lördag 31 mars 2018

Lady Bird

Åren omkring sjutton är så viktiga och intensiva! Man har så mycket energi, en vilja att visa världen vad man kan och tycker, en fläckvis skarp och otydlig uppfattning om vad världen kan erbjuda en, och ofta (förhoppningsvis) en oändlig tilltro till sin egen potential. Men så är man fast i sin hemstad, med föräldrar och lärare som inte verkar förstå en alls, och man prövar olika sätt att finna och uttrycka sin äkta, lysande personlighet. Lady Bird har tagit sitt namn själv, och det betyder inte nyckelpiga (ladybird) utan står för fågeldam, vilket kan vara både en skolflicka med fågelhuvud och en fågel med flickhuvud. Det är en underbar detalj av många, och det är en fördel att filmen inte fastnar i någon av dem och gör det till Lady Birds fixa idé.


Ett annat av intressena är teater - att stå på scenen och bli sedd, vilken dröm! Men efter provspelningen får Lady Bird bara en mindre roll; alla ser visst inte hennes inre stjärnglans. Att bästa väninnan Julie tycks ha fått en huvudroll och en massa hyllningar flimrar förbi i bakgrunden för såväl biopubliken som Lady Bird. Det är inte av elakhet eller avundsjuka som hon missar sin väns triumf, snarare den tonårstypiska självupptagenheten.


Något annat som kan vara svårt att förstå är varför ens föräldrar inte tycks stötta ens drömmar. Lady Bird vill gå på college i New York, där kulturen finns! Räcker hennes betyg för att komma in där? Har hennes föräldrar råd att betala terminsavgiften? Varför skall hon behöva hindras av sådana dumheter? Scenerna med Lady Bird och hennes mamma är både välskrivna och välspeade. Grälen med mamman är många och intensiva; ett felaktigt ord kan få ett vänskapligt samtal att urarta i arga hugg. Samtidigt visar orden hur väl de känner varandra och hur många gånger de har grälat och diskuterat förr. Och ur synvinkeln av broderns flickvän är Lady Birds mamma en varm människa som räddat henne när hon hade det svårt.


För någon som vuxit upp med kalla, slaskiga vintrar i Sverige kan det verka underbart att bo i Kaliforniens värme som Lady Bird. Men för henne är hemmet och familjen bara något att längta bort ifrån. Vad kan hon göra under det sista året hon måste vara kvar? Bli kär, hurra! Skaffa extrajobb - och skaffa nya vänner från de rikare kvarteren. Det är fint att se hur det här inte målas upp som att Lady Bird sviker sitt sanna jag, fastän hon beter sig riktigt dumt ibland, utan som ännu några försök att prova sig fram i livet. Stämningen i filmen Lady Bird är till största delen god och framför allt mycket rolig! Det är skönt att se i filmen hur Lady Bird fortsätter att lära sig nya saker om världen och om sig själv.


torsdag 29 mars 2018

Ilya på Stadsteatern

Hennes historia är inte ovanlig, men framförd inför våra ögon och vackert musiksatt blir den unik. På något sätt har hon hamnat på en polisstation utan minne av vem hon är. Inte ens sitt namn kommer hon ihåg, även om hon minns grundläggande saker om hur livet fungerar - att man har lägenheter och nycklar dit i sin väska. Fast väskan de håller fram mot henne är inte hennes, säger hon. Poliserna är vänliga mot kvinnan och fastän allt är förvirrat tar hon sig ut i världen, given namnet Ilya efter en hund i Ukraina som snällt väntade på sin husse på polisstationer.


Det är inte ens sig själv Ilya letar efter, utan sitt dotter. I tillbakablickande scener ser vi henne med dotter och våldsam make, så vi kan tänka oss att det kvinnan talar om är sant och vi kan försöka gissa vad som har hänt henne. Korta, lätt absurda scener visar världen hon möter, och Frida Hyvönens tonsättning av replikerna och monologerna är i vissa fall drömskt underbara.


Efter paus ändrar föreställningen karaktär. Jag uppskattar att författaren och regissören Lars Rudolfsson vill låta bra saker hände, för att visa en godhet i världen som inte så ofta finns där, men de vänliga gesterna mot Ilya blir osannolika och den klumpigt humoristiska grälscenen sticker ut utan att tillföra så mycket. Jag hörde hur andra i publiken tyckte att det var mer fart i andra akten, men enligt min mening hade pjäsen vunnit på att den kortats och tuktats till samma stillsamma absurdism som den första.

Skådespelarna fyller sina namnlösa roller väl och spelar fint mot varandra. Allra mest gillar jag Sven Ahlströms bitske, skönlockige man som obegripligen återkommer i olika men samma skepnad. Ilya är trots den svagare andra akten en mycket intressant och sevärd uppsättning.

Länk till Stadsteaterns sida om Ilya

Foto: Bengt Wanselius

tisdag 27 mars 2018

The Goblin Emperor av Katherine Addison

Ingen hade räknat med att Maia skulle bli kejsare, eller ens att han skulle komma tillbaka till hovet igen. Kejsare Varenechibels tredje äktenskap med kejsarinnan Chenelo skulle bekräfta förbundet mellan goblins and elves, trollens och alvernas folkslag, men kärleken fanns aldrig där och Chenelo och sonen Maia skickades till Edonomee långt bort från huvudstaden. Efter att modern dog när Maia var åtta år har han uppfostrats hårt och kärlekslöst av Setheris, som tog ut frustrationen över att ha förvisats från hovet på barnet han fick i sin vård.

Men mot alla odds är det nu den artonårige Maia som hastigt kallas till huvudstaden då fadern, kejsaren dött i en olycka. Det är omtumlande att kastas in i maktens centrum, och placeras i salar och gångar som är byggda för att få besökare att känna sig små och även har den effekten på sin nye härskare. Säkert finns där också maktspelare som gärna intrigerar bort den unge kejsaren? Ja, visst, för att inte tala om egenkära änkedrottningar. Men Maia möter tack och lov några pålitliga tjänstemän och tjänare att ha vid sin sida, och tar sig bit för bit in i maskineriet som utgör kejsarens plikter. De hårda, kalla åren i förvisning har också skapat en lust till revansch och i vissa fall hämnd, vilket utgör en bitivs spännande aspekt av Maias personlighet - det vore varken intressant eller trovärdigt med en alltigenom snäll och naiv huvudperson. Kvinnlig fägring är också något nytt och möjligtvis bedrägligt lockande för den unge mannen.

Efter hand blir Maia, som tagit sig kejsarnamnet Edrehasivar, mer bekväm i såväl maktspelet som de dyrbara kläder och smycken han bär och de överdådigt inredda rummen där han tar emot gäster. Till problemen som måste lösas hör dock att det inte var en olycka som dödade kejsaren och hans närmaste arvingar utan ett attentat, och vem vet om den skyldige är ute efter även den nykrönte kejsaren? De långa, ibland tungvrickande namnen gör sitt till för att mana fram en annorlunda värld, där grå- eller till och med svarthyade troll och trollättlingar ses som litet mindre av de alverna med kritvit hy och hår. The Goblin Emperor är en underhållande bok; en stunds utflykt till helt andra platser och folkslag.

söndag 25 mars 2018

I Am Not a Witch

Har du haft otur på sista tiden? Tappat saker, snubblat och spillt ut hela den tunga hinken med vatten? Har de andra i byn också haft otur på sistone? Kan det bero på den där grannen som ingen riktigt tycker om? Det hände i Sverige under häxprocesserna för några hundra år sedan, men det händer även idag i Ghana. Där finns ett antal häxläger dit häxor samlats, inte alltid av egen fri vilja men i flera fall för sin egen säkerhets skull. Regissören Rungano Nyoni har undersökt dessa läger och gjort en film om ett sådant, som hon dock placerat i sitt födelseland Zambia.


Varifrån kom den nioåriga flickan till byn där man nu ser henne som orsaken till allt som går snett? Det berättas inte, ingen har frågat henne och ingen vet hennes namn. Hon svarar knappt på tilltal och förnekar inte att hon är häxa. Polisen som tar emot anklagelserna mot barnet ser luttrad ut inför de värsta fantasierna, men vet nog att det är bäst för såväl lugnet i byn som barnet självt att hon får komma till häxlägret. Den rådige Mr Banda tillkallas, uppringd i badet i sitt lyxiga hem, och hämtar flickan till lägret där ett trettiotal äldre kvinnor, "häxor", bor.


Det finns noggranna ritualer kring hur man avgör om någon är en häxa, ritualer som vi tittare kan skaka huvudet åt och även skratta åt - helt ologiskt! Men hur skall ett nioårigt barn veta om det de vuxna säger om henne är sant? Filmen väljer att inte låta kameran följa några av de brutalare scenerna, som när en nackad höna skall avgöra om flickan är häxa eller ej, eller när flickan försöker fly och blir infångad igen av hårdhänta väktare.


Kanske är det inte så illa att kallas för häxa och bo i ett läger med trettio andra? Jämfört med att bli utstött och kanske stenad av sina grannar verkar det ganska lugnt att måla kinderna och sitta och låtsasskrämmas när turister kommer för att besöka lägret. Men Mr Banda är listigare än så; han hyr ut kvinnorna till att dra upp lök och hugga sten, så det är inte någon lugn pensionstid för de åldrade kvinnorna. Är det ett liv för en nioårig flicka? Mr Banda ser en ny chans i den minsta häxan, som fått namnet Shula av de andra kvinnorna. Insvept i en häxdräkt så stor att hon nästan drunknar i den får Shula avkunna domar i brottsmål, och snart börjar Mr Banda ta ut den söta lilla häxan på andra äventyr.


Den lilla häxans framgångar ger hopp om ett roligare liv. Men har hon verkligen magiska krafter? Shula hamnar i sammanhang som kräver mycket av henne, för att inte tala om de farliga situationer där ilskna människor vill skada häxorna de fruktar och hatar. Det är underbart att se Shulas leende när hon äntligen får gå i skolan, tillsammans med andra utstötta barn! Den unga Margaret Mulubwa är en fantastisk skådespelerska; uttrycksfull även när hon bestämt sluter sig inför en hotande omvärld.

Men att bli utpekad som häxa tycks vara en märkning för livet, något man aldrig kan komma undan för att få leva ett lugnt, normalt liv, så länge människor tror på häxkonster och letar skyldiga bland dem de ser som udda. Även om filmens berättelse inte helt följer verkligheten, är det en stark påminnelse om vad grupptrycket kan göra mot människor som inte har ord och kraft att försvara sig.


lördag 24 mars 2018

Quatuor Van Kuijk i Konserthuset

Den franska stråkkvartetten Quatuor Van Kuijk hör till årets Rising Stars, utvalda av europeiska konserthus som lovande musiker vilka därför får turnera tillsammans i ett moln av god musik. De fyra unga männen inledde med  Joseph Haydns Stråkkvartett i Ess-dur "Gubbkvartetten" (1781), som inte har den minsta gubbighet över sig! Från början till slut, ja, speciellt slutet, drivs kvartetten av lekfullhet, och musikerna spelar den med inlevelse och energi utan att tappa precisionen.

Foto: Andrea H. Vega

Därefter följer ett modernare verk, Stråkkvartett nr 2 "Pulses of Light" (1992) av Akira Nishimura. Ensemblens fina klang gav en nödvändigh stabilitet åt musiken, vilken annars hade kunnat bli för svårlyssnad speciellt i de partier som lät som attacker på annars långa, intressanta linjer.

Det var intressant att jämföra det verket med det nästa efter paus, beställningsverket En noir et or för stråkkvartett av Édith Canat de Chizy, vars harmonier, tekniker och melodier skapade mer oro åtminstone hos mig.

Så bra då att det sista annonserade verket var just av sorten som kan trösta en orolig själ: Stråkkvartett nr 4 e-moll (1839) av Felix Mendelssohn-Bartholdy. Den första satsen bär på en förståelse för livets osäkerhet och inneboende vemod som känns gott att lyssna till.

En riktig pärla var extranumret: Francis Poulenc Les chemins de l'amour, ursprungligen skriven för piano och mezzosopran men här förtjänstfullt överfört till stråkkvartett. Nu fick de unga männen ge sig hän med passion i de dansanta tonerna! Det var mycket roligt att få en sådan varierad underhållning från första till sista verket i konserten.

torsdag 22 mars 2018

An Artist of the Floating World av Kazuo Ishiguro

En målare kan fånga ett ögonblick som bara finns i en sekund innan det försvinner för alltid. Världen förändras, ofta långsammare, men minnena kan finnas kvar och lägga sig över det vi ser nu. Mycket förändrades i Japan under andra världskriget, inte bara hus som bombades sönder utan även samhällsordningen, så att de attityder som var hedervärda och de män som stod för dem nu ses över axeln, kanske till och med pekas ut som kriminella.

År 1948 kämpar Japans befolkning fortfarande med både återuppbyggnad och med att finna ett nytt sätt att leva efter förlusterna. Den manlighet som drev männen och i synnerhet armén har fått sig en knäck, och är det ens tillåtet att jaga efter en ny stolthet då man fortfarande är övervakad av vinnarna? Ett nytt mer ödmjukt ideal breder ut sig, men vår berättare Masuji Ono har svårt att finna sig tillrätta med det. Det tar sig uttryck i hur han driver sin sexårige dotterson till att bete sig "manligt"; gå på skräckfilm, smaka på saké vid middagsbordet. Förutom att Onos idéer ofta går på tvärs emot vad modern och mostern redan har planerat, är det närmast generande hur Ono tjatar fram mandomsproven hos den inte så entusiastiske pojken.

En flytande värld, a floating world, tycks dyka upp i berättelsen redan från början. Familjens vackra och bekväma hem är delvis sönderbombat, men den förra ägarinnan som kommer på besök har ännu tidigare minnen av hur huset såg ut under hennes tid. Ono tänker tillbaka på hur de olika etablissemangen i staden var fulla av människor och liv under hans studietid, och talar löst men hoppfullt om att locka människor igen och återskapa samma ljuva stämning. Men i bokens fokus finns det vi egentligen redan vet; att gamla tider inte kommer igen, att en del händelser och platser bara finns kvar i våra minnen, och att en del av de minnena till och med är falska. Men ändå, den glimt av lyckan från den flytande världen man lyckades fånga kan finnas med en resten av livet, även om den inte är sann.

tisdag 20 mars 2018

Altered Carbon

Det låter lockande att kunna plocka ut sin personlighet och sätta den i en annan kropp - många böcker och TV-serier har sysselsatt sig med hur det skulle kunna vara att ladda ned och upp personlligheter, och varje variant på berättelse ger nya aspekter på möjligheterna och hoten med tekniken. Richard K Morgan står för den hittills hårdaste och mest tungsinta infallsvinkeln jag hittills stött på, och filmatiseringen av hans bok Altered Carbon är cynisk och våldsam. För har vem som helst råd att byta kropp eller klona sig själv för att alltid hålla sig ung och frisk? Nej, det är bara de rikaste, och de som saknar medel kan i sista hand sälja sin kropp på ett eller annat sätt. Mänsklighetens mäktigaste och rikaste har kunnat hålla sig unga och starka i några århundraden, och ackumulerat rikedomar likaväl som en vårdslös inställning till alla som inte hör till deras utvalda skara.


Handlingen är centrerad till Takeshi Kovacs, som för några sekler sedan tränades till att bli Envoy, en person som placerad i en kropp ("sleeve") med rätt förstärkningar av muskelsinnen och uppfattnignsförmåga är överlägsen i strid. Dömd för rån och mord är hans personlighet placerad i förvaring på obestämd tid, så det är med förvåning han finner sig uppväckt ur sin dvala, och placerad på jorden i en annan mans (förstärkta) kropp. Han har rekryterats av Laurens Bancroft, en av de rika "Meths" efter Bibelns långlivade Methusalem, för att utreda mordet på Bancroft själv. Ja, med regelbundna backuper av sitt medvetande behöver ingen dö på riktigt, om ingen skjuter ens "stack" i småbitar eller om man själv vägrar att återupplivas av religiösa skäl.


Handlingen i nutid (år 2384) varvas med tillbakablickar till Kovacs hårda träning till Envoy. Mycket snart står det klart att Kovacs i nutid är måltavla för grupper ute efter hämnd av först okända anledningar. Scener med fighter eller utstuderad tortyr är många och våldsamma, och pågår såväl i den verkliga världen som i detaljerade VR-världar. Men det är inte ett spekulativt, coolt våld, för i varje scen är det tydligt vad tortyren och smärtan gör inte bara med din kropp utan även med ditt sinne, och det är därför som smärtan i en VR-miljö kan vara värre än i den verkliga världen. Även om Envoyledaren Quell manar sina Envoys att "go to the next screen" när de torteras i VR, är det där som man kan bli dödad om och om igen på så plågsamma sätt att man blir galen.



Precis som i boken är det svårt att se ens glimtar av en normal värld; alla vi möter är antingen dekadenta Meths, deras hänsynslösa hantlangare, poliser med eller utan hållhakar från Meths, eller prostituerade som avverkas för nöjes skull. Det förstärker intrycket av en värld som drivits till slit-och-släng av människor, såväl kroppar som medvetanden. Ganska snart börjar TV-serien vika av från boken i aspekter som Envoys roll i världen, Kovacs plats i Envoy och en del annat, vilket jag tycker är onödigt men till största delen accepterar då serien är så driven i miljöskildringar och personskildringar, och fascinerande i hur den visar vad som kan hända med sinnen och kroppar i verkliga världen och VR; hur allt är sammanvävt och söndertrasat. Jag är mindre förtjust i hur filmatiseringen spelar upp Kovacs syster, och mest av allt hur sista avsnittet urartar i en våldsorgie som tar slut i några stolpiga enradingar som skall förklara allt på några minuter. Men de nio avsnitten innan har redan hunnit sätta avtryck, burna av en sammanbiten och förhärdad Joel Kinnaman i huvudrollen. Det skulle kunna bli en säsong två, och det skulle kunna bli bra.


söndag 18 mars 2018

Se, vi går upp till Jerusalem

Palmsöndagen är först om ytterligare en vecka, men jag låt oss inte vänta till sista minuten med psalmerna för faste- och passionstiden som ofta är vackra, sorgliga och värda att tänka över. Se, vi går upp till Jerusalem skrevs av den västgötske prästen Paul Nilsson på en nordisk folkmelodi år 1906. Verserna är skrivna med ett rakt tilltal, berättande och uppmanande, med ett värdigt och tydligt språkbruk. Melodin är enkel, passar fint till orden och stannar gärna kvar länge efter att man har hört eller sjungit den.


Inspelningen ovan är med den danska kammarkören Coro Misto. Texten till psalmen är inte fri att återge förrän om några år, och kanske är det svårt att följa med i den sjungna danska översättningen, men jag hoppas att det mesta skall gå fram och att den som vill ha den kompletta svenska texten kan finna den för läsning någonstans.

fredag 16 mars 2018

Seven Surrenders av Ada Palmer

Det var knaggligt att läsa Ada Palmers debutroman Too Like the Lightning: handlingen, karaktärsskildringarna och språket var onödigt komplicerade även för en hårdtränad läsare som jag. Men efter att jag läst ut boken hände det att jag tänkte tillbaka på de nydanande familje- och samhällsbyggena i Ada Palmers framtid, och blev nyfiken på fortsättningen, Seven Surrenders. Tyvärr var den boken ännu mer trögläst och mindre trovärdig än den första.

Ja, vi får svar på en del viktiga frågor som motivet för vår berättares brutala mord på sina närstående, och hur det kommer sig att ledarna för världens Hives (intresseföreningar som ersatt nationalstaterna) regelbundet samlas för konspirationer och orgier, men det gör inte handlingen mer trovärdig eller spännande. Det hyperliberala samhället gjorde sig av med alla religioner, bindningar och fördomar som skapade sammanhållning respektive utstötning i tidigare epoker, till förmån för flytande sexuella identiteter och valfrändskap. Men den nya friheten gick varvet runt och de nya tabun som uppstått mot könstillhörighet och religiositet har skapat restriktioner som är en perverterad variant av 1700-talet. För att inte tala om hur tvingande klädregler och yrkesval är när man väl har valt Hive och familj - det är mycket svårt att föreställa sig en hel världs befolkning som ställer upp på det utan att det uppstår revolter här och där. Nej, just det, mänskligheten har ju blivit så fredlig sedan det senaste kriget för trehundra år sedan. Eller?!

Ada Palmer har några goda idéer men de går förlorade i en överlastad historia. Till att börja med vilar berättelsen på ett flertal konspirationer, flera av dem hidden in plain sight, där det är svårt att förstå att de skulle ha den tyngd de har för aktörerna i dramat. För det andra är intrigerna och agenterna så många att de är svåra att hålla isär. Och borde inte några av dem neutralisera eller åtminstone fälla krokben för några andra? För det tredje är varje litet avslöjande inbäddat i en flod av ord där gnistan av spänning överförklaras och pratas bort.

Det som drog mig tillbaka till Palmers värld mest av allt var Utopisterna med sina högtflygande planer och lockande estetik och teknologi. En annan speciell figur var barnet Bridger, med en mystisk förmåga att skapa liv av livlösa objekt. Liksom i första boken glimtar han bara förbi i ett fåtal scener, men jag uppskattar verkligen hur Palmer låter såväl kringstående som pojken själv fundera över implikationerna av hans förmåga. I de allra sista kapitlen är det den diskussionen som ger några djupa insikter och nödvändiga tvivel. Det hade jag velat se mer av! Jag önskar att Ada Palmer hade trimmat bort mer av de svårbegripliga personberoendena till förmån för detta. En stark avslutning räcker inte för mig. Jag tänker avstå från att läsa vidare i de två uppföljarna.

Fler böcker av Ada Palmer:
Too Like the Lightning

onsdag 14 mars 2018

The Orville

Vi tänker oss en framtid där mänskligheten tagit sig ut i rymden, träffat andra civilisationer och slutit förbund med dem, och nu tillsammans bemannar rymdskepp för att rädda nödställda, lösa konflikter och utforska nya delar av universum. Det är inte Star Trek, utan en lättsammare variant av värld där skeppet The Orville färdas. Besättningen är litet klumpigare och försätter sig själva då och då i dåliga situationer där de landar, trots att de i slutändan vill göra rätt och göra världen bättre.


En komedi om ett rymdskepp är något som jag gärna ser - nu har vi äntligen begåvats med flera seriösa och bra TV-serier som utspelar sig i rymden, så varför inte skoja till det litet? Men tyvärr hittar inte The Orville tonen vare sig för humorn eller för rymdfarandet. Avsnitten tar sig an riktigt stora ämnen, såsom ett generationsskepp där invånarna inte vet att de är i en kontrollerad miljö, eller en planet där kvinnligt kön är så oönskat att flickor könskorrigeras vid födseln. Men med bara 42 minuter att spela på måste konflikterna lösas under de sista minuterna, så snabbt att det känns som att man slarvat bort något viktigt. Ett annat problem är att dessa teman, som är kända troper inom science fiction, behandlas som något nytt och svårt att förstå, vilket det varken borde vara för publiken eller en någorlunda välutbildad rymdskeppsbesättning i Planetary Union på 2400-talet.


Vad komedin anbelangar är den heller inte tillfredsställande; där finns litet slapstick, litet prutthumor, litet fars, och alldeles för litet intellektuell humor för min smak. Jag skulle önska mig mer av allt och framför allt av det sistnämnda. När första säsongen närmar sig slutet kommer ett par avsnitt med mer av den varan; ett gott exempel är när skeppsläkarens barn strandas på en planet med Isaac, den artificiella livsformen som är ett under av rationellt tänkande, och är nära att driva honom till vansinne med sitt bråkande. Mer humor, och då bra humor, skulle göra serien mer originell och placera den i en nisch som ännu inte är fylld.


Med det sagt har jag ändå fattat tycke för besättningen på The Orville, huvudpersonerna såväl som bifigurerna som glider förbi för några skratt. Jag kommer att se vidare på säsong två och hoppas på mer humor och mer av karaktärsutveckling och kamratlig stämning på The Orville.


måndag 12 mars 2018

Ett skri i natten på Uppsala Stadsteater

Året är 1938, och en grupp människor - några helt obekanta, några släkt men utan vänskapliga band - har samlats på ett ödsligt gods för att höra ett testamente läsas upp. Åh, så härligt att få se en teaterpjäs av litet gammaldags snitt, där välklädda människor försöker lösa ett mysterium innan de mördas, springande från rum till rum i ett pampigt inrett hem. Men den där scendekoren - står den på rätt plats? Det är inte lätt att veta vad som skall vara var för de två scenteknikerna som blivit inringda i sista minuten. Det var en otäck magsjuksom som drabbade ensemblen då de gick ut för att fira igår, och även de skådespelare som inte måste bli utbytta har svårt att komma ihåg replikerna och improvisera när saker inte går som det är tänkt.


Det är en klassisk historia med okända arvingar och dödligt intrigerande om en förmögenhet som utgör ramen för pjäsens andra tema, det där allt på scenen går fel. Skådespelare kommer in för tidigt, rekvisita finns inte på plats eller går sönder, och allt sker i ett halsbrytande tempo. Bakom det synliga kaoset är Uppsala Stadsteaters skådespelare väl samspelta, och till exempel Linda Kulle och Jacob Ericksson är extra bra på att ge sina roller en dramatisk övertolkning som pricken över i:et, för att inte tala om Göran Engman som Bulten, den avslappnade scenteknikern som blir så nöjd när han kan göra något rätt.

Foto: Micke Sandström

Nej då, själva arvstvisten och mysteriet med de försvinnande och döende deltagarna glöms inte bort i virrvarret på scenen. Det kommer några scener av spännande jakter genom mörka salar, som en välkommen avkoppling från det intensiva kaoset då mer och mer går fel. Anders Lundin och Hans Marklund har skrivit en listig och mycket underhållande pjäs som ger många goda skratt till sin uppskattande publik.

Länk till Uppsala Stadsteaters sida om Ett skri i natten

Foto: Markus Gårder

lördag 10 mars 2018

Annihilation av Jeff VanderMeer

De utgör den tolfte expeditionen in till Area X, och de känner varandra inte vid namn, endast funktion: anthropologist, surveyor, biologist, psychologist. Vad de elva tidigare expeditionerna fann har de inte fått veta, för att inte deras undersökningar skall påvderkas av förväntningar. Men kanske vet inte ens myndigheten som skickar ut dem vad de tidigare besökarna rapporterat, eller kan inte lita på det: de fyra har fått instruktioner om att inte dela sina anteckningar med sina kollegor. Som om de skulle kunna uppleva olika saker och påverka varandra. Misstänksamheten är inte påbjuden men uppstår med sådana instruktioner.

Biologen är vår berättare, men är hon tillförlitlig? Hon är helt klart ingen typisk romanhjälte, utan den sortens luddiga antihjälte jag uppskattar så mycket. Flera av hennes tidigare forskningsprojekt har avbrutits då hon inte levererat några upptäckter eller rapporter, trots att hon fascinerats av det hon ser i de algbemängda vattendragen och pölarna hon dras till sedan barndomen. Kärleken till maken var aldrig särskilt klar för henne själv, fastän det nu är i hans fotspår hon går. Ja, hennes man var med på den elfte expeditionen, kom tillbaka men förändrad, och dog efter nio månader. Det är en vag längtan efter föreståelse som drivit biologen till att anmäla sig till den expedition hon kanske inte själv kommer att överleva.

Annihilation är ett välkommet kliv av Jeff VanderMeer närmare vår värld och en mer stringent ton i berättandet, vilket ändå fortfarande lämnar hans huvudpersoner i en hypnotisk, svårbegriplig värld. I hans tidigare böcker om staden Ambergris lever människor i självvald okunnighet om de varelser som befolkar gångarna under staden, och de svampangrepp som då och då utsätter folket för smygande eller direkta faror. Med osäkerheten nedskruvad en aning, och det vetenskapliga intresset uppskruvat några snäpp, blir stämningen i Annihilation tydligare och klarare medan hoten glimtar i ögonvrån hela tiden. Eller finns de mitt framför en i den blinda fläcken? Mycket tidigt i boken blir vår biolog infekterad av något i Area X. Funderingarna över hur hon är påverkad är distanserade och frånvaron av självtvivel blir extra oroande. Några pusselbitar till lösning samlas in, men största delen av Area X framstår som outforskad och obegriplig. Men balansen mellan det oförståeliga och närheten till vår värld gör läsningen av Annihilation till en skönt skrämmande upplevelse.

Annihilation finns även översatt till svenska, med titeln Avgrund

Fler böcker av Jeff VanderMeer:
Shriek: An Afterword
Authority

torsdag 8 mars 2018

The Shape of Water

H.C. Andersen berättar om Den lilla sjöjungfrun att hon gav sin vackra röst som betalning för att få människoben, dessutom till priset av att varje steg hon tog skulle skära som knivar. Kanske är Elisa en lyckligare syster till den sjöjungfrun, stum och med en fascination för skor som förvisso får fötterna att smärta efter en arbetsdag, och så en kärlek till vatten och att krypa ned i badkaret.


Tiden är ett diffust sextiotal, och Elisa och kollegan Zelda städar på den militära forskningsanläggningen Occam i Baltimore. Där pågår topphemliga undersökningar, men man är inte så noggrann med vad städerskorna kan råka se, speciellt inte när det skett en olycka i labbet och det skvätt blod överallt som snabbt måste torkas upp. I en bassäng finns en vattenvarelse hämtad från Amazonas. I sina hemtrakter dyrkades han som en gud, men här är han ett kedjat försöksobjekt som regelbundet torteras och straffas av den hänsynslöse överste Strickland.


Det är helt klart inte bara sympati utan en starkare dragning som Elisa känner till varelsen i vattnet, och när ingen ser börjar de två odla en vänskap byggd på glädje, ägg och musik. Visst går det hela litet snabbt, men det är fint att se hur den stillsamma Elisa inte är räddhågsen, utan modig tillsammans med vattenvarelsen, och sturskt likgiltig inför Stricklands misstankar och direkta hot mot henne och Zelda. När så de hetsiga militärerna tänker ut grymma planer för amfibiemannen måste Elisa komma på ett sätt att rädda sin käre vän i vattnet.


Ja, visst går en del skeenden litet väl snabbt och lätt, många karaktärer är stereotypa och det går att förutspå vilka som kommer att sträva emot men i sista stund välja att hjälpa, men historien är hela tiden spännande och sevärd. Det beror på filmens sagostämning, på de välvalda färgskalorna i bilderna, och på faciliteterna som är snyggt designade och litet slitna. Fastän bifigurerna gör just det man väntar sig hinner de ändå väcka ens sympatier: Dr. Hoffstetler som är hängiven Vetenskapen, Elisas granne Giles som känner sig född för tidigt eller för sent för att kunna leva det liv han önskar, och framför allt kollegan och väninnan Zelda, som är en utmärkt dialogpartner även för någon som inte kan tala. The Shape of Water är en minnesvärd film som väver samman kärlek och sorg med underhållande inslag av spänning och humor.



tisdag 6 mars 2018

Chen Man på Fotografiska

Bröd och skådespel är vad som kan hålla folket tillfreds. Diktaturen Kina släpper in litet kapitalism och litet individualism för att det stora flertalet skall leva nöjda, och sedan några år tillbaka är det ärorikt att vara rik. På det följer att det går an att visa sin rikedom med dyra kläder och smycken, och i förlängningen i modemagasin med glättade bilder. Chen Man kallas Kinas första modefotograf, och på Fotografiskas väggar hänger glansiga porträtt av kändisar - några som är kända för oss i västvärlden, och några mindre kända här men storstjärnor i Kina.


Andra foton från 2000-talets tidiga år visar fotomodeller och skådespelerskor i underbara kläder i snyggt arrangerade scener. Jag uppskattar hängivenheten till estetiken: ingen heroin chic, inget påklistrat hipstrigt, bara sammetslena blommor eller långa klänningar som fladdrar i vinden. Ljuset är dämpat och väggarna i utställningssalarna är röda, vilket gör att den röda färgen i fotografierna accentueras extra - ibland är bilden även behandlad så att en färg, ofta rött, står fram mot en blekare bakgrund.


Några fotoserier gör mig dock mer trött på den enkla vägen Chen Man valt för dem, med perfekt formade kvinnokroppar kråmande sig i minimala kläder. En stackars flicka har inga kläder alls, bara röda färgstänk som är på väg att droppa bort! Det ökar inte mitt intresse i den serien de är stylade till att föreställa kinesiska andar.


Men det finns andra färger än rött, och i en fotoserie från 2011 som till sist vinner mitt hjärta har Chen Man klätt kvinnor från Kinas olika landsändar i sköna utstyrslar, tematiserade efter olika färger. Det som är speciellt med de porträtten är att kvinnorna inte är traditionellt söta, utan har normala ansikten. Men förstås ser de ut som superstjärnor i Chen Mans objektiv! Och deras attityder, blinkande med ett öga, ger dem personlighet och gör fotona mer minnesvärda.

Länk till Fotografiskas sida om Chen Man


söndag 4 mars 2018

The Stone Sky av N.K. Jemisin

Obeliskerna hänger i skyn som en stor men oftast förbisedd påminnelse om att det en gång var människan som styrde stenen i jorden och deras krafter, men att något gick fel och att förhållandena är närmast omvända nu. Jordbävningar och vulkanutbrott är vanliga, och nästan lika fruktade är de människor som kan kontrollera sten och energi. Den femte årstiden, den som betyder död och svält och som startades i den första boken i serien, är i full gång och ingen kan förutse när den kommer att vara över.

Essun är inte längre den mest kraftfulla orogene som finns; hennes dotter Nassun verkar ha ännu starkare naturlig förmåga att manipulera sten, och därtill förstå och styra de silvertrådar av magi som genomkorsar allt på jorden. Men händelserna har fört dem båda till olika sidor av kontinenten, och för en ensam och arg elvaåring kan det kännas som att allt är moderns fel. Nu verkar de båda ha motsatta mål för planetens överlevnad, och kanske kommer hela planeten att förlora om ingen av dem kan vinna.

Det är intressant och gripande att få veta mer om den högtstående civilisation vars hybris ledde fram till den oroliga värld man nu lever i, men en hel del av spänningen försvinner ju ofta ju mer man får veta om detaljerna, och så är fallet här. En del av de historiska förhållandena förklaras medelst hand-waving, och personligen blir jag mindre tillfreds ju mer av förklaringarna som förlitar sig på magi och jordens vilja och motvilja. Starkast i trilogin är i mina ögon fortfarande den första boken, The Fifth Season, där orogeny presenterades som en vetenskap. Men The Stone Sky, ja, hela trilogin hör ändå till det mest läsvärda av böcker utgivna på senare år. Världen och människorna, både de av kött och blod och de av sten, kommer att stanna i mitt minne länge.

Fler böcker av N.K. Jemisin:
The Fifth Season
The Obelisk Gate

fredag 2 mars 2018

The Handmaid's Tale

Samhället förändrades, och allas liv förändrades. Några har ganska stor frihet på samhällets topp, andra är deras tjänare. Nej, det är inte helt annorlunda jämfört med hur det är idag i de flesta länder, men nu manifesteras det i strikta regler och klädkoder, och hårda straff för dem som faller utanför ramarna, och detta i ett land som förut hörde till världens friaste. Via en statskupp omformades USA till Gilead, på kristna fundamentalistiska grundvalar. Kvinnor förbjöds att arbeta utanför hemmet, men det finns gott om sysslor i hushållet hos de utvalda samhällsledarna, som att laga maten - eller föda barn.


Fertiliteten sjönk i hela världen och barn föds alltför sällan. Så varför låta kvinnor bestämma själva över barnafödandet, med preventivmedel och aborter? Det var kanske deras fel att nativiteten sjönk, så det är rätt åt dem att de får veta sin plats nu. Likt de skeva förhållandena i polygama samhällen ser vi män på Gileads gator som inte har någon äkta maka, män som ändå står och vaktar ordningen utrustade med automatvapen. Kanske hoppas de på att en dag bli tilldelade en kvinna, kanske nöjer de sig bara med att hålla fruntimren på plats, kanske är de nöjda med att ha en tydlig roll, kanske är de själva rädda för straff. Och förstås finns det även kvinnor som är ivriga att hålla andra kvinnor i schack.


I Margaret Atwoods bok The Handmaid's Tale (Tjänarinnans berättelse) är Offred, vars tidigare namn var June, den vi följer, och stora delar av boken utgörs av hennes tankar och försök till förståelse av vad som händer henne. Ensamheten instängd på sitt rum utan böcker och musik bidrar till den klaustrofobiska känslan. En TV-serie behöver mer dynamik och dialog, vilket ger en annan känsla av fångenskap då det blir tydligare hur fängelset utgörs av såväl tungt beväpnade vakter som alla vakande ögon runt en. De påbjudna hälsningsfraserna ekar automatiskt. Finns det en möjlighet att prata om något mer personligt med den Tjänarinna du går till affären med? Vågar hon antyda något hemligt, vågar du svara?


Man kan se det som osannolikt att en hel nation anammar nya klädedräkter och hårt styrda ritualer, eller man kan se det som just det som lurar fram hängivenhet hos dem som känner sig tryggare med roller och händelser som andra har bestämt. Tjänarinnorna kallas ibland till mycket speciella möten, då deras uppgift är att stena någon som samhället pekar ut som brottsling. Så blir de delaktiga i det pågående förtrycket medan varningen för att göra uppror skrivs i blod på deras händer. Tjänarinnorna bär röda dräkter med vita vingar till skygglappar, och TV-serien låter oss i fågelperspektiv se dem strömma fram två och två och ta sin plats i kontrollerade rader.


Ritualiseringen skall dölja det hemska och göra handlingen naturlig. På liknande sätt går det till de kvällar då det är meningen att en Tjänarinna skall befruktas av husets herre. Men hur prydligt hon än ligger med huvudet i knät på husets fru som håller hennes händer blir det bara ännu mer groteskt när mannen kliver fram och med mekaniska stötar genomför parningsakten. Det som kunde varit något vackert - sex, graviditet, barn - blir tvång och opersonligt utnyttjande.


TV-serien innehåller de viktiga bitarna från boken, men avviker i form av några scener som visar andra perspektiv på hur Gilead kom till stånd samt några detaljer som otvivelaktigt kommer att ha betydelse för vad som kommer att utspela sig i filmatiseringens andra säsong. Differensen är absolut inget att uppröras över, tvärtom är Gilead en så skrämmande värld att den är värd att utforska in i minsta, tyranniska detalj.