Brandbergen av Bengt Ohlsson

Det bor omkring 12400 personer i Brandbergen. Ett par av dem skildras i boken Brandbergen av Bengt Ohlsson, och flera av dem har liv som cirklar kring varandra, även om inte alla kopplingar redovisas direkt. De personer vi möter har oftast ganska normala och oproblematiska liv, sett från utsidan, men eftersom vi hör deras tankar vet vi att något gnager hos var och en av dem. Och det som är jobbigt kan spilla över i annan oro och beteenden som påverkar andra personer. Det är litet sorgligt, även om det inte framställs så, hur ett par av dem drar sig tillbaka från kärleksrelationer för att de förutser hur jobbigt det skulle kunna bli.

Att låta en rad olika personer turas om att vara huvudperson i kapitlen ger Bengt Ohlsson chansen att lyfta åsikter och samtidsreflektioner av olika slag. Alice som är i början av vuxenlivet ser på människorna kring sig, undrar vad som driver dem och dömer dem ofta i det tysta. Sami har passerat 30-strecket och är osäker på hur han ska styra upp sin egen tillvaro. Andra tar genvägar och tar för sig, men försätter också sig själva i stor risk. 

Flera av huvudpersonerna har åtminstone något personlighetsdrag man kan känna igen eller sympatisera med, och är intressanta att följa. De är trovärdigt framställda med en lättflytande prosa och naturliga dialoger. Boken Brandbergen är en engagerande nutidsskildring.

Fler böcker av Bengt Ohlsson:

Gregorius

Fejk på Dramaten

Det finns hemligheter och smutsiga baksidor hos alla som visar upp den mest vackra och framgångsrika fasaden. Inte är det väl en överraskning längre? I pjäsen Fejk ser vi tre olika representanter för succé med många följare, och sprickorna i fasaden för var och en av dem. Popstjärnan Salvador (Lindy Larsson) förlorar sin unga, snygga pojkvän till självhjälpsgurun Cholera (Ia Langhammer), vilken i sin tur saknar dottern Sanna som bröt med sin mamma för länge sedan. Samtidigt håller det jämlika äktenskapet på att krascha för feministpoddaren Myra (Bianca Kronlöf).

Relationerna går i kringelkrokar mellan personerna och de dyker upp i varandras kaos. Men i den energiska uppsättningen Fejk hinner vi inte gå på djupet med deras individuella sorger innan handlingen rusar vidare. Den ende som hinner bli intressant, och vars känslor pjäsen gärna hade kunnat fördjupa sig i, är Leif, känsligt gestaltad av Björn Elgerd. Från att ha blivit upplockad till Salvadors assistent/pojkvän vid nitton års ålder går han nu vidare till att bli assistent och kanske pojkvän åt den äldre Cholera. Trots att han ser det jobbiga bakom de bådas glänsande yta vill han (i tur och ordning) vara lojal mot dem och stötta dem. Man kan ana en osäkerhet och ett behov av att vara behövd hos Leif, och undra hur han skall hitta sin plats i världen.

I början, slutet och litet däremellan krossar föreställningen den fjärde väggen i meta-monologer där skådespelarna kommenterar sina roller och sin egen insats i föreställningen. Det kan vara spännande när det är skickligt gjort, men här blir det mer som en dumbing down, som att man försöker hjälpa ovana teatergåare att förstå, och skratta litet. 

Till största delen är pjäsen Fejk för lättviktig, förutom vad gäller Leif, den alltid magnifike Lindy Larsson och den fantastiska scenografin med en spegelvägg och en spegelklädd trappstegslabyrint vilka ibland dubbleras av filmprojektioner vilket gör skådespelarnas parallella upp- och nedstigningar till Escher-liknande tablåer.

Länk till Dramatens sida om Fejk

Foto: Sören Vilks

Klara och Solen

När man som Josie är lifted, alltså genetiskt modifierad för att bli mer begåvad än genomsnittet, så är det nog roligt att ha en vän som inte kan så mycket om världen men gärna lär sig mer. Som Klara, som nästan är "född igår", eller åtminstone inte har sett mer av världen än glimtar genom skyltfönstret i The Friend Store där hon och de andra Artificiella Vännerna hoppades på att bli köpta av någon tonårings föräldrar. Vad Klara vet om samhället är de aningen tilltrasslade historier som butiksföreståndaren berättat som godnattsagor.

Josie och hennes mamma Chrissie bor i ett lugnt hem omgärdat av harmoniska vetefält. Det är nog så omtumlande för Klara när de plockar upp henne ur lådan. Många nya intryck att ta in visuellt, och mycket att lära sig om de outsagda reglerna i familjens liv. Med sin inbyggda entusiasm och troskyldighet följer Klara Josie överallt och lär sig av henne, men berättar också om sin egen hemmabyggda världsåskådning där Solen är en gudomlighet som kan utföra mirakel. När Josie instämmer i att solen ger liv åt allt på jorden känner sig Klara styrkt i sin tro.

När äntligen Chrissie och familjens hushållerska Melania mjuknat mot Klara, kommer eldprovet för såväl henne som Josie, när en grupp av andra barn som är lifted bjuds till huset - udda typer, alltför medvetna om sin överlägsenhet och farligt nonchalanta mot dem de ser som lägre stående. En av dem är grannpojken Rick. Fastän han också har sina humörsvängningar är han ändå en bättre vän till både Josie och Klara.

Klara är van vid att inte förstå allt som händer, men efter hand upptäcker hon innebörden av några ovanligt konstiga saker hon har varit med om. Josie är allvarligt sjuk, förmodligen en bieffekt av modifieringen. Klaras böner om hjälp till solen verkar inte räcka, så hon måste ta saken i egna händer och göra något riktigt modigt och farligt. 

Vid första läsningen av Kazuo Ishiguros bok Klara and the Sun som kom ut för fem år sedan må man vara ursäktad om man tyckte att de Artificiella Vännerna var bristfälligt konstruerade. Med senare tidens utveckling inom AI blir dock den ständigt lärande och lätt vilseledda Klara begriplig. Regi och skådespel av Taika Waititi respektive Jenna Ortega är en ypperlig balansgång där den naiva charmen inte tippar över i överdriven gullighet. Filmatiseringen gör några av bokens teman tydligare och låter oss se resultatet av en programmering att vara glad, vänlig och till lags, samt omgivningens varierade reaktioner på det. Och att boken var spretig till innehållet blir i filmen en styrka - en handling som inte är strömlinjeformad utan måste förstås i efterhand, som i vanliga livet, fastän den här historien är så ovanlig.

The Salt Oracle av Lorraine Wilson

Samtidigt som klimatet förstördes så kraschade internet på ett skrämmande sätt, och nu flyter fragment av filmer, bilder och tal som spöken över världen. De är dödligt farliga: om du infekteras av ett sådant, äter det långsamt upp din kropp i en pixelering som är smärtsammare än eld. Men i en del av fragmenten finns viktig information, och en del människor kan uttyda dem, om än oregelbundet och ofta otillräckligt. På riggen Bellwether i Östersjön finns en av dem, en ung flicka som bara kallas Oraklet. Med försiktiga uppmaningar kan man få henne att berätta vad väderbojarna rapporterar från utvalda platser, vilket är viktig information för fiskebåtarna. Men eftersom Oraklet drar till sig spöken lever besättningen med fara för livet på Bellwether.

Frågorna och uttydandet Orakelsvaren är formaliserat till minimala College-institutioner som specialiserar sig på olika kategorier. Auli arbetar med att hitta den större berättelsen i vad Oraklet säger, vilket är sett över axeln av dem som jobbar med mer praktiskt användbar information. Helt oväntat dyker det på Bellwether upp en forskningsassistent som hennes Prinicipal Investigator Caron Boudain anställt, Leigh Alvarez. Är det en slump att Boudain strax efter hittas död i sin hytt? Fler människor ansätts och dödas av spöken, och vid ett tillfälle skjuter någon mot Auli. Auli undersöker metod och motiv närmast i hemlighet, fast undersökningarna får oftast varken svar eller påföljder. Kanske är det inte konstigt när man hela tiden är van vid att förtäras av spöken. Något som också oroar är att spökena ibland också kan göra fysisk åverkan, alltså förutom att infektera och förtära människor - rucka på båtar, ge skrapsår på människohud.

En underhållande aspekt för oss nordbor är ortsnamnen som dyker upp - Mariehamn, Tallinn, Ventspilts, Helsinki, rebellerna från Pori. Personnamen vittnar å andra sidan om att människor tagit sig till Bellwether från många håll - Joar, Raphaël, Célestine. Det finns många spännande element i boken The Salt Oracle, så det är tråkigt att berättelsen inte engagerar mer. Det beror dels på hur förstrött Lorraine Wilson disponerar handlingen, dels på den otydliga prosan som gör bokens handling ofokuserad. Det finns mycket att oroa sig över och undersöka, men allt blandas bort i diskussioner och oartikulerade motsättningar mellan forskare och besättningsmedlemmar.

Sisyfos i vardagsrummet på Stadsteatern

De får nästan plats på schäslongsoffan, alla fem Sisyfos. Men ajjj, Sisyfos får jätteont i benet när han reser sig och för att gå iväg! Och sedan får Sisyfos och Sisyfos också det, i tur och ordning. Ett tag verkar det som att alla gör samma sak fast med litet fördröjning. Sedan börjar de välja olika vägar, och då börjar relationerna att skeva till den grad att det blir gräl i form av desperata monologer, i konstellationer om två eller flera. Sisyfos (Robert Fux) ingående beskrivning i hur han kan gå med på att ha ett öppet förhållande och precis hur det skulle gå till är riktigt underhållande, men de flesta andra anklagelseakterna blir för utdragna och ointressanta både i sig själva och för att liknande monologer sker gång på gång. Ett roligt undantag är när Sisyfos (Joonas Heikkinen) skall åla sig från ena änden av rummet till den andra utan att använda händerna.

Under det senaste året har vi speciellt på Stockholms Stadsteater sett flera pjäser som är mer av lösryckta scener och stämningar - Orosdanser och Bön för idioter är några exempel - och de har varit populära, även om pjäser med mer konkret handling också fyller publikraderna. Det har klagats officiellt på den sortens teater, men jag tycker att den kan ha sin plats, fast då hellre med tydligare form, budskap och/eller något som skaver, som den insmygande skräcken i Bön för idioter, eller den långsamt utvecklade handlingen i Män som väver. Sisyfos i vardagsrummet når inte dit.

Visst är det en bra bild att den stora orange bollen som Sisyfos (Bahador Foladi) knuffar upp från källaren har sin motsvarighet i alla de små orange bollar som trillar omkring på scengolvet, men scenerna som spelas har inte det fäste i vardagsslitet som man skulle kunna känna igen sig i, utan snurrar ut i det orimliga. Sisyfos i vardagsrummet skärper inte sitt fokus förrän i den allra sista meningen, och det hade varit bättre att få mer av den känslan tidigare under pjäsens gång.

Länk till Stadsteaterns sida om Sisyfos i vardagsrummet

Foto: Sören Vilks

Joko Anwar's Nightmares and Daydreams

I Indonesien är Joko Anwar en framgångsrik regissör och manusförfattare. För Netflix skapade han serien Joko Anwar's Nightmares and Daydreams, sju fristående skräckhistorier som knyts ihop i det sista avsnittet. Som åskådare utifrån bjuds man inte bara på spännande handling, utan också en inblick i Indonesiens vardagsliv och myter. 

Många av episoderna utspelar sig i Jakartas moderna och mondäna liv, där man kan snappa upp många engelska uttryck som används i det fascinerande språket. (Förutom fackuttryck från t.ex. förlagsvärlden hörs också ordet "selfish" - fanns det inte på indonesiska, fanns inte beteendet innan?) Men det andra avsnittet handlar om en familj som lever på att samla skräp på en stor sophög, något som inte är fantasi utan verklighet i många länder med fattigare befolkning. Även om omgivningen och stugan de bor i säkert är uppsnyggade jämfört med verkligheten är det en tankeställare att få se sopplockarna som resonerande protagonister i ett kort drama.

En annan hårt slitande grupp av män vi möter vadar med lyktor i det mörka vattnet om natten för att fiska upp skaldjur. En av dem skall ta en vecka ledigt för att åka till Saudiarabien för att leta efter sin mamma, som for dit för att arbeta. Det är inget att undra på att huvudpersonerna ofta är desperata efter pengar, och nappar på något underligt erbjudande. Minst lika stark anledning till att ta några steg in i det mystiska är händelser familjen, som den senila modern som behöver få plats på ålderdomshem, eller sökandet efter systern som försvann efter att hon svarat på en udda jobbannons.

En del av våra huvudpersoner besätts av väsen de inte kan kontrollera, andra tar en chans - kanske gör något farligt eller olagligt - och hamnar i ett mellantillstånd, fasthållen av någon sorts magi eller hypnos. De personliga förutsättningarna, det övernaturliga svaret och gåtans lösning är i alla avsnitt olika, och spännande på olika sätt.

Red Mars av Kim Stanley Robinson

Drömmarna om att kolonisera Mars har funnits hos människan länge, med olika grad av verklighetsförankring beroende på hur många tekniska hinder vi hunnit upptäcka. År 1992 skrev Kim Stanley Robinson boken Red Mars, den första av tre i en serie. Genom att extrapolera existerande teknologi och addera egna idéer, som science fiction ofta behöver göra, förlade han berättelsens början till år 2026, med relativt trovärdig teknik och vetenskap som grundligt redovisas för att ge historien en jordnära/Marsnära känsla. Att läsa boken strax efter att ha läst de många motargumenten mot Marskolonisering i A City on Mars gör visserligen att man måste mana fram ganska mycket suspension of disbelief, men det må så vara. Red Mars är istället ett socialt komplement till de vetenskapliga tvivlen, när den visar på hur många sätt som samarbetsviljan mellan människor kan ta slut på den röda planeten.

Redan bland De Första Hundra som landar för att bygga bo på Mars uppstår slitningar, till en början milda och undertryckta, dels av kolonisatörernas egen vilja. De är ju utvalda för sina vetenskapliga sinnen och låga aggressivitet, visst skall de kunna komma överens? Men redan under månaderna på väg mot grannplaneten uppstår och förtvinar band mellan några av personerna, när deras ambitioner visar sig gå i motsatta riktningar. Fortfarande behålls lugnet i stort sett vid landningen, men inledningskapitlet som utgör ett tidshopp några år framåt i tiden ger skrämmande ögonblicksbilder av samordnat sabotage för att krascha en framgångsrik bosättning mitt under en festivalkväll.

Efter landningen på Mars får vi med de nya marsianerna den löftesrika känslan av nya vidder, dalar och bergskammar som dittills varit namn på astronomiska kartor men nu skall bli allas hemtrakter.  Det är skönt beskrivet, så att man kan leva sig in i anblicken av Marsmiljöerna som just nu är obebodda men som skall bli hem och hemtama för sina nya invånare. Ytor för boende och arbete byggs upp effektivt och genomtänkt, någon med öga för design gör områdena än mer inbjudande och, om än inte hemtrevliga, åtminstone inbjudande och trygga. Men nu kommer större meningsskiljaktigheter upp i dagen. Visst skulle vi sätta igång med att terraforma Mars? Nej, vi måste leta efter liv först, så att vi vet att vi inte utplånar något viktigt. Och se på de orörda bergen och kratrarna - skall de inte få förbli precis som de är? Två personers vitt skilda åsikter bryts mot varandra medan de övriga dras åt ena eller andra hållet. Samtidigt filmas allt som nybyggarna gör och sänds till jorden, där miljontals åskådare väljer sida eller snarare person att hålla på.

Efter hand kan De Första Hundra inte heller diskutera och utveckla sina idéer ostört. Från jorden kommer fler direktiv, människor som vill genomföra dem och väpnade styrkor som kan lägga makt bakom orden. För att inte tala om hur många fler kolonisatörer som efter hand landar i den röda regoliten. Det var förstås meningen hela tiden, men nu får man ännu fler motstridiga åsikter och fraktioner som bryter sig loss från varandra. Mars får också nya religioner och uppdateringar av de gamla religionerna, vilket delvis är svindlande och vackert, men delvis också skrämmande och hotfullt.

Red Mars är en diger bok, och tidvis överlastad såväl i förklaringarna av teknologin och geografin som i detaljerna om de stridande politiska, byråkratiska och affärsstyrda fraktionerna. Men som sagt ger den en tänkvärd provkarta på allt som kan gå fel när man börjar kolonisera Mars, hur goda intentioner man än har från början.

Fler böcker av Kim Stanley Robinson:

2312

New York 2140

The Ministry for the Future

Vernon Subutex på Teater Galeasen

Vernon Subutex hade sin storhetstid som DJ och skivbutiksinnehavare på den tiden när den åtrådda musiken måste köpas på vinyl och samlas i backar för att kunna tas med och spelas på fest. Men nu strömmar alla vilken musik de vill när som helst, och en DJ och skivbutiksinnehavare är inte längre kung. Och nu är han dessutom hemlös, efter att hyran inte betalts på tre månader. När han vräks från sitt hem rafsar han snabbt med sig tre nyinspelade videokassettband med Alex Bleach, den nyss döde rockstjärnan som var hans vän och den som betalade hyran.

Man måste ha någonstans att övernatta. Vernon Subutex söker upp en före detta bandmedlem, Emelie, som snart blir för påfrestande med sina teorier om manligt, kvinnligt och punk. Därnäst blir han husvakt i kaoset hemma hos vännen Xavier med en pratande hustru, överenergisk dotter och den ylande, juckande hunden Colette. Nästa övernattning blir hos den gamla flickvännen Sylvie vars klängighet skrämmer ut Vernon på gatan igen.

Historien rör sig i vidare cirklar över andra som haft kontakt med Alex Bleach genom åren. Vernon Subutex egen personlighet är egentligen inte särskilt tydlig, men där han drar fram möter han människor som i ymniga ordflöden förklarar sin världsbild, ofta frånstötande i sin uttalade rasism, men den klumpiga uppriktigheten, röran och energin gör det underhållande ändå. Obehagligt blir det när våldet smyger sig på,  när en man berättar om hur han alltid misshandlat sina flickvänner nästan på rutin, och när cyniska ungdomar förnedrar hemlösa på gatan. För det är dit som Vernon Subutex liksom hela tiden varit på väg, och där möts han av den magnifika uteliggaren Olga, ännu en välkomnande famn och med samma kärlek till musiken och till sin hund som alla andra som Vernon Subutex har mött på vägen.

Länk till Teater Galeasens sida om Vernon Subutex

Future Man

Josh Futterman är vaktmästare på ett bioteknik-företag och bor hemma hos sina föräldrar. Kärlekslivet är obefintligt, så den stora glädjen i hans liv är att spela dataspelet Biotic Wars, om en framtid där mänskligheten kämpar mot mordiska biotics i nedgångna stadsmiljöer. Under över alla under, en kväll klarar han vad ingen annan klarat, den allra sista och svåraste banan i Biotic Wars! Då dyker avatarerna från spelet, Tiger och Wolf, upp i hans pojkrum, ditzappade från framtiden för att slå sig samman med hjälten som kan hjälpa dem att ändra historien så att biotics aldrig utvecklas och civilisationen inte bryter samman.

Josh är inte alls beredd på att strida i den verkliga världen utanför datorn. I synnerhet inte när det visar sig att boven i dramat, mannen som uppfann serumet som låg till grunden för hela utvecklingen, är hans sympatiske chef Dr. Elias Kronish. Wolf och Tiger är vanliga människor, men deras hårda uppväxt har gett dem samma logik som ett First Person Shooter-spel, och för dem är det den enkla lösningen att döda Dr. Elias Kronish. Josh försöker hålla emot deras mest brutala impulser, vilket leder till ytterligare tidshopp för att istället ta bort drivkraften till att utveckla det som skall bli den dödliga medicinen. En runda till 1960-talet låter Josh möta sina föräldrar som unga, men huvuduppdraget misslyckas så resorna i tiden går vidare till 1980-talet och 1950-talet med underhållande resultat.

Inledningen av serien Future Man är överdrivet pubertal, med skvättande kroppsvätskor och skämt i samma anda. Låt det inte avskräcka, för den sidan tonas ned till förmån för mer intrikata kedjor av lurendrejeri och smarta skämt. Inte heller får Tiger och Wolf fortsätta med att hux flux döda dem som står i deras väg - första kvällens brutala nedmejning av en polis går inte spårlöst förbi utan ger efterverkningar i tid och rum under seriens gång.

Resorna genom tiden gör det nödvändigt för Tiger och Wolf (och deras utmärkta gestaltare, Eliza Coupe och Derek Wilson) att anamma olika personligheter, och till exempel ser vi Wolf trivas utmärkt på 80-talet, inspirerad av idolen Corey Hart. Serien är redan från början bemannad med kända namn som Keith David, Haley Joel Osment, Ed Begley Jr. och humorgenierna Paul Scheer och Awkwafina, medan Josh Hutcherson väl fyller rollen som sin namne. Efter alla försök att ändra historien hamnar de tre i andra säsongen i den framtid de trodde de hade räddat, nu full av nya utmaningar och källor till humor, och låt oss se vidare vad som kan hända i den tredje och sista säsongen.

En dag av törst av Gunnar Ardelius

Att skriva en avhandling kan knäcka den mest hängivne. På sin disputationsfest på Uppsala slott, omgiven av familj, vänner och ett antal juridikprofessorer, kraschar André Becksell i en fylla som utmynnar i ett högtidstal fullt av förolämpningar. Där lägger han krokben för den akademiska karriär han hade hoppats på. Han klamrar sig fast vid livet i universitetsstaden och hittar ett mindre prestigefyllt jobb inom ämnet han kan.

Året är 1972, och stora delar av Sveriges offentlighet, i alla fall de mest högljudda personerna, är radikala revolutionsivrare. Med färska minnen av blodiga dåd av palestinska terrorister - morden vid München-OS, flygplanskapningarna 1970 - och deras bifall från svenska skrivbordsrevolutionärer, finns en risk att liknande grymheter snart kan komma att iscensättas på svensk mark. André blir en möjlig länk till att hålla ett öga på några av de misstänkta, genom sin vänskap med opinionsbildaren Kaj Hagvall, men också för att efter sin akademiskaden fadäs är rådvill inför framtiden, och för att hans alkoholproblem kan ge den namnlösa organisationen en hållhake på honom.

Genom André, men också genom Kaj och inte minst hans sambo Magdalena som André ständigt trånar efter, får vi ögonblicksbilder av de mest tjurskalliga vänsteraktivisterna i den pyttelilla ankdamm som Sverige var, och komiken i den ideologiska indoktrinering de rutinmässigt sprutade ur sig. Mer än femtio år senare kan man se hur enögda de var, och vara tacksam för att deras inflytande åtminstone har fått motstånd och minskat, men också bli påmind om att man bör vara uppmärksam på liknande enkelspårighet i varje tid.

Boken En dag av törst börjar med ingående och säkert välresearchade uppsalaskildringar, inre tankar och psykologiska insikter. Dock förändras språket och framställningarna och blir mer högtravande och styltiga allteftersom handlingen fortskrider. Det är som att Gunnar Ardelius slutat anstränga sig för att ge sina skrivanteckningar en mänsklig form. Tankar och repliker blir kondenserade stödord med maximal informationstäthet, vilket blir extra styltigt i dialogväxlingar där de inblandade kastar komplicerade meningar mot varandra utan att någons reaktion redovisas.

"Grattis till recensionen i DN. Det var välförtjänt och verkligen på tiden."

"Tack, annars har det varit blandat."

"Ett mottagande utan missljud är inte bra, åsikterna ska bryta sig, värre att bli fêterad till döds."

"Jag är bekant med recensenten och tycker att det är roligt även om det dröjde ett halvår. Vanligtvis stör det mig att den där Bergqvist är så inställsam mot det unglitterära gardet samtidigt som hans invändningar visar att han i grunden är en insnöad grundskolelektor som själv dras med kvarvarande pubertala drag. Hans litteratursyn verkar kanske banbrytande för hans vänner i provinsen, men i rikspressen blir det tydligt att han är en kvasiintellektuell byfåne. Ändå ska han lägga beslag på precis allt nytt som kommer ut. Han läser helt enkelt hellre än bra."

"Du svamlar."

"Förlåt, jag är livrädd."

"Jag kommer förbi med bilen. Vi ska till Gamla Uppsala."

Men det högtravande språket har ändå litet grand sin egen charm, och en del av Andrés sågningar av omgivningen är befriande roliga. Det är bra att få läsa en skildring från den ideologiskt tvingande och prövande tiden skriven av någon som är tillräckligt gammal för att kunna samla ögonvittnesskildringar, men inte själv har egna förvillelser att släta över medan distansen växer till de ibland så galna åren. 

The Sorcerers på Fasching

Ett tungt och samkört komp, barytonsaxofon, vibrafon och flöjt är en god uppställning för att skapa spännande musik. The Sorcerers väljer också att skapa magi inte bara genom sin musik, utan också medelst de suggestiva låttitlarna och Richard Ormrods sporadiska mellansnack som låter som lösryckta meningar ur berättelser man bara knappt förstår. Första låten på spelningen på Fasching heter passande nog Opening Titles, intrikata rytmer som upprepas med liten variation, från 2020 års skiva In Search of the Lost Monkey God.

"What are these numbers? They're a transmission from a different place," är introduktionen till nästa låt. Men den platsen är jorden, låttiteln är Echoes Of Earth från senaste alumet Other Worlds and Habitats, och musiken vaggar långsamt framåt, medan vi kanske också rör oss bort från jorden?

Härnäst möter vi the People of the Forest, där flöjt och barre unisont spelar en nästan frågande melodi över Neil Innes snygga basslingor. Så följer ett spejsat syntintro till Ancestral Machines, där vibrafonen klingar eteriskt över det tunga gunget från kompet. De här låtarna låter ännu bättre live än på skiva, men följs av Moth ("it can smell death!") där energin droppar ganska mycket. Tur då att den följs av Summoning the Monkey God, där basens groovy start fortsätter i ett överraskande snabbt tempo som lockar fram extra mycket jubel och applåder från publiken.

För allt snack om Ethio-Jazz kring The Sorcerers tycker jag att de inspirationen från Etiopien blir mest hörbar i Johnny Richards synt på The Great Belt, vilken dock är inspirerad av en till synes oändlig färd över en bro i Danmark! Who Is The Hunter And Who Is The Prey känns verkligen som en jakt - en intensiv inledning från trummorna lämnar över till bas, sedan lämnas stafettpinnen till en vild flöjt, och så vidare till barytonsaxen.

Låten Treasured Sacrament får mig att tänka på ett troll som lunkar fram i en skog, vilket är konstigt eftersom ju låten efter heter The Viking Of 5th Avenue och i sin tur låter orientaliska klanger flöda som i en långsam karavan, efter ett långt spejsat synt-intro. The Horror i sin tur låter nästan rolig, eller kanske snarare kaotisk och retsam. Beneath the Dunes bjuder på intrikata takter och fina melodier. Skönt unisont klingar sedan flöjt och barre mot den tunga rytmen i Yasuke In Roppongi. Så får Ormruds altsax bli en trumpet! Det vill säga, i Elephant släpper han loss en trumpetstöt som från en elefant.

Vi har redan fått höra att bandet spelar den här uppsättningen av låtar utan extranummer, så vi accepterar och älskar den fascinerande sista låten In Pursuit Of Shai Hulud; hetsig, med en spännande melodi i basen, tight blås, flöjtsolo, trumsolo, en målmedveten jakt ända till sista tonen av en magnifik konsert.

Rooster

Problem förpackade så att de inte är för allvarliga och som man kan skratta åt, är en fruktbar premiss för komediserier. TV-serien Rooster utspelar sig i collegemiljö, och dess huvudpersoner har en följd av problem som med en annan vinkling skulle blivit katastrofer, men här blir foder för godmodig humor. På sitt sätt avdramatiserar den de svåra situationerna i livet, och ibland är det just det man behöver, kanske särskilt om man kan känna igen sig i problemen.

Greg Russo åker för att besöka sin dotter Katie, som är lektor i konsthistoria på Ludlow College. Hennes man Archie är lektor i litteratur vid samma college. Dock har han just lämnat henne efter en affär med en student, Sunny. Att bränna ned Archies hus är förstås inte bra hur besviken man än är, så när det är just det som händer riskerar så Katie att bli avskedad. I hemlighet räddas hon från avsked genom att Greg erbjuder sig att bli gästlärare på skolan. Han har i och för sig aldrig gått någon högre utbildning själv, men har skrivit den populära bokserien om actionhjälten Rooster, så visst kan han hålla i skrivarkursen för de halvmotiverade tonåringarna.

Tonen i Rooster är lättsam, och även när huvudpersonernas personliga kriser steg för steg blir värre, kan de traggla vidare tack vare stöttande vänner och en positiv grundinställning till livet. Mer sälta och komik kommer från en del av bifigurerna, som rektor Manns aningen excentriska dialoger hållna i hans bastu, och Sunnys rumskamrat Mo och hennes ständiga nålstick mot Archie. Men om man tycker att det är skönt att koppla av med en serie där även de värsta bekymren är hanterbara, kan man se fram emot att Rooster kommer att få en andra säsong.

May We Feed The King av Rebecca Perry

Kungen dör långsamt, under flera dagar och veckor, i en sjukdom som ingen kan bota. En tjänsteflicka kommer varje dag och frågar om han vill ha någon mat. Det som bärs in bärs sedan ut nästan orört.

När han till sist dör går kronan till hans yngre bror, den tredje i ordningen. Den nya Kungen hade aldrig trott att det skulle bli hans tur. Kronan och makten, och rollen som Kung, är något han inte vill ha. I talande scener får vi känna med den nye Kungen hur minsta steg, handling och önskan nu är kringskuren av hans plikter mot landet och hovets förväntningar. Hans passivitet i diplomati och krigiska förvecklingar är en besvikelse, liksom frånvaron av arvingar i det vita äktenskapet.

Med väl avvägda ord och korta, utvalda sekvenser berättar Rebecca Perry om en namnlös Kung som söker en väg bort från sin utstakade roll. Miljöer och framför allt mat beskrivs så att de känns som skönare och mer delikata än det man någonsin själv smakat. Kapitlen är luftiga men täta på samma gång.

Ändå, Kungens historia är bara mittenpartiet i en bok där inledningen och avslutningen i nutid är ännu mer fängslande. Den vi följer har som yrke att kurera de rum i historiska utställningar som skall ge en känsla för hur människorna levde då. När vår huvudperson berättar om de konstgjorda äpplen, ägg, skinkor och bröd hon kan beställa från en speciell websida, och hur hen tänker in i minsta detalj vid arrangemangen av kläder, möbler och måltider, känner även vi läsare hur gestaltningen av en scen eller ett liv kan vara verkligare än verkligheten, inte för att idévärlden är viktigare än den levda världen eller något liknande, utan - i det här fallet - för att hantverket, tankarna bakom, planeringen är så omsorgsfullt gjord. En mycket fascinerande tanke som det är skönt att försjunka i.

Antikrist på Dramaten

Lars von Triers film Antichrist innehåller mardrömslika scener med en hotfull natur och grymt våld mellan två människor som nyss älskade varandra. Den explicita brutaliteten framställs i Dramatens uppsättning av Antikrist till största delen som meta-teater, där skådespelarna Sanna Sundqvist och David Book återger scenerna för publiken och kommenterar att de inte visar det på scenen.

Fjärde väggen bryts på det sättet från början, när framför allt Sanna Sundqvist berättar hur hon drogs till att spela filmen som pjäs med sig själv som Hon, och rollen som Han spelad av hennes nära vän David Book, som hon också tycker är snygg. Det sätter tonen på ett bra sätt för den inledande kärleksscenen och för utgångspunkten att de båda rollfigurerna älskar varandra, med tanke på vad de senare skall komma att göra mot varandra.

Sorgen när den enda sonen dör hanterar de båda på olika sätt. Han går in i sin roll som psykolog, den här gången för sin partner vilket egentligen inte är tillrådligt. Hon gör det genom att bli sexuellt utlevande, ta av sig alla kläder, och omväxlande lägga skulden på Honom för småsaker och på sig själv för förbiseendena som gjorde att pojken kunde ramla mot sin död. I det nakna scenrummet blir de tydliga representanter för olika uttryck av sorg, och hon säger också att han ser henne tydligare nu när hon är hans patient än innan.

De som kan se sammanhängande teman att tolka i filmen, eller pjäsen, ser mer än vad jag kan. Idén om naturen som ond, med döende och förmultnande som förhärskande ordning, är en grym men uppfriskande motpol till den positiva inställningen att naturen står för liv och nystart. Hur det hänger ihop med Hennes maniska tortyr av Honom är svårare att förstå. De inflätade personliga reflektionerna får handlingen att spreta ytterligare, och som grädde på moset får vi då och då höra Lars von Trier själv (?) kommentera filmen (?) på obegriplig danska. Men en enorm känslostorm på scen kan vara katharsis för många; åtminstone omtumlande för andra; fast mindre givande för ytterligare andra.

Länk till Dramatens sida om Antikrist

Foto: Sören Vilks

Svärtan

Det finns många intressanta teman i TV-serien Svärtan: vänskapen mellan ungdomar på en skärgårdsö, som förändras på flera sätt när de kommer in i tonåren; chocken när en av dem hittas död; och så hemligheten med den mystiska varelsen ungdomarna hittar. John Ajvide Lindqvist är bra på att ta fram det igenkännbara i det ovanliga i sina böcker, och inte minst förankra dem i sin tid och plats. Men tyvärr fumlas allt det här bort i filmatiseringen av hans bok Sommaren 1985. 

Alla parallella teman, de nämnda och andra bihandlingar och bifigurer, hade kunnat få följa sin egen dramatiska berättarkurva sammanflätad med den övriga handlingen. Men i Svärtan växlar historien ryckigt mellan spåren de vill berätta om, och det finns inget sammanhang mellan känslor och personligheter från scen till scen. Dialogen är tafflig och endast några få av skådespelarna kan bära sina roller. Så synd att filmatiseringen tappade alla chanser den hade att göra något spännande.

The End of Everything av M. John Harrison

Jorden håller på att tas över av något svårdefinierbart, icke-jordiskt. Det verkar ha börjat i finansiella centrum som Dubai och London City, där strukturer som liknade 00-talets arkitektur reste sig och efter ett tag rasade och lämnade efter sig något som inte var ektoplasma men liknade det. I City pågår kriget men det är oklart hur och mot vad. Storbritannien är avskilt från resten av världen och civilisationen på makronivå verkar ha kraschat. På lokalnivå lever folk vidare någorlunda som tidigare men med förvrängningar i såväl den fysiska tillvaron som den sociala samvaron. Längs kustlinjen sysselsätter sig människor med att samla in de icke-jordiska artefakter som sköljer in från havet.

Phillip Tennant tror sig ha hittat något extra värdefullt, något som skall låta honom dra sig tillbaka från samlarlivet för gott. Men när han övernattar hos sin moster Marnie blir hon illa till mods och släpper ut den raskt växande artefakten. Phillip fångar upp den igen, men dem han först vill sälja den vidare till hänvisar honom till den litet skrämmande Hampson. Under tiden växer artefakten till något oformat men ändå människoliknande, och börjar kommentera situationerna med svårbegripliga men välvilliga fraser.

Även M. John Harrisons prosa är tungrodd och svårbegriplig, med ingående beskrivningar av miljöer med oväntade inslag, ofta snabbt växlande från det ena till det andra så att en läsare kan tappa styrfarten. Vi får intrycket av ett konsumtionssamhälle som har imploderat, fast med tillräckligt med förnödenheter för att inte förfalla i anarki.

Människoliv tycks vara något att slösa med för Marnie och Phillip i den underliga framtiden, även om inget i deras framfart tyder på att de behöver oroa sig för att andra skulle vara lika snabba att ta till vapen som de. Det verkar som att de icke-jordiska artefakterna bit för bit tar över roller som människorna lämnat tomma, och utför dem med litet fel för en människa, dock med en naiv godmodighet. Sammanfattat framstår The End of Everything som en allmän och litet banal civilisationskritik, dock med luckor i sin inre logik och lika oformerad som artefakterna som kravlar upp ur havet, och inte riktigt minnesvärd.

Metropolis med musik av Coco Chatru Quartet

Till stumfilmen Metropolis från 1927 har flera olika artister och kompositörer gjort musik. I Bio Capitols salong tar Coco Chatru Quartet plats och ackompanjerar den magnifika filmen med nyskriven musik som med god fingertoppskänsla följer händelserna och stämningarna i historien. 

Från stadens ropande fabriksvissla, över till de nedtryckta arbetarna som marscherar tungt med böjda huvuden vare sig de är på väg till eller från sitt skift. Ljuva toner när den framsynta Maria tar med sig stadens fattiga barn till lyxträdgården i Sönernas klubb, och väcker guldgossen Freders intresse. Medryckande swingrytmer när de lyckosamma förnöjer sig på nattklubben Yoshiwara, men oroväckande takter när arbetarna börjar krossa maskinerna som ju håller hela staden igång.

Musiken ligger som sagt nära handlingen men inte i vägen; tvärtom understryker den vad vi ser så att det framstår som än klarare. Av de musikaliska ackompanjemang jag har hört till Metropolis - synthensemble, stråkorkester - är musiken från denna kvartett, grundad i jazz och god musikalitet, den allra bästa.

Autofiktion

Elsas migrän övergår i hennes livs första panikångestattack. Hon har arbetat utan att hejda sig hela året sedan hennes mor dog, och nu säger kroppen ifrån. Tur nog får hon mycket stöd av sjukvården, av vänner och av pojkvännen Bonifacio, med medicin och omtänksamhet som sakta ger henne styrkan tillbaka. Nu har hon inspiration till att börja skriva ett filmmanus igen, och dessutom en önskan att hjälpa människor i sin närhet som också bär på tunga problem.

Vi får redan från början veta att Elsa är en fiktiv person i ett 2004 dekorerat i starka, sköna färger och mönster - turkos, rött, blått. I nutid, ett 2026 i bruna och beige nyanser, är det filmmakaren Raúl som skriver om Elsa. Men precis som för Elsa reagerar hans omgivning på olika sätt - den mångåriga assistenten Mónica slår bakut vid aningen om att hennes verkliga liv letat sig in i manuskriptet, medan pojkvännen Santi säger att han inte skulle ha något emot att hamna i Raúls film.

Filmen Autofiktion har en briljant första halva, där handlingen i ett naturligt långsamt tempo slingrar sig fram och tillbaka under Elsas tillfrisknande, inklusive tillbakablickar till hur hon mötte Bonifacio, och sista dagen med modern. Inga illasinnade människor ligger bakom människornas sorger, och ömsesidig välvilja präglar alla möten. Och ändå betyder det inte att livet flyter på utan problem, för olyckor och kroppens tillkortakommanden kan vi inte försäkra oss mot.

Mot mitten/slutet av filmen vattnas dock denna stilla vänlighet ut till en stillastående pöl av mänsklighet som inte intresserar lika mycket. Dock, det är då som det börjar bränna till i nutid, när Raúls ambitioner möter motstånd och då väcker hans arbetslust, visserligen inte riktigt tillräckligt för att motivera trögheten precis innan. Men låt oss njuta av hur vi i den sista, långa scenen ser kvällen mörkna och gatlyktorna tändas i parken runt Raúl och Mónica.

Tand av Jenny Erpenbeck

Jenny Erpenbeck är noggrann med ord och deras betydelser, även när hon skriver längre, sammanhållna romaner. Tand är en samling noveller av olika längd från millenniets första år. Historierna är ofta förhöjda till en nivå där miljön och handlingen kan läsas som symboler för något mer än det som ordens enklaste betydelse säger. Det gör dem krävande att läsa, vilket inte bör vara något att värja sig för. 

Dock är det oftast så att situationerna och symboliken för mig känns konstruerad och ansträngd. Där finns detaljer som skall spegla eller förklara andra skeenden, men koppligen blir otydlig eller, trots ordknappheten, överförklarad. Jag tillstår att den missade läsförståelsen säkert helt ligger hos mig, och att andra läsare på samma våglängd som Jenny Erpenbeck får ut mer av novellerna. Men jag är glad att hon knutit upp sitt språk mer i senare böcker, vilka jag uppskattar mer. Ett sådant mer lättläst exempel i samlingen Tand är berättelsen Frisch und g'sund, med en fot i en fattigare tid med andra regler, men inte helt ute ur vår värld.

Fler böcker av Jenny Erpenbeck:
Wörterbuch
Heimsuchung
Aller Tage Abend

Gehen, Ging, Gegangen

Spår på Playhouse Teater

Det som presenteras för de i vanliga fall icke-kroppsliga framtida intelligenserna (vilka spelas av oss, publiken) är en kavalkad av händelser ur människans historia som deras (våra) efterlevande har sammanställt, med hjälp av artefakter de har funnit. Den första scenen som spelas är litet längre. Det är kanske ett tecken på privilegium att jag suckar litet grand för att det är så förutsägbart att avstampet sker i Mary Shelleys nyskapande berättelse om när människan skapade nytt liv med hjälp av teknik. Men visst är det en viktig scen i människans stegvisa rörelse mot ett liv utanför de gränser som naturen satt upp, även om berättelsen om Frankenstein bara är just en berättelse, inte själva uppfinningen eller utförandet av experimentet.

Det blir lätt att man letar efter fler tecken i samma fåra i de följande scenerna, men av och till blir det svårt. Den bärande idén blir tydligast i scenen där Stuart berättar om roboten han har uppfunnit, även om beskrivningen av teknologin haltar. Och tyvärr är det inte bara vetenskapen utan även den mänskliga inramningen som haltar. Jag uppskattar tanken med pjäsen att inte bara presentera teknik utan framför allt behovet av den och sammanhanget den verkar i, men tyvärr är dialogerna mycket klumpigare än vad man kunde vänta sig av Jordan Harrison som skrev pjäsen Prima Liv med så mycket bättre känsla. Tyvärr bottnar inte heller skådespelarna i sina korta insatser, där manér och överspel får ta över för att understryka allvaret i de olika scenerna.

Pjäsens konstruktion är listig och ger en ökad förståelse och tillfredsställelse när den på mitten vänder och börjar gå bakåt i kronologin. Scenerna vi såg under första halven följs upp och ger mer förklaringar till hur viktiga de var när människor bit för bit flyttade in tekniken i sina egna liv och kroppar, för att sedan manövreras ut av de alltmer självständiga datorerna. Till slut är vi tillbaka till Mary Shelley igen, och hennes rusiga monolog väger nästan upp det vi har fått se av banala dialoger, dålig översättning till svenska och bristfälliga skådespelare, men inte tillräckligt för att göra pjäsen sevärd.

Länk till Playhouse Teaters sida om Spår