torsdag 28 februari 2019

Usher på Folkoperan

Edgar Allan Poes novell Huset Ushers fall är kort men fylld med spänningsskapande scener, från det första intrycket av huset självt över den tryckta stämningen till det grymma slutet: allt beskådas och berättas av mannen som besöker sin gamle vän Roderick Usher och hans syster Madeline, båda svaga, oroliga och förvirrade. Operan som Claude Debussy påbörjade för över hundra år sedan och nu fullbordats av belgiska Annelies Van Parys har lagt till en extra person, en läkargestalt som är drivande i handlingen.

Foto: Nadja Sjöström
 En extra huvudperson och omskrivningar i handlingen kan vara till hjälp när man flyttar en historia från bok till scen, men det är besynnerligt att se den ljusa, öppna scenografin och till den här gotiska skräcknovellen. Torra trädgrenar skymtar utanför fönster och dörrar, men det hade varit ännu mer passande att låta hela huset vara mörkt, trångt och tryckande. Lika förbryllande är kostymvalen; läkaren bär en 1980-talsblandning av vitt och pasteller, och vännen har en grungerutig skogshuggarskjorta. Kan det vara den uttalade samtidskritiken (mot Trump och MAGA) som gjort att man snubblat ut åt det här hållet? Det är bara syskonen Usher som ser någorlunda tidlösa ut i sina kläder.


Alla sångare är goda - Olle Persson som Vännen, Rickard Söderberg som Läkaren, Ola Eliasson som Roderick Usher och Alexandra Büchel som Madeline Usher. Männen har egentligen inte så mycket att göra i operan förutom att sjunga, men plågade Madeline har desto mer att spela ut, och det gör hon väl. Vitsminkad och hålögd ser vi den från början dödsdömda Madeline darra av oro, krampa i dödsryckningar, sträcka sig mot något som inte kan rädda henne och så gå under en sista gång.


Den otäcke Läkaren talar om att han skall göra huset Usher stort igen, men han är också den som driver på ångesten och lockropen från döden. Vart är det han vill driva huset Usher till storhet, i dödsriket? Den intensiva slutscenen är lika kuslig som tomrummet den lämnar efter sig.


Länk till Folkoperans sida om Usher

Foto: Mats Bäcker

tisdag 26 februari 2019

Gullstruck Island av Frances Hardinge

Då och då föds det på Gullstruck Island någon som har förmågan att sända iväg sina sinnen på upptäcktsfärd; syn, hörsel, lukt, smak, känsel. De är uppskattade i trakterna de bor, för de kan låta synen flyga iväg och leta efter bortsprungna får, eller se om det drar ihop sig till storm över havet. När sinnena är på annan plats är kroppen kvar utan styrsel, så det finns alltid någon som tar hand om en Lost, som de kallas. I kustbyn The Hollow Beasts finns trettonåriga Arilou, vars lillasyster Hathin tar hand om sin Lady Lost när hon snubblar fram, och översätta hennes svårförståeliga ord.

Men av beskrivningen av Arilous okontrollerade rörelser kan vi misstänka detsamma som Hathin också ofta tänker; att Arilou egentligen inte alls är en Lost utan har någon form av utvecklingsstörning. Frances Hardinge beskriver finkänsligt hur Hathin sedan barnsben stöttat sin syster, tvivlat på henne och ibland avskyr sin roll i skuggan av Arilou; samt även hur grannarna också gissar att deras Lady Lost egentligen inte har några krafter, men ändå upprätthåller spelet för sin egen skull.

Detta är tillräckligt spännande och välskrivet för att fylla en bok, inte minst när två inspektörer kommer till byn för att avgöra om Arilou verkligen är Lost och Hathin febrilt måste fuska för att Arilou skall klara provet. Men under provet dör huvudinspektören, och snart kommer nyheter om att alla Lost på hela Gullstruck Island har dött på oförklarliga sätt. Men inte Arilou. Varför inte? Är det för att hon inte är en äkta Lost? Eller av någon värre anledning? Det går snabbt att trumma upp misstro hos grannbyn mot invånarna i The Hollow Beasts, och då särskilt Lady Arilou som kanske har iscensatt morden för att bli ensam Lady Lost. Snart måste Hathin och Arilou fly för sina liv.

Lace lever redan i en annan saga, en som räddat deras liv tidigare. På ön finns det vulkaner som ger livstecken ifrån sig ibland men inte har haft utbrott på länge. De har alla olika personligheter, och Lace berättar en saga om dem: om damen Sorrow som en gång bedrog den mäktige King of Fans med Spearhead. Kan Hathin blidka vulkanerna under sin flykt så att flickorna inte dödas av nedfallande stenar eller lava? I historien utgör vulkanerna en stark närvaro, som bara nästan låter sig förstås men inte är att lita på.

Det finns olika sätt att inte irritera vulkanerna genom sin närvaro. Lace ger sig själva namn som låter som ljud ur naturen för att det inte skall höras att de är människor när de talar om varandra. "Whish" är ljudet av vågorna som slår in mot stranden och "Larsh" är ljudet när vågorna drar sig tillbaka. Det är mycket fint hur Frances Hardinge väver in sådana poetiska inslag i historien och ger ännu mer bakgrundshistoria, traditioner och detaljer om hur Lace och de andra folkgrupperna lever. Visst är boken nästan femhundra sidor lång, men hela tiden spännande, och det känns som att den hinner berätta ännu mer än vad sidantalet egentligen tillåter: om det ständiga leendet hos Lace, om de originella fåglarna på ön, och till slut om händelserna som dödade alla erkända Lost. Allt nystas upp samtidigt som människorna på Gullstruck Island känns levande och deras liv lockande men också farligt.

Fler böcker av Frances Hardinge:
Fly By Night
Verdigris Deep
The Lie Tree
A Skinful of Shadows

måndag 25 februari 2019

Barnen på Teater Giljotin/Stadsteatern

Generell kärnkraftsoro, tankar på en kommande katastrof och diffusa skuldkänslor inbäddat i mycket pladder är vad teaterpjäsen Barnen bjuder på. Robin och Hazel bor en bit utanför den avspärrade zonen kring kärnkraftsverket där de båda arbetade. Där har skett en härdsmälta och människor har evakuerats, men Robin gör utfärder in i området varje dag. Oväntat dyker deras gamla kollega Rose upp - smack! står hon i deras kök och smack! så "råkar" Hazel dänga till henne så att hon får näsblod. Det är så pjäsen börjar. Därefter fortsätter den i det nervösa prat som två gamla frenemies lätt hamnar i när de skall rekapitulera vad som har hänt de senaste fyrtio åren.


Självklart har Rose och Robin haft ett förhållande innan han blev tillsammans med Hazel, och även efter det. Tack och lov gör inte pjäsen någon stor sak av den här förutsägbara klichén. Det gör den inte heller med några av de andra kritiska pusselbitarna, utan glider över dem i ett par meningar och en antydan om upprörda känslor: överbefolkning, elbrist, västvärldens materiella försprång. Mer i fokus, men fortfarande lika diffust, står den radioaktiva strålningen från det havererade kärnkraftverket och hur det skall saneras.


*** mild spoiler ***
Pjäsen haltar i logiken i några antaganden kring upplösningen: Är det säkert att det är de pensionerade ingenjörerna som arbetade på kraftverket som är de bästa att utföra städningsarbetet efter olyckan? Finns det inte tillräckligt med skyddskläder så att de måste arbeta i det kontaminerade området med livet som insats?


I Teater Giljotins lokal spelas pjäsen mellan två rader av åskådare, vilket gör att Hazels och Roses överspänt naturliga konversation skaver i öronen. Gunilla Röör och Katarina Ewerlöf kommer inte till sin rätt så här nära publiken. Peter Andersson mörka, raspiga stämma är dock som alltid en lisa att höra.

Lucy Kirkwoods pjäs The Children har gjort succé i flera engelsktalande länder, och jag kan förstå varför och det irriterar mig. Den sista uppoffringen tilltalar säkert många av åskådarna i alla åldrar. Först några odefinierade känslor av obehag på flera plan, sedan en ansats från den äldre generationen att städa upp för de kommande generationernas skull, så kan alla gå hem med en varm känsla i magen. Förutom för oss som tycker att pekpinnarna fladdrar åt fel håll och att pjäsen handlar om för mycket och för litet på samma gång.


Länk till Stadsteaterns sida om Barnen

Foto: Sören Vilks

söndag 24 februari 2019

Artemiskvartetten i Konserthuset

Samuel Barbers Adagio för stråkar (1938) är sedan länge förknippat med sorg, även om det inte var kompositörens mening. Det har spelats vid kända mäns begravningar och officiella minnesstunder och använts i filmer, då oftast i versionen för orkester. Ursprungligen skrevs stycket dock för stråkkvartett, och det är gott att få höra den versionen från Artemiskvartettens känsliga stråkar. De har en stadig och rik klang, och vid framförandet stiger förstafiolens melodistämma fram tydligt och vackert. Inte går det att bortse från känslan av vemod som tonerna väcker, men man kan också lägga till en stilla glädje över att det går att skriva så här innerlig musik.

Därnäst framförde kvartetten Benjamin Brittens Stråkkvartett nr 2 i C-dur (1945). De två första satserna är hetsiga på olika sätt, och Artemiskvartetten har den nödvändiga kontrollen för att det inte skall slå över i kaos. Den tredje och sista satsen, Chacony: sostenuto, bygger längre bågar men slår också ut i sprittande toner som verkligen drar tankarna till musiken från Henry Purcell, till vilkens minne kvartetten är skriven. Det är riktigt roande att lyssna till hur verket när det går mot sitt slut inte alls tonar ut utan ökar energin i drivande ackord från stråkarna.

På programmet stod musik av tre herrar på B; Barber, Britten och Brahms. Tyvärr behövde jag gå i pausen och missade alltså  Johannes Brahms Stråkkvartett nr 2 i a-moll, men var ändå mycket nöjd med den musik jag fått höra så långt från Artemiskvartetten.

Foto: Nikolaj Lund

lördag 23 februari 2019

Aldrig Ensamma av Anna Jakobsson Lund

Litet motvilligt tussades Ava, Levi och Leymah ihop till uppdraget att rädda Levis syster Lo i första boken, Tredje Principen. De krävande upplevelserna har svetsat dem samman, men helt problemfria är inte relationerna dem emellan. Nu är de dessutom stressade av upptäckten att flera inom Motståndet brutit sig ut och opererar på egen hand, delvis på tvären mot den motståndsrörelse de känner till, och någon eller några verkar dessutom förråda agenter, kanske även dem själva. Ava och Leymah som arbetat för Motståndet länge måste tvivla på dem de trodde de kunde lita på, och Levi måste snabbt förstå så mycket som möjligt av den nya värld han hamnat i.

Levi har också förstått att han själv är en Observatör, en som kan gå in i andras medvetanden och avläsa deras känslor och minnen. Det är en användbar egenskap men också något som tröttar ut bäraren, och tillsammans med Leymah tränar han på att hantera sina upplevelser och utveckla sin förmåga. Det är intressant att läsa de drömlika (mardrömslika) scener där någon använder sina krafter för att läsa eller påverka någon annan; de rent psykologiska händelserna får gestalt i miljöer och personer, och kan även påverka de inblandade fysiskt.

Spänningen stiger när den dagen närmar sig då Avas roll som infiltratör i det styrande partiet äntligen skall ge resultat. Men det är tänkt att bli ett blodigt tillslag med hårda efterverkningar - är det rätt väg för motståndet att gå? Det är bra att få se att olika människor har olika uppfattning om hur en revolution mot ett orättmätigt styre bör genomföras. Finns det en annan väg att gå? Bland rebellerna talas det också om kärlekens väg och kunskapens väg, äldre alternativ som finns kvar inblandade i den mer hårdföra kärna som driver motståndet idag.

Efter hand upptäcker de tre huvudpersonerna fler hemligheter om hur mänskligheten styrs, de grymma planer som finns för att ännu mer passivisera undersåtarna, men även hemligheter och lögner inom sin egen motståndsrörelse. Det är upplagt för ännu fler konfrontationer och kanske nya friheter i trilogins sista del, Enda vägen.

Fler böcker av Anna Jakobsson Lund:
Tredje Principen
Enda vägen

torsdag 21 februari 2019

Roma

Sjunga med i sången från radion medan man städar, släcka lamporna på övervåningen, gå nedför den vackra trappan, gå en runda och släcka lamporna på nedervåningen. Kameran följer Cleo i långsamma svep. Småprata och skratta med husets kock Adela medan man släcker sin egna lampa och gör kvällsgymnastik. Cleo och Adela bor och arbetar hos en familj med fyra barn i den välbärgade stadsdelen Roma i Mexico City, och de är uppskattade. Särskilt Cleo som är med familjen från morgon till kväll är älskad av barnen som hon väcker på morgonen och stoppar om på kvällen.


Bortsett från småsaker verkar inte Cleos liv stressigt eller obehagligt. Men i det långsamma tempot hinner vi åskådare tänka på hur underligt det är att en människa är nästan som en familjemedlem, samtidigt som man när som helst kan säga till henne att gå och hämta en kopp te eller förnöjt låta henne bära fram mat och jordgubbar medan hon får äta litet snabbt i köket. Men familjens omtanke om Cleo är genuin, det kommer vi att få se flera gånger. Regissören Alfonso Cuarón berättar en historia som liknar hur han själv växte upp, med en älskad hushållerska till vilken filmen Roma är dedikerad.


Cleo är filmens huvudperson men hon är inte alltid i centrum. Som ett bihang till familjen följer hon med till nyårsfirande hos livliga släktingar, som tar över bilden med sina lekar och högljudda diskussioner. Så är det ju för oss alla; även om vi är huvudpersoner i våra egna liv är det inte alltid vi som styr. Extra mycket är det så för filmens Cleo, där viktiga saker pågår i bakgrunden och kommer att påverka Cleo - ännu en njutbar detalj i filmens bildspråk, även när den handlar om smärtsamma händelser. Några scener som också kan resonera med en tittare är de tillfällen när Cleo är osäker på vad hon skall göra, som när hon står på avdelningen för nyfödda och det blir jordbävning. Sköterskorna bakom glasrutan rusar runt för att rädda bebisarna, personerna bredvid henne faller på knä och ber. Själv står hon avvaktande och ser sig undrande om. Det går bra. Hon behövde inte göra någonting.


Men även om det finns många stunder att känna igen sig i, så lever Cleo ett annorlunda liv än många av oss. Vi följer henne under ungefär ett år och får vara med om flera dramatiska ögonblick av olika slag, händelser som känns livsavgörande särskilt som det inte alltid finns någon att dela dem med. Fantastiska Yalitza Aparicio som Cleo fångar upp allt i sig själv. Och hela tiden följer kameran Cleo stadigt framåt där hon går, eller stannar upp och låter oss ta in ögonblicket och alla detaljer bakom som utgör livet.


tisdag 19 februari 2019

Gilbert & George på Moderna Museet

Ack, så skenet kan bedra. De propra äldre herrarna i kostym du ser i gathörnet kan vara egensinniga konstnärer som tjusat en hel (väst)värld. Eller hängivna homofiler som gärna blottar sina rumpor och för in "fuck" i såväl ord som bild i samtidens finrum, eller i fallet med Gilbert & George, både och. Sedan de möttes på Saint Martin’s School of Art på 1960-talet har de varit ett par och samarbetspartners i konstutövandet, med den uttalade filosofin att göra konst av det som människan roas av.


De pikanta verken med sexuellt innehåll är det vi sett mest av paret på senare år, men Moderna Museets utställning visar några få verk från 1970-talet med mer modesta motiv; från en pub, naturbilder till råga på allt, och drinkar. Det senare verket utgörs av foton uppsatta till att forma ett stiliserat martiniglas. Metoden att sammanställa flera fotografier med var sina egna motiv till ett större verk fann de tidigt och har utvecklat sedan dess, både vad gäller teknik och format.

Det vi oftast ser sedan några årtionden är verk sammanpusslade av flera inramade bilder med var sin del av helheten; glansiga, i stort format och med grälla färger med svarta konturer. Påfallande ofta föreställer de konstnärerna själva, i sexuella poser, eller stiliserade penisar och rumphål. Humorn är påtaglig, och provokationen både finns och inte finns: motiven är så självsäkra och självklart framställda som om ingen skulle kunna tycka att det är fel med erigerade lemmar och exponerade anus. De båda männen har antingen neutrala ansiktsuttryck eller visar känslor som är tydliga poseringar av överraskning, rädsla eller vad som gäller.


Jag stannar till framför väggarna som täcks av ord, inte bilder. Där har konstnärerna valt ett ord och markerat det med färg i annars svartvita återgivningar av skandalrubriker ur skandalblaskor. När "boy" är temat läser vi rad efter rad om pojkar som mördats av sin styvpappa, stulit, blivit pappa vid fjorton års ålder och så vidare. Några rubriker är mer positiva, men tanken svindlar både av att det skulle vara samma pojke som varit med om allt, och att de olika sakerna har hänt med så många olika pojkar.


Förutom informationstavlor om konstnärerna själva och deras arbets- och livsstil har inte konsten någon närmare presentation. Det är synd, för även om tavlorna till stor del talar för sig själva och inte måste uttydas av någon annan är betraktaren så är det alltid bra att förstå sammanhanget. Det är roligt att gå runt i den snoppkatedral som byggts av Gilbert & Georges kyrkfönsterliknande jättetavlor, men det hade gärna fått vara litet mer än bara roligt.

Länk till Moderna Museets sida om Gilbert & George


måndag 18 februari 2019

Space Opera av Catherynne M. Valente

Finalomgången i Eurovision drar fler röster än valet till EU-parlamentet. Kan man dra nytta av det? Slå samman de båda omröstningarna, eller stöpa om EU-demokratin från grunden? I rymden har man förstått värdet av att tävla i musik. När jorden till sist får ett öppet besök av utomjordingar, är det för den officiella inbjudan till the Metagalactic Grand Prix. Men - hur skall vi kunna tävla mot livsformer vi aldrig har träffat, vars musiksmak vi inte har en aning om eller kanske till och med ligger utanför området hörbart för människoöron? Till hjälp har vår gästande alien av arten Esca sammanställt en lista på möjliga tävlare för människosläktet, baserad på vad de sett i våra TV-utsändningar. Tyvärr är sammanställningen litet föråldrad och de enda där som fortfarande lever är gruppen längst ned på listan, Decibel Jones and the Absolute Zeros.

Som man kan gissa ligger även det gamla glampunkbandet i spillror, splittrade och olyckliga efter att trummisen tragiskt dog i en bilkrasch, och de forna framgångarna har förbytts till en über-proper tillvaro som bäste Englishblokeman för keyboardisten Oort St. Ultraviolet och en existens på dekis för sångaren Decibel Jones. Men har de något val när den underliga men ändå vänliga blåa typen som liknar Hjulben står med listan i handen/appendixet? Knappast, och snart är de bortsvepta i en korallrevsliknande farkost framvuxet ur en biff och ett glas mjölk.

Eller, snart och snart, det går snabbt för Oort och Dess, men det dröjer flera kapitel innan de verkligen kommer iväg. Catherynne M. Valente gör många utvikningar för att berätta om olika viktiga tillfällen i den metagalaktiska tävlingens historia, och på samma gång ge information om de ytterst varierade livsformer som ställer upp och deras varianter på musik. Många av tävlingsbidragen verkar extremt avancerade med sånger som ackompanjeras av feromoner eller andra ämnen som inducerar djupa känslor och väcker vackra minnen, sånger som infekterar lyssnarna med verkliga "earworms", och finalfyrverkerier där en del av befolkningen offras.

Till saken hör att tävlingen är på liv och död - för de senast inbjudna, alltså människosläktet. Kommer vi sist i Metagalactic Grand Prix kommer jorden och alla invånare att utplånas. Det är så man avgör om en livsform är sentient, med musiktävling istället för krig. Det är ett bättre test på intelligens och autonomi att undersöka om en art bara sysselsätter sig med det mest nödvändiga eller har låtit trubadurer, orkestrar och deras fans frodas.

Catherynne M. Valentes språk är en explosion av färger, glitter, udda kombinationer av kända och okända ting, överraskningar och inflikade skämtsamma detaljer. Det kan ta några sidor att komma in i det, men snart är vi många som känner igen stilen från Douglas Adams Liftarens Guide Till Galaxen. Därmed inte sagt att Space Opera härmar den ikoniska femdelade trilogin, nej, låt det vara välkommet att nya författare plockar upp Adams penna och fyller sitt universum med osannolika livsformer och sedvänjor som både är exakt lika och helt olika vad man kan hitta på jorden. För när Decibel Jones hamnar bland galaxens övriga tävlande trupper är han lika hemma som bland alla andra uppmärksamhetstörstande rockstjärnor han krökat med. Ja, förutom att några av dem försöker att döda honom, men han lyckas ändå hamna i säng med ett par av dem, och det är ingen idé att försöka hindra livsformer från att idka sex för det kommer de att göra ändå, lyder ett av många visdomsord från det här universats viktigaste handbok, Goguenar Gorcannon's Unkillable Facts. På tal om böcker är kapitelrubrikerna i Space Opera hämtade från romantiska låttitlar, och de större indelningarna av boken bär på citat från Conchita Wurst och våra egna Loreen och Måns Zelmerlöw. Man kan vilja sluka boken i ett svep, som krasande cellofanpapper kring mångfärgade karameller, eller en liten bit i taget så att man inte blir yr. Jag gjorde litet av båda och det fungerade bra för mig.

lördag 16 februari 2019

Aniara


Färjan skall ta tre veckor, och sedan är det dags att börja det nya livet på Mars. Miljön på Mars är egentligen hård och ovälkomnande, men aningen bättre än på Jorden, där katastrofer har dödat miljoner människor och förgiftat atmosfären. Vi känner igen inredningen och personalen från Finlandsfärjor och shoppingcentra; inbjudande, lugnande, beredda på stora folksamlingar och också för att hägna in när det blir bråk. En rutinresa för besättningen, litet mer spännande för emigranterna på det stora skeppet Aniara.


Men Aniara tvingas väja för rymdskrot och skjuta ut sin skadade bränsleenhet. Nu är skeppet på väg bort från solsystemet utan möjlighet att styra sig rätt. Kaptenen Chefone talar lugnande till sina passagerare: vid närmsta stora himlakropp skall vi använda oss av gravitationen och svänga tillbaka. Det kommer dock inte att ta tre veckor utan snarare två år. Oron börjar sjuda. Vår huvudperson märker tydligt av det; Mimaroben, den som sköter Miman dit människor går för att få en tröstande upplevelse för alla sinnen av en oförstörd jord. Fler och fler söker sig dit med ett mer intensivt behov av tröst.


Filmen Aniara placerar Harry Martinssons berättelse i samtida miljöer och persongalleri, och fyller också i en del luckor läsaren själv fick tänka ut eller hoppa över: vissa nyskrivna sidodialoger som speglar stämningen på skeppet; hur maten räcker till på en treveckorsresa som plötsligt sträcker sig över flera år; relationer mellan de inblandade. Kanske litet överraskande spelas Mimaroben av en kvinna (och Daisi Doody av en vacker ung man), men rollen fylls perfekt av Emelie Jonsson med den nervösa energi som man kan tänka sig hos en person med en omvårdande och ansvarsfull roll. Ändå inte helt överraskande, för redan i boken är flera av de mest drivande personerna kvinnor: Astronomen, piloten Isagel och kultprästinnan Libidel, alla starkt gestaltade av Anneli Martini, Bianca Cruzeiro respektive Jennie Silfverhjelm.


Att följa boken alltför strängt är inte alltid bra när det gäller filmatiseringar, men för dem som saknar bokens diktform kan det nya formatet kanske skava. Den första allusionen på Martinssons poesi fick jag i kaptenens första tal till passagerarna; litet lyriskt i sin utformning men främst med den självsäkra auktoriteten hos en härskare som både har den mesta kunskapen om läget och oinskränkt makt. Senare skall han, väl spelad av Arvin Kananian, både missbruka sin auktoritet och behöva släppa efter när situationen blir mer allvarlig.


Egentligen hade jag velat se litet mer, och fler masscener, av det som människorna tar sig för för att orka med sin långa resa; att ta sig bort från vardagen via kulterna eller dansa sig till trött i Yurgen. Men fokus på Miman och Mimaroben, och momenten av uppdykande och försvinnande hopp, ger en stark upplevelse av hur känslorna kan svalla under de många år som Aniara rör sig ut, bort. Skådespeleriet, scenerna, dialogerna och miljöerna är genomgående av hög klass och minnesvärda. Säkert kommer en annan tid att tycka att Aniara från 2019 känns daterad, men det är rätt val av manusförfattare och regissörer att göra denna film till en Aniara för vår tid.


torsdag 14 februari 2019

Warhol 1968 på Moderna Museet

Ja, år 1968 var Andy Warhol faktiskt på Moderna Museet, i samband med den första separatutställningen av hans verk i Europa. Det är ofta roligt att få se bilder från det expansiva konstlivet under 1960-talet, och extra mycket när det gäller en konstnär som har format sin samtid och framtid så mycket som Andy Warhol. Det är för mig allra mest givande att läsa citaten från de recenserande dagstidningarna och se med kritiska ögon på de få återgivningarna av Warhols verk som visas.


Andy Warhol vände åskådarens blick och fokus till ytan, verkligen till den glansiga ytan av mediet hans tavlor bestod av. Det var också där han sade att han själv stod att finna. Hans metod att mångfaldiga fotografier och ge olika grälla färger åt dem tog också bort betydelsen hos det de avbildade, det må vara skönhetsikoner som Marilyn Monroe, tyranner som Mao, en elektrisk stol som tagit många människors liv, eller billiga förbrukningsvaror från närmaste butik. Allt likställs med allt annat.


Allt detta är utvalt och gjort med en estetik som vi kan se och erkänna även idag. Något sådant går att göra om man likt Andy Warhol _har_ konstnärstalang och en viss bildningsnivå. I ett samhälle som fortfarande bar på mycket kunskap och allvar var fokuset på yta (och vinst) förstås en provokation, även om inte Warhol bär ansvaret för den populärkultur och massvarutillverkning som börjat forma om världen. Vi kan se det i citaten från svenska recensenter som klistrats upp på väggarna i lika stort format som citat av Warhol själv.


Och idag, när fokus på yta utan innehåll blivit en helt godtagbar livsstil för många, är inte längre Andy Warhol en provokatör utan en legend och en guru. Hans uttalat ytliga konst analyseras och dissekeras och kopieras och upprepas, och säljs för miljontals dollar, vilket han själv sade var ett mått på bra konst.


Länk till Moderna Museets sida om Warhol 1968


tisdag 12 februari 2019

Fly By Night av Frances Hardinge

Mosca Mye har längtat bort från byn vid det konstiga vattnet sedan hennes far dog för några år sedan. Byborna är lika ointresserade av att resa till nya platser som de är av att läsa historier om annat än vad de vet, så Mosca väljer en litet farlig väg ut: genom att befria en kringvandrande diktare från bojorna man satt honom i och göra honom sällskap mot den stora staden, Mandelion.

På vägen hamnar de i en äventyrlig situation vi har läst om och sett förr: stråtrövare som överfaller en vagn med en vacker, skör dam. Men äventyret tar en litet annorlunda väg, och Mosca och hennes motvillige reskamrat Eponymous Clent finner sig bit för bit indragna i nya intriger förutom de som redan snärjt dem. I världen vi läser om råder en sorts kall fred mellan två starka föreningar, Låssmederna och Tryckarna, sedan de slog ned de grymma Fågelfängarna och förhindrade ett ännu värre blodbad. Tryckarna har dessutom ensamrätt på att trycka, och finns inte deras stämpel på ett papper räds alla för att läsa det.

Frances Hardinge låter sin unga huvudperson vara obetänksam när hon ger sig in i konspirationer och väljer vem hon skall lita på i en stad där så mycket är nytt för henne. Det är trovärdigt inte bara för en flicka i tidiga tonåren utan säkert för fler av oss; ens val kan göras på grund av avundsjuka eller en litet naiv önskan att vilja vara som en fin dam. Det är spännande att tillsammans med Mosca upptäcka de hemliga saker som försiggår runt om i Mandelion och att människor som stod henne nära inte är de hon trodde. I de sista kapitlen ruschas handlingen litet för mycket och vissa saker hinner bara nämnas i förbifarten, men det är ändå en gedigen historia man får i Frances Hardinges debutbok Fly By Night.

Fler böcker av Frances Hardinge:
Verdigris Deep
Gullstruck Island
The Lie Tree
A Skinful of Shadows

söndag 10 februari 2019

The Favourite


Inifrån slottets väggar styrs riket. I de gobelängbehängda salarna lever drottning Anne, där finns hennes rådgivare Godolphin och parlamentsledamoten Harley, och inte minst hennes närmaste väninna Sarah Churchill, hertiginna av Marlborough. Isoleringen från övriga landet parat med absolut makt kan låta människor utveckla ett eget sinne för underhållning, oförhindrat av moral och andra betänkligheter. Drottningen är ofta svårt plågad av gikt men låter sig ryckas med ibland, tills hon hastigt drabbas av sorg eller tills Lady Marlborough tyglar henne.


Sarahs kusin Abigail kommer till slottet i hopp om arbete. En plats vid hovet är bättre än i säng med den gamle gubbe fadern spelade bort henne till. Sarah skickar henne till den grymma gemenskapen bland kökspigorna, och är på sin vakt när den ambitiösa unga kvinnan målmedvetet tar sig närmare drottningen. Se där - en salva som mildrar drottningens onda gikt. Men åh, så rara de sjutton kaninerna är som drottningen har i sin kammare! Utåt sett är Abigail mildare och vänligare än Sarah, men hon har planer för sin framtid och tillräckligt rymligt samvete för att ta till fula knep mot sin kusin och rival.


Filmen The Favourite är en underbart respektlös blandning av högt och lågt. I palatsets kamrar hänger vackra gobelänger och tavlor över varandra, kanske i ett försök till isolering från råkalla stenväggar. De långa gångarna med marmorgolv och det stora stenköket visas i grodperspektiv som gör rummen och det som händer i dem lätt absurda. Kvinnorna är klädda i det intrikata svartvitt mönstrade modet från tiden men med moderna detaljer som antyder en rikedom som inte erkänner gränser i tid och rum. Lady Marlborough är hård, ibland grym mot sin drottning, men det är inget mot de bitska ord och handlingar som hon och andra vid hovet utsätter Abigail för. Filmen skruvar historiska fakta till ett fascinerande svartsjukedrama där man ofta skrattar till och sitter på helspänn i förväntan om vad som kommer att hända härnäst.


fredag 8 februari 2019

Mühlrad, Bjarnason, Ólafsson, Schubert i Gävle Konserthus

Tre stjärnor i Michelinguiden betyder "Värt en resa" och det kan man verkligen säga om programmet för den 7 februari 2019 i Gävle Konserthus. Till det vackra och vackert belägna konserthuset hade samlats inte bara Gävle Symfoniorkester och en förväntansfull publik, utan även två unga kompositörer med stjärnglans och en pianist av samma kaliber.

Konserten inleddes med ett uruppförande av Jacob Mühlrads verk Einride (2019). Musiken började i en rik klang från orkestern från vilken det steg ett rop, först innerligt men senare återkom ropet med större dissonans. Harmonier söndrades till klanger som skavde, men sedan löstes upp i nya harmonier, i mjuka växlingar mellan starka och svaga nyanser. Det tio minuter långa verket var en känslosam och inbjudande upplevelse, och Gävle Symfoniorkester spelade väl i konsertsalens fina akustik.

Daníel Bjarnason
Kvällens dirigent, Daníel Bjarnason, hade också skrivit kvällens andra verk, Processions, pianokonsert nr 2 (2009), till kvällens pianosolist, Víkingur Ólafsson. Ännu ett unikt framförande som gjorde det extra roligt att lyssna! Första satsen, In medias res, började som man kan gissa starkt men inte aggressivt, utan böljande, filmiskt och berättande. Anslaget var så storslaget och romantiskt att jag tänkte på Tjajkovskij! I andra satsen, mycket stillsam, stod då och då andra instrument i orkestern i fokus med varsin sololslinga, men främst stod pianot för ett melodiskt centrum. Slagverkssektionen hade mycket intressant att göra och låta! Ett par gånger lät det som körsång från väggen av små gonggongar. I sista satsen, Red-Handed, skapade framför allt pukorna fantastisk energi i den egensinniga taktarten. Det kändes ofta som att hela orkestern drev musiken framåt i olika takter, men ändå inte i otakt. Det var roligt att få höra en så spännande ny musik. Den går även att höra på kompositörens hemsida, här.

Moderna verk kan vara litet svårlyssnade och väcka oro med vågade disharmonier, och då kan det vara lugnande att avsluta med ett äldre verk ur den klassiska repertoaren. Vemodets mästare Franz Schubert har förstås sin egen sorg att bjuda på, och att han inte avsluta sin Symfoni nr 8 i h-moll (1822) påminner om att han dog alltför ung. Men eftersom musiken slutar efter det vackra Andante con moto kan man gå ut från konserten med en fin melodi att nynna på och vara glad och tacksam över en extraordinär konsert.

torsdag 7 februari 2019

Tredje Principen av Anna Jakobsson Lund

I osäkra tider vänder sig många till starka ledare som skall återställa ordningen och gärna näpsa dem man själv tycker illa om. Vi ser det idag; folk som uppskattar despoter i andra länder trots tecknen på att deras befolkning lider, och krav på att lösa våra visserligen allvarliga miljöproblem med odemokratiska metoder. I Anna Jakobsson Lunds dystopiska framtidsskildring Tredje Principen var det det som hände efter förödande krig och härjande sjukdomar. Nu har Systemet styrt i över tvåhundra år, och inte oväntat har staten utvecklats till något som kontrollerar varje del av ditt liv och slår ned på dem som vill annorlunda.

Det finns en motståndsrörelse, det får vi veta redan i prologen. De består av små celler med minimal kontakt, och de arbetar på olika sätt: infiltrerar partiet för långsiktiga mål, eller bryter sig in på forskningscentra för att avslöja grymmare hemligheter. Det är det senare som går snett redan på de första sidorna. Så förflyttar sig handlingen till huvudstaden och en av bokens huvudpersoner, Ava som är en agent i Motståndet. Den andre personen ur vars perspektiv historien omväxlande berättas är Levi, som rest långt för att skaffa hjälp åt sin fängslade syster. Inga av våra nuvarande lands- och stadsnamn används längre, men vi kan räkna ut att huvudstaden ligger utanför Sverige, och Levi har tagit sig genom flera zoner och gränskontroller ända från norra Sverige.

Det är viktigt att kunna lita på de andra agenterna i en hemlig motståndsrörelse, och därför är misstänksamheten stor mot nytillkomna. Nu verkar det dessutom som att Motståndet hyser en eller flera förrädare. Och därtill bär alla på hemligheter om sig själva och sitt förflutna, hemligheter som format dem och kan bli svagheter i krissituationer. Ava, Levi och den tredje expeditionsmedlemmen Leymah måste försöka värdera varandra under den riskfyllda resan mot norr. Resan växlar, mycket trovärdigt, mellan tunga transportsträckor, möten med kanske opålitliga cellmedlemmar, och extremt riskfyllda situationer. Kommer de att komma i tid för att rädda Levis syster, kommer det ens att räcka att rädda henne? Boken slutar i en öppning mot vidare och svårare utmaningar.

Fler böcker av Anna Jakobsson Lund:
Aldrig Ensamma
Enda vägen

tisdag 5 februari 2019

Beskyddarna

Det är en fin sommardag och naturen är vacker och välkomnande, men det måste ändå plåga Constante att se familjegården. Han bär uniform och skall tillbaka till det Stora Kriget som rasar i Europa. Han drar långsamt fingrarna över svarta tavlan i klassrummet där hans tidigare elever sjunger en nidvisa om tysken. Snart måste han lämna det kända, lugna livet för helvetet i skyttegravarna.


Det växer som det skall och gården går bra, men det betyder mycket tungt arbete. Med alla arbetsföra män inkallade och gamle far halt är det mor och dotter som måste sköta allt. I långa, ordlösa scener ser vi dem ploga, så, gödsla, med oxar och redskap som styrs för hand. Att se dem känns på ett sätt rogivande; ett hederligt arbete, att bruka jorden och odla mat, nära marken. Men samtidigt kan man känna i kroppen vilket tungt arbete det är, utan slut, samma slit varje dag.


Skörden närmar sig och den är alltid arbetsintensiv. Familjen hyr in hjälp; fortfarande finns inga arbetsföra män i byn och de anställer den föräldralösa Francine. Hon är van vid arbete med djur och jordbruk och gör skäl för sin lön. Nu är de åtminstone en till för det tunga jobbet. Till skörden kommer också andre sonen i huset hem på permission, Georges, som blivit cynisk av kriget eller kanske alltid varit hårdare än sin bror Constante. Oundvikligen faller hans blick på Francine, som är försiktig men vänlig mot honom. När han återvänder till kriget börjar de brevväxla.


Efter hand utkristalliserar sig Francine som handlingens fokus, men det är mycket fint att filmen inte bara har en huvudhistoria utan låter annat vara viktigt i sin tur. Till stor del är gården själv huvudperson, den som måste brukas under så stor möda men ger mycket tillbaka. En annan viktig aspekt är känslan av att något stort och hemskt pågår längre bort, fastän livet och årstiderna fortsätter i byn. Men när som helst kan byns svartklädde borgmästare dyka upp med sorg i blick och ett tungt besked till dem som är kvar vid hemmafronten. Så smyger sig också modernare tider in och förändrar allt; amerikaner som köper gårdens produkter, traktorer som gör arbetet lättare, och inte minst 1920-talet med friare sätt att leva. Beskyddarna är en lång och mycket njutbar film.



söndag 3 februari 2019

Quatour Arod i Konserthuset

Varje år väljer de deltagande konserthusen i European Concert Hall Organisation ut unga, begåvade musiker vilka sedan får turnera mellan de deltagande städerna till åhörarnas glädje. Från årets program hann jag höra stråkkvartetten från Frankrike, Quatour Arod. Innan de stiliga unga männen intog scenen gav oss cellisten, Samy Rachid, inlevelsefulla beskrivningar av verken som stod på programmet, vilket befäste intrycket av musikernas kärlek till musiken.

Foto: Marco Borggreve
Först ut var Joseph Haydns Stråkkvartett i Ess-dur op 76:6 (1797-1798), där opus 76 är en serie av ambitiösa och nyskapande stråkkvartetter komponerade av en erfaren Haydn som visste vad han själv tyckte om, medan dock nummer sex inte hör till de mest spelade. Ensemblen visade sin skicklighet och sitt engagemang i det fina framförandet av den vackra musiken.

Det moderna verket som följde, Al Asr för stråkkvartett av Benjamin Attahir, startade i sirénliknande kraftiga bågar, men den vänlige Rachid hade lovat oss att musiken skulle mjukna, och det gjorde den. Man kunde bekräfta vad vår cellist-ciceron sagt, att Attahir skriver akademisk musik med inslag av arabiska klanger, men till stora delar lät det också för mig som moderna europeiska toner, där en lätt dissonans låter de omgivande harmonierna klinga desto mer tröstande.

Sista verket på programmet var Ludwig van Beethovens Stråkkvartett i C-dur (1806), den där första satsen inleds med en känslosam Andante con moto innan den övergår i en Allegro vivace. De unga musikerna fick tillfälle att visa sin virtuositet, vilket förstås aldrig är nog utan inlevelse och förståelse för musiken, och även den fanns där och gjorde stråkkvartetten till en skön upplevelse.

Det vackra tog inte slut där, för till extranummer fick vi Robert Schumanns ljuvliga Träumerei, arrangerad för stråkkvartett av Benjamin Godard. Jag tackar för den fina konserten och önskar den unga ensemblen all lycka i sin musikaliska framtid.

lördag 2 februari 2019

The Last Colony av John Scalzi

Belöningen för tjänstgöringen i mänsklighetens interplanetära stridsstyrka CDF är ett lugnt liv som kolonisatörer på någon av planeterna som mänskligheten lagt vantarna på. John Perry och Jane Sagan som vi mött i Old Man's War och The Ghost Brigades har slagit sig ned på en planet med den adopterade dottern Zoë och antagit ledarskapet bland nybyggarna av indisk härkomst som litet rasistiskt tecknas som oförargliga bråkstakar. Men CDF har inte tagit ögonen från dem. Det är för första gången dags att starta en koloni med invånare från tio redan existerande kolonier, alltså en mycket mer brokig samling än de tidigare mer homogena befolkningarna som slussats till erövrade planeter, och John och Jane är tilltänkta som deras ledare.

Efter en del invändningar nappar Jane och John på förslaget och antar ansvarspositionerna för de nya kolonisatörerna. Men vi läsare (inte John) vet sedan tidigare att CDF inte är att lita på. För resten av mänskligheten har de mörkat att det finns en allians av intelligenta raser i universum som inte strider mot varandra längre. Visst finns det också flera civilisationer som står utanför och fortfarande ligger i krig med såväl varandra som alliansen (The Conclave), men CDF vill låta människorna fortsätta att tro att alla raser är våra fiender, utom de vi lyckas skapa fördrag med.

Den nya kolonin har det ödesdigra namnet Roanoke, och som om inte det vore nog kallar nybyggarna sitt basläger för Croatoan. Till det yttre är syftet att visa för de existerande kolonisatörerna att deras önskemål om att själva få expandera tillmötesgåtts, men snart står det klart att CDF försöker iscensätta något större och farligare med sin nya kolonisering - farligare för kolonisatörerna, men även för hela mänskligheten. Efter hand finner John och Jane större anledning att lita på de utomjordiska personer de möter än sina egna överordnade.

The Last Colony är inte lika mycket av infodump som The Ghost Brigades, men den har några liknande moment. Den övergripande handlingen med grupper av civilisationer som vill samarbeta och andra som vill så spilt är ganska spännande, men de enskilda situationerna och de platta karaktärerna är inte så engagerande i sig utan mer av pusselbitar för att få fram det stora mönstret. Det finns en bok kvar i John Scalzis serie och den vill jag ändå läsa för att se om det hela knyts ihop.

Fler böcker av John Scalzi:
Old Man's War
Ghost Brigades
Redshirts
The Collapsing Empire

fredag 1 februari 2019

Green Book

Tony "Lip" Vallelonga skrev en bok om sin tid som chaufför åt musikern Don Shirley. Den boken heter inte Green Book - om Green Book borde det göras fler filmer och berättelser, och gärna starkare än filmen med samma namn. Det är Tony Lips bok som har filmatiserats och nu överösts med Oscarsnomineringar, detta trots att den dömts ut av Don Shirleys släktingar som lögner och överdrifter. Det är synd att den kontroversen inte tagits upp i Sverige, för det som berättas är egentligen en viktig historia från en svår tid och problemen är inte borta idag.


Året är 1962 och den begåvade musikern Don Shirley skall göra en turné i amerikanska Södern tillsammans med sin trio (bas och cello). Don Shirley behöver en chaufför, och kanske hellre en som kan hantera besvärliga situationer än en som är skicklig vid ratten. Redan i filmens inledning har vi sett hur Tony Lip brutalt hanterar bråk på nattklubben där han arbetar, och trixar litet för att göra sig extra uppskattad av bossarna.


Vägen till att bli chaufför börjar i ett skruvat möte med den smått excentriske Dr. Don Shirley i hans magnifika lägenhet ovanpå Carnegie Hall. Men Tony Lip ser som bäst att svälja sin rasism och ta jobbet. Under timmarna i bilen framgår det klart att de båda männen är varandras motsatser.


Green Book är namnet på boken som listade hotell och restauranger som tar emot svarta. Ju längre söderut gruppen kommer, desto oftare behöver Don Shirley ta in på billigare och sjaskigare motell än sina kollegor och sin chaufför. Även i de vackra sydstatssalonger dit han är bjuden som huvudgäst räknas han inte riktigt lika mycket som de vita.


Ibland blir fientligheten mot honom riktigt farlig. Filmen låter oss se hur Tony Lip räddar honom ur ett par otäcka situationer (även om det är Don Shirley själv som står för den mest spektakulära räddningen). Det är inte osannolikt att det har kunnat gå till ungefär så under turnéns stopp. Men alltför många gånger får Tony Lip framstå som den jordnära killen som hjälper divan att nå tillbaka till sina rötter. Att Don Shirley inte skulle känt till Little Richard, eller att han inte haft kontakt med sin bror på åratal, tillbakavisas indignerat av hans familj. Här finns en länk till en intressant artikel om det.


Det är illa nog, men inte helt överraskande, att en bullshitter som Tony Lip överdriver sin egen insats och skriver en bok om sin tid med en kändis för att själv få litet glans. Vad värre är är när regissörer och manusförfattare sväljer historien med hull och hår för att skapa en feelgood-film som bara skall göra tittarna förnöjda. Den gode skådespelaren Mahershala Ali som spelar Don Shirley bad Don Shirleys familj om ursäkt för att han inte kontaktat dem om rollen. Det skall dock nämnas att han gör en god insats och Don Shirley framstår som en fascinerande och stark person. Vissa inblickar i hyckleri och hat får man när man ser Green Book, men för mig var det svårt att se runt Tony Lip som ställer sig själv framför en historia man borde få veta mycket mer om, och framför allt sanningen om.