyade människor främst i tjänande positioner. Regissören Maria Schrader kilar skickligt in situationer för att belysa de kontrasterna: en svart flicka bland servitriserna som pyntar bordet i öppningsscenen, en mässingsorkester bestående av enbart svarta män som haltande spelar An der schönen blauen Donau på en mottagning där alla gäster ser ut att vara ättlingar till tyska invandrare.


Den senare händelsen skapar en viktig, vemodig känsla under resan i det unga landet; ett stycke kulturarv lånat från det gamla landet för att hedra en man från samma plats, en man som skrivit så många böcker om europeiska personligheter och nu försöker börja om sitt liv i ett nytt land. Under en sejour i New York dras det också i banden från Europa; vänner och inte ens särskilt nära bekanta försöker via Stefan Zweig få inbjudningar till USA för att kunna lämna sina hemländer. Ansvaret tynger Zweig. Det är en av filmens styrkor att den tidvis stannar upp och låter oss fokusera på betydelsen av det som händer tillsammans med huvudpersonen. En så psykologiskt insiktsfull och klart analyserande tänkare som Stefan Zweig ser inte bara det som händer för stunden utan också det som lett fram till det, vad som kommer att komma av det och de krafter som skjuter på.


En annan styrka är att filmen inte försöker förklara eller visa i detalj det som ledde fram till det djupt sorgliga slut vi känner till för paret; det gemensamma självmordet i hemmet i Petropolis i februari 1942. En mening i förbifarten till en vän som antyder survivor's guilt; tårar i Lottes ögon; små detaljer som antyder den djupa depressionen de två människorna befinner sig i även då de tar för sig av vad det nya landet bjuder; den sortens samlade yttre som en plågad människa kan visa in i det sista. Det är en tragedi när de till slut väljer bort världen, för dem själva och för oss som lever kvar i den, och det är minnesvärt och finkänsligt skildrat i filmen.


fredag 25 augusti 2017

Marie-Louise Ekman på Moderna Muséet

Moderna Muséets salar lyser av tavlorna, collagen och skulpturerna av Marie-Louise Ekman, med de distinkta färgskalorna och återkommande motiv från hela hennes halvsekellånga karriär. På 1960-talet när upproret mot auktoriteter närmast blev ett påbud bland konstnärer, fann Ekman en egen stil med en teknik som är kusin till serieteckning med sin tvådimensionella karaktär, och färger som inte bara är kitschiga utan så insmickrande - turkos och feminint rosa - att de nästan är provocerande.


Än mer provocerande var förstås de återkommande avbildningarna av rumpor, pruttar och bajs i fina salonger. Hos en del konstnärer slog det över i en exkrementfixering som blandad med plakatkonst inte ger så mycket, men i de utställda målningarna använder sig Ekman av idéerna på ett tänkvärt sätt. Blottade rumpor vid ett fint middagsbord kan visa på allt som finns under den blankpolerade ytan och som man inte talar om, eller på en maktordning där några placeras under andra. Några tavlor visar museisalar, där de ymingt förekommande avskulpterade nakna damerna inte bara kråmar sig försynt utan skrevar helt fritt inför alla århundradens voyeurer.

Under vandringen mellan verken slår det mig att Ekman använder sig av en provocerande kitschig estetik men enbart från (mot) en välbeställd, högborgerlig miljö. Jag hittar inget av den kitsch man ser hos mindre bemedlade; tjocka glada tanter i baddräkt, trädgårdstomtar, rådjur i alabasterliknande material på fönsterbrädan. Det är självklart Ekmans eget val, men som jag ser det blir hennes provokationer då främst riktade till hennes egen miljö, vilket bidrog till att jag under många år hade svårt att uppskatta hennes konst.



Som barn på 1970 och svältfödd på tecknad film riktade jag mitt hopp till allt som kunde likna underhållning för barn. Marie-Louise Ekmans tecknade damer och vandrande korvar drog till sig mitt intresse men skapade mer förvirring och oro, liksom filmerna Barnförbjudet och Hallo Baby. Filmerna visas under utställningen med den förtroendeingivande förklaringen att de (Barnförbjudet) lät barnen se sådant som brukar undanhållas, men för mig som försökte hitta fotfäste i en redan svårbegriplig vuxenvärld var de ingen hjälp. De hamnade i en allmän röra av tankarna att världen är dålig och att man kan slarva med teckningar och filmer för barn.

Däremot blev jag helt begeistrad av de satiriska serier Marie-Louise Ekman skapade 1990, Målarskolan, och 2013-14, Den Dramatiska Asylen, under perioder då hon var professor på Kungliga Konsthögskolan respektive teaterchef på Kungliga Dramaten. Serierna driver, med självdistans och viss sympati, med de pretentiösa konstnärer eller självupptagna skådespelare som domderar och dominerar sina respektive konstformer bakom kulisserna och inte minst med fru Ekman själv. Det är svårt att slita sig från rummet där Den Dramatiska Asylen visas och jag får mig några goda skratt.


Från 1980-talet och framåt börjar Marie-Louise Ekman använda sig av andra konstnärers bildspråk i sin konst, och det är roligt att se hur hon kan ge Picassos kvinnoansikten och Olle Baertlings sina egna tydliga särdrag, ibland med tydliga pikar mot hur kvinnor framställts i konsthistorien. Likaså är det intressant med tavlorna som visar uppsättningar av kroppsdelar som om människorna vore klippdockor. En del av de kroppsdelar som bara syns som skuggor är inte ens armar och ben utan tarmsystem, ser det ut som.

Allra mest tycker jag om de tavlor från de allra senaste åren, där två fågelbarn dyker upp och ritar och målar om i Marie-Louise Ekmans tidigare tavlor. De små fågelbarnen, baserade på Ekmans barnbarn, med runda huvuden och oskyldiga uppsyner ser litet förundrat men ändå lugnt på de underliga och ibland våldsamma scenerna som målats fram, och ändrar om dem efter eget humör. I mitt tycke är de aktörer som Ekmans konst-värld väntat på; målandet som efterliknat barnets bildspråk och barnets blick formas till sist av verkliga barn.

Länk till Moderna Muséets sida om utställningen


onsdag 23 augusti 2017

Implied Spaces av Walter Jon Williams

Längs en dammig väg kommer en främling vandrande. Han möter ett följe av ryttare och tar sig vidare till en samlingsplats för karavaner, där han imponerar med sin svärdsskicklighet och modiga planer på att strida mot den sekt, hittills oövervinnelig, som inte bara kämpar ned karavaner och tar deras dyrbara last utan sägs offra sina motståndare till en blodtörstig gud. Världen är befolkad av människor, troll och andra varelser, vilka ändå hajar till när vandraren, Aristide, samtalar med sin katt.

Var det inte en högteknologisk science fiction-roman vi började läsa? Men detaljer i de första kapitlen av Implied Spaces implicerar att den magiska världen av medeltida snitt är en konstruktion, och att människorna och varelserna där regenereras till nya liv när de dödas. Därför är det extra grymt att de mystiska prästerna i den nya sekten slår sina offer så att de försvinner, utan chans till återfödelse.

Aristide - eller som han tidigare hette, Pablo - kommer från en annan verklighet utanför den genererade high fantasy-världen, dit människor kommer för att uppleva en annan sorts liv, och är där för sin egen forskning. Den skrämmande sektens agerande ligger dock utanför vad som är tillåtet, och visar sig vara inte bara några fuskande spelares sätt att vinna fruktan, utan början på ett försök att ta över hela universum, inklusive alla de världar som skapats för bekväma liv eller spännande underhållning.

Walter Jon Williams skriver gärna om framtida världar med ett överflöd av resurser, där mänskligheten kan sprida ut sig såväl i rymden som i cyberrymden. Planeter och månar i solsystemet hyser liv, människor - bland annat några av Pablos kloner - har rest längre ut i världsrymden för att hitta andra platser att befolka, och med hjälp av avancerad teknik har världar av olika utseende skapats dit man tar sig via maskhål. Utmaningen i dessa världar är ofta att hitta sysselsättningar som inte tråkar ut en under seklernas gång, och liksom i Aristoi är lösningen på problemet att vara en renässansmänniska, som ständigt utvecklar sitt kunnande inom såväl vetenskap och teknik som poesi och konst.

En annan utmaning är att hålla sitt och andras storhetsvansinne i schack. När nu någon försöker infiltrera grunderna för världarnas centrala styrning är utmaningen för Pablo att finna och stoppa denne, något som underlättas av att han var med och utvecklade de elva AI och tekniken som skapar och kontrollerar de artificiella universa och regenering av liv som alla använder sig av. I en avstickare till ett turbo-Hawaii byggt för att passa såväl människor som vattenlevande varelser låter Pablo sig omformas till en delfinliknande amfibievarelse med extravagant färgsättning. Ledtrådar tar honom vidare, genom virusattacker och zombieepidemier till en upplösning där kosmologiska och existensiella frågor tar plats. 

Jag har sedan tidigare stort intresse för det som kan tolkas ut av titeln, Implied Spaces, det som var Aristides drivkraft från början, och hade gärna läst ännu mer om det. Men jag är nöjd med att Walter Jon Williams skissar upp sådana här svindlande perspektiv och samtidigt på mer detaljerad nivå låter sina läsare följa med och roa sig i de olika världar som byggts för nöje och äventyr.

Fler böcker av Walter Jon Williams:
Aristoi
This Is Not A Game

måndag 21 augusti 2017

The Dark Tower

Landet är kargt, striden är redan över, och den ena sidan är i det närmaste utplånad. Revolvermannen och hans far försöker hålla ställningarna, men beslutsamheten börjar falna hos den yngre mannen. När Mannen I Svart släntrar emot dem försvinner det sista av deras tur. Revolvermannen står emot hans förmåga att döda med en befallning, men berövad sin far slår uppgivenheten rot hos honom. Han har en viktig uppgift, viktig för hela universum och alla världar som finns i det, men han börjar tappa orken.


Pojken Jake drömmer varje natt om Revolvermannen, och om Mannen I Svart och de obegripliga men onda saker han håller på med. Drömmarna är verkliga för Jake, till den grad att hans mor och styvfar oroar sig för att han har problem och skickar honom till en psykolog. Samtidigt skakas hela planeten regelbundet av jordbävningar, något som korresponderar mot de mystiska och plågsamma experiment Jake ser Mannen I Svart utföra. Det är svåra tider på flera plan, och inledningen till filmen The Dark Tower känns dyster. När Jake börjar se de onda varelserna från sina drömmar på New Yorks gator och till och med i sitt eget hem, hittar han som tur var en ledtråd som för honom till - den dammiga världen han sett i sina drömmar.


Där andra actionfilmer tar över två timmar på sig för sina världsbyggen och fightscener klockar The Dark Tower in på dryga halvannan timmen. Inte behövs det mer förklaringar än vad som motvilligt ges av Roland, Revolvermannen, när Jake hittar honom. De rör sig genom en värld i spillror, där vi kan se rester av något som liknar vår värld - ett nöjesfält med den pigga skylten PENNYWISE rostig och överväxt! Människor lever primitivt, i skräck för Mannen I Svart och hans otäcka, övernaturligt smidiga jägare. Även i New York finns portaler och dörrar bakom vilka halv-mänskliga varelser underhåller sig med hemlighetsfulla nöjen.


Besvikelsen över filmen The Dark Tower har varit stor på många håll, då man väntat sig en berättelse lika episk som den Stephen King bladat ut med ojämna mellanrum under trettiofem års tid. En filmatisering som missförstår har man all rätt att ogilla som älskare av böckerna den bygger på. Då jag själv inte minns så mycket av den enda boken i serien som jag läste för trettio år sedan tar jag filmen som ett fristående verk och gillar det jag ser. Miljöerna, aktörerna och verktygen är olika från värld till värld, och alla agerar trovärdigt efter sina egna övertygelser. Men visst går slutuppgörelsen för snabbt och enkelt för två män som säkert jagat varandra under decennier, så vare sig filmen var tänkt som första delen av flera eller som det enda monumentet över en åtta böcker lång serie haltar slutet. Men besöken i de andra världarna var tillräckligt spännande för en kväll i biomörkret.