måndag 30 september 2019

Ad Astra

Det är till största delen positivt att filmmakare (och biopublik) inte automatiskt ser rymdskepp som en anledning att dra ned förväntningarna på personskildringarna och psykologisk utveckling. Att spela astronaut är inte oförenligt med att ha ambitioner som karaktärsskådespelare, och nu var det Brad Pitts tur, efter Sandra Bullock, George Clooney, Matthew McConaughey och Ryan Gosling. Men litet grand känns det tyvärr som att Ad Astra har några rutor den vill kryssa i, och medan den gör det tappar den bort viktig logik på flera plan som verkligen hade behövts.


En av rutorna är "gammal är äldst". Brad Pitt är inte längre någon ungdom, och ännu äldre blir förstås hans far och faderns kollega, vilka är viktiga bifigurer. Det för det goda med sig att vi får se lysande gamla skådespelare som Tommy Lee Jones och Donald Sutherland, men tyvärr i roller som är små och i det viktigaste ögonblicket pinsamt illa skrivna. En annan ruta är att visa intensiv ensamhet, i rymden likväl som på jorden, och det görs genom litet väl pretentiös voice-over av den blasérade huvudpersonen Roy McBride (Pitt).



Ofta känns det som att regissören James Gray går tillbaka till auteur-rollen från nittonhundratalets mitt, med passager som känns som utvikningar, som nödropet från ett annat skepp, och scener som tillför en känsla av en förändrad värld, som de konstiga och stressande projektionerna på väggen i det Comfort Room dit Roy förpassas. De ambitionerna gillar jag verkligen, och ännu mer de storslagna scenerierna, vackra och ödsliga på samma gång. Det gäller färden genom månlandskapet, det röda dammet som ligger över de folktomma gångarna i den underjordiska Mars-basen, rymdskeppet Cepheus vars interiör för tankarna till filmen 2001, och alla scener i rymden. Men i så gott som alla mänskliga interaktioner måste jag häpna över hur konstigt folk beter sig, och de sista scenerna är så generande att det är oförlåtligt. Jag skall göra mitt bästa för att bara komma ihåg det vackra fotot av Hoyte Van Hoytema.


lördag 28 september 2019

Girl, Woman, Other av Bernardine Evaristo

Det är premiärkväll. Ammas pjäs skall spelas på National Theatre i London. Det är stort! Att spelas på en tung kulturinstitution, med nationens ögon på sig. Amma har kommit en lång väg från de glest besökta pjäser hon satte upp med vännen Dominique i deras Bush Women Theatre-kompani. Nu är det förstås inte bara att luta sig tillbaka och njuta av framgången. Tillsammans med oron inför hur pjäsen skall tas emot, molar frågan om hon har sålt ut sig nu när hon omfamnats av etablissemanget. Inte minst har hon förstås gamla vänner som tjatar om det, i synnerhet Sylvester, om vilken hon dock vet att han får månatliga utbetalningar av sina välbärgade föräldrar.

Kapitlen i boken Girl, Woman, Other är ett fyrtiotal sidor långa och fokuserar på en person i taget. I Bernardine Evaristos flytande prosa (aningen experimentell, utan punkt och stor bokstav men ändå mycket lättläst) är det just lagom för att man skall komma människorna in på livet; livshistoria, plågsamma minnen, vägen till den de är nu, mindre smickrande personlighetsdrag. Där finns händelser och känslor man kan känna igen, där finns många levnadslopp som skiljer sig skarpt från ens eget, men för varje huvudperson är engagemanget lika djupt och sympatin lika stabil.

Berättelserna är sammansatta i triptyker av nästan samma struktur: först en huvudperson, sedan hennes dotter eller mor, sedan en väninna. När jag har läst färdigt om Amma, hennes rappa dotter Yazz och väninnan Dominique vill jag inte lämna den gruppen av fascinerande kvinnor. Men lika snart är jag fördjupad i Caroles historia: Carole som med hårt arbete tog sig bort från förorten och nu bokstavligen svävar över London på marmorgolv och höga klackar som vicepresident i en bank. En blänkare här och där låter oss se hur de olika huvudpersonernas liv är sammanknutna; uppenbart genom kvällens teaterpremiär, men också via djupare band som uppdagas efter hand för såväl läsare som kvinnorna själva.

Gemensamt för så gott som alla i boken är att de har rötter i Afrika, mer eller mindre nära i tiden och därför mer eller mindre mörk hudfärg. Fördomarna mot dem har sett olika ut under seklets gång, och alla har haft olika vägar för att hitta "sin" grupp och sin identitet. Och till det visar Evaristo lika tydligt hur en person som är diskriminerad själv kan förtrycka och vara fördomsfull. Ammas far kämpade för ekonomisk rättvisa tillsammans med socialisterna, men förväntade sig att bli uppassad av kvinnorna hemma och skrattade åt homofoba skämt på TV:n. Alla dessa motstridigheter inom samma människa, mellan vänner och mellan människor man inte vill förstå, plockar Evaristo upp och gör till en smidigt flytande historia full av humor och medmänsklighet. Nej, hon har inte skrivit ett politiskt verk där intersektionalism skall förklaras och hype:as. Nej, hon har inte skrivit fjorton berättelser där alla får en dos av multikulturalism eller genderfluiditet för att surfa på tidsandan. Bernardine Evaristo har skrivit en inkännande bok om ett drygt dussin människor, alla viktiga, alla med sorger men också med någon eller några som hjälpt dem vid ett viktigt tillfälle i livet, vilket är ett viktigt budskap: att se och hjälpa andra när man själv kan. Men framför allt är boken mycket underhållande, så att jag ofta satt och skrattade högt på tåget, och ville veta mer om människorna och också läsa många fler böcker av Bernardine Evaristo.

torsdag 26 september 2019

Petter Bergander Trio på Fasching

Spelningen på Fasching sammanfaller med releasen av nya skivan Kierkegaard's Waltz, och med födelsedagen för frontmannen själv - hurra! Sättningen i trion har ändrats litet från förra och jättebra skivan The Grand Dance: med Petter Bergander på piano och Robert Mehmet Sinan Ikiz på trummor finns nu Eva Kruse på kontrabas, ett utmärkt tillskott. Första låten heter som skivan, Kierkegaard's Waltz, och de välkomnande melodierna och den organiska jazzklangen lovar gott inför konserten.


Ja, låtarna vi kommer att få höra kommer att variera i tempo och sväng, men den fina sammanhållningen mellan triomedlemmarna är konstant. Lyttelä Paradise är ett stillsammare verk med återkommande sakrala klanger, men raskt följs den av Raving at The A-Train (The A-Train är en klubb i Berlin) där de hetsiga rytmerna ger en nästan tropisk känsla. Låten Inte som dom andra är bland annat annorlunda för att Petter Berganders fru började skriva en text till den, ett pågående arbete som skulle vara intressant att höra resultatet av. Låten som spelas innan paus är vid en hastig lyssning ett urklipp ur ett ordinärt modernt jazzliv men med tungt drivande bas och trummor som pressar upp energin.


Första låten efter paus, Cliff Jump, har en lekfull takt som de skickliga musikerna fritt leker vidare med. I nästa stycke, My Simple Song, börjar den fina melodin snyggt i basen och fortsätter sedan ut i hela trion. Den är lika stillsam som den nästa, The Return of the Afghan Boy, men ännu mjukare och vilsammare är den trumlösa låten som följer: Rapids Mountain översätts till ett svenskt ortnamn och det är där Petter Bergander bor. The Grand Dance med sin sköna sjutakt lät tuffare och starkare än på skivan och med ångan uppe efter den protesterade publiken mot att det skulle vara sista låten! Så vi fick en mjuk avrundning med One Night At Fasching från nya skivan. Bra att Petter Bergander Trio finns och gör både skivor och konserter.

tisdag 24 september 2019

High Life

Idag är rymdfärder högteknologiska precisionsverk, med en besättning av noggrant tränade och uthålliga individer. Filmer som Alien har visat en framtid där rymdresor är rutin med slitna skepp och blasérad personal. Vad High Life visar är något som tycks ligga mitt emellan de polerna, och det sätter en stämning av oro från de första scenerna. Där finns en bebis på skeppet. Den lär inte ha varit med om den fysiskt smärtsamma accelerationen upp från jordytan, så hon borde ha fötts under färd. Från skeppets utsida nynnar och tröstar Monte medan han lagar en panel. De två verkar vara ensamma på skeppet, men vi ser flashbacks till andra som verkar hemtama i de underliga korridorerna och rummen.


Jag är beredd att lägga åt sidan mina vanligtvis höga krav på teknisk realism för en film som fokuserar på människans villkor, men det visar sig efter hand att omständigheterna och förutsättningarna är någorlunda väl genomtänkta. Dock är det fortfarande inte uppdraget och vetenskapen som är det viktigaste i filmen, utan vad som händer mellan människorna under åren som går.


Skeppet befolkades med brottslingar som genom resan hade en chans att göra en insats för mänskligheten och komma hem som hjältar. De flesta är ungdomsbrottslingar med inre aggressioner och dålig impulskontroll, så läkaren Dibs fyller på lugnande medel i vattenomloppet. Och hon experimenterar även med halvartificiell befruktning på ungdomarna, i de flesta fallen mot deras vilja. Man kan argumentera för att barn som föds på generationsskepp inte har sämre omständigheter än de flesta barn som föds på jorden, men att sätta liv till världen på den här begränsade ytan, med de här skadade människorna, känns ytterst grymt.


Nu är Monte ensam med lilla Willow. Det är en fröjd att se hur fint han tar hand om henne och glädjer sig över hennes små framsteg. (Bebisen är en fantastisk motspelare i filmen!) Men vi anar också frustrationen över de oundvikliga gånger då hon bara skriker högt och han vädjar om att hon skall sluta. Scenerna mellan Monte och Willow är det allra bästa i filmen: två människor som är ensamma med varandra i en ytterst begränsad miljö, varav den ena inte känner till något annat och den andre vet hur utlämnade de är.


High Life hade vunnit på att dra ned på de många utförliga inseminationsscenerna, även om jag kan tänka mig att regissören Claire Denis ville visa att vi tar med oss våra känslor, kroppar och kroppsvätskor ut i den sterila rymden. I filmen finns många minnesvärda detaljer, som den halvruffiga trädgården på skeppet och hur Dibs står i ett hörn med högt luftutblås och låter sitt långa, långa hår fladdra. Men viktigast av allt är omtänksamheten och den växande klokheten hos Willow och Monte.



lördag 21 september 2019

Nemesis Games av James S.A. Corey

När boken Nemesis Games börjar håller alla på att återhämta sig efter händelserna i Cibola Burn. Rocinante gicks hårt åt och ligger inne för lagning hos Fred Johnson på Medina Station nära Ringen. Reparationerna kommer att ta 28 veckor. Det ger besättningsmedlemmarna en chans att ta ledigt och hälsa på sina närmaste. Ja, det är egentligen bara Alex som själv väljer att resa tillbaka till Mars; Amos får ett sorgebud från Jorden och Naomi en vädjan från människor hon hållit ifrån sig i åratal.

Med Amos, Alex och Naomi tillbaka där de kom ifrån blir det några intressanta tittar in i deras bakgrundshistorier. Men så börjar fler och fler underliga och möjligtvis farliga händelser att uppdagas, även inför ögonen på Holden som är kvar hos Rocinante. Snart dundrar handlingen loss i det som jag gillar minst med The Expanse (som jag ändå gillar starkt oavsett detta); politik och maktkamp mellan de olika spelarna i solsystemet. Och strax efter kommer det jag ogillar mest av allt; meningslös förstörelse i stor skala som en kraftmätning och ett sätt att skrämma andra till lydnad.

Under störra delen av boken är alla fyra i Rocinantes tighta team separerade, inlåsta i situationer de inte har någon kontroll över, vilket kan kännas lika frusterande för en läsare som för personerna ifråga. Det är intressant att se att de i tvetydiga ögonblick tänker tillbaka på sina kollegor: "Hur skulle Naomi ha reagerat nu?" "Vad skulle Amos gjort nu?" Till de sista tvåhundra sidorna har de fått någorlunda överblick och styrfart i sina respektive situationer, och man kan börja hoppas på att våra favoriter kan återförena sina krafter. Men även om de gör det, utvecklas katastrofen i deras närområde och oberoende spelare hotar med större slag. Allt detta sker för att de senare tror att de kan bortse från Ringen och dess inverkan... men när de tror de begår det ett stort misstag.

Fler böcker av James S. A. Corey:
Leviathan Wakes
Caliban's War
Abaddon's Gate
Cibola Burn

torsdag 19 september 2019

Kosmologiska pilar på Bonniers Konsthall

Bonniers Konsthall har flera gånger gjort utställningar med verk som utforskar vetenskap och framtida sätt att leva. Därför känns det inte taget ur luften att höstens stora utställning Kosmologiska pilar har science fiction-tema, även om resultatet spretar och en del konstnärer lyckats bättre än andra. Mitt intryck är att de av konstnärerna som sedan länge varit intresserade av SF och spekulationer om framtiden får till mer tankeväckande och nyanserade verk, medan andra som inte har en uppfattning om hur mycket som redan har tänkts och testats i böcker och filmer faller i gamla fällor eller använder SF-byggstenarna som en kul detalj.


Det är en bit in i utställningen som jag hittar de mer givande verken. Caroline Mesquita har skapat stora robotdelar (en del dyker upp längre bort i salarna), bland annat en enorm hand. I en film ser vi hur de mekaniska delarna får eget liv, rör sig på mystiska sätt och bultar sin skapare blodig. Det påminner mig om en mardröm jag hade som barn, där robotar hämnades på människor för att det gjorde ont när vi byggde dem. Skapelsen som vänder sig mot sin skapare har vi ju ofta sett, med olika motivation för varför den skapade slår tillbaka.

I en gång sitter collage skapade av Agnieszka Brzezanska med titeln Kobayashi Maru hämtad från Star Trek. De består av abstrakta geometriska former i tydliga men dämpade färger, fast vi ser att verken är placerade ovanpå fotografier som visar mindre harmoniska bilder; miljöförstöring, nedskräpning och annat oroväckande. Kan vi gå in i en positiv framtid genom att bara täcka över och glömma det som är dåligt på vår jord?


Konstnärsduon Allora & Calzadilla har skapat en berättelse om (av) papegojorna som lever i närheten av det stora rymdteleskopet i Arecibo i Puerto Rico. Papegojorna frågar varför människorna söker tecken på intelligens i rymden, när de har missat att kommunicera med de kloka papegojor som lever precis intill dem. För att vara samproducerad med Ted Chiang är texten litet banal, men det är en skön känsla att sitta omgiven av stora skärmar som visar djungel med några få utströdda tecken på mänsklig aktivitet. "You be good. I love you."


Utställningens största behållning är den 48 minuter långa filmen Geomancer av Lawrence Lek om en vädersatellit som tar sig mot jorden för att få skapa konst, trots att det är olagligt och den riskerar att förstöras. Chansen är liten att man kommer till visningen just när filmen börjar sin loop, själv kom jag in mitt i men stannade med glädje kvar i de obekväma stolarna för att se historien i felaktig ordning. Filmens CGI är skönt artificiell och låter en leva sig in i ett Singapore år 2065 med en neo-retro-futuristisk känsla. Vi ser inga människor utan öde miljöer befolkade och styrda av AI:n; en Go-turnering på ett översvämmat hav, salar med blippande informationsskärmar och luxuriösa miljöer i marmor, glas och sammet i dämpade färger. Handlingen flyter långsamt fram i dialoger mellan vårt AI och andra AI:n under hennes glidning mot jorden.

Modeller av månytan, herbarier av framtida växtarter och större verk med större ambitioner i rymd och tid hjälper till att göra utställningen Kosmologiska pilar på Bonniers Konsthall underhållande; mer avkopplande än tankeväckande men det är bra på sitt sätt.

Länk till Bonniers Konsthalls sida om Kosmologiska Pilar


tisdag 17 september 2019

The Little Hours

Decamerone skrevs på 1300-talet, då digerdöden grasserade i Europa. Tio personer som flytt undan pesten berättar under tio dagar tio historier för varandra. Vad pratar man om när döden flåsar en i nacken? Alltsomoftast om spännande saker, listiga kupper, sex och otrohetsaffärer, fräcka flykter från förargade äkta makar, burdusa skämt. Filmen The Little Hours väver samman två av historierna och spelar upp dem år 1347 i Garfagnana i Toscana, men med helt modernt språkbruk och attityder. Det är helt realistiskt och skönt anakronistiskt på samma gång. De repliker vi uppfattar som gammaldags och högtravande idag var ju naturliga vid tiden den skrevs, eller borde åtminstone ha varit det när de uttalades.


Så vad vi ser är nunnor i ett kloster som tvättar kläder och sköter om den lurviga åsnan, men som far ut i osande svordomar mot trädgårdsmästaren som sneglar på dem, och festar på rummet som busiga flickor i en high school-komedi. Från ett annat slott i Toscana kommer Massetto springande, på flykt från husbonden Bruno som inte kommer att se milt på mannen som legat med hans fru. Den snälle fader Tommasso hjälper Massetto till den lediga platsen som trädgårdsmästare i klostret, och uppmanar honom att spela dövstum för att undvika trubbel. Som om det skulle hjälpa bland de halvgalna unga nunnorna! Det är inte bara ren pilskhet som får syster Fernanda och väninnan Marta att närma sig den stilige unge mannen, men lust och nyfikenhet driver både syster Ginevra och syster Alessandra att smyga efter honom, mer eller mindre klumpigt.


Komedin i The Little Hours kommer fram på så många plan, och scenerna tar väl vara på alla möjligheter. Där finns det roliga i att ett par unga nunnor svär och röjer om utan att abbedissorna och de gamla fromma nunnorna märker ett dugg; Massettos halvt plågade, halvt lyckliga min när kvinna efter kvinna fumlar efter hans kropp; det moderna språkbruket med ironi och rappa kommentarer till vad som sägs; Brunos eviga malande om framgångar och motgångar i kampen mot Guelph som får hans fru att sucka och flirta ännu mer vågat med Massetto; och ännu fler överraskningar under berättelsens gång. Alla skådespelare i de större rollerna är kända från TV-serier i helt andra sammanhang och det är litet extra roligt att se dem komma samman och göra medeltiden så underhållande som den faktiskt var för människorna som levde då.


söndag 15 september 2019

Night Boat to Tangier av Kevin Barry

På färjeterminalen i Algeciras sitter två gubbar och snackar. Det är den sortens snack man kan höra från semesterfirande britter eller irländare vid grannbordet en solig dag: välformulerat skitsnack om smått och stort, en svada som flyter på och studsar mellan vana diskussionspartners. Det som sägs kan vara viktigt och ändå inte, pratandet är underhållning i sig själv och får tiden att gå.

De båda irländarna, Maurice Hearne och Charlie Redmond, är litet över femtion och rejält slitna av livet. Drogsmuggling är vad de har levt av, i perioder av mer eller mindre lycka. De låter roliga men lurande fara genomsyrar vad de säger och gör. Nu tycks de vara på plats, bland de andra luggslitna eller ungdomligt naiva besökarna, för ett gott syfte: att hitta Maurices dotter Dilly som de inte sett på tre år. Hon kan vara på väg in, eller därifrån, på en båt som går till Tangier, eller kommer därifrån. Det är lätt att börja tvivla på om hon finns på riktigt eller om hon är ett alibi för andra smuggelaffärer.

Snacket går mellan Maurice och Charlie, i tillbakablickar till deras bräckliga vänskap, svek, bråk, fiendskap. Främst följer vi Maurice och hans tid med Karima, och så hans tid med hustrun Cynthia och dottern Dilly. Ja, hon finns på riktigt, men är hon här och i så fall varför? Efter hand ger boken ordet till Dilly och Cynthia, men otillräckligt, och de blir aldrig mer än tvådimensionella bifigurer. Främst följer boken alltså Maurice, och Charlie som en mörkare skugga, och den andra mörka skuggan som följer Maurice och tidvis kramar i honom en ångest som han inte kan hantera. Men trots detta blir inte han heller till en hel personlighet. Boken Night Boat to Tangier är som Maurices och Charlies liv: ett käftande som inte betyder något, två gubbar som sitter och knappt märker hur livet glider bort framför ögonen på dem, två liv som i stort sett slösats bort utan resultat.

fredag 13 september 2019

Askungen på Operan

Stackars Askungen! Hennes mor dog för länge sedan och nu lever hon som hunsad piga åt sin styvfar och hans döttrar. Men hon har ändå hjärta nog att hjälpa en tiggare som besöker familjens affär, Don Magnificos Emporium. Passopp, för den där tiggaren var i själva verket den förklädde Alidoro, filosof och vän till prinsen Don Ramiro som just kommit till trakten. När nu Don Ramiro går i giftastankar vet Alidoro att det inte bara är skönhet utan en kärleksfull personlighet som krävs för ett lyckligt äktenskap, och nu vet han att det i Don Magnificos hem finns just en sådan ung kvinna.


Leken med dolda identiteter fortsätter när Don Ramiro låter sin tjänare Dandini spela prins och själv håller sig i bakgrunden som betjänt och betraktare av de möjliga fästmörna. Åh, som Dandini utnyttjar situationen; sprätter fram på de röda mattorna, skickar den förnärmade Don Ramiro på banala uppdrag och solar sig i uppvaktningen från äktenskapskandidaterna. Och kandidaterna det gäller är Don Magnificos döttrar - dock inte den tredje, Angelina/Askungen, som sägs vara död, utan bara hennes ivriga styvsystrar.


Dock har Don Ramiro hunnit sjunga en stark och vacker aria, och efter det hör vi en lika stark och vacker aria från Askungen, vars röst har fått kraft efter de blyga sångerna hon sjöng i operans början. När de två möter varandra, båda okända för varandra, dras de till varandra i ömsesidig attraktion. Men Askungen har inte fått följa med till slottet för vidare uppvaktning, så hur skall det kunna gå bra för deras kärlek?


Inte en gudmor med ett trollspö, utan åter den kloke filosofen Alidoro hjälper Angelina att klä upp sig och komma till prinsens slott. Och när hon kläs upp i den vackra klänningen, mörkblå som natthimlen täckt med gnistrande stenar i svart spets, då är det verkligen magiskt och rörande, liksom alla andra gånger före och efter som hederliga män stiger in och försvarar Askungen mot sin elaka styvfamilj.

Kungliga Operans och regissör Lindy Humes uppsättning av Rossinis Askungen är fantastiskt underhållande, i scenografi, musik och framförande från alla inblandade. Don Magnificos Emporium är ett fascinerande tittskåp i två våningar, kläderna är skönt färgstarka, Dandini och hans motspelare använder sig fullt ut och litet till av humorn som finns i librettot. Den vackra och roliga musiken pryds av huvudrollernas komplicerade arior som sjungs väl - och framför allt med stark känsla. Michele Angelini fyller rollen som Don Ramiro ypperligt, för även om han sjunger så inlevelsefullt att han nästan rusar från orkestern ibland så är hans känslor så äkta att vi självklart önskar honom kärlek och lycka. Lika ledigt och fint sjunger Dara Savinova Askungens roll, en flicka som har behållit sin vänlighet och värdighet när människor har behandlat henne illa. Askungen på Kungliga Operan är ett sant nöje att se!

Länk till Operans sida om Askungen


onsdag 11 september 2019

Once Upon a Time... in Hollywood

Visst har namnet "Hollywood" och alla bilder det bär med sig en strålglans än idag, men för sådär femtio år sedan var filmstaden ännu mer gyllene. Men inte för alla, förstås, till exempel inte för dem som varit stjärnor en gång men nu är på väg ut i glömskan via allt mindre och sämre roller. Rick Dalton börjar inse att han är en av dem; efter att hans Vilda Västern-serie lades ned får han återkommande engångsroller som skurk i nya TV-serier. Men han har fortfarande en fot i filmvärlden, och minst lika viktigt är att han har ett hus i Hollywood Hills. Och så sin pålitlige stuntman och numera alltiallo och chaufför, Cliff Booth.


Året är 1969 och i soliga Kalifornien dyker det upp fler och fler hippies. "Tune in, turn on, drop out", prova på en ny, friare livsstil! Det finns en hel del gurus som gärna samlar nyfikna och vilsna ungdomar kring sig (och allra helst snygga flickor) och en del av dem måste ha varit destruktiva, men tack och lov var inga lika brutala som Charlie Manson. Han glider förbi i en tidig scen, Cliff gör ett underligt återbesök på ranchen där Mansons "Familj" bor, och Rick Dalton bor granne med Sharon Tate.


För några år sedan gjorde Quentin Tarantino den obehagliga och sannerligen hatfyllda filmen The Hateful Eight. Med Once Upon a Time... in Hollywood knyter han istället an till sina kontrafaktiska filmer Inglourious Basterds och Django Unchained, där historiens förlorare tar hämnd på sina plågoandar i katharsiska ultravåldsorgier. Men innan det vill han kliva in i auteur-rollen och låta filmen spreta ut i avstickare och stämningssättande scener som bara indirekt driver handlingen framåt. Vi får följa Cliff Booth när han kör bil på Los Angeles motorvägar till tidens musik - säkert är det stunder då han mår bra, och det är skönt att leva sig in i farten och friheten. Vi får också följa Sharon Tate då hon går på en biograf som visar hennes senaste film, när hon får njuta av att se sig själv och se andra se henne själv på vita duken.


Vad gäller Rick Dalton känner han för närvarande inte lika stor framgång. Vid samma tidpunkt är han på en filminspelning, ännu en western där han är skurk. Det är ändå en fröjd att få se Dalton gå omkring i de realistiska kulisserna och prata med sin ljuvligt lillgamla motskådespelerska. När vi får se filmen han spelar in är det (först) utan synliga kameror och scenbyten; sömlöst och snyggt ljussatt som en perfekt dröm; en hyllning till hur film kan vara sannare än verkligheten.



Filmen är nästan tre timmar lång, och en del kritiker har önskat sig hårdare redigering. Men då skulle förmodligen våldet tagit proportionellt större plats i Once Upon a Time... in Hollywood, och det vore synd. Jag är glad att Tarantino låter miljöerna och framför allt personligheterna komma i fokus. Det är inga djupa personporträtt som skapas; vi får en onödigt förlöjligande bild av Bruce Lee, slipper se för mycket av Manson och Polanski, och vi får lära känna Rick, Cliff och Sharon genom deras handlingar under ett par ytterst signifikanta dagar i deras liv.


måndag 9 september 2019

My Sister, the Serial Killer av Oyinkan Braithwaite

Ayoola designar kläder som sitter perfekt på henne, och är så snygg att alla män tappar förståndet när de ser henne. Men nu är det hennes syster som berättar historien, Korede, som alltid levt i skuggan av Ayoola men hjälpt sin lojala lillasyster när hon hamnat i knipa. Och det är inte vilka små knipor som helst. Än en gång har Ayoola dödat en av sina pojkvänner och behöver Koredes hjälp att göra sig av med kroppen och städa upp. Inte den här gången heller tror Korede på att Femi attackerade Ayoola, men hon väljer ändå att skydda sin syster från polis och fängelse.

Desto roligare är scenerna från Koredes arbete som sjuksköterska; de andra sjuksystrarna skvallrar och retar henne och städarna slarvar med hygienen både hos sig själva och på sjukhusgolven. Dagarnas ljuspunkter är varje gång Korede får chans att prata med läkaren Dr. Tade Otumu, klok och vänlig och dessutom stilig och charmant. Ja, Korede är förälskad i honom... men självklart kommer Ayoola på besök till sjukhuset och Dr. Otumu faller som en fura för henne. Det skär inuti Korede. Särskilt när hon tänker på att det snart kan bli Ayoola som skär i Tade, på riktigt. Vad kan hon göra för att rädda mannen utan att förråda sin syster?

Oyinkan Braithwaites historia är rapp och full av komik, och det är ett nöje att läsa den även om man lider med Korede. Inget ursäktar Ayoolas mord, men i tillbakablickar på den grymme fadern går det att utläsa hur hennes förvridna syn på män och kärlek har uppstått. Vi kan också hinna sucka över hur den kärlekskranke Tade inte egentligen ser bortom Ayoolas sköna uppenbarelse, inte lär känna henne på riktigt, utan gång på gång har överseende med hennes själviska beteende. My Sister, the Serial Killer är ingen djup historia men grymt underhållande att läsa.

lördag 7 september 2019

Amy Simon Damaged på Wetterling Gallery

Besökaren möts av flickansikten, tretton gånger om samma bild fast inte helt samma. Bilderna är
framställda i grisaille-teknik, där en och samma färg används för att skapa konturer och skuggningar. Flickan tittar ut på oss i gråtoner, sepia, med dragning åt orange eller lila.

Fotona är hängda med visst avstånd från varandra, så man kan inte närstudera två av dem på samma gång. En hastig överblick låter en tro att bilderna är exakt lika varandra. Men de är ju skapade för hand så det kan de inte vara. Kan man se skillnaderna eller är de osynliga för blotta ögat? Jo, vissa skillnader går att peka ut: Rosetten i håret är tydligare i vissa bilder, svagare i andra. Detsamma gäller för mönstret på blusen, och även ärret på kinden som är en delförklaring till utställningstiteln Damaged.

Men ibland när jag tänker att jag har hittat en skillnad mellan två tavlor, går jag tillbaka och jämför och ser att det var min inbillning. Det får mig att fundera över det meditativa i att betrakta de tretton tavlorna; att se skillnader, att inte se dem, att se likheten, att föreställa sig ursprungsfotot, att tänka på flickan på bilden. Det i sin tur får mig att fundera på det meditativa i att teckna bilden tretton gånger, som konstnären Amy Simon har gjort. Hur var det att ta sig an en ny bild? Var det slump att något streck hamnade annorlunda eller inte blev lika svärtat, så att den nya bilden blev litet olik de tidigare? Kunde en avvikelse i början av tecknandet påverka resten av utförandet?

Mest fascinerande är att flickans uttryck, som från början är en tekniskt svårfångad blandning av oro och osäkerhet, i en del avbildningar mjuknat till lugn och någon gång nästan till en världsvan distans till världen framför flickan. En spets på ögonbrynen, en vinkel på ögonlocken, munnens bredd. En ytterst liten detalj kan göra stor skillnad.

Länk till Wetterling Gallerys sida om Damaged


torsdag 5 september 2019

Babylon Berlin

Hur känns det att dansa hela natten, skynda hem och blaska av sig och sedan raska vidare för att tävla om dagens jobb med andra desperata arbetssökande? På båda platserna hjälper det Lotte att hon är söt, och hennes tjänstvillighet lönar sig: på polishuset får hon ett otäckt men stadigt uppdrag att klassificera fotografier från mordplatser. Året är 1929 och platsen är Berlin, Weimarrepubliken, en plats och tid ryktbar för den hisnande inflationen, politisk oro och ett fantastiskt nöjesliv. TV-serien Babylon Berlin låter oss komma människorna nära och med dem känna längtan efter att dricka, dansa och roa sig och för några timmar glömma att man bor i kalla, trånga och smutsiga lägenheter.


Många, väldigt många har det knapert medan andra lever väl eller mycket väl. I polishuset arbetar poliser och utredare med stadig inkomst och trygga hem. En av dem är Gereon Rath, kriminalkomissarie utlånad från Köln på ett privat motiverat specialuppdrag hos sedlighetsroteln. Oj, den roteln har mycket att göra i en tid där sträng moral bryts mot normbrytande levnadskonstnärer med en vilja att leva för fullt och prova allt som bjuds. Det dansas inte bara i det ståtliga danspalatset Moka Efti, där pågår också en avancerad koppleriverksamhet i källarrummen. Den ambitiösa Lotte, evigt ung och osårbar som man är i den åldern, ser det inte som konstigt att i hemlighet tjäna några mark där om natten och på dagen aspirera på att bli polisassistent.



Brott, brottsnätverk, och flera en konspirationer på nationellt och internationellt plan korsar varandra; motarbetar och flyter in i varandra så att tråden som Gereon Rath nystar upp drar in honom och hans medarbetare i något större och farligare än vad det först verkade som. De som leder brottssyndikaten och konspirationerna håller den nitiske polismannen i sitt sikte, men efter hand visar det sig att det inte bara är de kriminella han behöver se upp för, utan även vissa av kollegorna i poliskåren.



Som sagt är det en politiskt orolig tid. Det är lätt att förstå varför massor samlas till demonstrationer för bättre levnadsvillkor - hur kan det vara så att några lever i paradvåningar medan andra kämpar för brödfödan varje dag utan chans till något bättre? Kommunisterna samlar många i sina led, men litet i skuggan samlas också nationellt sinnade män med revanschlust efter (första) världskrigets nesliga utgång. Som tittare rycks man med i stämningen när människor längtar efter att samlas i grupp och åstadkomma något, särskilt när det gäller att dansa sig rusig tillsammans när den hypnotiske sångaren Psycho Nikoros sjunger på Moka Efti.


Musik och miljöer är perfekt skapade och utvalda för serien. Miljöerna - gator, interiörer, statister - är realistiska in i minsta detalj, men tack och lov utan att dra fokus från handlingen. Musiken är däremot eggande och skönt anakronistisk. I bakgrunden spelas sånger av Bryan Ferry i tidstypiskt arrangemang, och i ett avsnitt står den tidlöse romantikern själv på scenen på Moka Efti.


Från första början vet vi att mycket står på spel, men i de sista avsnitten stiger spänningen ytterligare. Kommer våra huvudpersoner att klara sig? Vad som än händer kan det inte bli något helt lyckligt slut. Men det var ändå värt det att leva med dem under några intensiva veckor i Weimarrepubliken.


tisdag 3 september 2019

10 Minutes 38 Seconds in This Strange World av Elif Shafak

Leila är död, mördad, bortslängd i en container. Ännu ett tag finns dock Leila kvar i hjärnan medan den tynar bort. Doftminnen triggar längre scener och berättelser ur Leilas liv, och även från tiden innan hon föddes: mamman, andra hustru till en äldre man och pressad till att föda barn åt honom. Under större delan av sitt liv har Leila levt som prostituerad i Istanbul, men innan det levde hon i en mindre by, även då trängd mellan omvärldens påbud och fördömanden, och skamfullt tafsande händer.

I sitt liv utanför "anständighetens" gränser har Leila ändå haft äkta vänner och till och med äkta kärlek - fem äkta vänner, som blivit hennes riktiga familj. Ett par av vännerna lever även de i samhällets utkant, och vi får läsa om deras väg till Istanbul i snabba sammanfattningar när vi läser om hur de möter och blir vänner med Leila. De flesta av dem har också knuffats till sina platser av våld, rasism, kvinnohat och en motvilja mot dem som är annorlunda. Ingen av berättelserna går egentligen utanpå något vi västeerländska läsare känner igen såväl från inhemsk som utländsk historia, men till Turkiet kan författaren Elif Shafak inte återvända då hon hotas med fängelse för att ha "förolämpat Turkiet".

Maträtter, byggnader, gator och sedvänjor beskriver Turkiet och i synnerhet Istanbul, en miljö annorlunda än den jag lever i. Men personskildringarna och språket är inte så rika och nyanserade som de hade kunnat vara. Säkert uppskattar många Elif Shafaks raka sätt att berätta sin historia, men för mig blir det inte så mycket att ta fäste i och fundera vidare på. Jag är ändå glad att få ha hört historien om Leila och hennes vänner, och den gemenskap de hade i livet.

söndag 1 september 2019

Eugen Onegin på Operan

Långt ute på landet sysselsätter sig systrarna Tatjana och Olga så gott de kan. Tatjana försjunker i de världar och liv som böckerna kan berätta om. Och just idag har den gode grannen Lenskij med sin vän Eugen Onegin som är på besök från staden. Vilken stilig och världsvan man! Tatjanas känslor hakar i allt hon vet om romantik och äventyr, och på samma gång går hon mot alla konventioner och allt hon läst sig till när hon författar ett långt och innerligt brev till Eugen Onegin. Man kan skruva på sig litet åt Tatjanas intensiva förälskelse i en människa hon just träffat och hur hon redan planerar deras liv tillsammans, men samtidigt kan man beundra hennes mod och uppriktighet, och inte minst den ljuvliga arian där Tatjana sjunger ut sina känslor, och Cornelia Beskows röst och inlevelse i rollen.


Men hennes ord rör inte Eugen Onegin ur sina banor. I en kortare sång, rakt på sak och utan omsvep, förklarar han för Tatjana att han inte är en man för familjeliv och att hon måste slå sin kärlek ur hågen. Grymt, kan tyckas, men är det inte bättre än att lämna kvar några slingor av hopp till den unga flickan? Karl-Magnus Fredriksson spelar med kroppsspråk och tonfall utmärkt fram Eugen Onegins ärliga avvisande.


Dock har han kvar sina manér från storstadens salonger, där man leker med känslor utan att ta det på allvar. Hans flirt med Olga retar upp vännen Lenskij, som ju är hennes tilltänkta sedan. Irritationen mellan Onegin och Lenskij stegras till sämsta möjliga utkomst: en duell i gryningen. Operan låter oss se en motvillig Onegin, och Lenskij dör genom ett olycksfall. Men resultatet är detsamma: ett människoliv förspillt helt i onödan, några andra liv slagna i spillror av sorgen. Vi som har läst programmet och vet hur det går känner varje ord med Vladimir Lenskij när han innan duellen sjunger om livet och längtan efter Olga - detta kommer ju att vara det sista han ser av livet. Joel Annmos vackra, innerliga röst ger Lenskij ett fint och värdigt uttryck.


När flera år har gått, är det Eugen Onegin som ser Tatjana och blir blixtförälskad. Eller nej, han ser hur hans eget liv hade kunnat vara annorlunda - säkerligen känner han en ensamhet efter många års bohemliv, och Tatjana är nu den med en säker plats i världen, vid sidan av sin make furst Gremin. Onegin sjunger en aria som andas desperation, för allt han talar om är sig själv och hur han skulle bli räddad av Tatjanas kärlek. Men den unga flickan har vuxit upp och sett sin del av världen, och vet att skilja drömmar från verkligheten. Kanske är hennes äktenskap nu inte byggt på kärlek utan vänskap, för ingenstans sjunger hon om att älska sin make. Så i operan Eugen Onegin segrar inte kärleken utan vittrar bort i passionens möte med verkligheten. Sorgligt men vackert att se och höra.

Länk till Kungliga Operans sida om Eugen Onegin

Foto: Sören Vilks