Solaris på Dramaten

Kris Kelvin landar på rymdstationen utan att ha hört något från dess besättning. Han är psykolog och utsänd för att skriva en rapport om tillståndet på forskningen om den underliga planeten över vilken skeppet har kretsat i åratal. Till slut dyker Doktor Snaut upp men svarar undvikande på frågor. Professor Sartorius är ännu mer avvisande. Efter hand framgår det att Professor Gibarian, den ende som Kris Kelvin haft kontakt med innan, just tagit sitt eget liv. Om Kelvin sover så kommer han att förstå mer, övertalar honom de båda männen.

En kvinna som helt och hållet liknar Kelvins döda hustru Harey finns där när han vaknar. Det är obegripligt. Kelvin löser mysteriet genom att göra sig av med det, och skicka ut varelsen i en rymdsond. Men det hjälper inte, snart dyker ännu en exakt kopia av Harey upp. Vi får inte (direkt) veta vilka plågsamma minnen som tagit form för Snaut och Sartorius, men de berättar att "gästerna" började dyka upp efter att Gibarian bestrålade planeten med röntgenvågor. 

Redan innan spöken från det förflutna dök upp i fysisk form lär männen på forskningsskeppet ha varit på väg in i galenskap, efter åratal av isolering och fruktlösa försök att förstå det obegripbara. Med bara halvt underbyggda resonemang kastar Sartorius och Snaut fram idéer om ett nytt experiment för att få en reaktion från planeten.

Kris Kelvin kastade inte ut den andra kopian av Harey, och halvt motvilligt låter han sig tillsammans med henne vaggas in i en kopia av den kärlek de hade på jorden. Harey-gästens ständiga frågor och konstateranden utvecklas från naiva till mer komplicerade, och framstår som rationella och faktiskt mer mänskliga än forskarnas halvt förvirrade teorier. 

Dramatiseringen av Stanislav Lems bok Solaris gör det lågintensiva kaoset och svårhanterade smärtan synlig i Snauts och Sartorius irrfärder över scengolvet, väl spelade av Danilo Bejarano och Erik Ehn. Nina Togner Fex är lysande som "gästen" Harey; lätta glidningar mellan tydliga människominnen och insikten om att hon är något helt annat. Att huvudrollen Kris Kelvin är märkligt anonym och passiv kan inte Rasmus Luthander lastas för. Några detaljer i uppsättningen skär; användandet av verbet "lämna" (även om jag vet att denna anglicism nu officiellt godtas), och att Kris Kelvins alltför raskt upplästa inledningsmonolog skapar en stress när det vore bättre att börja pjäsen med ett segt lugn. Men det är ändå övervägande bra att få se och tänka över den här klassiska berättelsen i ett nytt format.

Länk till Dramatens sida om Solaris

Foto: Sören Vilks

Den jäktade - om vi hinner! med Kulleteatern på Waldemarsudde

Små fristående teatersällskap har mycket att hålla reda på. Om en ur den redan hårt ansträngda ensemblen blir sjuk, måste man snabbt ringa in en ersättare. Kulleteatern skall spela Ludvig Holbergs komedi Den jäktade från 1723, och har dräkterna och perukerna till alla roller. Nu skall kvällens föreställning strax börja, men var är den där vikarien till Ing-Marie som de väntar på? Aha, där kommer en person och vill prata, det måste vara han! Raskt kläs den unge mannen Backa Mads i vacker 1700-talskjol och peruk, sminkas tidstroget och knuffas in på scenen. 

Men det finns en sak till som små teatersällskap har problem med, och det är att hinna med pappersarbetet. Backa Mads kommer från Skatteverket, och vill prata med teaterchefen Linda Kulle om varför de inte lämnat in sin bokföring. Men innan ensemblen hunnit upptäcka det, har han både hunnit bli varm i kläderna som hushållerskan Pernille för att hux flux sedan skrudas om till andra roller.

Den sista att upptäcka att Backa Mads är där i tjänsteärende är teaterchefen Linda Kulle, som står i telefonkö med Skatteverket och försöker bli klar med bokföringen samtidigt som de övriga i ensemblen försöker skydda henne från myndighetspersonen. Handlingen i ursprungspjäsen snubblar vidare, med sina egna ombytta roller samtidigt som skådespelarna hastigt och lustigt själva också måste byta roller mellan sig, vilket leder till flera komiska höjdpunkter i föreställningen. 

Foto: Pedja Simicevic

Att spela oförberedd och överraskad är ingen enkel sak, men Kulleteaterns ensemble gör det mycket väl. Carl Jacobson har dessutom en underbar mimik när han försjunker i att spela Den jäktade herr Vielgeschrey själv på 1700-talsmanér.

Hur skall det gå för de unga älskande i pjäsen Den jäktade, och hur skall det gå för Kulleteatern med sin bristfälliga bokföring? Låt oss hoppas att Skatteverket är nådigt och låter oss se många fler personliga, halvhavererade uppsättningar av gamla klassiker under kommande år!

Länk till Kulleteatern

Der erste fiese Typ på Deutsches Theater Berlin

När man gör om en bok med många inre monologer för scenen, kan det vara en fördel att även göra pjäsen till en monolog, som här har skett med Miranda Julys bok The first bad man, på tyska Der erste fiese Typ. Dock har en del av huvudpersonen Cheryls tankar skalats bort, och för egen del hade jag gärna sett bokens andra huvudperson Clee på scenen och inte minst de bådas många handgemäng. Men med Cheryl Glickman som ensam berättare kan hon bjuda på sig själv och låta oss se humorn i hennes tillvaro istället för att tycka synd om henne. 

Därutöver gestaltar skådespelaren Maren Eggert skickligt andra personers röster när det behövs, med en god blandning av att visa och berätta handlingen. En del repliker drunknar i hög musik eller annat oljud, men det allra mesta går fram och lockar ofta publiken till skratt. 

Cheryl Glickmann själv är en kvinna i fyrtioårsåldern vars fantasi går på högvarv, där hon lever litet vid sidan om den övriga civilisationen. Men det är inte bara hennes vilsenhet vi skrattar åt, för människorna hon möter beter sig minst lika udda om än med större självsäkerhet. Det är tillfredsställande att se hur Cheryl faktiskt växer i styrka och självförtroende under föreställningens gång, utan att helt tappa sina egenheter.

Länk till Deutsches Theaters sida om Der erste fiese Typ

Foto: Jasmin Schuller

Symphony in C / Fearful Symmetries med Staatsballett Berlin

Det var Igor Stravinskij som uppmärksammade George Balanchine på George Bizets  Symfoni i C. Balanchine tog sig an Bizets charmanta ungdomsverk och gav den en koreografi som är en fin balans mellan enkelhet och höga krav. I den första satser uppträder ett halvdussin bakgrundsdansöser, så tillkommer två dansöser av högre rang framför dem därefter en prima ballerina och så tre manliga partners som fullbordar uppvisningen. Konstellationerna upprepas men med andra danssteg och andra par i de följande tre satserna. I uppsättningen på Staatsballett Berlin är alla ballerinor klädda som ljuvliga gräddbakelser i benvitt mot vitt, medan männen har svarta dräkter med en aning glitter, alla mot en lysande klarblå bakgrund, en färg som Balanchine själv valde.

Framförandet ger en ypperlig chans att betrakta skickligheten i dansösernas armrörelser och steg, och se hur den varierar en aning trots att alla på scenen är ytterst skickliga och samspelta. De manliga dansarna får också visa sin styrka och energi och glänsa underbart. Tidvis turas paren om att göra likadana eller växlande pas de deux, tidvis rör de sig synkront - precist men ljuvligt.

I sista satsen kommer som en arketypisk balettdröm alla bakgrundsdansöser intrippade på rad från sidan, varpå sedan alla deltagande dansare från de tidigare satserna intar scenen, alltså fyra prima ballerinor plus manliga partners, med vardera två uppvaktande par, och så alla ballerinor bakom dem. Det är en kontrollerad explosion av precision och skönhet och absolut charmerande.

Fearful Symmetries är helt annorlunda, såväl musik som koreografi. Den förra är skriven av minimalisten John Adams, den senare är skapad av Christian Spuck för Berlinuppförandet. Musiken har ett snabbt tempo som avspeglas i dansens rörelser - hetsiga, moderna, kantiga men alltid vackra då de visar människokroppens yttersta möjligheter och samspel. Där finns fyra figurer som litet grand fått form av kortlekens färger, inte till klädernas glittrande svarta färger, men i frisyrerna. En Hjärter Dam ser vi definitivt, kanske är det Spader Kung som söker hennes kärlek, en Klöver/Joker försöker hålla tempo med dem, men Alkemisten/Ruter med toppig hatt är nästan lika girig och stark som drottningen. Till en början har de var sin skimrande kula, sedan är det en och samma kula som jagas av dem under föreställningen. De illustreras av hårdare, högre musik, medan "vanliga" människor rör sig kring dem i egna danser. 

De vanliga människorna har dräkter med inslag av starka färger som bara lyser litet grand i det dämpade ljuset på scenen. Ibland, när musiken är mjukare, dansar ett par av dem på scenen utan omvärldens stress, uppslukade av varandra. Men när de fyra starka rasar in på scenen blir musiken hetsigare igen, och den drar med sig de vanliga människorna i cirklar eller andra formationer som det ändå är underbart att se på. Och så - musiken stannar upp för ett andetag och hundratals bollar rullar ut på scenen. Två människor dansar bland dem, försiktigt för att inte falla, och så kanske vi kan släppa girigheten och röra oss mot ett harmoniskt slut.

Länk till Staatsballett Berlins sida om Fearful Symmetries

Foto: Carlos Quezada

Polaris på Deutsches Theater Berlin

Historien om Oleg och Sergeij på forskningsstationen i Antarktis berättas i lager på lager av verklighet, som alla skickligt får flyta in i varandra. Skådespelaren som spelar Oleg börjar med att komma ut och tala till publiken om vad vi skall få se. Hon pekar ut en åskådare i taget och frågar pillemariskt om hen vet hur det kommer att sluta. "Va, vet du inte? Inte du heller? Har du inte läst programmet? Det är ju faktiskt gratis!" Till sist är det någon som vågar sig på att börja svara. "Alter Schwede!" ropar hon då upprört, och vi alla skrattar till - pjäsen Polaris bygger ju på en verklig händelse från 2018 när Sergeij S. knivhögg Oleg B. för att han avslöjade slutet på boken Sergeij läste.

Men dit går vi inte direkt. Inför föreställningen reste regissören Jan-Christoph Gockel, dokumentärfilmaren Lion Bischof och skådespelarna Julia Gräfner och Wolfram Koch till Neumayer-Station III i Antarktis för att tala med människorna där och skaffa bakgrund till pjäsen. Vi får möta öppna, glada människor som gärna tar upp teater-teamets inbjudan till att leva ut sina intressen i en lokal föreställning i snön: en håller baletträning för frivilliga, en annan uppträder som bläckfisk för hon har alltid känt närhet till dem. Vi får senare se ett fotografi från Robert Scotts Antarktis-expedition år 1902 där medlemmarna klätt ut sig för att spela teater och underhålla varandra. En lång tradition av att skapa underhållning för att inte bli galen i det evigt vita. I en liten, isolerad grupp under extrema omständigheter måste människor ta vara på varandra.

Men Oleg och Sergeij klaffar inte med varandra. Redan vid första mötet bär Sergeij på en av sina älskade knivar - varför behöver en elektriker bära kniv? Knivsamlingen och slipmaskinen är det käraste som Sergeij har. Inte bara om böcker utan om stora och små saker i vardagen gnabbas Sergeij och Oleg, ett grälande som inte går att ta sig ur utan ställer dem två hårdare och hårdare mot varandra hela tiden. Pjäsen och aktörerna återkommer dock ofta till boken Solaris, där ensamheten och instängdheten på rymdstationen och den tunna gränsen mot vansinnet kan liknas vid vardagen på Sydpolen. 

Det är mycket skickligt att förstärka den spelade handlingen med montagen från den verkliga isöknen och människorna som funderar över sitt liv där. Scenerna som framförs på scengolvet backas upp av filmade scener som projiceras på de vita tygskynkena och hjälper vecken att ännu mer likna snö och is. (Tack och lov ser vi i de filmade intervjuerna hur de verkliga forskarna på Antarktis visar mer samarbetsanda, positivt humör och en vilja att göra vardagen roligare, än vad Oleg och Sergeij lyckades med.)

De båda skådespelarna spelar med lätthet och humor, särskilt retstickan Oleg, men med ett nödvändigt stråk av fiendskap under komiken. Mot slutet av pjäsen plockar den knivhuggne, blodige Oleg fram bok efter bok och spoilar dem för Sergeij, som varje gång hugger Oleg igen med scenkniven, tröttare och tröttare för varje gång. Inför verkliga foton av de båda männen tar de sig några steg närmare vad som faktiskt hände. Det där med att motivet till knivhuggningen var avslöjandet av slutet på en bok, det var något man sade officiellt för att det skulle låta bättre. Kanske var det inte ens den utlösande faktorn, uppenbarligen var det inte den enda. De båda skakade hand senare, och i rättegången ville inte Oleg gå så hårt åt Sergeij. Det finns en galenskap i att befinna sig på Antarktis som bara de som varit där kan förstå.

Länk till Deutsches Theaters sida om Polaris

1984 med Berliner Ensemble

Fyra män spelar Winston Smith, och hans inre tankar blir till diskussioner mellan dem, eller en ordlek där de avslutar varandras meningar, eller en talkör där alla fyra säger samma sak samtidigt. På så sätt verkar han mindre ensam i sina tankar än hur man annars kan tänka sig att en människa i ett totalitärt system känner sig, men det låter honom också framstå som en fullödig människa i ett samhälle som vill att alla skall tjäna staten utan invändningar. Scenografin med två spegelväggar satta som en kil låter ibland de fyra männen bli till en oöverskådlig folkmassa. 

Julia spelas av bara en skådespelerska, men en trio sångerskor i likadana trenchcoats kvadruplerar henne, och bidrar med klanger av Annunziata Matteucci som låter eviga och svårfångade; tidvis som gregoriansk sång, tidvis som folkmusik från avlägsna länder.

I Luk Percevals uppsättning ställs Winstons och Julias inställning till livet tydligare mot varandra, när hon sorglöst klättrande på strukturerna som håller upp spegelväggarna berättar hur hon söker hemliga ögonblick av lycka utanför det tvingande livet i diktaturen, som nu den otillåtna kärleksförbindelsen med Winston. Samtidigt söker Winston fortfarande utvägen i ett uppror mot Big Brother; det revolutionära brödraskapet som ingen egentligen vet om de finns.

De följande turerna av hopp, svek, förnedring och tortyr i historien är välkända och nästan ordagrant minnesvärda. När O'Brien förhör och plågar Winston är det hans röst som framförs unisont av den manliga skådespelarna, medan Winston är en ensam stämma, utan chans mot diktaturens allomfattande apparatur som täcker allt och kommer att finnas kvar i tusentals, miljontals år.

Länk till Berliner Ensembles sida om 1984

Foto: Jörg Brüggemann

Malina med Berliner Ensemble

Låt oss inte fastna vid att Ingeborg Bachmann själv hade ett problemfyllt förhållande med Max Frisch, men det är ett faktum att hon vet hur det känns när hon i boken Malina beskriver en intellektuell kvinnas tvångsmässiga dragning till en man som förminskar henne i ett misogynt Wien på 1960-talet. 

I insceneringen av hennes roman Malina spelas de tre rollerna på scenen - Ivan, Malina och jag - av tre kvinnor i likartade kläder, frisyrer och glasögon, så att man även när de efterhand formas in i distinkta ser hur de lever i symbios. I alla fall ur jagets synvinkel. Ivan, som bor bara något hus bort, har en gång stått för glädjen som avbröt en pågående depression. Men nu drar han sig undan, vill sällan träffas, och när de träffas kommer han med förolämpande uttalanden och förslag som det kärlekstörstande jaget ivrigt vill uppfylla. Alla de deprimerande böckerna i hennes bokhyllor, och i hela världen - ska hon verkligen skriva en nedslående bok till? Hellre skriva en som gör alla glada när de läser den, tycker han. En kommentar som visar hur litet han känner kvinnan, men hon låter den omforma hennes personlighet och uttryck i den litterära världen - tills han sablar ned hennes självförtroende ännu en gång.

Det kan vara ytterst frustrerande att se en kvinna underkasta sig en dålig man för de få smulor av kärlek han kastas ut, men Berliner Ensembles hantering av Ingeborg Bachmanns precisa språk ger historien en distans och intelligens som det är lättare att engagera sig i för någon som inte vill vältra sig i känslor. Den enorma telefonluren visar hur viktigt ett telefonsamtal, och väntan på det, kan vara. Små detaljer som schackspelandet och att Ivan förväntar sig ett varmt mål mat känns som lovande kopplingar till mannen när han inte ger någon ömhet.

Mot slutet av pjäsen kommer en passage där kvinnans drömmar om den förvirrande barndomen berättar hur pappans behandling av henne slog undan benen för hennes liv som kvinna. De tre kvinnorna på scenen stöttar varandra men i slutändan är det bara en av dem som finns kvar.

Länk till Berliner Ensembles sida om Malina

Foto: Jörg Brüggemann

Gustavia på Operan

En människa ges år 1760 i present till Sveriges drottning Lovisa Ulrika - vi såg hans hemland invaderas i de inledande animationerna. Men drottningen vill inte ha en slav i sitt hem, utan låter honom uppfostras tillsammans med sonen Gustav och dottern Sofia Albertina. Pojkarna tränas i fäktning och i dans. De är vänner men också rivaler - när Gustav utklassas av Badin, som fosterbrodern kallas, blir han tjurig.

Vilka underbara scener som baletten Gustavia bjuder på! João Felipe Santana gestaltar Badins utveckling från en orolig pojke på främmande plats, till en självsäker man som hemtamt rör sig i de vackra palatskulisser som ramar in Kungliga Operans stora scen. Mot honom agerar Desislava Stoeva som omtänksam drottningmoder och Gabriel Sinclair Jahnke som pojken som i sin tur växer upp till att bli Sveriges kung Gustav III. Och med en övernaturlig lätthet dansar Zane Smith-Taylor över scenen som Louis Gallodier, pojkarnas instruktör i fäktning och dans.

Dansarnas extraordinärt vackra kostymer är designade av Selam Fessahaye. Djupa, glödande blå färger i de kungliga klänningarna, intressanta lekar med svarta konturer i vita dräkter, en återgivning av prinsessan Sofia Magdalenas magnifika brudklänning, och de makalöst skimrande mångfärgade dräkter som bärs under pjäsen-i-pjäsen. Det är extra värt det att från balkongplats se de skickligt snedskurna prinsesskjolarna, likaså den fina koreografin i andra akten när människorna rör sig i mönster över hela scengolvet.

I första akten är scenerna till största delen finkänsligt musiksatta med stycken av  Joseph Bologne, Chevalier de Saint-Georges. Musiken är en fin ny bekantskap och det  ger extra djup åt föreställningen att veta att kompositören var samtida med Badin och har kallats "den svarte Mozart". 

I andra akten får vi se en inte helt belagd romans mellan Badin och fostersystern Sofia Albertina, och de kända problemen med att skaffa en tronarvinge en humoristisk tvist. Drottning Lovisa Ulrika avlider och det ställer de forna fosterbröderna mot varandra. Händelserna i andra akten överskuggas delvis av att musiken nu består av kända verk av Beethoven, vilket tar litet för mycket av uppmärksamheten. Men när Badin och med honom hela baletten väljer en frihet utanför kungahuset passar de energiska takterna från sjunde symfonins final riktigt bra för att ackompanjera livsglädjen och alla möjligheter som ligger öppna för Badin och alla som vill följa hans väg. Baletten Gustavia på Kungliga Operan är in i minsta detalj en mycket välgjord och sevärd föreställning.

Länk till Operans sida om Gustavia

Foto: Håkan Larsson

Challenger med Kamraterna på Folkoperan

Det skulle bli en folkfest, när rymdfärjan Challenger skulle lyfta från jorden med en civilperson i besättningen, och då specifikt en lärare, som skulle hålla lektioner från rymden och öka barns och ungdomars intresse för vetenskap och teknik. Men på den ovanligt kalla dagen fallerade O-ringarna som skulle isolera bränsletanken, och vid uppskjutningen exploderade Challenger och alla ombord dog. Dramatiken kring den sorgliga händelsen har under kompositör och dirigent Joel Thoor Engström blivit en opera, framförd av de engagerade sångarna knutna till gruppen Kamraterna. 

Aktörerna i dramat har kokats ned till två astronauter, en manager på NASA, och hos leverantören av bränsletankarna (Morton Thokiol) en manager och en ingenjör. Librettot lyfter fram verkliga händelser och repliker från stressen innan uppskjutningen, när ingenjören (Linnea Andreassen) förgäves försöker lyfta problemen med O-ringarna för sin manager (Conny Thimander), vilken i sin tur vill visa företaget Thiokols styrka för managern från NASA (Erik Rosenius). Första gången orden "framsteg, framtid, framfart" sjungs, följs melodin vackert upp i cellon i den eklektiska musikertrion på scen (cello, saxofoner, elpiano, spelade av Mattias Rodrick, Theo Hillborg respektive Karin Haglund). Efter hand fyller musiken på med ljuden från 1980-talet: regelrätta synt-trummor, och klanger à la Jarre och Vangelis.

Första akten är litet tunn, och kunde för min del gärna ha utökats med mer detaljerat tekniskt prat från Ingenjören. Dock vägs den mer än väl upp av den starka akten, där de lyriska dialogerna mellan Astronauten och Läraren (Richard Hamrin och Alexandra Büchel) står för det förunderliga och sublima. Det ställs mot Conny Thimanders inlevelsefulla vridningar under pressen mellan att ta oron för O-ringarna på allvar, och att låta den försenade uppskjutningen gå av stapeln. Inför nedräkningen flätas alla fem röster samman i en stark, välklingande kör full av hopp och förväntan. Men den stora raketen på scenen knycklas ihop och faller till marken. Alla managers slingrar sig när ansvaret skall utkrävas. 

Många operor och dramer genom tiderna har berättat om tragedier, och nu har vi fått en fascinerande blick på ett drama i vår närtid, från för bara fyrtio år sedan som många av oss minns. Kamraterna har av katastrofen gjort en minnesvärd opera.

Länk till Kamraternas sida om Challenger

Foto: Mette Klouman

Fäbodjäntan på Dramaten

Den här sammanfattningen är inte tillgänglig. Klicka här för att visa inlägget.

Nietzsche kontra Wagner på Folkoperan

Nej, de första tonerna vi hör är inte Wagner utan Bizets Carmen. Det är vad Friedrich Nietzsche njuter av under sin i övrigt sönderregnade vistelse i Sils Maria. Wagner, han har förpestat människorna och kulturen med sin musik och den underkastelse som den i slutändan leder till, deklamerar Nietzsche för oss. "Mild und Leise" bryter en sångerska innerligt in med, medan Nietzsche trycker kudden över huvudet för att slippa höra. Han berättar om en samtid som dyrkar Wagner och hans operor - nej, hans allkonstverk och deras specialbyggda operahus i Bayreuth. Det grandiosa i Wagners ambitioner får dock då och då svar i Nietzsches minst lika storhetsvansinniga utropande om att hans nästa bok kommer att göra alla andra böcker överflödiga!

Nietzsches avståndstagande från personen och fenomenet Wagner blir, vilket inte är så ovanligt, ännu kraftigare och varaktigare därför att han länge var innesluten i Wagners vänkrets. I handlingen flyttas vi tillbaka i tiden, då Nietzsche från att vara en beundrande student tas upp i Wagnerfamiljens vänskap och bjuds in att bo hos dem under flera perioder. Men ju mer Wagners popularitet växer, och ju mer han fördjupar sig i germansk nationalism, desto mer växer Nietzsches motvilja och det influerar i sin tur hans eget filosofiska världsbygge.

Folkoperans inscenering av Friedrich Nietzsches avståndstagande från den forne vännen Richard Wagner är ypperligt gjord på alla plan. Joakim Stens manus berättar historien utförligt, engagerande och med humor och variation som håller stämningen uppe. Musikaliska insatser varvas in för att illustrera, fint framförda av Folkoperans orkester, av sångarna Vilma Skäryd och Philip Hartman, och vid pianot Dmitry Tyapkin som förvandlas till Franz Liszt i ett av hans stycken som Nietzsche också underkänner som banal underhållning förklädd till virtuositet.

Mest lysande av alla är ändå Friedrich Nietzsche, fantastiskt gestaltad av Jonas Karlsson. När vi tror att mannen på scenen har tappat orden så är det aldrig skådespelaren, utan Nietzsche själv som hejdar sig inför det där värsta sveket som slutligen vände honom mot Wagner. Filosofen vi ser är oemotståndlig, såväl i sin megalomani som i sin småaktighet, och även om vi här och där kan ana luckor i hans slutsatser och personligt agg i formandet av hans filosofi, så har han vår sympati och vår uppmärksamhet från första till sista stund.

Länk till Folkoperans sida om Nietzsche kontra Wagner

Foto: Sören Vilks

Frankenstein på Stadsteatern

På egen hand får varelsen kämpa sig fri från det inneslutande membranet. Hans skapare kastar en filt över honom, inte för att värma och skydda sin skapelse, utan för att han vill slippa se den innan han vänder sig om och flyr fältet. Vingligt reser sig varelsen upp. Något muskelminne finns kanske kvar i lemmarna, och medan han stapplar fram och tillbaka över scenen blir rörelserna långsamt litet mer koordinerade.

I de välklädda stadsbornas raska marsch passar han inte in, han blir bortjagad medelst stenkastning. Men i den gröna naturen, under en värmande sol, får varelsen till slut en smula frid, och efter hand också mat, vänlighet, språk, bildning och moral av en man som är blind, och alltså inte kan se varelsens monstruösa drag. Men det kan mannens son och sonhustru, och i skräck jagar de än en gång bort monstret.

Det är lätt att känna sympati för varelsen i berättelsen om Victor Frankenstein och monstret han väckt till liv, för visst har han blivit behandlad illa av omgivningen sedan dagen han skapades, trots att han lärt sig moral och gör gott när han kan. Men vi får också se hur han inte kan kontrollera sin vrede; han bränner inne den unga familjen och den blinde fadern, och när han i Genève stöter på Victor Frankensteins yngre bror, dödar han pojken i ett raseriutbrott. Hur mycket monstret än ångrar sig, så har alla andra visst skäl att akta sig för det.

Första akten av Stadsteaterns uppsättning av Frankenstein, vilken bygger på en uppsättning på National Theatre London från 2011, låter monstret stå i fokus. I andra akten presenteras det Victor Frankenstein och hans högtflygande, självupptagna och bitvis storhetsvansinniga syn på att skapa liv. Från en tid när vetenskapen - medicin, anatomi, elektricitet - verkade kunna lova större och större mirakel, så kan man förstå Frankensteins dragning till att experimentera och upptäcka, men de mänskliga och moraliska implikationerna tänker han inte på förrän resultatet står framför honom, mörbultat och pockande på sin plats i världen.

Scenografin följer och förhöjer handlingen tack vare ett skickligt användande av ljud, ljus, följsamma dukar spända över scenen och ett antal dansare som utgör scenarbetare, statister, naturkrafter och gestaltningar av skådespelarnas inre och yttre våndor. Gråklädda blir dansarna vågor eller stormar som sliter i personerna, metallglänsande blir de dundrande blixtar och energi som bara med nöd och näppe kan styras. Koreografin och regin är ytterst välgenomtänkt och snygg. Vid sidan av Frankenstein och framför allt monstret blir alla andra till biroller, men även det sköter de inblandade väldigt väl. Dock, största elogen till Jörgen Thorsson och Marcus Vögeli som Victor Frankenstein respektive hans plågade skapelse.

Länk till Stadsteaterns sida om Frankenstein

Foto: Sören Vilks

Bön för idioter på Stadsteatern

Igenkänningen är stor när de fem personerna på scenen på var sitt sätt berättar hur de alltid har känt sig speciella jämfört med andra människor. Därefter tar den fysiska teatern vid - en av dem hoppar och hoppar, imponerande högt, fast så länge att det blir absurt och en av de andra ber honom sluta. Rusningar fram mot scenkanten som skapar eufori hos deltagarna, och förmodligen också en viss utmattning, så länge som de håller på. "håller på länge" är ett ledord för föreställningen Bön för idioter. 

Förutom fysiska manövrar är det ord, ja-nej-dialoger och hela scener som upprepas in absurdum, tills någon av dem ropar att det är nog vilket alltid dröjer längre än man räknar med. Däremellan grupperar skådespelarna ihop sig i par, sjunker ned i varandras knä i fåtöljen som är extra obekväm för just det, och kommenterar andra par. 

Behovet av kärlek och tvåsamhet är stort. För att bli älskad av någon kan man behöva göra sig riktigt snygg, antingen genom att byta ut sextio procent av huden för sexhundra miljoner, eller genom att slå sig i ansiktet med hammare. Ja, det sistnämnda finns det ju faktiskt galningar som gör på riktigt, och säkert också det förstnämnda.

En surrealistisk scen börjar med orden "Kommer ni ihåg när allt gick sönder?" Alla andra nekar, men den insisterande mannens upprepade förklaringar får en att undra om det faktiskt inte har hänt något sådant på den eklektiskt möblerade scenen som kanske utgör hela vår värld. Men mellan (och under) de litet kusliga scenerna finns många anledningar till att skratta högt, och visst är det lika bra att skratta när man kan, och däremellan låta sig svepas med i de absurda omtagningarna.

Länk till Stadsteaterns sida om Bön för idioter

Foto: Sören Vilks