The Renovation av Kenan Orhan

Hotet om att kastas i fängelse var anledningen till att Dilara och hennes make och far flydde från Turkiet. Men nu har hon, helt obegripligt, en turkisk fängelsecell i sin lägenhet i exilen i Italien. Efter den utdragna badrumsrenoveringen lämnade hantverkarna efter sig en cell med sparsam inredning för en fånge och en dörr med en lucka för mat. Det är som att tyranniets repression har följt efter dem, att det som finns i deras tankar också tagit fysisk form. Fängelsecellen är som en smutsig hemlighet som Dilara vill skydda sin demente far från. När maken i sin tur ser den får han panik och flyr från staden.

Det är alltså inte bara ett felaktigt rum Dilara har fått utan faktiskt en cell i ett turkiskt fängelse, förbunden med hennes sovrum via en dörr. När en vakt och en förman går förbi i korridoren blir de inte ens förvånade, men nämner att även de just har byggt om och utvidgat fängelset. De intilliggande cellerna börjar fyllas med kvinnliga fångar. Först är de avvaktande när Dilara försöker fråga dem varför de spärrats in. Efter hand börjar hon göra sig hemmastadd i cellen. En aning av det saknade hemlandet går att känna där, i rösterna och de svaga dofterna utifrån.

Med hjälp av troper från science fiction gestaltar Kenan Orhan den blandning av längtan, oro och skuldkänsla som någon som flytt en diktatur kan känna, i Dilaras fall utökat på grund av faderns tilltagande demens som gör dagarna svårare. Inslagen av magisk realism varvas med rena fakta från det tilltagande förtrycket i hemlandet, i form av minnen eller telefonsamtal med de kvarblivna mostrarna och fastrarna. Mostrarnas röster och viskningarna i fängelset tydliggör hur Dilara  alltid är några steg bort från det som verkligen händer, en känsla som bär på sin egen tyngd att jämföra med att stanna kvar och fängslas av en alltmer maktfullkomlig tyrann.

Bandy Futura av Nils Håkanson

Som frilansande kulturjournalist och dokumentärfilmare kan Sanna inte välja och vraka mellan uppdragen. Den alltmer perifera sporten bandy hör inte till hennes intresseområden, men generös finansiering från näringslivshöjdaren K. F. Bergenströmmer har sänt henne på research på Sjöaremossens Isbana i norra Halland. Intresset för matchen, publiken och de frivilliga funktionärerna kan inte tvingas fram. Men redan i inledningskapitlet lyser ett välkomnande ljus i miljöskildringarna igenom Sannas motstånd mot uppdraget. Bit för bit skall hon komma att vinnas över till sporten vars dragningskraft dör ut i takt med  landsorterna där den en gång blomstrade; lillebrodern till ishockeyn med färre men hängivna följare.

Uppdraget kompliceras av motstridiga påbud från finansiärerna. K. F. Bergenströmmer kallar henne till sig för att lyriskt berätta minnen från pojkårens bandyupplevelser. Liknande historier får Sanna, ofta oombett, höra från andra åldrade bandyspelare och åskådare:

[] det var en ovanlig final: en tidig vårvärme hade omöjliggjort spel på Stockholms stadion, varför finalmatchen mellan Nässjö IF och Edsbyn IF behövde flyttas. Men var fanns då en spelbar is? Man sökte land och rike runt efter en sjö som fortfarande var frusen och fann Perstorpsgölen utanför småländska Eksjö. Och trots att Perstorpsgölen i princip ligger mitt ute i blåbärsriset spelades matchen inför över 15 000 personer som var utspridda på sjöns stränder, somliga på raskt hopsnickrade läktare, andra på klippor, uppklängda i träd eller sittande på pappas axlar.

Men från K. F. Bergenströmmers dotter Marie Schytt kommer visioner om en moderniserad form av bandy, Bandy Futura, som kan spelas på mindre banor inomhus (alltså året runt) och tävla i framgång med hockeyn. Så skickas Sanna på researchresor runt om i världen, och till slut också till Ryssland.

Men det är i Sverige, på de stora utomhusbanorna i de små bandytrogna kommunerna runt om i landet, som Sanna via halvmystiska ledtrådar får en ny familj av udda existenser med bandyn som gemensam nämnare. Boken Bandy Futura har många komiska ögonblick, ofta baserat på Håkansons förmåga att överrumpla med långa uppräkningar där mycket drastiska händelser kontrasterar alldagliga fenomen. Han smyger också in samtidsanalyser om en allmän avförtrollning av livet i stil med vad han noggrant gick igenom i den tidigare boken Tung metall. Även om handlingen börjar spreta litet väl mycket i de sista kapitlen, stannar värmen från termosflaskan invid en smältande isbana kvar länge.

Fler böcker av Nils Håkanson:

Ödmården

Tung metall

A City on Mars av Kelly och Zach Weinersmith

Efter att månlandningarna visade hur svårt det var att ta sig iväg från jorden, och hur ogästvänlig månytan var, dämpades det tidiga 1900-talets drömmar om att ha kontor på Mars och sommarstuga på Venus. Men nu har de kommit tillbaka, planerna på att bosätta sig på Mars, den här gången mer realistiska eftersom vi har mer teknisk kunskap och kunnande. Eller? Är det kanske inte fortfarande väldigt mycket önsketänkande inblandat?

Jo, det är det allt, och det framgår nästan genast i Kelly och Zach Weinersmiths bok A City on Mars. I kapitel efter kapitel berättar de om allt som gör en resa till Mars livsfarlig, vilka lösningar som entusiastiska Mars-farare föreslår, och varför de lösningarna inte räcker eller i sig själva är farliga och/eller omöjliga. De börjar med att berätta om hur den långa resan till Mars kommer att utsätta astronauternas kroppar för kosmisk strålning, vad viktlösheten eller åtminstone låg gravitation kommer att göra med skelett, ögonglober och i stort sett alla delar av en människas anatomi. Och det är ju viktigt att de som landar har hälsan, kan sätta igång och arbeta direkt, och inte blir galna på varandra.

Så om det är för svårt att börja kolonisera Mars, finns det några andra spännande ställen att slå ned bopålarna på? Månen, en asteroid i asteroidbältet, en rymdstation helst i form av en roterande ring? Alla de platserna har ungefär samma problem som Mars, fast i litet egna varianter. Och möjliga lösningar som kan verka konstiga men kanske är det minst jobbiga alternativet, när man väl kommer dit.

Mest deprimerande eller i alla fall tråkigast att läsa är kapitlen om vilka lagar som skall gälla i rymden; vilka som redan finns, hur de efterlevs, vad som händer om någon bryter mot dem, hur folk tolkar dem litet olika. Dock bryts den sektionen upp av några mer spännande sidor om kannibalism i rymden.

Paret Weinersmith har gjort ordentlig research genom att läsa existerande undersökningar, utredningar och rapporter från astronauter och kosmonauter. Annan väsentlig fakta har hämtats i intervjuer med kunniga tekniker och forskare inom området. De har sökt vitt och brett för att få kunskap som kan vara väsentlig, som utgången av experimentet Biosphere 2 där hälften av växterna dog, grisarna som skulle ätit bioavfall istället åt upp hönsen som ändå inte lade ägg, och de åtta inlåsta försökspersonerna snabbt delade upp sig i två grupper så fientligt inställda till varandra att de spottade på varandra.

Ändå märks det att författarna inte är ute efter att krossa alla rymd-drömmar, utan gärna skulle vilja se att det går att bygga en stad på Mars. Men man kan inte bygga den på orealistiska planer, utan bör veta i förväg inte bara vad som kan gå fel, utan vad som är dödligt farligt för människor till att börja med, och hur väl det går att skydda sig mot det. Med stor trovärdighet men också mycket humor i en god balans ger oss paret Weinersmith en god genomgång av vad som bara måste klaffa för att människor skall överleva utanför den trygga, människovänliga plats som jordklotet ändå är.

There Is No Antimemetics Division av qntm

En mem är ett stycke information, slagord, melodi eller liknande som fastnar i hjärnan och är svår att glömma bort, vare sig den är sann eller falsk, underhållande eller irriterande. En anti-mem är något som istället konsumerar information; slukar den så att den tidigare bäraren till och med glömmer bort att hen någonsin haft kunskapen. Vi har väl alla litet till mans känt oss utsatta för något sådant, men boken There Is No Antimemetics Division berättar om anti-memer som är så kraftfulla att de till och med kan radera minnet av en annan människa, med otäck utgång för människan ifråga, eller på ännu grymmare sätt förvränga verkligheten.

Tur då att det finns en brittisk Antimemetics Division, med motsvarande enheter i andra länder. Eller - finns den? För att skydda sig mot de mest aggressiva anti-memerna, de som absolut inte vill bli upptäckta och oskadliggjorda, är divisionen - byggnaden och medarbetarna - invärvda i glömska som upprätthålls eller lyfts medelst psykofarmaka eller fysiska hinder. De anställda är införstådda med att en del av deras minnen är låsta för dem utanför de noggrant avgränsade mötesrummen, men också vaksamma på när oväntade minnesluckor uppstår. I ett tidigt kapitel har divisionschefen Marie Quinn möte med sin chef Mahlo som misstänksamt frågar ut henne om var hon egentligen arbetar. Det i sin tur väcker Quinns misstänksamhet om att något fuffens har raderat ut Mahlos minnen, och att hon själv är i fara.

Antimemetics-agenterna behöver både skarpa hjärnor och fysisk stridsförmåga mot anti-memerna och deras hantlangare. I en serie kapitel som beskriver angrepp av olika sorts anti-memer uppdagar boken fler och grymmare detaljer om vilka hot som allt levande står inför, och laddar upp inför ett storkrig som det inte är säkert att mänskligheten kan vinna. För i de hemliga dokumenten som agenterna skriver till sig själva och ytterst sällan talar högt om, finns bevis - om än svårtydbara - på att flera krig mot anti-memer har förlorats under historiens gång. Kanske flera gånger om på jorden, utan att det ens finns några lämningar kvar av dem.

There Is No Antimemetics Division är skickligt skriven, så att en förundrad läsare tillsammans med divisionens skarpa hjärnor kan hålla ordning på lagren av deflektion och illusion som agenterna och anti-memerna bygger gentemot varandra. Actionscenerna är omväxlande fysiska, kusliga och intellektuellt utmanande. Från början till slut är boken välskriven och spännande.

Ärret av Kamel Daoud

Om kriget mellan 1954 och 1962, det där nationens hjältar stred mot Frankrike för Algeriets befrielse, lär man sig i skolan, och det finns monument till krigarnas ära. Men kriget som utspelade sig på 1990-talet får man inte tala om, utan skall helst låtsas som att det aldrig hände. Presidenten gav amnesti åt de inblandade och det finns fängelsestraff definierade för dem som lyfter anklagelser mot dem idag. Men hela Aubes existens är en påminnelse och en anklagelse. På milleniets sista dag, egentligen efter att kriget skulle vara slut, dödades hela hennes familj i en av de många massakrerna som plågade Algeriets lokalbefolkning. Det vanliga förfarandet var att skära halsen av människorna, men femåriga Aube överlevde snittet och det framvällande blodet. Nu har hon ett ärr i form av ett skrovligt "leende" på halsen, en kanyl för att kunna andas, och en svag, raspig röst från de förstörda stämbanden.

Dock, handlingen pågår främst i nutid, tjugoett år senare, med Aube som en vuxen kvinna i en ny och ständig kamp mot en omvärld som vill tysta hennes viskande röst och hålla henne på plats. Aubes fostermor Khadija var själv hittebarn, och har vuxit upp till en stark förkämpe för mänskliga rättigheter. Berättelsen tar sig steg för steg närmre de plågsamma ögonblicken, först de oklara omständigheterna kring hur Khadija hittades, sedan hur Aubes ärr ser ut och till sist den grymma stunden när mördaren gav sig på henne och hennes syster. Även i resten av boken presenteras ofta en pågående handling där det endast efter hand framgår att något hemskt har hänt precis innan.

I det samtida Oran driver Aube en skönhetssalong, vilket hatas av de bokstavstroende männen i moskén på andra sidan gatan. Men det är just när de har stängt in sig för fredagsbönen varje vecka som deras hustrur har möjlighet att i hast lämna hemmet för att få håret klippt och färgat, annat hår plockat, och huden masserad och insmord med väldoftande oljor. Och ändå kan deras skönhet aldrig mäta sig med den hos de huris som utlovas till de rättrogna männen på andra sidan gatan.

I salongens diskreta paradis var det vi som var jungfrurna, de verkliga jungfrurna i Edens lustgård, de som utlovades åt mördare och gudfruktiga, åt arméer och helgon. [...] Varför älskar de här männen att drömma om kvinnor som inte finns, varför begraver de oss, vi som skänker dem liv? [...] Vi kvinnor är svägerskor till hurierna i paradiset, deras svärdöttrar, deras färglösa släktingar, deras klumpiga dubbelgångare. Kvinnorna i min salong berättar historier men framför allt betalar de ett högt pris för att likna hurierna bara lite grann, tävla med dem och ha männen i sängen och inte i moskén.

Det ofödda barn som Aube har i magen kallar hon för Huri, och andra namn fyllda av kärlek. Det är just av kärlek till flickan som tar form som Aube vill begå abort, och sända henne tillbaka till paradiset så att hon slipper den här världen och männen som alltid är ute efter att förtrycka och skada kvinnor. Det är för barnet som Aube berättar, och hon vill inte heller skicka tillbaka henne ut ur världen förrän hon har visat henne byn där hon växte upp och dödades av en man med skägg. Precis som kvinnorna får en respit under fredagsbönen, har Aube en chans under Id, när vägarna förhoppningsvis är tomma för att männen samlats för att halalslakta getter. Khadija och Aube firar själva aldrig den högtiden då den alltför mycket påminner om ärret på halsen.

Aubes tystnad utåt och berättande inåt möter sin motsats i Aïssa, mannen hon får lift med. Han är äldre än hon, och det kriget som alla måste tiga om kan han också berätta om, nästan tvångsmässigt. Han kan namnen på alla som mördades under de många massakrerna, och deras datum. Att smyga in på natten och skära halsen av flickor på fem och åtta år var inget ovanligt då. Aube blir mest irriterad av hans pratande, men han och andra människor hon möter på vägen har alla upplevt viktiga delar i berättelsen som måste spridas, fastän alla i omgivningen vill straffa dem för det och tvinga alla att underordna sig och glömma. Många gånger är det nästan outhärdligt att läsa, för det känns som att det inte finns något hopp för en värld där människor väljer att mörda och förtrycka andra för en inbillad gudomlig rättvisa. Då är det ännu viktigare att böcker som Kamel Daouds Ärret finns och fortsätter att berätta.

Fler böcker av Kamel Daoud:

The Mersault Investigation

The Melancholy of Untold History av Minsoo Kang

"... You said that when a civilization tells stories about itself, it starts with myths, dealing with gods and monsters. Then, when that civilization develops, it moves on to history, telling stories of important personages who achieved great things. When it moves into the modern era, it becomes increasingly interested in the lives of regular people, their thoughts and feelings. You described it as the movement from myth to history to life."

De två namnlösa älskarna, kollegor på universitetet, för långa konversationer med varandra, i det här fallet om den enes framgångsrika forskning. Men oftare talar de om sorgerna som krympt deras mod att leva: ointresserade föräldrar, en faders död, en hustrus död. Diskussionerna är måhända litet för välformulerade och förklarande, men känns ändå naturliga i sammanhanget. De är dock mer av dämpade mellanspel i det stora dramat som illustrerar tesen från första paragrafen. På berget The Four Verdant Mothers möter vi två gudar och två gudinnor, som är goda vänner i fest och dryckenskap, men som på grund av en dumhet börjar misstro varandra och därefter i cykel efter cykel ödelägger människoliv och hela civilisationer. Deras fyra färger - röd, blå, grön och gul - återkommer som ledtrådar, och letar sig till och med in i människoliven i mellan-kapitlen.

Men därtill är hela historien inkapslad i en annan berättelse som dessutom upptäcks eller uppstår i den nämnda forskningen. Det borde inte vara en överraskning för en långtida läsare att myter kan berätta lika mycket om verkligheten som arkeologiska undersökningar. Dock gör boken en abrovink för att inte falla i fällan att ordna in ett ganska ordinärt liv i en hjältesaga - och så ytterligare en manöver som låter det mytologiska och det framdrömda få revansch i världen. Minsoo Kangs berättelse rör sig skickligt och drömskt mellan de olika nivåer av gudasagor, nedtecknade skildringar och konkreta liv som utgör ett lands historia.

Dogs and Monsters av Mark Haddon

När Mark Haddon återberättar grekiska myter eller andra historier som vi bara känner till glimtar av, så går han in i människan i brännpunkten och ger oss allt som han eller hon känner och ser. I novellsamlingen Dogs and Monsters börjar han i berättelsen om Minotauren, som inte nödvändigtvis utspelade sig så som vi hört den. Överdrifter och lögner vävs in i myten från början, och lika fräckt som några driver fram dem, lika tacksamt tas de emot som sanning av kringstående.

Att nästa novell är en sorts spökhistoria kan låta en ta sig an den tredje berättelsen, My Old School, som ytterligare en i genren fantastik, men gör inte det misstaget! Där är det istället människans egen grymhet som gör verkligheten obegriplig. Även här beskriver Mark Haddon olika personligheter med ytterst god psykologisk förståelse. Hans mest kända verk är The Curious Incident of the Dog in the Night-Time, och kanske har även huvudpersonen i novellen The Wilderness drag av autism i sitt neutrala registrerande av smärta och situationens hopplöshet, men det tar aldrig överhanden i den spännande historien.

Av flera anledningar uppskattar jag verkligen att Haddon låter flera av sina huvudpersoner vara kvinnor. Hans inifrånporträtt är varierade, nyanserade och trovärdiga, och det gör mig glad när skickliga manliga författare utan att försjunka i stereotyper väljer att tala med en kvinnas röst. Dogs and Monsters är en mycket läsvärd bok av en gedigen berättare.

Arendal av Karl Ove Knausgård

Kanske bygger Karl Ove Knausgård en ny familjehistoria, en helt fiktiv istället för den egna som han berättade om i en räcka digra böcker. I boken Arendal återvänder vi till Syvert Løyning, vars son med samma namn vi mötte i Vargarna från evighetens skog och som indirekt har påverkat livet för flera personer i samhället Bergen. Just som i delarna som följer efter den svindlande första boken Morgonstjärnan, så finns det här mindre av konkret övernaturliga händelser, men ändå ett flertal syner och visioner som knyter an till scener i de tidigare böckerna.

Arendal är namnet på byn där Syvert Løyning måste övernatta när bilen pajar på väg hem till familjen. Det blir en kväll och natt i ett mellan-tillstånd, då han har tid att utforska en annan sorts vardag, stöta på underligheter mitt i småstadskvarteren, och däremellan låta tankarna tränga fram om hans svårlösta dilemma, den omöjliga kärleken till Asja i Sovjetunionen.

När vi vet hur Syvert Løynings historia slutar, känns det extra ödesmättat att läsa om hans bilproblem, hur han ser människor röra sig och till och med tända ett bål ute på sjöns hårdfrusna yta, och till slut själv ge sig ut på isen med bilen. I lilla sömniga Arendal finns (kanske) en kanal till livet efter detta. En långhårig pojke med gitarr kan vara förmedlaren mellan de båda rikena. Personerna kring bålet kan vara några som väntar på just dig, men inte nu utan senare. Med de här upprepningarna ger Knausgård en metafysisk klang åt i övrigt vardagliga scener och personer. Han säger själv att han inte vet hur det skall sluta, men jag ser likväl fram emot att följa historien i två böcker till.

Fotnot: Då bokserien kallas Morgonstjärnan kan det vara värt att tänka på att Earendel är den observerade stjärna som befinner sig längst bort från jorden, och namnet är Old English för morgonstjärna.

Fler böcker av Karl Ove Knausgård:
Ute av verden

En tid for alt
Min kamp
Min kamp 2 
Min kamp 3 

Morgonstjärnan

Vargarna från evighetens skog

Det tredje riket

Nattens skola

The Raven Scholar av Antonia Hodgson

Yana Valit har anledning att oroa sig när hon och hennes familj blir kallade till kejsaren. Kejsar Bersun har inte straffat dem under de åtta år som gått sedan familjefadern Andren Valit försökte göra uppror och ta tronen, men hans löfte sträckte sig till den här dagen, då Yana och tvillingbrodern Ruko fyller sexton. Genom Yanas minnen och iakttagelser lär vi oss mycket om kejsardömet Orrun och den religion som format dess traditioner och samhällsliv.

Den djupa förankringen och inifrånperspektivet i Yanas berättarröst gör det till en liten överraskning när ett nytt kapitel ställer en annan person i centrum. Men redan nu kan man märka att även om fokus håller sig till ett litet antal personer, låter berättelsen oss lära känna bifigurer som kommer att återkomma under de följande åren, i olika roller beroende på vem som för ordet i historien. Vi kan tänka oss att The Raven Scholar i boktiteln är Neema Kraa, då hon varit en mönsterstudent i det av de åtta kloster som är tillägnat Korpen och dess gestalt i Orruns religion.

Ytterligare åtta år har gått, och det drar ihop sig till den hårda prövningar då en kandidat från varje gruppering skall kämpa om att efterträda kejsaren - Fox, Raven, Tiger, Ox, Bear, Monkey, Hound, Dragon. De har alla sina speciella styrkor, liknande dem som deras Väktares gestalter excellerar i. De åtta dagarnas festligheter kommer att kräva att de anstränger sig till de yttersta, i tvekamper och i andra utmaningar som vardera hus själva utformar. Neema är inte utvald utan arbetar oförtrutet vid kejsarens hov, och ser fram emot lugnet som skall komma när hon efteråt kan dra sig tillbaka för att studera folksagor. Men den kommande kampen utgör snarare sorg än glädje för henne, då Korpens kandidat är Gaida Rack, hennes plågoande från klostret, och Rävens kandidat är hennes förre käresta Cain, som lämnade henne efter ett svek.

Religionen och ritualerna likväl som vardagen och glittrande fester framställs alla så välgrundat och intimt sammanvävt att Orruns värld känns mycket trovärdig och därtill lockande. Legenden säger att de åtta Väktarna har räddat världen sju gånger, men när de återvänder den åttonde gången kommer de att krossa den. Därför avslutas alla förbannelser eller välsignelser med en önskan om att de skall förbli gömda. "May the Eight protect you..." "... and remain Hidden." Kort och kärnfullt som en svordom är utropet "Eight!" Det finns de som tvivlar på religionen, men den har redan format dem genom hur hela samhället är uppbyggt. Om inte annat, så kan man förklara några smärre mirakel med den magi som faktiskt finns och hanteras av det hemlighetsfulla klostret tillägnat Draken.

Att boken The Raven Scholar är så diger beror inte på överflödigt svallande prosa eller upprepningar. Tvärtom är det fascinerande hur mycket som händer från kapitel till kapitel, hur föreställningar vänds i sin motsats och hastigt kastar handlingen i en ny riktning. Vi kan se fram emot att Antonia Hodgson har planerat minst en uppföljare.

The First Bad Man av Miranda July

Cheryl Glickman har ett hem och ett arbete, och en hel del fixa idéer som gör henne litet underlig. Eller vem vet, kanske har alla människor i hemlighet lika udda fantasier och regler för hemmet. I alla fall har hennes arbete bett henne att jobba hemifrån de flesta dagarna i veckan. Hon kommer in till styrelsemötena, där en av fröjderna är att småprata med styrelsemedlemmen Phillip Bettelheim, vilket hon under flera år har tänkt är inledningen på en romans.

Phillip was wearing a gorgeous wine-colored sweater. My breath thinned. I always had to resist the urge to go to him like a wife, as if we'd already been a couple for a hundred thousand lifetimes. Caveman and cavewoman. King and queen. Nuns.

När dottern till två av hennes chefer behöver låta sin dotter hemifrån, tänker de att Cheryl Glickman som bor ensam borde ha plats. Trots förvirrade protester flyttar Clee in i hennes lilla hus, en attraktiv men tjurig tjugoåring som vräker ut sig över Cheryls inrutade vardagsliv, och möter alla försök till tillrättavisning med tystnad eller till och med våld.

Men ändå är det just Clees otrevligheter och den nya terapeutens okonventionella bemötande som knuffar loss Cheryl ur hennes hämmande tankar. Visserligen in i en ny form av tvångstankar, men det hittar hon sina egna sätt att hantera. Och några av Cheryls fantasier - som den om Kubelko Bondy, grannpojken från barndomen, som hon ser återfödd om och om igen i andra barn - verkar harmlösa och ganska charmiga.

Efter hand som Cheryl hittar sitt fotfäste börjar istället världen omkring henne att bete sig mer osannolikt, bara så mycket att Cheryl och världen möts i ett nytt tillstånd av underligheter som faktiskt fungerar bra. Det verkar faktiskt som att det just är Cheryls många inre regler och fantasier som gör att hon kan hantera tillvarons överraskningar.

Fler böcker av Miranda July:

No one belongs here more than you

The Everlasting av Alix E. Harrow

I en parallell verklighet ganska lik vår har man automobiler och pistoler, och mer än en generation av män som har minnen av ett krig med grannlandet. Kvinnor har inte rösträtt i Dominion, men landet enas under minnet av Sir Una the Everlasting, en riddare av kvinnligt kön vars mod och stridsduglighet för tusen år sedan stärkte landet åt drottning Yvanne.

Owen Mallory känner en dragning till Una the Everlasting som är starkare än hans intresse som historiker. Minnena av att ha träffat en blond flicka under idegranen som barn känns verkligare än bara fantasier. Att han forskar på myterna kring nationalhelgonet får hans handledare vid universitetet att fnysa, men han är van vid spott och spe då han har det mörka håret och bruna ögon som människorna i det ständigt fientliga Hinterland.

Sagolika omständigheter gör att Owen kastas tusen år tillbaka i tiden, till Una the Everlastings era, för att dokumentera hennes liv. Att finna sanningen bakom de många och också motsägelsefulla myterna är i sig lockande för historikern Owen, men ur en mänsklig synpunkt reser sig många invändningar. Han vet ju hur historien skall gå, så gör han fel när han styr Una i riktning mot den sista draken som hon skall dräpa? Och attraktionen han känner för henne, skall han skämmas för sina tankar, eller följa dem? Men framför allt: hur skall han samvete förhålla sig till att han också vet hur hennes liv ändas? 

Historien får ett slut som skiljer sig från legenden. Men boken vi läser tar inte slut där. Legenden måste ändras igen. Owen kastas tillbaka i tiden ännu en gång, med minnena från det förra mötet raderat hos både honom och Una. Men inte helt. Svaga minnen flimrar fram, överlagringar av händelser som inte faller ut likadant den här gången. Gång på gång sänds Owen tillbaka i tiden, och minnena av vad de är med om börjar få fäste i dem båda.

Att handlingen i boken The Everlasting inte blir repetitiv och tråkig trots att upprepningarna sliter på huvudpersonerna beror på hur skickligt Alix E. Harrow växlar synvinkel mellan kapitlen, och på hur detaljer i historien omformas och ställs mot det vi läsare minns gällde för sanning nyss. Närvaron känns absolut och innerlig i varje ögonblick i den omtumlande historien, och genom alla förvandlingar lever Owens och Unas mänskliga kärna - kanske inte för alltid, men kanske är det inte heller bra att bli ihågkommen och vördad för evigt.

Fler böcker av Alix E. Harrow:

The Ten Thousand Doors of January

Murder by Memory av Olivia Waite

Vi befinner oss på ett högteknologiskt generationsskepp, några århundraden in på sin väg genom rymden och med några tusen år kvar till målet. Människorna ombord kan ladda in sina personligheter i nya kroppar när den man bär på börjar kännas skröplig, och också låta sinnet vila i sin minnesbok i några år eller århundraden tills man får lust att ge sig ut i världen igen. Och det är en trevlig värld, där skeppsdatorn Ferry hjälper till att hålla allt i ordning. Men nu är Ferry något motsvarande salongsberusad av en magnetisk storm, och det händer ju faktiskt otrevligheter ibland, nu närmast ett mord som är anledningen till att Dorothy Gentlemans sinne mot hennes vilja blivit uppväckt och inympat i en kropp. I en kropp som tillhör någon annan!

Det var för systersonen Rutherford Talmadge IV:s skull som Dorothy för det första följde med på skeppet, för det andra lät sig listas som detektiv utanför den reguljära polisstyrkan. Det är därför hon nu hastigt väcks till liv medan alla andra vakna passagerare låst in sig i sina kvarter - förutom Gloria Vowell, som befann sig i en hiss och därför var den kropp som Dorothy hastigt och lustigt placerades i. Gloria har uppenbarligen också nära förbindelser med mordoffret Janet Dodds. Är det i mördarens kropp som detektiven Dorothy nu befinner sig? Det blir ju faktiskt ett praktiskt hjälpmedel för att utreda mördarens spår, när Dorothy har tillgång till Glorias data (nästan allt, i alla fall) och kan locka fram hemligheter från Glorias vänner om de tror att de kan prata fritt.

Tillvaron på skeppet, och dess invånare, liknar på många sätt ett cozy murder mystery à la Miss Marple. Minsann om inte Dorothy tycker om att sticka, och har ärende till en garnbutik där de ljuva alstren betraktas med andäktighet av vår detektiv. Det blir också många tillfällen för systersonen Ruthie att bjuda "auntie Dorothy" på te, men inte bara te utan andra mer potenta, högteknologiska drycker. Murder by Memory serverar en spännande blandning av engelska landsbygds-krim med science fiction-inslag, där brott kan planeras, begås och gömmas undan under hundratals år, tills en skarpsynt liten dam hittar en lös tråd och nystar upp härvan.

MetropolCon 2026 i Berlin

silent green kulturquartier är en spännande arena för ett science fiction-konvent. Längs en lång bred ramp inomhus - vilka maskiner kan rulla ner där? - och nedför några trappor till kommer man till Betonhalle där öppningsceremonin och flera andra intressanta föredrag hölls under första dagen. Därefter besökte jag i tur och ordning föreläsningar i ett par av Atelier-salarna, där de människobyggda betongrummen, metallgallren och glasfönstren ramas in av spirande murgröna som på nära håll ser bedrägligt skir, men också ytterst målmedveten ut, och vars styrka nog inte bör underskattas.

Den första föreläsningen jag bevistade hölls av Johannes Kaminski och Dr. Olesia Medukha, där den senare har ukrainsk bakgrund och nu forskar i Bratislava. Temat var Fragile Futures: SF's Complicated Dialogue with Future Foresight, och Johannes Kaminski kunde berätta om en hel del Climate Fiction som är aktuell och uppmärksammad i västvärlden. Dock, när Dr. Medukha redovisade för sin forskning på ryska dystopier visar det sig att CliFi där lyser med sin frånvaro. Det kan bero på att arbete för att uppmärksamma klimatproblem är bannlyst i Ryssland, och också på att man där ser helt annorlunda vägar till dystopia. Varje politisk riktning - vänster, höger, liberalism - kan i böcker drivas till en dystopi där förtrycket riktas mot den vanliga människan medan toppskiktet stannar vid makten. Sedan finns förstås också historier som belyser Rysslands plats i världen, allt från ett välde som sträcker sig över Östeuropa och till och med världsvitt, till ett scenario där Ryssland är utplånat, i ord och i geografi.

I en paneldiskussion om publicering av europeisk fantastisk litteratur i Europa, framkom det att engelska är lingua franca i Europa idag. I fler och fler länder läser fans böcker på engelska, oftare på grannlandets språk. Därtill är det oftast lättare att ha en engelsk översättning av en bok att visa upp för intresserade förlag, även om det gäller att översätta från ett europeiskt språk till ett annat. En del författare skriver också på fler än ett språk och kan ha olika röst beroende på språk de väljer.

Sist på kvällen fick jag bekanta mig närmre med den polske konstnären Jakub Różalski, vars kreativa konst blivit underlag för brädspel och rollspel, men fascinerar även på egen hand. Konstvetaren Vinga som höll presentationen visade ett antal verk och via dem berättade hon om vad som karakteriserar Różalskis stil, dieselpunk ruralism. I landskapsscener som lånar stil och motiv från höjdpunkterna i 1900-talets polska realism smyger han på ett skickligt sätt in enorma mech:ar. De får stå i bakgrunden, omvärvda av dimma och lera så att de framstår som lika naturliga som bondens draghästar. Men ofta står de litet skevt gentemot övriga landskapet så att de ändå utmärker sig. Dock, personerna i bilderna ser oftare mer uppmärksamt mot följena av soldater än mot maskinerna. Bilderna är skapade digitalt men är försedda med synbara "penseldrag" och spår av "duken" för att förhöja känslan av realism och därmed svindeln gentemot det oväntade.

Min fredag inleddes med ett mycket intressant föredrag som Miguel Puente Pattison redan hållit för sina arbetsgivare i EU som arbetar med forecasting scenarios.  Under titeln Economic policy insight from science fiction classics gick han igenom hur science fiction är ett medel för tankeexperiment, med aspekter av teknik, ekonomi, politik, och hur människor reagerar i utopierna och dystopierna, vilket lagstiftare, ingenjörer och ekonomer kan förbise. Hans lista på exempel tog sin början i Gilgamesh-eposet, som berättar om konstruktionen av den första staden med arbetsdelning mellan olika kunskaper, men också om konsekvenserna av en oreglerad makt. Över Odysséen, Frankenstein och Jules Verne kom vi också till HG Wells vars verk visar hur okontrollerad kapitalism leder till uppdelning av människor och förfall, när tekniken istället borde användas till att frigöra, inte förslava människor. Dune och Star Wars berättar om monopol, kontroll av handelsrutter och hur svarta marknader och smugglare kan utgöra ett motstånd. Star Trek visar däremot ett samhälle av post-scarcity. Asimovs robot-romaner presenterar olika grader av automatisering, och hur det påverkar människorna. Med dessa och många fler exempel, väl utbroderade med förklaringar, kom Miguel Puente Pattison till två uppmaningar till dem som bygger regelverken för att motverka att vi hamnar i någon av dystopierna:

Avoid Orwellian planning

Prevent corporate feudalism

Även andra föredrag och paneldebatter under dagen handlade om att skapa en bättre framtid, och bland vad som föreslogs att göra på gräsrotsnivå var förstås att läsa - science fiction för de möjliga framtiderna; huvudpersoner som är olika dig för att utmana din syn på världen; bara läsa mycket för att få empati för andra människor; bilda bokklubbar och höra andras tankar om det man läser; och dela med sig av sitt överflöd för att skapa en bubbla av vänlighet som kan sprida sig i världen.

Bakom den litet dystra rubriken How Not To Become an Astronaut dolde sig ett mycket uppmuntrande föredrag av Dr. Emma J King. För varje steg av uttagningsprocessen för att bli astronaut för ESA vände hon med humor och energi en negativ ingång till något positivt och givande, och även när hon ungefär halvvägs igenom inte valdes att gå vidare, hade hennes förberedelser och upplevelser fått goda efterverkningar på hela hennes liv.

Min lördag började med ett föredrag i Betonhalle.

Lördagen började i Betonhalle med ett föredrag om JB Priestley och Nevile Shute.

Lördagen började med ett föredrag av Marina Dudenhöfer i Betonhalle.

Loop the Loop to the Flipside - Time loops and alternate realities in JB Priestley's time plays and Nevile Shute's novels hette det mycket spännande föredraget, som väckte mitt intresse för - ja, det som titeln berättar, och jag  ser fram emot att både läsa JB Priestleys historier från 1930-talet och se BBC:s teateruppsättningar från 1980-talet av dem som skall finnas på YouTube.

Sedan lyssnade jag på en diskussion om Fermi-paradoxen och hur man skall göra för att höras eller inte höras av civilisationer på andra planeter, följt av ett föredrag av Jannis Radeleff om hur människor i tidigare eror kan ha tolkat sjukdomstillstånd som porfyri (där solsken ger skador på huden; tandköttet blöder, drar sig tillbaka och blottar långa tandhalsar) som något de kallade för vampyr, eller också varulv. Därefter hörde jag en panel debattera Michael Endes Den oändliga historien och tänkte att det vore på tiden att läsa om den boken. 

Deltagare från forna Sovjetstater eller Öststater i Sovjetunionens skugga höll en intressant paneldebatt om hur det influerat science fiction i deras hemländer. Sovjetunionen kan ju sägas vara som ett rymdimperium, med ambitioner långt in i framtiden och en kult kring rymdfart alltsedan Jurij Gagarins prestation. Dock, i kulturen fanns ett tryck på att man måste skriva social realism. Men då science fiction befann sig i ett mellanläge - "tolererad" - mellan godkänd och förbjuden litteratur, kunde man ta sig större friheter där och till och med berätta om små gröna män med marknadsekonomi. En del av panelen saknade de gamla sovjet-berättelserna som inte hade så mycket action utan mer var två personer som diskuterade filosofi över flera boksidor, och de saknande också framtidstron (att kommunismen skall segra!) från förr, och dess uttryckta solidaritet som man saknade i sin egen vardag under 1990-talet. Under 2000-talet, berättade ukrainska Alona Silina, kom en hel del lättläst SF från Ryssland som talade om att Ukraina borde återvända till Ryssland, och beskrev heroiska tidsresenärer som åkte tillbaka och ändrade i historien. Ett kusligt sätt att försöka förbereda marken för geopolitiska förändringar.

Från den panelen lösgjorde sig bulgariske Joro Penchev och höll ett inspirerande om än inte helt hoppingivande föredrag om nanobotar - kan de inte hjälpa oss med de jättetråkiga sakerna som att damma bokhyllan och hålla oss friska inifrån kroppen? Efter genomgången av vad som går och inte går att göra verkar det svårt, men vi kan väl fortsätta att forska fram teknik som kan göra det vi vill slippa? Om inte nanobotar, så kanske mikrodrönare.

Neurobiest av Aiki Mira

I Berlin år 2100 växer nya ekosystem på taken, tillsammans med människor som är genetiskt modifierade efter hur de önskar. Aruke har stängt av det som hämmar musklernas utveckling på sig och sin käraste Kenoah, så de är båda storväxta och muskulösa. Även växter och djur är genmodifierade till nya varianter, litet olika för varje tak de bebor. Men en egenhet i Arukes kropp verkar hon vilja hålla hemlig även för Kenoah. Under smärta bringar hon fram - inte för första gången - ett föremål format som ett ägg men med mer omfattande egenskaper.

Kapitlen i Berlin varvas med kapitel från SymBiom tio år tidigare, ett forskningscentrum i Amazonas där en - eller flera? - av karaktärerna från Berlin-kapitlen också befinner sig. Den 14-åriga Prima har motvilligt följt med sin mor och styvmor för att leva där och försöka destillera och återframställa den känsla av gemenskap med naturen som ursprungsbefolkningen där hade. Detta försvåras eller underlättas av att hela området är syntetiskt återskapat efter att ha skövlats under de tidigare decennierna. Men forskning i skärningsområdet biologi, zoologi och psykologi är svårberäknelig, och nya processer och entiteter växer fram ur floran och faunan, utanför forskarnas kontroll eller förståelse.

Den allt genomsyrande närhetskänslan till naturen är det allra mest eftertraktade även i Berlin år 2100. Den största megastjärnan - Mega-Celeb - är Riva Lux som i sina framträdanden delar med publiken hur hon själv delar kropp med ett utvalt djur. Detta har väckt Arukes intresse och en undran om de båda har något gemensamt i sitt förflutna.

Aiki Mira är bra på att beskriva miljöer som pulserar av liv, miljöer ur en framtid med oväntade livsformer i symbios med högteknologi eller nya sorters biologi. Mindre bra beskrivet är logiken i övergångarna mellan dem, och vad teknologin kan göra - det sistnämnda blir ibland litet som magi som kan ske litet efter önskemål. Det gör att de med flit utlagda mysterierna kring identiteter ibland orsakar mer av irritation än ögonblick av spänning. Men det är ändå intressant att för ett tag försjunka i Aiki Miras kreativa, myllrande framtid.

Fler böcker av Aiki Mira:

Proxi

Death of the Author av Nnedi Okorafor

I boken Death of the Author är själva science fiction-berättelsen inbäddad i historien om dess författare, Zelu. Zelus historia utspelar sig fem minuter in i vår framtid, med självkörande bilar, smarta AI-appar i telefonen och, vilket spelar en stor roll, ett exoskelett som låter Zelu resa sig ur rullstolen hon varit bunden vid sedan en olycka i tolvårsåldern. 

Det är av uppgivenhet efter att ha blivit avskedad från sitt arbete med att leda Creative Writing som Zelu börjar skriva en boken som blir hennes största succé. Från att aldrig ens ha läst science fiction skriver hon en berättelse om robotar och AI:n i en postapokalyptisk värld övervuxen med periwinkle grass. Så fort hon har sänt den till sin agent får hon miljonkontrakt på att skriva två böcker till och ett filmkontrakt för den första boken. Redan innan den har blivit utgiven får Zelu miljontals följare på sociala medier, och när boken blivit tillgänglig läses den av människor över hela jorden. Även Zelus privata liv blir till en Askungesaga, när den ene tech-biljonären efter den andre erbjuder henne exklusiva gåvor. Det är på det viset som hon får den unika möjligheten att utrustas med ett avancerat exoskelett som låter henne gå igen.

Men Zelu möter även motgångar. Efter några ilskna repliker i en offentlig intervju droppar hennes följare på sociala medier av. Och hennes stormiga familj - föräldrar, de många syskonen och släkten i Nigeria - tycks aldrig ha annat än klagomål på henne även under de största framgångarna. I de instuckna kapitel som utgör intervjuer med Zelus närstående bedyrar alla att de älskar henne, men det är svårt att se det som mer än tomma ord när deras interaktioner mest utgörs av gräl. 

Överhuvudtaget består boken Death of the Author av många ordrika förklaringar av någon känner eller vad som händer, ofta en räcka av rena överord i upprepning. Men om förklaringarna hade haft täckning i vad som faktiskt händer i boken så hade författaren inte behövt skriva oss läsare på näsan vad vi skall tycka om handlingen.

"I did it," she whispered. She burst into tears. The ending was breathtaking. It was dramatic and poignant and pacey - everything she'd wanted it to be.

I synnerhet hopas många exalterade kommentarer över boken-i-boken, Rusted Robots. Alla som läser den ropar till Zelu att det är den BÄSTA bok de någonsin läst och att hon är en FANTASTISK författare! Men de kapitel ur Rusted Robots som varvas in då och då är högst mediokra och är skrivna med lika platta karaktärer, ogrundad handling och banal dialog som den övriga boken. Då och då skimrar det till av spännande skildringar av framtidens miljöer, alltid övervuxen av periwinkle grass. Men det är svårt att tänka sig att boken Rusted Robots skulle ta hela världen med storm, inklusive den stora andelen läsare som inte intresserar sig för science fiction. Jag kan inte tycka att Death of the Author, eller Rusted Robots, är en underbar och livsomvälvande bok bara för att Nnedi Okorafor respektive Zelu skriver att det är det som läsaren skall tycka.

Fler böcker av Nnedi Okorafor:

Kabu-Kabu

The Summer War av Naomi Novik

De grymma händelserna på bokens första sidor får hjärtat att kallna. I sorg och ilska ropar Celia till sin bror Argent att att ingen någonsin kommer att älska honom, ovetande om att anmoderns magi just blommat upp i henne och gör orden till en verklig förbannelse. Mellanbrodern Roric räknas inte, då hans mor var av lägre börd. Celia själv kommer inom några år att giftas bort med en lämplig prins för att befästa faderns ambitioner. Och så följer en kortfattade redogörelse för hur fadern vunnit makt genom sin strategi i strid, där så många spillda liv blivit spelbrickor i kriget mot Summer Lands.

Det är om somrarna, men inte varje sommar, som arméerna kommer från Summer Lands för att fortsätta kriget som pågått i över hundra år. De har en sorglös, vårdslös styrka förstärkt av magi, och om en människa vandrar in i Summer Lands kanske hen kommer ut femtio år senare eller aldrig mer. Även om Celias far lyckats slå tillbaka summerlings på listiga sätt kommer kriget att fortgå så länge de minns hur kungahuset bedrog dem den gången de var på väg att sluta fred.

Efter den dystra inledningen smyger sig dock mer hopp in i berättelsen, i Celias vänskap med Roric och hur de betraktar palatsintrigerna - med humor och förslagenhet, med öga för sin egen plats i historien. Sedan får vi uppleva den målande skönheten i Summer Lands, en skönhet med en farlig skärpa som gör Celias överraskande vistelse där ännu mer skrämmande. Inte nog med att hon själv är fångad hos de obegripliga, fientliga summerlings, hon vet att alla försök att göra sig fri kommer att förlänga kriget mellan de två rikena och döma brodern Argent till ett olyckligt liv. Omständigheterna är nu ännu svårare än på de första sidorna, men eftersom vi har lärt oss mer om såväl summerlings som de tre syskonen, blir det desto mer spännande att följa deras försök att lösa den hårda knuten som bundit dem till ett långt krig.

Fler böcker av Naomi Novik:

Uprooted

Spinning Silver

The Incandescent av Emily Tesh

Magi kan läras ut som ett akademiskt ämne, inklusive många praktiska övningar, och en del av Dr. Waldens elever vid Chetwood School går vidare till att studera det vid Oxford, Cambridge eller andra seriösa universitet. Dr. Waldens specialområde är demoner, klassificerade alltifrån nästan harmlösa imps till mäktiga och farliga demoner av elfte klassen eller högre. De fyra studenterna i hennes sistaårsklass har alla starka magiska förmågor med viss variation, och också självtvivel och personliga problem likt andra sjuttonåringar. 

En klassrumsdiskussion blir ett lämpligt sätt för författaren Emily Tesh att utveckla kunskaperna om demoner, vilket man som läsare kan ha hunnit fundera över redan när Dr. Waldens elever fick kalla fram en fjärderangsdemon och ställa mer eller mindre onödiga frågor till den. När vi förstår att demonernas plan är en ständig strid mellan rovgiriga krafter, är det inte så konstigt att mindre och svagare demoner och imps tycker det är fridfullt att besätta en printer i människovärlden och i stort sett sköta sig själva.

På en flera sekel gammal internatskola finns det mycket energi från årskurser av halvt magikunniga tonåringar, förvirrade av hormoner och en önskan att hävda sig. För demoner är det ytterst lockande, och risken finns att den mäktiga demonen Old Faithful skall bryta igenom till människovärlden igen. Emily Tesh målar mycket inlevelsefullt upp hur magin formar om den synliga verkligheten när något sådant händer, och beskriver strider mellan olika krafter så att det verkligen känns som att livet står på spel i varje stund.

Dr. Sapphire Walden är en skicklig lärare med öga för elevernas potential och problem, även om hon inte är tillräckligt bra på småprat och socialt engagemang för att kunna handleda dem. I gengäld är hon bra på att analysera situationer och se praktiska möjligheter och hinder i såväl stora som små katastrofsituationer, och många läsare kan säkert känna igen sig i hennes sätt att resonera. Men förmodligen är det en förlitan på sin riskaversion och noggranna analyser som gör att Dr. Walden gör sig blind för att hon i praktiken släpper potentiellt farliga aktörer in på bara livet. Visst kan man som läsare redan tidigt identifiera några möjliga hot i skolans omgivning, men det är imponerande hur skickligt Emily Tesh broderar ut handlingen med varierande faror på alla plan - elevernas risktagande, det sociala planet och demonernas plan. Balansen mellan privata problem i människovärlden och hur det får följder i magin är mycket väl hållen, och handlingen växer från fascinerande till ett crescendo av ytterst spännande och farliga planer som måste gå i lås, en resa som är väl värd att följa.

Fler böcker av Emily Tesh:

Some Desperate Glory

What Stalks the Deep av T. Kingfisher

Alex Easton har varit med om en hel del övernaturliga händelser. Det är just därför som kas före detta officerskollega Denton har bett kan att komma till Amerika. Dentons kusin Oscar försvann när han undersökte en sedan länge nedlagd gruva. Det enkla svaret vore förstås att han omkommit, av ett ras, giftiga gaser eller något annat, men breven han skickade vittnar om underligheter i gruvgångarna, och för sina efterforskningar vill Denton ha stöd av någon som har förståelse för att det finns underligare saker i världen än vad sunt förnuft säger.

Såväl ovan som under jord letar så den lilla gruppen som samlats efter ledtrådar till vart Oscar kan ha tagit vägen. "Vilken tur att jag inte har klaustrofobi" upprepar Easton så ofta att vi kan gissa att ka nog har åtminstone en mindre släng av det, och inte är det konstigt att man känner oro i mörkret under tonvis av sten, med mystiska fotsteg och vagt rött ljus framför eller bakom en i de trånga gångarna. Expeditionerna under jord är spännande skildrade, nästan så att spänningen försvinner när förklaringarna kommer till vad som har hänt. Men det är då som riktigt otäcka saker börjar hända! Den tredje delen i The Sworn Soldier-serien är ett underhållande äventyr, lagom långt för att fylla kortromanens boksidor till brädden.

Fler böcker av T. Kingfisher:

Nettle and Bone

Thornhedge

A Sorceress Comes to Call

What Feasts At Night

The River Has Roots av Amal El-Mohtar

Nära staden Thistleford finns magin. Den finns i den undflyende trakten Arcadia, där man kan hamna av en slump och inte alltid komma tillbaka i samma form. Den magin märks också av i floden Liss som flyter mellan trakterna, och i pilträden som växer längs dess stränder. Magin från floden och träden uttrycker sig i grammatik, vilket såväl bokens författare som dess karaktärer använder sig av för att berätta historier och ibland bara för nöjet av att leka med ord.

Systrarna Esther och Ysabel sjunger gärna egna sånger tillsammans, och det är inte bara de finurliga texterna utan också melodierna och deras röster som gör sångerna så speciella. Särskilt för invånarna i Arcadia, som själva inte kan sjunga. En av dem är Rin, och mellan Rin och Esther uppstår en kärlek som ingen annan kan förstå.

Boken The River Has Roots är poetisk och berättar om en magi som ibland är svårbegriplig i de udda former de tar. Kanske är det just det som gör den trovärdig i sin originalitet, men inslagen av magi och grammatik känns inte som att de drar åt samma håll. Rin, Esther, Ysabel och de andra i historien får aldrig riktigt kött och blod, utan förblir märkliga livsöden att berätta om i sagoform. Dock gör det boken i slutändan ganska så lättviktig.

Cinder House av Freya Marske

Den Askungen vi möter i Freya Marskes berättelse är inte bara piga åt sin styvmor och styvsystrar, hon är bunden till huset de äger eftersom det var där hon dog, för styvmoderns hand. På sjunde steget i trappan förlorade Ella livet, men istället för att stillsamt försvinna blev hon ett spöke, knuten till huset där hon växt upp och mån om att hålla det rent och oförstört. Om styvfamiljen vill tvinga Ella att göra något, eller bara plåga och straffa henne, skräpar de ned eller förstör något i inredningen. Ella känner det som i sin egen kropp, om hon varit vid liv, och gör allt hon kan för att städa upp och ställa allt till rätta.

Den fysiska smärtan och frustrationen är nästan lika plågsam att läsa om som för Ella att uppleva. Men bit för bit återvinner hon nya områden av frihet. Till en början kan hon inte ens lämna huset, men av en slump hittar hon en väg ut. Under sina nattliga vandringar möter hon en fé som kan hjälpa Ella att för tre kvällar få fysisk form och kunna dansa på balerna som anordnats för att landets prins skall kunna välja sig en fästmö.

Freya Marskes variant av Askungesagan låter en blandning av element från andra folksagor skapa en historia som i vissa delar är mer skrämmande än de vanliga berättelserna, och med en öppning för att alla kan sluta annorlunda än förväntat. Skildringarna av föremål och kläder - Askungens balklänning! - är detaljrika och njutningsfulla, och efterlängtade kärleksmöte beskrivs mycket sensuellt, varken för kyskt eller för överdrivet. Inom kortromanens pärmar och Ellas avgränsade liv hinner mycket spännande hända.