Marjorie Prime

Jordan Harrisons pjäs Marjorie Prime blev en smärre succé; den sattes bland annat upp på Playhouse Teater i Stockholm och blev också film med en stjärnspäckad ensemble. Filmen med samma namn som pjäsen är ett kammarspel som dock gör god användning av mediets möjligheter att sätta stämningen med scenväxlingar och skiftningar i ljud och ljus. 

När handlingen börjar möter vi Marjorie med sin make Walter - i en ung version, för det är så hon har valt att låta honom återskapas som Prime, en helt människolik android i Walters avbild. Dottern Tess tycker att det är underligt, och hennes make Jon tycker det ännu mer. Men Walter Prime finns där för Marjorie, för att hjälpa henne att hålla fast vid hennes minnen i de begynnande stadierna av Alzheimer's. Skynda, men skynda långsamt och försiktigt, för att samla in minnena medan de ännu finns hos henne! Liksom Marjories minnen blivit suddiga, är Tess barndomsminnen också oklara ibland.

Walter känner endast till de minnen som människorna omkring honom väljer att berätta för honom. Scenerna där Marjorie minns tidigare händelser, och där Walter Prime också "minns" och svarar, visas ärligt och ömsint. Men i vissa stunder påminns vi om att man kan ändra ett minne genom att berätta om det på annat sätt - både hos Walter Prime och hos människor i allmänhet. Stegvis närmar sig de inblandade människorna en familjehemlighet som Jon avslöjar för Walter Prime, med kravet att han aldrig skall nämna den för Marjorie.

Att han en ung upplaga av fadern i hemmet var konstigt för Tess till en början, men när Marjorie dör väljer hon att återuppliva sin mor i den gestalt vi nyss såg henne. Med stor skicklighet visar skådespelarna i närbild att de inte är människor utan Prime - hur de talar och svarar, en viss vinkel på huvudet, minimal mimik - allt utan att bli överdrivet robotlika. För till slut är även Tess en av dem som dött och blivit en Prime. Ensamma i lägenheten talar de tre Primes med varandra om minnen som någon annan givit dem, halvt i egen sak, halvt som förvaltare av människors ömmaste känslor men med en distans till allt. Finns mänskligheten ens kvar utanför fönstret, där vi ser snö falla och bilda drivor på sandstranden? Allt är litet fel mot hur det har brukat vara, men kanske går det inte att ändra tillbaka, och kanske är det lika bra så här.

The Comeback

För promo-filmen försöker de få henne att säga "Jag trodde aldrig att jag skulle jobba igen!" men Valerie Cherish protesterar. "Sådär skulle jag aldrig säga, och jag jobbade ju igår..." För tolv år sedan var hon en stor stjärna i TV-serien I'm It. Nu år 2005 (när säsong ett spelades in), har man den (för den tiden) spännande och originella idén att följa henne dygnet runt med kameror och dokumentera hennes liv när hon efter flera år i skymundan får en roll i en ny sitcom, Room and Bored.

TV-serien The Comeback är en intressant meta-berättelse med många glidningar mellan verklighet och fiktion. Valerie Cherish spelas av Lisa Kudrow som också har en bakgrund i en komediserie, Friends, en framgång som det kan vara svårt att leva upp till. Att skådespelerskor har plågsamt nära till att betraktas som för gamla och osexiga får Valerie Cherish också uppleva dagligen vid inspelningen av Room and Bored, för trots att hon i våra ögon är vacker och full av energi, har hon rollen som Aunt Sassy i 80-talskläder, en litet pinsam biroll vid sidan om de unga skådespelarna som är huvudpersoner.

Visst är Valerie Cherish också litet jobbig, med sina överförklaringar, nervösa skratt och återkommande "så här brukade vi göra..." för folk som inte är intresserade. I de första avsnitten förstår man visserligen hennes lätt desperata handlingar för att bli tagen på allvar, och lider med henne under manusförfattaren Paulie G:s ständiga förolämpningar. Tack och lov får vi se en fin vänskap mellan henne och seriens unga stjärna, Juna som spelas av Malin Åkerman. Och i scener som nästan kommer som överraskningar, en i säsong ett och en i säsong två, får vi se hur älskad hon faktiskt är av sin publik. Välkomna avbrott från de ständiga motgångarna i inspelningsstudion och hemmet! Och tack och lov har hon sin trogne, uppskattande hårfixare Mickey vid sin sida.

Serien återupptogs för en säsong två år 2014, när dokusåpaformat hade blivit rutin och sociala medier lagt till ytterligare ett lager av stress. Valerie vill försöka sig på en ny omgång av att låta filma sitt liv, litet billigare än sist med hjälp av filmskolestudenter. Hon får en oväntad skjuts när hon får huvudrollen i serien Seeing Red, där hon i princip får spela sig själv. Det är Paulie G som skärpt till sig från tiden med Room and Bored, då han knarkade och var självdestruktiv och elak. Det är den perioden som han filmar i sin nya serie, men även med den nye och hyggligare Paulie G vid rodret så är Valerie Cherish/Mallory Church hans inbillade motståndare, med många jobbiga scener att spela för Valerie.

Efter några inledande turer som lägger upp handlingen utspelar sig säsong tre år 2026, och Valerie Cherish har fått huvudrollen i en ny komediserie, How's That?! Det enda problemet är att manus skrivs av AI. Till en början är det ett moraliskt dilemma, men efter hand visar sig också begränsningarna i AI:s kapacitet. Innan dess hinner vi dock få en fantastiskt rolig scen där skådespelarna är tacksamma över att slippa ha manusförfattare på plats, och spyr galla över alla idiotiska manusförfattare som har förstört deras inspirerade improvisationer.

Genom alla säsonger har handlingen The Comeback explicit tagit sig an förändringar i filmvärldens oskrivna kontrakt med omvärlden och publiken. Parallellt har den visat en aspekt av hur påfrestande livet kan vara för en skådespelare som är på väg att glida ned från toppen och måste kämpa för att ens behandlas människovärdigt. Från alla håll pressas Valerie Cherish av krav, får utstå förolämpningar och ständigt oroa sig för att bli bortglömd eller göra något som får katastrofala följder. Det är bara i korta stunder som vi påminns om att hon är en hygglig människa, och att hennes vilja att göra väl inte bara orsakar problem utan faktiskt får goda efterverkningar. Och till slut, i säsong tre, blir de här uppskattande ögonblicken fler, samtidigt som Valerie Cherish själv har nytta av sin uthållighet och erfarenhet för att säga ifrån när något är på väg att bli riktigt dåligt. De tre säsongerna av The Comeback är bra tidsdokument av Hollywood under tre decennier, och också tänkvärd och roande underhållning.

The Boroughs

The Boroughs verkar som ett bra ställe att åldras på. Du får ditt eget hus nära andra pigga pensionärer, och när du blir för dement för att klara dig själv, så flyttar du in på The Manor, där personalen hjälper dig dygnet runt. Men det är ytterst motvilligt som Sam flyttar till The Boroughs, fortfarande sorgsen efter hustruns död.

TV-serien The Boroughs är en rysare, och istället för att låta oss undra vad som gömmer sig bakom väggarna i det lilla samhället får vi redan tidigt en ganska god blick på den otäcka varelse som förgriper sig på invånarna i natten, och till och med dödar någon ibland. Att Sam ser en av dem in flagrante men blir tillbakavisad av sjukvårdarna gör det också klart att de som styr stället har ett finger med i spelet. Sam och grannen Wally börjar i hemlighet att undersöka vad som pågår i deras hem, och när grannen Judy upptäcker dem ansluter hon sig också. 

Parallellt med det upptäcker Judys man Art något underligt och spännande, medan Renee irriteras av konstiga stölder i butiken hon driver. Steg för steg kommer deras spaningar närmare varandra, men också in i fokus för dem som absolut inte vill avslöjas. Ledtrådarna är ganska tydliga men med några förvirrande stickspår - hur kommer det sig att gamla TV-apparater påverkar varelserna, och varför ser Sam sin döda hustru men pixelerad, som en trasig TV-bild?

Säkert känner många tittare en aning hjärtsnörp över att karaktärsskådespelare med en lång karriär nu klassas som och stängs in i pensionärsboende - Alfred Molina, Alfre Woodward, Denis O'Hare, Bill Pullman, Mary McDonell och inte minst Geena Davis. Det är en liten tröst att den senare fortfarande är en kapabel skönhet, attraktiv även för unga snygga män, och inga av de övriga pensionärerna plågas av synliga krämpor eller rörelsehinder. Vad värre är, är att handlingen är så banal och dialogerna är så extremt taffliga. Missförstånd och känsloutbrott är som kalkerade på de simplaste filmscener man kan dra sig till minnes. Mysteriet är inte så spännande som man skulle önska, och även när det som spretar i dess lösning förklaras, så känns den inre logiken knapphändigt ihopklistrad. En andra säsong av The Boroughs styrdes av, och det var nog bäst så.

Oskuldens museum

Kemal är tillsammans med Sibel. I Turkiet på 1970-talet är det egentligen inte tillåtet med sex före äktenskapet, men man ser genom fingrarna för unga par som går stadigt och har i sikte att gifta sig. Sibel och Kemal kommer båda från fina familjer, rör sig i glamourösa kretsar i Istanbul och unnar sig lyxvaror från Väst. När Kemal spontant går in i en butik för att köpa en väska åt Sibel, möter han sin avlägsna släkting Füsün. Hon är ung och mycket vacker. 

Det uppstår trubbel med väskköpet, och Kemal föreslår att Füsün skall möta honom i en lägenhet som familjen äger för att lösa problemen. Det är ju inte helt hederligt av Kemal att på det sättet låta sin lust få spelrum, när han är på väg att förlova sig med Sibel och med kunskapen om att Füsün kan få dåligt rykte. Men attraktionen mellan dem båda är stark, och snart är de båda ett älskande par, men i hemlighet, bara på en plats i hela världen, "Nådahuset" dit bara de två kommer.

Men samtidigt pågår förberedelserna för Kemals och Sibels förlovningsfest. Hur Kemal tänker är svårbegripligt, men han bjuder in Füsün till festen. Visst har hon hela tiden vetat om förlovningen, men på det glittrande spektaklet står det klart för henne att Kemal inte delar sin verkliga värld med henne - den där man lovar varandra trohet, den som är fylld av rikedomar som hon och hennes föräldrar inte ser en skymt av hemmavid. När hon försvinner ur Kemals liv tar han det hårt, och förhållandet med Sibel och alla andra vänner börjar lösas upp.

Det är fint att Orhan Pamuks berättelse med namnet Oskuldens museum inte stannar där så många andra grandiosa berättelser om otillåten kärlek och krossade hjärtan slutar, utan med god känsla för psykologi går vidare och tar sig överraskande vägar. Kemal söker Füsün och tror sig se henne överallt på Istanbuls gator. Till slut möter de varandra äntligen igen, men då är hon gift med en annan. Kemal blir en gäst i familjens hus och äter middag hos dem nästan varje kväll i åtta år, under en täckmantel av affärsintresse i makens regissörsplaner och Füsüns önskan att bli filmstjärna. Mest av allt är det ändå närheten till Füsün han söker, och genom att plocka på sig en sak i taget ur familjens hem skapar han grunden till det som skall komma att bli Oskuldens museum.

Orhan Pamuk är i sina böcker alltid bra på att ge en känsla för interiörerna, de som är vardag för Istanbulbor men okända för de flesta av oss läsare. Filmatiseringen av boken Oskuldens museum ger förstås en ännu bättre bild av såväl glamourösa som triviala miljöer i 1970-talets Turkiet - filmvisningarna utomhus på sommarkvällar, den trånga och överdekorerade lägenheten där Füsüns familj bor, de backiga gatorna utanför. TV-serien ger oss också ögonblick av reflektion över sorgen och tvekan som kommer av ett komplicerat liv, antingen i form av Kemals inre röst eller Füsüns avvisande när hon inte längre litar på att Kemals avsikter är äkta. Så blir inte Oskuldens museum ett monument som förhärligar en olycklig kärlekshistoria, utan en aldrig färdig historia om att försöka hantera livets slag även när man vet att man aldrig kommer att komma över dem.

Widow's Bay

Med rätt PR så skulle samhället Widow's Bay kunna bli lika populärt som Martha's Vineyard, trots det litet ödesdigra namnet. Det är i alla fall borgmästaren Tom Loftis förhoppning, och han jobbar hårt för att bjuda in gäster och recensenter från fastlandet. Att några av öborna försöker hejda honom med sitt eviga tal om en förbannelse är inget han vill lyssna på. Allra mest är det Wyck Crawford som försöker avråda honom, pekandes på alla tragedier med övernaturliga toner som skett på ön under dess historia. Tom vacklar mellan en liten aning om att de gamla historierna nog är sanna, och bestämt avfärdande av vidskepligheter. För att bevisa att varningarna är överdrivna går han bland annat med på att övernatta ensam i hotellrummet där det sägs spöka.

Serien Widow's Bay, med många skådespelarfavoriter som Jeff Hiller, Stephen Root och Dale Dickey,  balanserar ypperligt skickligt mellan skräck och humor. Det skrämmande i historien tar form på olika sätt - smygande oro, överraskningar i mörkret, attacker av läskiga varelser. Att stämningen då och då lättas av en vass replik eller komisk scen förtar inte allvaret i de många hoten som vilar över ön och dess invånare, eller sympatin med de mest utsatta öborna. En av dem är Patricia som arbetar på borgmästarkansliet. Hon är litet udda och utstött sedan hon tjugo år tidigare var den enda flickan som överlevde slashermördaren The Boogeyman, så när ondskefulla krafter på nytt börjar röra sig behöver hon vara extra alert.

De tio avsnitten av de första säsongen gör då och då krokar till historier som i praktiken är fristående, men ändå bidrar till att bygga upp historien kring Widow's Bay. Därtill kommer tillbakablickarna till den möjliga förbannelsens början. Finns det kanske ett sätt att bryta den, så att de som en gång föddes på ön skall kunna lämna den utan att bli galna eller dö på kuppen? När den största stormen blåser upp är det ingen som vet något säkert. Men vi tittare kan vara mycket nöjda över att det kommer en andra säsong, även om öborna kanske inte är lika glada.

Star City

TV-serien For All Mankind gav oss en alternativ tidslinje där rymdfarten blomstrade och astronauter och rymdforskare var nationella hjältar i USA. Sovjetunionen var dock minst lika framgångsrika, och rivaliteten mellan länderna var en viktig sporre till att man satsade så hårt på teknologin för rymdresor. TV-serien Star City visar nu hur det sovjetiska rymdprogrammet drevs fram i den slutna forskningsstaden med samma namn, Звёздный городок.

I Star City bor ingenjörerna och forskarna i rymdprogrammet, kosmonautkandidaterna och deras familjer, och också den stora administrativa/militära kader som övervakar de förstnämnda. Lojaliteten mot Sovjetunionen måste vara total. Ingenjörerna och kosmonauterna arbetar hårt för att de prövande rymdresorna skall kunna genomföras, men inte alla anar hur fullständigt de övervakas och avlyssnas, även de som fortfarande hyllas som nationalhjältar. Som åskådare kan vi börja att oroa oss för vad ett intresse för insmugglade Beatles-skivor kan leda till för straff. Snart får vi skymta verkliga spionuppdrag för USA:s räkning och oroa oss än värre för kommande avslöjanden och tortyr.

Avlyssningarna och de påföljande utredningarna leds av överste Ljudmila Raskova, med plågsam trovärdighet gestaltad av karaktärsskådespelerskan Anna Maxwell Martin. Hon fäller hellre än friar, pressar på för att finna möjliga brister i lojaliteten till Marxism-Leninismen, och meddelar sina order med en avmätt och precis stämma som understryker att hennes ord är lag. Redan tidigt blir vi varse att hon hellre låter prestigeprojekt och nyckelpersoner gå under än att riskera minsta läcka till fiendesidan. Uppenbarligen är hennes attityd formad av press från högre kretsar i den kommunistiska diktaturen, men det gör inte hennes personliga insatser mindre grymma. Högst troligt kommer hon att förbli en stor inspiration för sin nya adept Irina Morozova.

For All Mankind började som en hoppfull, inspirerande historia av teknikoptimism. Star City är dess raka motsats, klaustrofobisk och deprimerande, vilket understryks av de mörka, närmast svartvita miljöerna och den järnhårda kontrollen över människors liv. Det vårdslösa hanterandet av människoliv, på flera nivåer, är baserat på det verkliga förfarandet i Sovjetunionens rymdprogram. Delvis av rädsla, delvis av upptäckarlusta lyckas ändå engagerade forskare och kosmonauter utveckla allt bättre teknologi och genomföra lyckade rymdfärder. Åtminstone så länge deras längtan efter ny kunskap och expansion inte går på tvärs med landets ideologiskt hårda styre.

Främlingen

När  Meursaults mor dör, gör han vad som förväntas av honom: skaffar sorgband, reser till ålderdomshemmet på landet där hon levt, vakar vid hennes kista, tar hennes medboende i hand, följer kistan till begravningsceremonin. Han gör vad som förväntas, men inget mer, och han gör det utan känslorörelse. Även under dessa omständigheter som skulle driva andra till djup sorg är han uppmärksam men passiv till andra människors handlingar och känslor. 

Samma likgiltighet ser vi honom uppvisa när han återkommer till sin vardag i Alger, inför grannen Salamano som sparkar sin stackars hund, och grannen och vännen Sintès när han misshandlar sin flickvän. Det enda som får honom att le nöjt är den fysiska samvaron med flickvännen Marie. Men när hon frågar om han älskar henne säger han att det är oviktigt.

I en inledande scen från nutid fick vi dock se Meursault låsas in bland andra häktade (alla araber), och när en av dem frågar honom vad han har gjort, svarar han "Jag har skjutit en arab." Steg för steg rör sig handlingen mot den centrala händelsen. Därefter följer häktningen och efter ett år (som inte upptar stor tid i filmen) är det dags för rättegång. Det ironiska är att arabers liv inte värderas högt i det franska rättsväsendet på plats i Algeriet. Däremot framställs Meursault själv av åklagaren till en obegripligt kall figur, som inte ens grät över sin mors död utan inledde ett förhållande med Marie redan dagen efteråt. Alltså skyldig. Åklagaren och försvarsadvokaten spelar upp känslorna maximalt för domarna och publiken, men Meursault är fortfarande oförmögen att ljuga om att han ångrar sig, eller säga något som skulle förmildra synen på hans brott. 

Trots att Meursault konsistent undanbett sig besök från fängelseprästen, kommer densamme ändå in till Meursault för ett samtal. Prästen hoppas såväl på att locka fram en mjukare inställning som skulle vara gynnsamt för ett överklagande, som på att åtminstone öppna hans själ för Guds nåd.  Meursaults vredesutbrott i det läget bryter å ena sidan av mot hans dittills så passiva hållning, men å andra sidan visar det hur han fortfarande under sinnesrörelse håller fast vid sin neutrala syn på världen som är så genomgripande att den även gäller hans egen förestående död.

Albert Camus bok Främlingen har analyserats med skilda infallsvinklar av många olika filosofer och intellektuella. Kamel Daoud har skrivit en bra pendang ur Arabens brors perspektiv. Francois Ozons film presenterar historien än en gång och ger fler möjlighet att fundera över balans och moral. Att rättegången fokuserar mer på Meursaults karaktär än hans handling påminner om hur ett drev kan starta när alla vill demonstrera sin moraliska överlägsenhet gentemot en utpekad förbrytare. Men man får också komma ihåg att Meursault inte tar ansvar för sitt brott, utan hänvisar till slumpen. Även om solens bländande ljus och minnet av det tidigare hotet ger viss förståelse för hans handling, så var det ändå hans eget val att skjuta inte bara ett utan fem skott. Kommer något liknande att kunna hända igen? Kommer Meursault att vara lika obrydd då? Omfattar hans likgiltighet inför andra människors känslor även ifall de lever eller dör?

En film inspelad i svartvitt kan få en viss distans som ger mer tyngd och skönhet åt historien. Visst finns det några sköna scener från stränder, eller en gardin som fladdrar över ett frukostbord. Men mer än så understryks det slitna i såväl ting som människor; några av åldringarna i hemmet där modern bott ser monstruösa ut i kamerans vinkel. När kameran mot slutet av rättegången ger närbilder från ett uppifrånperspektiv, förvandlas den unge Meursaults vackra anletsdrag till kubistiska vinklar, som en aspekt av det absurda han själv upplever att livet är.

Tip Toe

Om sina grannar kan man veta nästan ingenting eller för mycket, när man bor så nära och lyhört som Leo Struthers och familjen Goss. När Leo blir utelåst i bara kalsongerna knackar han på i grannhuset och får oväntat mycket hjälp av den annars så buttre familjefadern Clive Goss. Clive Goss är händig och i behov av jobb, så han tar jobbet att fixa med el och annat på gaybaren Spit & Polish som Leo driver, fastän han egentligen är homofob. Föga anar han att båda sönerna håller på att utforska sin sexualitet på sätt som han skulle hata ännu mer.

I TV-serien Tip Toe är Leo och Clive de två motpolerna som allt rör sig kring. Leo har många vänner på baren och utanför. Med vännen Melba, som också är en äldre homosexuell man, kan han prata om hur samhällets tolerans mot HBTQ-personer har svalnat till en hårdare attityd igen. Fastän baren är en trygg hamn av vänskap och glamour för gamla och unga trans- och homosexuella så känner vi som tittare ett diffust hot mot de sprudlande ungdomarna med Zee i täten, som just håller på att hitta sig själva. I synnerhet som seriens öppningsscen var den brutala bilden av Leo hängd i en lyktstolpe utanför sitt eget hus.

Clive Goss har många bestämda ovetenskapliga och intoleranta åsikter om bögar, HIV, Covid och annat. Han drar på sig hårda smällar från alla håll; byggjobbarna som inte vill anställa honom igen, den besvikna hustrun, och efter hand sönerna som i sina sovrum sysslar med just sådant som Clive föraktar. Även när han ser glädjen och gemenskapen hos människorna där, så blir homovärlden till åskledare för hans ilska.

Manus, regi och skådespel är av högsta klass, och fångar tittaren i nuet i varje scen trots att man redan vet det skrämmande slutet. Lyckan är påtaglig i stunderna när Leo pratar med bästa vännen Stephanie, eller när George, Zee och de andra släpper loss som de människor de egentligen vill vara. Men varje avsnitt innehåller en komprimerad scen hetsigt sammanklippt av parallella skeenden till hög musik som höjer adrenalinnivån, och också en flash-forward till någon ny scen med otäck stämning. Trots att hjärtat kommer att brista är Tip Toe en mycket sevärd serie.

DTF St. Louis

Floyd och Clark träffas på jobbet och blir vänner. Det är ju bra - det är ett beforskat problem att medelålders män inte har så många vänner och har ett sämre liv för det. Clark är en framgångsrik väderpresentatör på lokalteve i St. Louis, medan Floyd och hans familj har det knackigare. Floyd är tolk för döva, får en del jobb i Clarks program, och inspirerar Clark till att också lära sig teckenspråk.

Så händer det att Clark inleder en relation med Floyds fru Carol. Om man är rädd för att serien DTF St. Louis skall utveckla sig till en banal otrohetshistoria så kan man sluta oroa sig. Carols och Clarks hemliga hotellmöten är aningen mer spännande än bara ångande sex. Och på underliga vägar så stärks vänskapen mellan Floyd och Clark av otrohetsaffären.

Men redan i första avsnittet får vi se hur Floyd hittas död under udda omständigheter. Det är ett mordmysterium som skall lösas, och vi följer de två utredarna Donoghue Homer och Jodie Plumb. När Homer tror att han har hittat mördaren, med flera indicier som stärker hans misstankar, ser Plumb detaljer som talar emot den mest uppenbara lösningen på mordgåtan. Tack och lov blir DTF St. Louis inte heller en banal tävling mellan två rivaliserande mordutredare, utan låter de motsatta synsätten blandas och jämkas, samtidigt som vi tittare dessutom får inblickar i förhistorien som ibland verkar peka ut en skyldig, men andra gånger komplicerar relationerna ännu mer.

Det finns en del logiska luckor i handlingen, som hur först Floyd och sedan Clark på så kort tid blir så skickliga i teckenspråk att de kan dela sina innersta tankar så. De många gångerna som såväl Clark som Carol upprepar vilken hygglig kille Floyd är och hur mycket de gillar honom, känns ibland som manipulation för att vi åskådare skall tycka om och tycka synd om Floyd, men ibland också som att rollfiguren försöker manipulera sin motpart i scenen. Några dialoger och repliker är också övertydliga och upprepas litet väl mycket, för att verkligen hamras in. Det är litet konstigt, jämfört med andra scener där åskådaren får komma till egna slutsatser av ett sceneri eller text på en telefon. Just där används TV-mediet på sitt bästa sätt.

Det är intressant hur handlingen steg för steg avslöjar nya fakta i fallet. Att avslöjanden, misstankar och tvivel på misstankar kan komma i oordning känns verklighetstroget, till skillnad från ett tillrättalagt TV-manus. När man till slut får veta hur allt gick till så förstår man att det som såg ut som ledtrådar och skumt beteende hos de inblandade istället var slump, eller en dålig dag, eller något helt rationellt som man inte såg helheten av direkt. Det gör DTF St. Louis till en någorlunda originell TV-serie trots sina brister. Men det stora fokuset på bara Floyd och Clark och deras bromance, och hur familjerna kring dem blir oviktiga bifigurer, ger historien en sur eftersmak.

Heated Rivalry

De två bästa hockeyspelarna i varsitt rivaliserande lag ställs i press och TV mot varandra som hårda motståndare. Men ensamma i omklädningsrummet en dag börjar de prata och visa sig mänskliga för varandra bortom fiendskapen som media målar upp. Mer än så, nyduschade och fortfarande uppumpade efter matchen har de större intresse än så för varandra. I en tight scen rör sig deras fåordiga dialog närmare och närmare det där intima intresset som skulle kunna bli en svaghet om fler får veta om det. Men jo, killarna klickar och har ett intensivt sexmöte - första gången för den ene, inte för den andre men ändå något utöver det vanliga.

Jargongen i hockeyvärlden är hård, och den fortsätter in i sovrummet och blir till ett ständigt pågående gräl med undertoner av humor. "Fuck you!" och "Shut up!" är de vanligaste replikerna i den grabbiga relationen. Men det finns ett starkt band mellan killarna, och när månader och år går mellan att de ses igen håller de kontakten med SMS. Fast ingen får veta något om det. Att komma ut som homosexuell hockeyspelare skulle krascha karriären även om man är bäst på plan. Och även om den ene av dem, kanadensaren Shane Hollander, skulle klara sig någorlunda, skulle den andre av dem, Ilja Rozanov, värvad från Ryssland, bli rökt i sitt hemland. Bättre att hålla upp sin tuffa image.

Men det är inte alltid bara pang på rödbetan i gayvärlden, även om det är så för Hollander och Rozanov de få gånger de ses. Att homosexuell kärlek och förhållanden mellan två av samma kön måste hållas hemligt kan vara kittlande ett tag, men också tärande i längden. Serien Heated Rivalry ger också en inblick i ett förhållande mellan två killar som inte är lika macho, utan lär känna varandras personligheter, blir kära och inleder ett långtida förhållande. Som dock också måste hållas hemligt för världen och hockeyfansen, och det tär på dem, hur äkta kärleken än känns. Hur många lyxiga lägenheter och hurrande fans man har, är det tungt att behöva oroa sig för hat och förlorade chanser om resten av världen skulle upptäcka den kanske viktigaste sidan av en själv. Förutom många ångande sexscener mellan otroligt snygga och vältränade killar ger Heated Rivalry en fin inblick i hur spänningen i att behöva ljuga för omvärlden kan slå en kil mellan en själv och den människa som betyder mest i ens liv.

Spider-Man: Brand New Day

Förra Spider-Man-filmen var en episk utmaning där skurkar och Spindelmän från parallella universa sammanstrålade och kämpade. Den goda sidan vann, men till priset av att vår senaste och yngste Spider-Man glömdes bort av alla i hela världen. Men även om ingen känner Peter Parker längre, så finns han kvar i Queens och har fortfarande superkrafter och en vilja att bekämpa brott. Han syr ihop en ny dräkt och utvecklar teknik för att kunna skjuta nät. Snart är han ute på gatorna och stoppar brott, och världen lär sig ännu en gång att heja på Spider-Man.

Men efter att Spider-Man har stoppat enklare bankrån och andra elakheter på gatunivå i några år, kommer en starkare och farligare skurk till New York igen. En kapad militärtank är på väg mot högsäkerhetsfängelset, vilket är farligt nog i sig. Uppenbarligen är det bara upptakten till ännu vådligare planer, men att hitta hjärnan bakom allt är extra svårt den här gången. Den här personen verkar också känna till det om Peter Parker som alla andra har glömt, inte minst hans känslor för MJ. För även om hon inte minns honom så skulle Peter Parkers hjärta brista om något hände henne, vilket den okända förövaren har räknat ut.

Underliga saker händer även i Peters kropp. Spindelkrafterna blir starkare, så starka att de gör hans liv svårt. För ovanlighetens skull ser vi också hans ansikte och kropp täckta av blåmärken och sår efter de hårda striderna. Efter olika processer måste han lära sig att skjuta nät och svinga sig mellan skyskraporna på nytt, vilket adderar litet humor mitt i filmen. Litet oväntat har också grannkvarterets vänligaste Spindelman blivit bekant med New Yorks mest brutala privathämnare, The Punisher, mannen som hanterar varje problem genom att skjuta på det, och om det inte funkar så skjuta igen med större vapen.

Men motståndaren som de båda ställs inför har krafter av ett helt annat slag, och det leder till flera stora strider man mot man, där männen i fråga har sådan råstyrka att hela hus krackelerar, som det skall vara i en actionfilm. Men vår Peter Parker är ändå en hygglig kille. Han kan inte vinna genom att vara grymmast. Omtanke om människorna han möter är ändå en av hans viktigaste superkrafter. 

The Beauty

På en Balenciaga-visning börjar plötsligt en av modellerna att bete sig underligt. Hon bälgar i sig vatten och går sedan bärsärkagång, bland åskådarna och vidare ut på Paris gator. En insatsstyrka omringar henne, men innan de kan oskadliggöra henne exploderar hon i ett regn av blod och köttslamsor.

Liknande händelser rapporteras från London, Berlin, Venedig och andra orter. Ett par som verkar vara internationella modebrottsdetektiver kallas till platserna i tur och ordning, och får chansen att tala med obducenter på franska och italienska - glamouröst! Ledtrådar, även de officiella, kommer till dem på underliga vägar, även om den viktigaste informationen når dem bara aningen för sent.

Det finns en ny smitta i världen, som gör människor supermodellvackra. De som smittas blir yngre och snyggare - fast många av dem exploderar på snaskiga sätt efter en viss tid. Till den komplikationen fogas risken att bli avrättad av en seriemördare, utsänd för att eliminera dem som transformerats på ett icke-sanktionerat sätt - via sex. Man kan tycka att det borde vara ett större problem än vad vi får se, för alla de stackars föredetta jättefulingar som nu blir tjusiga har ju ett uppdämt behov av att få ligga, och alla möjligheter att få det att hända med sina snygga kroppar.

Spindeln i nätet för skönhets-smittan som kallas The Beauty är biljonären Byron Forst. I ett härligt koreograferat avsnitt mitt i TV-serien som också heter The Beauty får vi se hur transformationen påverkar honom. Han spelas först av Vincent D'Onofrio, som ju redan i sin stora kroppshydda är dansant och lättrörlig. När väl den har skalats av dansar hans nya jag fram, spelat av Ashton Kutcher på ett sätt så att man lätt kan se D'Onofrios drag som ett raster över minspelet. Mot honom står hustrun Franny Forst, genialt castad att spelas av Isabella Rossellini, vilken ju är en lysande skönhet utan att behöva vara ung och trådsmal. Deras gräl, liksom alla andra dialoger i serien, är banalt skrivna, men säger en del om vilka värden som står på spel. Vad är värdet i att kasta av sig alla spår av livet man levt, inklusive ansiktet man vant sig vid, för att bli jättesnygg?

Men för många är det just det som är drömmen. Fler och fler lockas av möjligheten att bli modellsnygg. Vi får se hur suget efter The Beauty smyger sig in även hos tonåringar, som själva inte ser hur unikt vackra de redan och längtar efter den oemotståndliga skönheten som skall förändra deras liv. Allt ackompanjerat av detaljerade splatter-sceneri varje avsnitt.

Parallellt med dessa scener ur "verkligheten" fläskar serien The Beauty på med nya teknologiska framgångar och företagskonspirationer på hög nivå. Det spretar i handlingen, och logiken är lämnad på efterkälken för länge sedan, men vi förstår att skönhets- och skräckelexperten Ryan Murphy vill lägga upp för en ännu mer rafflande säsong två. Mer splatter är att vänta!

The Lowdown

Lee Raybon driver en bokhandel och är också undersökande journalist - "truthstorian" kallar han sig själv, en sanningssägare som gärna vill rota i det smutsiga och undangömda. Senast skrev han en avslöjande artikel om familjen Washburn som har mycket offentlig och informell makt i samhället Tulsa, Oklahoma. Nu har familjens mer stillsamma och udda medlem Dale Washburn dött i vad som verkar vara självmord. Dock upptäcker Lee Raybon ett brev från Dale Washburn som får honom att misstänka att det pågått skumraskaffärer, och kanske var det inget självmord. 

När Lee Raybon börjar gräva i vad som har hänt och vilka som kan vara inblandade, hamnar han gång på gång i mycket farliga situationer, bland människor som inte drar sig för att använda våld mot någon som fått reda på för mycket. Redan i första avsnittet får han några rejäla omgångar med stryk och blir vittne till två brutala mord. Uppenbarligen är det mycket som står på spel, även om det länge är oklart just vad den underliggande konspirationen är.

Trots det brutala våldet och undertonen av hot lyckas serien The Lowdown hålla en allmän stämning av lättsamhet och humor. Det beror mycket på huvudrollsinnehavaren, Ethan Hawke, som i sina rappa meningsutbyten med vänner, partners och fiender kan vara rejält fräck och skämtsam men aldrig tappa undertonen av allvar, och heller inte blir en sorglig figur trots alla snytingar till motgångar som han får ta emot gång på gång.

Något annat som serien lyckas med är att hålla uppe intresset under de många invecklade turer som utredningen tar. Personer är insyltade med andra personer på överraskande sätt, och någon som verkar som hjärnan bakom allt kan vara i händerna på någon mycket mer mäktig och mycket mer illvillig.

Serien är full av kända och skickliga skådespelare; Kyle MacLachlan, Keith David, Jeanne Trippelhorn, Tim Blake Nelson, Graham Greene - och Tracy Letts, vi befinner oss ändå i Osage County. Alla fyller sina roller väl, och samspelar som om de aldrig någonsin varit utanför Oklahoma. The Lowdown bygger på skaparen Sterlin Harjos minnen av Tulsa-journalisten Lee Roy Chapman, och även om historien är ren fiktion och Chapmans familj säger att de inte känner igen sin släkting, märks det att historien är grundad i människor och händelser som är vilda och röriga men trovärdiga. En andra säsong är redan på gång, och vi kan bara hoppas att den blir lika bra.