måndag 25 september 2017

Dunkirk

Som en mardröm öppnar filmen Dunkirk: spring för livet genom en öde stad, bli beskjuten av kulkärvar från en osynlig fiende, lyckas övertala några andra om att du är på deras sida och ta dig in i det relativa skyddet bakom deras sandsäckar. Väl ute ur staden väntar en surrealistisk scen på stranden, som om drömmen tagit en ny form: köer av män i uniform, köer som går ut i vattnet på väg mot - ingenting, än så länge. När du vet vad det handlar om blir mardrömmen ännu mer påtaglig: kriget mot nazisterna är på väg att misslyckas, enda hoppet är att evakuera hem till Storbritannien, men båtarna dröjer och fienden bombar de flyende såväl från luften som under vattenytan.


Filmen introducerar tre tidslinjer av olika längd; de snabba flygplanen får en timme, båtarna en dag och de väntande soldaterna på stranden en vecka. Regissören Christopher Nolan lät skickligt ännu mer komplicerade tidsförhållanden bygga handlingen i Inception; här får man då och då en bonus i insikten om att man ser samma händelser en gång till men nu från ett annat håll.


Det värker att se alla människor samlade på Dunkirks strand, i nästan hopplös förväntan på räddning, och så enkla mål för fiendens attacker. Så många människoliv på väg att släckas ut, så många mjuka, släta ansikten på människor som knappt ens hunnit börja sina liv. En av huvudpersonerna, den unge Tommy, hamnar med andra unga män som på flera sätt försöker ta sig därifrån. Hos många finns en desperation att ta sig hem, andra har resignerat och skjuter försiktigt bort liken av fallna kamrater som sköljs in av det återvändande tidvattnet. När flyktförsöken gång på gång skjuts i sank är det för mågna mer förnuftigt att ge upp hoppet än att hålla fast vid det.


Männen som närmar sig för undsättning, i stridsplan och till båts, har ännu råd med en stoisk inställning till sina uppdrag; de vet att de kan dödas på kuppen, men de vet också att om de lyckas kommer de att rädda många liv. Men även i de scenerna, framför allt flygstriderna, ser man vattnet sträcka sig åt alla håll: en uppvisning av skönhet och oförgänglighet hos naturen vilken visar på det futtiga i människors krig.


Ljudet är nästan genomgående högt, på gränsen till plågsamt. Fienden är ansiktslös; attackerna kommer från osynliga angripare i luften eller bakom husknutar. Inget är säkert. Kommer livet någonsin att bli sig likt, även om man överlever dagen? Filmen gör ett gott jobb av att förmedla känslan av utsatthet och hopplöshet. Det stiliga i hur de parallella trådarna fogas samman drar aldrig fokus från handlingen, och respekten för de pressade soldaterna och frivilliga som skildras är stor. Det har anmärkts på att filmen inte visar hur många icke-vita som deltog i striderna, och det är synd, men Dunkirk är fortfarande en mycket gripande och sevärd film.


lördag 23 september 2017

Becketts Fragment 1 & Katastrof på Teater Brunnsgatan Fyra

Den ene mannen är blind, den andre sitter i rullstol. De berättar om händelser som visar hur de ser världen och lever sina liv: att rulla sig framåt, och sedan bakåt till samma plats; att fråga om det är natt eller en mulen dag för att ingen sol värmer. Skall vi slå oss ihop? Frågan ställdes med entusiasm, men när det närmar sig tycks mannen i rullstolen ångra sig. I några sekunder är det som att han vill låta den blinde gå förbi honom, som om det vore ögonblicket då de skulle kunna skiljas för alltid. Små gester kan växa bortom sina proportioner; att böja knä för att ordna filten runt foten blir till en gest av underkastelse, som blir till ett sökande av närhet i någon annans knä. Samuel Becketts pjäs Fragment 1 från 1956 visar två vars handikapp formar den värld de lever i.

Foto: Niklas Hellgren

Katastrof är titeln på nästa korta pjäs, skriven 1982, på Teater Brunnsgatan Fyras scen. En demonregissör vill få fram det rätta uttrycket. Han hetsar sin assistent att manipulera den märkligt passive skådespelaren med krav som är begripliga och surrealistiska på samma gång. Spelet med assistenten är befriande komiskt; det är gott att skratta åt vad som händer och ändå, liksom i första pjäsen, oroas litet. Det absurda i att vilja fysiskt visa en katastrof i en underdånig människa skaver när man ser det pressas fram, samtidigt som alla vi i publiken säkert sett pjäser som är resultat av liknande iscensättning.

Alla tre skådespelarna - Peter Luckhaus (även regi), Anders Ahlbom Rosendahl och Dorothea Norling . är närvarande, vältimade och samspelta. De två pjäserna kan ses ha vissa beröringspunkter, men det behövs inte för att göra det till ett bra drag att spela dem i följd. Den lätt galna Katastrof gör ett gott avstamp i Fragment 1, och tillsammans blir de en fin dos av Beckett i vardagen.

Länk till Teater Brunnsgatan Fyra

fredag 22 september 2017

4 3 2 1 av Paul Auster

Alla kan vi nog se tillbaka på tillfällen då slumpen förde oss i en riktning som skulle visa sig förändra hela vårt liv. Vi är säkert många som ibland föreställer oss fast rotade i helt andra liv än de vi lever. Förutom alla val och som fört oss dit vi är, kan det svindla att tänka på hur många händelser helt utanför vår kontroll som kan ändra förutsättningarna för vår existens. Speciellt under barndomen och ungdomen, de mest formbara åren när man själv har mindre kontroll över sina omständigheter, kan ett utfall av en händelse skapa en helt annan människa än ett annat utfall hade gjort, vilket Paul Auster omsorgsfullt visar i sin bok 4 3 2 1.

Den underliga titeln präglar även kapitelrubrikerna: 1.0, 1.1 etcetera fram till 1.4, därefter 2.1, 2.2 etcetera. Kapitlet 1.0 är så tråkigt att det väcker stor oro inför den mer än 850 sidor långa boken. Skall den fortsätta likadant, och rada upp livet för ett par immigranter till USA i början av 1900-talet i form av oändligt många meningar sammanfogade med komma?

Men nej, tack och lov inte. I kapitel 1.1 börjar författaren berätta om pojken Ferguson, inkännande och engagerande. Den nyfikne femåringen lever i början av femtiotalet, en intressant tid av växande ekonomi och möjligheter, vilket avspeglar sig i familjens liv. Historien om Ferguson fortsätter i kapitel 1.2 och 1.3, men - efter hand står det klart att det inte är tidshopp eller slarvig läsning som gör att omständigheterna skiljer sig mellan kapitlen. Istället är det fyra olika vägar som Fergusons liv tar, styrt av mer eller mindre drastiska händelser i familjens liv.

Auster låter några viktiga saker dyka upp på olika sätt i alla de parallella liven: moderns intresse för fotografi vilket resulterar i en egen fotostudio; framgång eller motgång för faderns möbelfirma; moster Mildreds karriär och kärleksliv; om föräldrarnas äktenskap håller eller ej. Allt medverkar till att driva Fergusons liv i mycket olika riktningar. Detta är som mest fascinerande i de tidigare kapitlen, där man kan jämföra mellan de parallela liven hur Ferguson introduceras till musik och litteratur. Efter hand blir det dock svårare att komma ihåg från kapitel till kapitel just de där mindre men stämningsskapande bakgrundsdetaljerna, även om Auster lägger in någon tydlig referens till större händelser i början på varje nytt kapitel för att hjälpa minnet.

Genom hela boken är det ändå fascinerande att se hur liven för de olika Fergusonvarianterna är både lika och olika varandra. Några av pojkarna råkar ut för hemska saker, vilket gör det extra smärtsamt att läsa om hur en anna Ferguson i precis samma ålder lever ett mycket lättare liv. Men alla Ferguson går igenom svåra problem, och alla möter också förr eller senare människor som hjälper honom igenom de svåra perioderna.

Konstant genom boken är som sagt några karaktärsdrag hos huvudpersonerna; fotointresset hos modern, och hos Ferguson en vilja att skriva. Författarambitionerna tar sig olika uttryck beroende på förutsättningarna. Efter hand börjar en av Fergusonarna utkristallisera sig till någon som liknar författaren Auster själv, om man ser till vilka verk han publicerar. Tyvärr hör de reproducerade verken till det tråkigaste i boken! Jag påminns om att jag inte varit överförtjust i de böcker jag läst av Paul Auster tidigare, men uppskattar därefter 4 3 2 1 desto mer för att den är mer lättillgängligt skriven (trots att tekniken med uppradade kommaskilda meningar då och då hinner tråka ut mig igen).

De olika Fergusonarna hinner reflektera över det som boken visar; det underliga i att leva just detta livet just nu när så mycket annat kunde ha hänt och förändrat allt. Boken finner en bra balans mellan den svindlande tanken och de mycket vardagsnära och trovärdiga levnadsbanorna för Fergusons skuggor. Åttahundrafemtio sidor är mycket, men mycket mindre än så skulle inte ha räckt för att göra dem alla rättvisa.

Fler böcker av Paul Auster:
City of Glass
Ghosts
The Locked Room
The Brooklyn Follies

torsdag 21 september 2017

Amanda Sedgwick Quintet på Fasching

Med så begåvade musiker på scenen kan det bara inte gå fel! I Amanda Sedgwick Quintet ingår Dwayne Clemons på trumpet, Leo Lindberg vid pianot, Kenji Rabson på bas, Moussa Fadera på trummor och förstås Amanda Sedgwick på altsax. De inleder med Kenny Dorhams Philly Twist, tight och energiskt, och följer upp med Amanda Sedgwicks egen Shadow And Act, inspirerad av Ralph Ellisons essäsamling med samma namn.


Under kvällen spelar kvintetten musik av samtida musiker, inklusive ett par stycken av Sedgwick själv. De varvar långsammare låtar med snabbare, och även om jag föredrar drivet och spelskickligheten i de snabba låtarna skulle konserten inte varit lika givande utan de långsamma. Musikerna avlöser och stöttar varandra i inspirerade solopartier, inte minst Moussa Fadera som är en ovanligt lyhörd och musikalisk trummis och förgyller varje låt med mer än bara en stadig rytm.

Andra set inleds med Sedqwicks egna Baltimore, för harmonisk för att kopplas till The Wire eller andra gråare skildringar av staden, utan inspirerad av ett besök i staden som gav goda minnen. Barry Harris Burgundy följer, och som extranummer får vi höra Amanda Sedgwick inlevelsefullt sjunga It's Magic som Doris Day gjorde populär redan för sjuttio år sedan.

Det är nyttigt för hälsan att höra sådana här bra jazzkonserter regelbundet, så jag är djupt tacksam för den goda konserten som Amanda Sedgwick Quintet bjöd på.

onsdag 20 september 2017

Ulla Fries på Uppsala Konstmuseum

Ulla Fries kopparstick och senare skulpturer utgör en spännande sammanställning av hårdhet och finhet, i både motiv och utförande. Ett torrt löv smulas lätt sönder, ett insektsben går lätt av (som i några av verken), men i bilderna och skulpturerna har de en påtaglig hårdhet. De fjälliga djur som dyker upp flera gånger bär ju sitt pansar men det är tecknat/skulpterat med lätt hand.


Fries sätter på fokus skönheten hos varelser vi ofta inte tittar två gånger på; skalbaggar, och fladdermöss med sina fina vingar som också får drag av klassisk filosof, uppställd i tänkarpose.


En del av varelserna verkar vara fantasidjur, även om utseendet ligger nära de många underliga arter som finns på jordklotet. Gemensamt för de bilder jag ser av myrslokskusiner eller apor i grenverk, är att djuren framstår som helt och hållet hemma hos sig, med en road blick tillbaka på oss - en blick som gör en litet generad för att man kommer och klampar på. Det är överraskande och roligt att få den känslan av de självsäkra filurerna på tavlorna.


Utställningen jag skriver är egentligen en dubbelutställning med både Ulla Fries verk som hennes makes, Tor-Göran Henriksson, men titeln 50 år tillsammans. Jag kommer att skriva även om Tor-Göran Henrikssons halva, men tycker att konstnärskapen är tillräckligt intressanta för att få ses ett och ett.

Länk till Uppsala Konstmuseums sida om utställningen


måndag 18 september 2017

Lady M

Den unga Katherine är bortgift och nu husfru i ett främmande hushåll. Maken och svärfadern är avoga mot henne, och det hon helst vill göra, vandra utomhus, avråder de ifrån, bestämt och föraktfullt. Men Katherine är ingen underdånig barnbrud, och det är intressant att tänka sig hur hennes uppväxt såg ut. Har hon varit storasyster med en småsyskonskara att styra och även bestraffa? Har hon stått emot sina föräldrar på samma sätt som hon svarar emot herrarna i det nya huset?


När husbönderna båda är bortresta börjar tjänstefolket ta sig friheter. Katherine går in och avstyr övergreppet, men inte av omsorg om sin utsatta tjänsteflicka Anna, inte heller egentligen för att upprätthålla lag och ordning, utan snarare för att få bestämma och tillrättavisa. Upprorsmakaren Sebastian tycker sig ha hittat en likasinnad och tar sig närmare henne, och de finner varandra i en vågad passionslek. Men ingen av dem är vare sig kärleksfull eller ansvarsfull; de cirklar kring varandra med kravet att bli dyrkade, utan att längre se något av den färglösa vardagen.


När svärfar och make återkommer och upptäcker vad som har hänt, rider Katherine ut förloppet med fräckhet och hänsynslöshet. Insatserna blir högre och högre för att upprätthålla den lilla bubbla av nöje hon har upprättat på godset. Hur långt skall hennes kallblodighet räcka?


Huvudpersonerna i dramat; Katherine, Anne och Sebastian, är ypperligt spelade, och alla andra skådespelarinsatser är också i toppklass. Kanske är Katherine litet för modern i sina gester, men hon är redan en anomali i det stela hushållet, så det fungerar i dramaturgin. Långa, tysta scener visar trista vinklar av godset och Katherines uttråkande liv mitt bland dyra salongsmöbler, insnörd i en vacker blå klänning. Är hennes livsval en naturlig följd av hennes fångenskap som köpt brud? Absolut inte. Filmen som bygger på historien Lady Macbeth från Mtsensk är grym och förhoppningsvis ovanlig, och definitivt sevärd.


lördag 16 september 2017

Autumn av Ali Smith


De inledande meningarna är poetiskt skrivna, och leker med andra kända inledningsord och boktitlar. Inget att undra på när scenen är ett halvverkligt landskap där en man sköljs upp på stranden, en man som inte är säker på om han lever eller är död. Under resten av boken finns han med främst i minnesbilder; egna minnen och andras minnen av honom.

Handlingen vänder till Elisabeth: trettiotvå år gammal och mött av motgångar i sitt försök att skaffa pass; elva år gammal och mött av mammans slarv när hon försöker göra sin hemläxa. Läxan är att intervjua en granne, och det är något hon verkligen vill göra. Hennes känsla var rätt, för när hon äntligen får börja prata med sin granne, Daniel Gluck från inledningskapitlet, öppnar han hennes ögon för nya bilder och oväntade sammanhang. Elisabeth är en kvick och nyfiken flicka, och dialogerna de för är givande för dem båda två.

Glimtar ur Daniel Glucks liv visar systern som ständigt utmanade hans tankar, och konstnären som en gång fick honom att se på ett nytt sätt. De har funnits och under en tid betytt mycket för människor omkring dem, men har nu försvunnit ur tiden och kanske ur människors minnen. Boken låter oss ana det vemodiga i det, men också livet som en flod där bilder kan dyka upp igen åratal efter att de tänktes ut. Efter How To Be Both vet vi att Ali Smith kan beskriva bilder med ord så att man längtar efter att se dem, och det gör hon/Daniel Gluck även i Autumn.

Människorna i boken stöts hit och dit av samtidens orättvisor, oavsett vilken tid de lever i. Bilder och tankar är flyktiga men kan vara sköna och starka nog att vara hållpunkter i en föränderlig värld. För att inte tala om vänskap, hur osannolik den än tycks vara. Ali Smiths bok gör inte allt bra i en svår tid, men lyser upp litet från sidan, som en påminnelse om trösten i det lilla och ändå så viktiga.

Fler böcker av Ali Smith:
The first person and other stories
How to be both



torsdag 14 september 2017

CCQ på Fasching

Trumslagaren Christopher Cantillo samlade några av de begåvade musiker han arbetat med: Joakim Milder och Fredrik Ljungkvist på saxofon och Pär-Ola Landin på kontrabas. Det blev en skiva som skall komma ut senare i höst, och eftersom konserten på Fasching spelades in kan det hända att det blir en skiva till redan innan det!


Kvartetten inledde med Sister Maj's Blouse av Börje Fredriksson, men spelade sedan nästan uteslutande musik komponerad av medlemmarna på scenen. Mesta tiden spelade ensemblen samlat och mycket mjukt, saxofonerna i prövande tonlekar eller harmoniska melodier, och bas och trummor lyhört och matchande. Inledningsvis tyckte jag bättre om det än de mer utlevande solon som saxofonisterna levererade. Men i andra set var det lättare att känna sig tacksam över de energiska solopartierna från alla på scenen; bara stillsama tonlekar hade inte varit tillräckligt.

Två skickliga saxofonister, en begåvad basist och en lika begåvad trummis var en bra konstellation, särskilt som de var väl samspelta och lyfte fram det bästa av varandra på Faschings scen.

onsdag 13 september 2017

Maria Nordin på Galleri Magnus Karlsson 2017

Maria Nordins skira motiv har fått mer massa sedan jag såg dem sist, och svarta nyanser har letat sig in i paletten. Det går ändå att känna igen hennes handlag i de silkestunna tygerna som omsluter några av de avbildade personerna. Follow the Line är titeln på utställningen, och det görs med stort allvar på tavlorna. Människor försöker forma sina kroppar efter de raka kanterna på en vit kub i två av verken, eller fylla ut en ruta med breda, fyrkantiga axlar i målningen med namnet Square.


Det är som att människorna insett det obeständiga i sin egen mjukhet, att de alltid kommer att svika förväntningar, och att de därför försöker likna de enkla, raka linjerna hos de pålitliga objekt som utför det de är formade för. Kroppens linjer måste böjas efter omgivningens, som i kvinnan i tavlan Palms, en titel som är en ordlek och där handflatorna (palms) försöker efterlikna palmerna (palms) i bakgrunden.


Litet mer hoppfulla är tavlorna av kvinnor som fyller ut valvbågeformer med sitt glänsande hårsvall, för att de aktivt tar plats och för rörelsen i bilden. Det finns också mycket humor i blicken och det sturska småleendet hos mannen vars läpp- och ögonsminkning bryter sig ut och formar sig till en ram runt hans fint målade ansikte. Både Maria Nordins motiv och teknik tilltalar mig i den här utställningen, liksom i de tidigare jag har sett.

Länk till Galleri Magnus Karlssons sida om Follow the Line


måndag 11 september 2017

Abaddon's Gate av James S. A. Corey

När historien började, i boken Leviathan Wakes, stod det inte klart om det var mänskliga eller utomjordiska krafter som drev på handlingen. Det gjorde ingenting, för författarduon bakom pseudonymen James S. A. Corey krev så skickligt och spänningsfullt att allt var intressant: vardagslivet på kolonierna på solsystemets månar, rymdskepp som plockar upp konstiga nödsignaler, det politiska spelet bakom kulisserna, konspirationerna med farlig utgång. Halvvägs genom första boken uppdagades det dock att fröet till allt som hände var en invasiv molekyl sänd till solsystemet från en annan civilisation. I tredje boken har målet för protomolekylens arbete tagit form i storformat inför mänsklighetens ögon.

Utanför Neptunus omloppsbana ligger den vidsträckta ring som protomolekylen byggde efter att den landat på Venus: helt klart ett högteknologiskt verk, men för vilket ändamål? Är detta början till mänsklighetens undergång? i en storslagen och litet rörande gest sänds ett skepp med poeter, konstnärer och representanter för olika religioner till ringens närhet. Genom en serie underliga sammanträffanden skickas också Rocinante och dess tighta besättning dit, trots att kapten James Holden egentligen vill hålla sig därifrån till varje pris. Fler sammanträffanden och några viktiga missförstånd driver skeppen, vilket nu även inkluderar övervakare från såväl Jorden som Mars och OPA, till närmare bekantskap med ringen och dess syfte.

Enbart mötet med denna stora artefakt borde räcka som mysterium och utmaning; att försöka ta reda på vad konstruktionen kan göra och använda det för mänsklighetens bästa. Men människor kan vara envisa, självgoda, ärelystna, hämndlystna, och det behövs bara några av det slaget för att saker skall börja gå illa. Med ännu större fingertoppskänsla än tidigare följer boken några utvalda nyckelpersoner i dramat. Kapitlen är som vanligt relativt korta och intensiva; fullpackade med spänning och ett driv framåt i handlingen. Ett stort plus är att en av huvudpersonerna, Anna, är en metodistpastor som skildras utan den fördomsfullhet som ofta låter religiösa personer framstå som enögda och bakåtsträvande. Hennes tro och människokunskap kommer till stor nytta både som samlande kraft i oroliga tider och öga mot öga med människor som kan orsaka verklig skada.

En annan stor fördel med Coreys berättarstil är att de inte låter mysterier hänga olösta alldeles för länge. De hemligheter som göms undan uppdagas efter några kapitel istället för att dyka upp som deus ex machina i sista kapitlets stora slutuppgörelser. Problem hanteras men nya dyker upp, och även med (nästan) alla fakta på bordet stiger spänningen inför varje ny konfrontation. När allt dras till sin spets vrids även de känslomässiga investeringarna upp ett varv till, vilket ökar tyngden bakom varje insats. Jag är mäkta imponerad över hur varje bok i The Expanse-serien är en del av en större berättelse, och ändå ett komplett äventyr i sig själv.

Fler böcker av James S. A. Corey:
Leviathan Wakes
Caliban's War

lördag 9 september 2017

The New Philharmonic Orchestra of Hamburg på Musikaliska

Vivaldis De fyra årstiderna var huvudnumret för gästspelet på Musikaliska, och det var med all rätt som den entusiastiska publiken tagit sig dit. Kammarorkestern The New Philharmonic Orchestra of Hamburg (Neue Philharmonie Hamburg) var förstärkta med cembalo, och i gruppens mitt stod den starke violinisten David Movsisyan, pådrivande i melodistämman under största delen av tiden. I programbladet stod tryckt dikterna som inpsirerat Antonio Vivaldi, och musikerna på scenen tog oss med under det hela året, de mest kända styckena och de mindre kända, inlevelsefullt spelande den bildrika musiken. Applåderna och hurraropen efteråt föranledde ett extranummer i form av den dramatiska tredje satsen ur Sommar-delen, den som illustrerar åskan.


Efter paus var orkestern reducerad till sina fem huvudmedlemmar, ledda av försteviolinisten och konsertmästaren Tigran Mikaelyan. Det borgade för ett klarare och smidigare ljud, vilket passade utmärkt till den musik som följde. Det kändes verkligen genuint att sitta i den vackra salen på Musikaliska och underhållas av en del av den bästa musik som skrivits, när Mozarts Eine kleine Nachtmusik klingade ut. Ensemblen framförde dessa ofta hörda musikstycken med precision och känsla, som att de aldrig kommer att tröttna på att spela dem. Antonín Dvořáks Slavisk dans Op 72 och Johannes Brahms Ungersk dans No 1 spelades känslosamt, medan Edward Elgars kända Salut D'Amour Op 12 lät ljuvligt romantisk på ett annat sätt.

Sista numret var Brahms glödande Ungersk dans Nr 5, den fantastiska csárdás som väl får det att rycka i benen på alla lyssnare även om det är svårt att tänka sig att våga dansa med i de virvlande melodierna. Ännu mer välförtjänta applåder och jubelrop från den begeistrade publiken! Hur följer man upp det? Jo, med ett ännu mer intensivt extranummer: Astor Piazollas underbara, mystiska Libertango. Den generösa ensemblen gav oss inte mindre än tre extranummer, en långsam nedtrappning: nummer två var stycket vars inledningstoner används som vinjett i P2, och om någon minns vad det heter så berätta gärna för mig! Det vackra avslutande extranumret lät som en gungande barcaroll, och återigen, om någon vet namnet så låt mig också veta.

Skickligheten och glöden hos musikerna vittnade om stor kärlek till musiken och gjorde konserten till en mycket god upplevelse. Jag hoppas att The New Philharmonic Orchestra of Hamburg återkommer till Stockholm många gånger.

onsdag 6 september 2017

Lite lugn före stormen på Stadsteatern

O, att vara en så erkänd skådespelare så att man får spela de stora rollerna: Hamlet! Beethoven! *viskning* ...Hitler! De tre skådespelarna sitter och väntar på att en intervjun skall börja, där de skall få tala om sina erfarenheter - ansvaret, bördan, tyngden av att ha spelat hatade, onda män; något som vrider upp intensiteten på skådespelaregot ytterligare några snäpp.

Foto: Matilda Rahm
Franz Prächtel (Dan Ekborg), teaternestorn, sitter och pöser och breder ut sig om skådespelandets sanning och sina egna prestationer, något som ofta tycks sammanfalla. Han backas ivrigt upp av Peter Söst (Sven Ahlström), som dock är snabb att glida över i utfall mot Prächtel när han inte är i närheten. Men främst riktar de båda sin indignation mot Ulli Lerch (Robert Fux), av det yngre gardet och involverad i avant-garde-teater. Den store Prächtel är lättstött och rätt som det är har en av Lerchs komplimanger blivit en förolämpning! Prächtels självupptagna utläggningar är en härlig drift med stora skådespelaregon och lockar till många skratt från första början, och ändå är det inte så att han dominerar föreställningen, utan den bärs upp i lika hög grad av de två andra aktörerna.

Foto: Sören Vilks
 Låter det smaklöst att skämta om Hitler, en av 1900-talets värsta krigshetsare och massmördare? Då kan det lindra att läsa pjäsens programblad, där Kalle Lind kunnigt går igenom hur man har drivit med Hitler ända sedan han började härja i politiken. Därtill är det ju inte främst Hitler som pjäsen driver med utan, med sinne för det komiska i allvaret, skådespelarnas tolkningar av Hitler som människa. Eller INTE människa, i Sösts fall. Till slut bänder han sig loss ur Prächtels skugga och protesterar och domderar i en fantasisk urladdning. Den hunsade Lerch kan till slut inte hålla sitt ego i schack och berättelserna om de provokativa föreställningarna han spelat i och den kommande uppsättningen med hela SJU Hamlet forsar ur honom till de andras muttranden.

Foto: Sören Vilks
 Alla tre skådespelarna på scenen gestaltas med humor och precision av tre skickliga skådespelare. De är helt rätt för sina roller och sömlöst regisserade av Dennis Sandin, som får fram rätt balans i hur seriöst rollfigurerna tar sina roligt absurda anspråk. Theresia Walser som skrivit pjäsen har också funnit den rätta tonen för att driva med uppblåsta skådespelare och samtidigt göra den till ett kraftprov för männen bakom rollerna. Jag hoppas på att få se mycket mer av henne på Sveriges scener, och rekommenderar alla varmt att gå och se Lite lugn före stormen för en dryg timmes intensivt skratt!

Länk till Stadsteaterns sida om Lite lugn före stormen

måndag 4 september 2017

Too Like the Lightning av Ada Palmer

Låt oss arrangera världen så att det aldrig mer kan bli krig. Det sista och dödligaste kriger var om religion, så vi förbjuder religion. Nationsstater är också obsoleta; människor har flyttat och kluvit och knutit släktband över jordens alla kontinenter, och tack vare de kvicka luftbilarna kan man ta sig vart som helst på en timme, så vi kan varken bygga nationer på blodsband eller gränser.

Istället organiserar vi människorna i Hives; sju frivilliga sammanslutningar dit man väljer att tillhöra då man blir vuxen. Grupperna är trovärdigt diversifierade i bakgrund och inriktning: Humanisterna är perfektionister som för övrigt har uppslukat den forna sportälskargruppen Olympier; Européerna är civiliserade men aningen dekadenta; Mitsubishi äger enorma områden av de forna asiatiska länderna och är inriktade på affärer och företagsamhet; Utopisterna håller sig litet för sig själva i sin strävan att kolonisera månen och Mars och ständigt förbättra sin teknik för en lysande framtid.

Kärnfamiljen är omformad till bash', ett japanskt ord för ännu en frivillig sammanslutning i mindre skala. Då det fortfarande uppstår teologiska spörsmål har alla en sensayer, en utbildad samtalspartner i dylika frågor som alla måste vända sig till; till dem och endast dem, för att undvika att det uppstår en ny religion. Sådant är livet år 2454.

De olika Hives har olika antal medlemmar och olika stora landområden och fastigheter, men lever i balans i det fria samhället. Dock sker det en ombalansering av attityderna till viktiga personer inom och utom Hive-ledningarna en gång om året, vilket påverkar fördelningen av senatorerna, och att en av de listor som används vid balanseringen stjäls och lämnas på en misstänkliggjord plats i inledningskapitlet antyder att balansen inte är så säker som alla vill låtsas om.

Boken är skriven som en förklarande berättelse från en tid till en annan, men ingendera av tiderna är vår tid med våra egna fördomar och vanor. Tvärtom är många av vanorna och förbuden i den aktuella tiden raka motsatsen till vad vi har idag, eller ibland perverteringar av tendenser i samtiden. "They" är det föredragna pronomenet för att inte utpeka kön på den man talar om eller till, och benämns någon som man eller kvinna är det på premisser helt olika de vi använder idag. Förbudet mot religion känns som ett skott bredvid målet, då andra allianser och preferenser kodas fram så tydligt i de klädregler som alla tycks följa och kunna uttyda.

Visst är det intressant och nyttigt att behöva sätta sig in i ett helt annat samhällssystem. Ett av problemen är dock att Ada Palmer har gjort det mycket komplicerat i detaljerna, ett annat att hon skriver så omständigt att jag även vid mitt mest koncentrerade läsande lätt tappar bort mig och förlorar intresset. Därtill finns en hel del bitar i grundkonstruktionen av berättelsen som inte känns trovärdiga. En är att samhällssystemet verkar ytterst personberoende; vi träffar ledarna för de olika Hives och sensayer-kåren, samt för den viktiga Saneer-Weeksbooth bash, och de är alla släkt, älskare eller vänner med varandra (eller allt på samma gång). Utanför detta litet väl breda och myllrande persongalleri ser vi ytterst litet av de tio miljarderna människor i världen; det är som att de knappt finns.

Vår berättare är den förre brottslingen Mycroft Canner, som nu sonar sina brott som Servicer, en som kallas till arbete utan betalning, som inte får äga något och bara får mat då det skänks till dem. Det förklaras inte hur de blivit så ödmjuka och nöjda med sitt leverne, men någon sorts hjärntvätt borde ha behövts. Än mer förvånande är dock att denne Mycroft Canner är en så central gestalt i berättelsen; att han alltid blir kallad till de olika Hives och därför har överblick över precis allt som händer. Min gissning blev tidigt att han har ytterligare någon egenskap eller hemlighet som placerar honom i allas mittpunkt som kommer att avslöjas i någon av de följande böckerna. Där kommer vi garanterat också att få se mer av den pojke med övernaturliga gåvor som berättelsen startade hos och som sedan försvann mer och mer ur berättelsen. Frågan är om jag har energi att fortsätta i den här svårtydda världen, i den här tröglästa bokserien.

lördag 2 september 2017

The Trip to Spain

Upplägget är optimalt på alla plan: två män bilar runt och provar mat och pratar och skämtar med varandra medan ett kamerateam filmar dem. Det är ett billigt format med stor utdelning för filmbolagen, både i verkligheten och det fiktiva i filmen, och det är givande för oss i publiken med humor och kynne som matchar de resande männens.


Steve Coogan och Rob Brydon, intelligenta och folkkära brittiska komiker, är denna gång inbjudna till hotell och restauranger i Spanien, dit de tar sig i Coogans bil via färja. I korta inklippta scener visas råvaror som tillreds och grillas i köket - det gäller att inte vara hungrig när man ser filmen! Första stoppet är på en restaurang i Getaria, en vacker liten baskisk stad jag själv besökte häromåret. Småpratet om maten rör sig snabbt vidare till de båda männens specialitet, att härma kändisröster, vilket de båda gör bra och vilket självklart leder till gliringar om äktheten i rösten och den andres karriär och kändisskap.

Därifrån är steget kort till existensiella frågor: bitska kommentarer med allvarlig underton driver med männens oåterkalleliga inträde i medelåldern och vad det betyder för dem och omvärlden. De är artigt skoningslösa mot varandra i sin förtäckta kritik, och det skulle kunna göra ont att lyssna på, men tonen är lätt och att höra dem tala så raljant om passagen mot döden är på något sätt livsbejakande. Eller också är det för att de är så rasande roliga att jag skrattar nästan kontinuerligt från första rutan till sista, som jag kan lyssna på deras tankar om åldrandet och känna mig upplyft.


Coogan och Brydon är samstämda och nappar ofta på en chans att starta eller följa upp ett skämt. Michael Caine, Mick Jagger, Roger Moore, David Bowie och många fler får snabba eller (extremt) långa stunder då de gestaltas i stereo. De stunderna går vidare från den intitala, lyckade härmningen i en replik till en tävling om huruvida den ene gör kändisrösten bättre än den andre, och håller på så länge att det uppstår humor i hur fast de är i sin upprepning och snoppmätning, och varje steg får mig att vrida mig av skratt. När två väninnor/agenter gör dem sällskap i filmens andra halva står det klart vilken bubbla av vänskap och konkurrens Coogan och Brydon lever i; med gäster bredvid sig blir deras beteende absurt vilket förstås lägger på ytterligare ett lager av pinsamhetshumor.

Steve Coogan och Rob Brydon spelar båda variationer på sig själva, och det är litet synd att man väljer att renodla privatlivet i deras roller så att Brydon blir den lycklige familjefadern och Coogan den ständigt övergivne i relationer. Det är avbrott från filmens huvudspår och skulle inte alls behövas: i det här fallet känns slutet onödigt påklistrat. Det är dock en detalj man kan ha överseende med när man fått ett långt, gott skratt. Jag tackar för den här resan och hoppas att Brydon och Coogan ger sig ut på fler kulinariska tripper, inte för snart så att det går rutin i det, men om ett par år igen. Jag är redo för mer och skall dyka upp mätt på mat och hungrig på intellektuell humor!