David Byrne på Rosendal Garden Party

Huvudpersonen själv vandrar in på den tomma scenen, följd av ett par musiker. Starkt och stadigt sjunger han Heaven med minimalt men stadigt komp, medan jordklotet stiger upp bakom personerna på scenens skärmar. "Där är det!" säger David Byrne och pekar, där är vår himmel och vår jord. Sångare, dansare och resten av orkestern dansar in med instrumenten fastspända på magen till de glada rytmerna från Everybody Laughs. Från första början har konserten en positiv ton, som fortsätter när David Byrne berättar att han varit ute och cyklat i skogen idag, och låter bilder av svensk skog fylla skärmarna runt scenen. Sedan fortsätter musikerna med en annan naturupplevelse i And She Was.

David Byrne och Talking Heads har ju skrivit många låtar som beskriver hus, platser, och det som försiggår där - vardag upphöjd till filosofi, ibland mysterium. Från den fascinerande Strange Overtones, över Houses in Motion som låter funkig och mörk, vidare med (Nothing but) Flowers som låter karnevalisk trots att skärmarna bakom visar tomma kontor - vi får tänka oss dem försvunna och överväxta med blommor, som texten säger. Och så vidare till ännu en låt med intrikat melodi och arrangemang, den fantastiska This Must Be the Place.

"Love and kindness are a form of resistance" säger David Byrne i en fortsättning på den generösa, välvilliga stämningen och sjunger What Is the Reason for It? Omtanken om människorna vidgas: "But what about animals?", och så spelar bandet Like Humans Do i karnevaliska rytmer, och dubblerade och klädda i djurmasker på skärmarna bakom sig själva. Ett par gånger under konserten blir applåderna och jublet efter låtarna extra långt - publiken är lycklig att se och höra den genialiske mannen, och David Byrne blir synbart glad av uppskattningen.

When We Are Singing framförs till ett tungt, digitalt beat. Sedan låter Independence Day tyvärr litet skramlig och trött. Slippery People börjar också litet slött, men publiken gillar att höra den och snart tar sig låten och fylls upp av energi. Från nyaste skivan spelas Moisturizing Thing.

Så jagas vår sångare förföljda av en stor skugga och ett uppfordrande trumbeat. Fler instrument fyller på och bygger upp sig till Psycho Killer, till folkets jubel. Sedan är vi uppe i full speed och energi i Life During Wartime. Vilken låt kommer nu? Synten pinglar igenkännbart, basen ansluter, och med inlevelse, som en enträgen föreläsare som vill förmedla något viktigt, pratsjunger David Byrne texten till Once in a Lifetime.

Så drar konserten ned på formatet igen, när några få av musikerna och sångarna sjunger stämsång till Everybody's Coming to My House i ett arrangemang som David Byrne fick höra från ett bröllop i en abyssinsk kyrka. Än en gång, komplext, melodiskt, generöst, inbjudande! Men allt slutar i en ny runda av filosofiska funderingar till en perfekt melodi. På en mintgrön gitarr spelar David Byrne ensam de första tonerna till vad som strax växer till Burning Down the House, bombastisk och fantastisk.

Disclosure Day

Vi kastas in i handlingen genom en följd av spännande actionscener. Från ett intensivt wrestling-spektakel smiter tre av åskådarna ut för att byta något hemligt  och farligt mot en kidnappad flickvän. Snart är en av männen och den befriade flickvännen på flykt med det hemliga materialet, jagade av Wardex, en ytterst hemlig organisation som vill ha tillbaka det till varje pris. Som tur är, så är Wardex specialtränade fältagenter klantigare och mer lättlurade än stormtroopers.

Efter en fantastiskt fånig biljakt (som visserligen innehöll två maffiga scener där en bil kraschar in i och ut ur ett hus) reste sig sällskapet intill mig och gick. Vid det laget hade även min goda vilja gentemot filmen nötts ned till ingenting. Från och med nu kommer jag enbart att skriva ned alla logiska luckor som retade mig. Det kommer att innebära en mängd spoilers, så vill man inte känna till dem så bör man sluta läsa nu.

Daniel Kellner, som killen med hemligheterna heter, visar flickvännen Jane Blankenship filmer av aliens i amerikansk förvaring. Efter bara några gryniga videobilder kan Jane se (eller får för sig) att de är närmare Gud. (Vad nu det betyder.) Och att om världen fick veta det, så kommer det att skaka om vår tro på Gud, vilken vi alla växt upp med och som är något som håller samman världen. Och det kommer att krascha hela samhället. På alla dessa påståenden vill jag svara "nja, det är väl inte helt säkert, va'".

Som fan av både science fiction och vetenskap har jag också några biologiska/tekniska invändningar. Det visar sig att aliensarna, eller åtminstone deras artefakter, kan svänga in sig på samma hjärnvågor som människor (och djur), och hjälpa människor att göra detsamma. De kan till och med förstå alla världens språk och läsa människors tankar. Där vill jag invända att det är mycket osannolikt att en annan livsform, utvecklad på en annan planet under andra förutsättningar, skall kunna koppla ihop sig så sömlöst med våra sinnen.

Följdfel på det: Trots att utomjordingarna uppenbarligen kan alla språk på jordklotet har de ändå bara landat i USA, som vanligt.

Nästa följdfel: När de nu har denna fantastiska teknologi för att synka sig med människohjärnor, varför har de bara använt den på två av alla åtta miljarder människor, för något okänt syfte som de sedan av någon anledning väntade 28 år med att klicka igång?

Och det här med att Det Stora Avslöjandet skulle få hela världen att stanna upp på randen av tredje världskriget. Hallå. Om vi ser på vad som brukar hända vid de tillfällen som fantastiska nyheter av det här slaget läcks, inklusive hemligstämplade UFO-filmer, så är det mer sannolikt att

• några tror att det är sant och att det är en stor nyhet som förändrar allting
• några tror att det är fejk
• några tror att det är sant men att det inte är en så stor grej ändå
• många hör om det men bryr sig inte
• den stora majoriteten av världens människor hör inte ens om det

För vad är det vi i slutändan ska få veta? Vad kan utomjordingarna säga till oss (som de inte sagt på de 79 år de varit här) som skulle förändra det dagliga tragglandet, den storskaliga korruptionen och girigheten som driver människor att göra skit mot varandra?

När jag ändå håller på och klagar: Varför är aliensarna man ser på filmerna små, men alienen man ser på slutet stor? Och varför rita in en (bara en) crop circle? Många fler invändningar dök upp i mitt sinne under handlingens gång, men nu orkar  jag inte lista dem. Jag vill bara avsluta med mitt enda positiva minne från filmen: Elizabeth Marvel gör ett fantastiskt jobb i sin lilla roll som Sister Maura. Trots taffliga repliker och osannolika scenarier är hon trygg och trovärdig.

The Incandescent av Emily Tesh

Magi kan läras ut som ett akademiskt ämne, inklusive många praktiska övningar, och en del av Dr. Waldens elever vid Chetwood School går vidare till att studera det vid Oxford, Cambridge eller andra seriösa universitet. Dr. Waldens specialområde är demoner, klassificerade alltifrån nästan harmlösa imps till mäktiga och farliga demoner av elfte klassen eller högre. De fyra studenterna i hennes sistaårsklass har alla starka magiska förmågor med viss variation, och också självtvivel och personliga problem likt andra sjuttonåringar. 

En klassrumsdiskussion blir ett lämpligt sätt för författaren Emily Tesh att utveckla kunskaperna om demoner, vilket man som läsare kan ha hunnit fundera över redan när Dr. Waldens elever fick kalla fram en fjärderangsdemon och ställa mer eller mindre onödiga frågor till den. När vi förstår att demonernas plan är en ständig strid mellan rovgiriga krafter, är det inte så konstigt att mindre och svagare demoner och imps tycker det är fridfullt att besätta en printer i människovärlden och i stort sett sköta sig själva.

På en flera sekel gammal internatskola finns det mycket energi från årskurser av halvt magikunniga tonåringar, förvirrade av hormoner och en önskan att hävda sig. För demoner är det ytterst lockande, och risken finns att den mäktiga demonen Old Faithful skall bryta igenom till människovärlden igen. Emily Tesh målar mycket inlevelsefullt upp hur magin formar om den synliga verkligheten när något sådant händer, och beskriver strider mellan olika krafter så att det verkligen känns som att livet står på spel i varje stund.

Dr. Sapphire Walden är en skicklig lärare med öga för elevernas potential och problem, även om hon inte är tillräckligt bra på småprat och socialt engagemang för att kunna handleda dem. I gengäld är hon bra på att analysera situationer och se praktiska möjligheter och hinder i såväl stora som små katastrofsituationer, och många läsare kan säkert känna igen sig i hennes sätt att resonera. Men förmodligen är det en förlitan på sin riskaversion och noggranna analyser som gör att Dr. Walden gör sig blind för att hon i praktiken släpper potentiellt farliga aktörer in på bara livet. Visst kan man som läsare redan tidigt identifiera några möjliga hot i skolans omgivning, men det är imponerande hur skickligt Emily Tesh broderar ut handlingen med varierande faror på alla plan - elevernas risktagande, det sociala planet och demonernas plan. Balansen mellan privata problem i människovärlden och hur det får följder i magin är mycket väl hållen, och handlingen växer från fascinerande till ett crescendo av ytterst spännande och farliga planer som måste gå i lås, en resa som är väl värd att följa.

Fler böcker av Emily Tesh:

Some Desperate Glory

Gustavia på Operan

En människa ges år 1760 i present till Sveriges drottning Lovisa Ulrika - vi såg hans hemland invaderas i de inledande animationerna. Men drottningen vill inte ha en slav i sitt hem, utan låter honom uppfostras tillsammans med sonen Gustav och dottern Sofia Albertina. Pojkarna tränas i fäktning och i dans. De är vänner men också rivaler - när Gustav utklassas av Badin, som fosterbrodern kallas, blir han tjurig.

Vilka underbara scener som baletten Gustavia bjuder på! João Felipe Santana gestaltar Badins utveckling från en orolig pojke på främmande plats, till en självsäker man som hemtamt rör sig i de vackra palatskulisser som ramar in Kungliga Operans stora scen. Mot honom agerar Desislava Stoeva som omtänksam drottningmoder och Gabriel Sinclair Jahnke som pojken som i sin tur växer upp till att bli Sveriges kung Gustav III. Och med en övernaturlig lätthet dansar Zane Smith-Taylor över scenen som Louis Gallodier, pojkarnas instruktör i fäktning och dans.

Dansarnas extraordinärt vackra kostymer är designade av Selam Fessahaye. Djupa, glödande blå färger i de kungliga klänningarna, intressanta lekar med svarta konturer i vita dräkter, en återgivning av prinsessan Sofia Magdalenas magnifika brudklänning, och de makalöst skimrande mångfärgade dräkter som bärs under pjäsen-i-pjäsen. Det är extra värt det att från balkongplats se de skickligt snedskurna prinsesskjolarna, likaså den fina koreografin i andra akten när människorna rör sig i mönster över hela scengolvet.

I första akten är scenerna till största delen finkänsligt musiksatta med stycken av  Joseph Bologne, Chevalier de Saint-Georges. Musiken är en fin ny bekantskap och det  ger extra djup åt föreställningen att veta att kompositören var samtida med Badin och har kallats "den svarte Mozart". 

I andra akten får vi se en inte helt belagd romans mellan Badin och fostersystern Sofia Albertina, och de kända problemen med att skaffa en tronarvinge en humoristisk tvist. Drottning Lovisa Ulrika avlider och det ställer de forna fosterbröderna mot varandra. Händelserna i andra akten överskuggas delvis av att musiken nu består av kända verk av Beethoven, vilket tar litet för mycket av uppmärksamheten. Men när Badin och med honom hela baletten väljer en frihet utanför kungahuset passar de energiska takterna från sjunde symfonins final riktigt bra för att ackompanjera livsglädjen och alla möjligheter som ligger öppna för Badin och alla som vill följa hans väg. Baletten Gustavia på Kungliga Operan är in i minsta detalj en mycket välgjord och sevärd föreställning.

Länk till Operans sida om Gustavia

Foto: Håkan Larsson

The Mandalorian and Grogu

Efter ett antal mer eller mindre uppskattade TV-serier vill Star Wars-galaxen återta den stora duken. Det skall göras medelst två redan kända och älskade figurer, The Mandalorian och lille Grogu som vi skall försöka att inte kalla "Baby Yoda". Men han kallas "the Baby" av några i filmen, och gör gulliga bebis-ljud till sina charmigt klumpiga med effektiva rörelser.

Nåväl, etablerad som prisjägare med sin gulliga sidekick får The Mandalorian sina  uppdrag av rebellrörelsen, som efter sin framgång fortfarande måste leta efter officerer från det gamla Rymdimperiet, vilka försöker undergräva den nya republikens auktoritet. Efter ett äventyr på en planet med hisnande berg klädda i snö, skickas The Mandalorian till Nal Hutta för att vaska fram viktig information från Tvillingarna som tagit över brottssyndikatet efter sin äldre bror, Jabba the Hutt.

En stor glädje med Star Wars-filmer är att få se spännande världar och underliga varelser. Det får vi med råge, först på Hutternas träskvärld med intrikata kullar till bostäder, sedan på det nya uppdrag som Mando och Grogu skickas på till planeten Shakari. Den är en utomjordisk variant av den mörka Blade Runner-framtiden, med neon och snabbmatsstånd, och där en deffad Rotta the Hutt slåss i stora gladiatorspel. En Hutt med magrutor! Och vilka fantasifulla, läskiga monster som kämpar på liv och död i ringen! Det blir en rad med actionscener som heter duga.

Litet grand är det som att TV-seriekänslan följt med till biosalongen, när handlingen gör sådana kringelikrokar som en serie annars kan göra. Men det är snarare så att storfilmen The Mandalorian and Grogu har en ovanligt varierad handling, med mer än bara monsterfighter och rymdkrig. Mitt i filmen kommer en lång period i lugnare tempo, där Grogu får ta stort ansvar och visa handlingskraft. Så passande att det sker just på en träskvärld.

Behovet av visuella effekter för Stjärnornas Krig var en drivande kraft för stora framsteg inom området, och vi ser dess effekter i de magnifika scenerierna här. Det gör det ännu bättre att se de mer ryckiga, docklika rörelserna när Grogu och de driftiga små Anzellans tar sig fram på egna ben. The Mandalorian and Grogu har en bra balans mellan världsbygge, tuffa strider och gullighet.

What Stalks the Deep av T. Kingfisher

Alex Easton har varit med om en hel del övernaturliga händelser. Det är just därför som kas före detta officerskollega Denton har bett kan att komma till Amerika. Dentons kusin Oscar försvann när han undersökte en sedan länge nedlagd gruva. Det enkla svaret vore förstås att han omkommit, av ett ras, giftiga gaser eller något annat, men breven han skickade vittnar om underligheter i gruvgångarna, och för sina efterforskningar vill Denton ha stöd av någon som har förståelse för att det finns underligare saker i världen än vad sunt förnuft säger.

Såväl ovan som under jord letar så den lilla gruppen som samlats efter ledtrådar till vart Oscar kan ha tagit vägen. "Vilken tur att jag inte har klaustrofobi" upprepar Easton så ofta att vi kan gissa att ka nog har åtminstone en mindre släng av det, och inte är det konstigt att man känner oro i mörkret under tonvis av sten, med mystiska fotsteg och vagt rött ljus framför eller bakom en i de trånga gångarna. Expeditionerna under jord är spännande skildrade, nästan så att spänningen försvinner när förklaringarna kommer till vad som har hänt. Men det är då som riktigt otäcka saker börjar hända! Den tredje delen i The Sworn Soldier-serien är ett underhållande äventyr, lagom långt för att fylla kortromanens boksidor till brädden.

Fler böcker av T. Kingfisher:

Nettle and Bone

Thornhedge

A Sorceress Comes to Call

What Feasts At Night

Challenger med Kamraterna på Folkoperan

Det skulle bli en folkfest, när rymdfärjan Challenger skulle lyfta från jorden med en civilperson i besättningen, och då specifikt en lärare, som skulle hålla lektioner från rymden och öka barns och ungdomars intresse för vetenskap och teknik. Men på den ovanligt kalla dagen fallerade O-ringarna som skulle isolera bränsletanken, och vid uppskjutningen exploderade Challenger och alla ombord dog. Dramatiken kring den sorgliga händelsen har under kompositör och dirigent Joel Thoor Engström blivit en opera, framförd av de engagerade sångarna knutna till gruppen Kamraterna. 

Aktörerna i dramat har kokats ned till två astronauter, en manager på NASA, och hos leverantören av bränsletankarna (Morton Thokiol) en manager och en ingenjör. Librettot lyfter fram verkliga händelser och repliker från stressen innan uppskjutningen, när ingenjören (Linnea Andreassen) förgäves försöker lyfta problemen med O-ringarna för sin manager (Conny Thimander), vilken i sin tur vill visa företaget Thiokols styrka för managern från NASA (Erik Rosenius). Första gången orden "framsteg, framtid, framfart" sjungs, följs melodin vackert upp i cellon i den eklektiska musikertrion på scen (cello, saxofoner, elpiano, spelade av Mattias Rodrick, Theo Hillborg respektive Karin Haglund). Efter hand fyller musiken på med ljuden från 1980-talet: regelrätta synt-trummor, och klanger à la Jarre och Vangelis.

Första akten är litet tunn, och kunde för min del gärna ha utökats med mer detaljerat tekniskt prat från Ingenjören. Dock vägs den mer än väl upp av den starka akten, där de lyriska dialogerna mellan Astronauten och Läraren (Richard Hamrin och Alexandra Büchel) står för det förunderliga och sublima. Det ställs mot Conny Thimanders inlevelsefulla vridningar under pressen mellan att ta oron för O-ringarna på allvar, och att låta den försenade uppskjutningen gå av stapeln. Inför nedräkningen flätas alla fem röster samman i en stark, välklingande kör full av hopp och förväntan. Men den stora raketen på scenen knycklas ihop och faller till marken. Alla managers slingrar sig när ansvaret skall utkrävas. 

Många operor och dramer genom tiderna har berättat om tragedier, och nu har vi fått en fascinerande blick på ett drama i vår närtid, från för bara fyrtio år sedan som många av oss minns. Kamraterna har av katastrofen gjort en minnesvärd opera.

Länk till Kamraternas sida om Challenger

Foto: Mette Klouman

The River Has Roots av Amal El-Mohtar

Nära staden Thistleford finns magin. Den finns i den undflyende trakten Arcadia, där man kan hamna av en slump och inte alltid komma tillbaka i samma form. Den magin märks också av i floden Liss som flyter mellan trakterna, och i pilträden som växer längs dess stränder. Magin från floden och träden uttrycker sig i grammatik, vilket såväl bokens författare som dess karaktärer använder sig av för att berätta historier och ibland bara för nöjet av att leka med ord.

Systrarna Esther och Ysabel sjunger gärna egna sånger tillsammans, och det är inte bara de finurliga texterna utan också melodierna och deras röster som gör sångerna så speciella. Särskilt för invånarna i Arcadia, som själva inte kan sjunga. En av dem är Rin, och mellan Rin och Esther uppstår en kärlek som ingen annan kan förstå.

Boken The River Has Roots är poetisk och berättar om en magi som ibland är svårbegriplig i de udda former de tar. Kanske är det just det som gör den trovärdig i sin originalitet, men inslagen av magi och grammatik känns inte som att de drar åt samma håll. Rin, Esther, Ysabel och de andra i historien får aldrig riktigt kött och blod, utan förblir märkliga livsöden att berätta om i sagoform. Dock gör det boken i slutändan ganska så lättviktig.

Fäbodjäntan på Dramaten

Den här sammanfattningen är inte tillgänglig. Klicka här för att visa inlägget.

The Eternaut

Det börjar snöa. Det är inte bara ovanligt för årstiden i Buenos Aires, det är också en giftig snö som dödar dem den faller på. Gubbarna som sitter inne och spelar kort märker det inte direkt utan först efter ett tag, på oväsendet utifrån. När de ser en vän ligga död i snön och en annan dö när han rusar ut för att hitta sin familj, inser de faran. Men de måste väl på något sätt komma ut och försöka hitta sina familjer och förstå vad som hänt? De lyckas skramla ihop en skyddsdräkt, men när det är dags att välja vem som skall få ge sig av har gammalt groll och misstro bubblat upp till ytan.

Den vi främst följer är Juan, som klädd i den improviserade dräkten letar efter sin exfru Elena och deras dotter Clara. Han ser skrämmande scenarier på sin färd genom den tysta, öde staden. Den första underligheten är de folktomma gatorna, den andra att de är täckta av ett lager snö. Den tredje är att det här och där ligger döda människor klädda i sommarkläder. Och på ytterligare andra platser finns levande människor, som är alltför upprörda eller obetänksamma för att skydda sig från det dödliga snöfallet. Dessutom har händelsen väckt det sämsta hos många människor, som tar till våld för att tvinga till sig andras ansiktsmasker, proviant, fungerande bilar eller annat som kan rädda livhanken under de här nya omständigheterna. 

Det dödliga snöfallet är dock inte den enda faran. I TV-seriens öppningsscen antyddes att hotet kom utifrån rymden och snart intas gatorna av fientliga varelser av en okänd art. Men några människor är trots allt rådiga och öppna för samarbete, och använder sina kunskaper om hemstaden för att samla sig till motattack och hitta vägar ut. Fast... ett par gånger ser vi Juan, och inte bara han, vakna med minnesförlust, och några av kamraterna blir paranoida och beter sig destruktivt. Ockupationen verkar pågå på flera olika plan.

TV-serien The Eternaut bygger på ett klassiskt seriealbum med samma namn från 1957. TV-serien har tagit tillvara på det visuella uttrycket i de episka scenerna från ett lamslaget Buenos Aires, likaså i andra scener av häftigt motstånd mot angriparna från rymden. En andra säsong av serien är planerad, och det skall bli spännande att fortsätta följa den.

Cinder House av Freya Marske

Den Askungen vi möter i Freya Marskes berättelse är inte bara piga åt sin styvmor och styvsystrar, hon är bunden till huset de äger eftersom det var där hon dog, för styvmoderns hand. På sjunde steget i trappan förlorade Ella livet, men istället för att stillsamt försvinna blev hon ett spöke, knuten till huset där hon växt upp och mån om att hålla det rent och oförstört. Om styvfamiljen vill tvinga Ella att göra något, eller bara plåga och straffa henne, skräpar de ned eller förstör något i inredningen. Ella känner det som i sin egen kropp, om hon varit vid liv, och gör allt hon kan för att städa upp och ställa allt till rätta.

Den fysiska smärtan och frustrationen är nästan lika plågsam att läsa om som för Ella att uppleva. Men bit för bit återvinner hon nya områden av frihet. Till en början kan hon inte ens lämna huset, men av en slump hittar hon en väg ut. Under sina nattliga vandringar möter hon en fé som kan hjälpa Ella att för tre kvällar få fysisk form och kunna dansa på balerna som anordnats för att landets prins skall kunna välja sig en fästmö.

Freya Marskes variant av Askungesagan låter en blandning av element från andra folksagor skapa en historia som i vissa delar är mer skrämmande än de vanliga berättelserna, och med en öppning för att alla kan sluta annorlunda än förväntat. Skildringarna av föremål och kläder - Askungens balklänning! - är detaljrika och njutningsfulla, och efterlängtade kärleksmöte beskrivs mycket sensuellt, varken för kyskt eller för överdrivet. Inom kortromanens pärmar och Ellas avgränsade liv hinner mycket spännande hända.

Rufus Wainwright Want Symphonic på Konserthuset

Want Symphonic, konsertversionen av Rufus Wainwrights två album Want One och Want Two, har fått en mäktigt klingande ouvertyr som spelas av Kungliga Filharmonikerna under dirigenten Lee Mills. Vackert nog, men jublet blir än större när kompositören och sångaren själv äntrar scenen, slår sig ned vid flygeln och börjar sjunga 

I don't know what it is

But you got to do it

I don't know where to go

But you got to be there

Det är stort och vackert men i crescendot dränker orkestern sången. Dock får vi höra Rufus Wainwrights fina röst klart i nästa låt, den stillsamma Vibrate, som följs av de spännande harmonierna i den nya sången Old Song. 

Låtarna är väl utvalda och placerade så att de tempo, nyans och anslag varierar naturligt. Orkestern har större eller mindre roll i låtarna, och Rufus Wainwright växlar mellan piano och gitarr. Från en röst likt enträgna rop i Beautiful Child växer sedan orkesterklangerna i Memphis Skyline till något stort och svävande. Den lugna framåtrörelsen i den vackra Waiting For A Dream går i Crumb by Crumb över i ett promenadtempo som piggar upp lagom till konsertens paus.

Efter pausen kommer den mer enträgna förstalåten från Want Two, som börjar med ett skavande i förstafiolerna men sedan sväller upp till att omfamna hela världen. Än en gång, vare sig sångerna är stora och magnifika eller stilla och innerliga har Rufus Wainwright publikens hela fokus. När ordinarie set är över vill vi självklart ha extranummer, och de vi får är ypperliga: Först Oh What A World, det magnifika öppningsspåret från Want One där orkesterstämmorna oblygt brister ut i Ravels Bolero då och då. Därefter Going To A Town där vår ciceron eftertryckligt säger "yeah" efter versraden I'm so tired of America. Men stämningen i musiken är både energisk och orolig, och vi behöver ett lugnt sistanummer för att kunna gå ut från konserten. Vemodigt men ändå hoppfullt får vi alla sjunga med i Hallelujah tillsammans.

Nietzsche kontra Wagner på Folkoperan

Nej, de första tonerna vi hör är inte Wagner utan Bizets Carmen. Det är vad Friedrich Nietzsche njuter av under sin i övrigt sönderregnade vistelse i Sils Maria. Wagner, han har förpestat människorna och kulturen med sin musik och den underkastelse som den i slutändan leder till, deklamerar Nietzsche för oss. "Mild und Leise" bryter en sångerska innerligt in med, medan Nietzsche trycker kudden över huvudet för att slippa höra. Han berättar om en samtid som dyrkar Wagner och hans operor - nej, hans allkonstverk och deras specialbyggda operahus i Bayreuth. Det grandiosa i Wagners ambitioner får dock då och då svar i Nietzsches minst lika storhetsvansinniga utropande om att hans nästa bok kommer att göra alla andra böcker överflödiga!

Nietzsches avståndstagande från personen och fenomenet Wagner blir, vilket inte är så ovanligt, ännu kraftigare och varaktigare därför att han länge var innesluten i Wagners vänkrets. I handlingen flyttas vi tillbaka i tiden, då Nietzsche från att vara en beundrande student tas upp i Wagnerfamiljens vänskap och bjuds in att bo hos dem under flera perioder. Men ju mer Wagners popularitet växer, och ju mer han fördjupar sig i germansk nationalism, desto mer växer Nietzsches motvilja och det influerar i sin tur hans eget filosofiska världsbygge.

Folkoperans inscenering av Friedrich Nietzsches avståndstagande från den forne vännen Richard Wagner är ypperligt gjord på alla plan. Joakim Stens manus berättar historien utförligt, engagerande och med humor och variation som håller stämningen uppe. Musikaliska insatser varvas in för att illustrera, fint framförda av Folkoperans orkester, av sångarna Vilma Skäryd och Philip Hartman, och vid pianot Dmitry Tyapkin som förvandlas till Franz Liszt i ett av hans stycken som Nietzsche också underkänner som banal underhållning förklädd till virtuositet.

Mest lysande av alla är ändå Friedrich Nietzsche, fantastiskt gestaltad av Jonas Karlsson. När vi tror att mannen på scenen har tappat orden så är det aldrig skådespelaren, utan Nietzsche själv som hejdar sig inför det där värsta sveket som slutligen vände honom mot Wagner. Filosofen vi ser är oemotståndlig, såväl i sin megalomani som i sin småaktighet, och även om vi här och där kan ana luckor i hans slutsatser och personligt agg i formandet av hans filosofi, så har han vår sympati och vår uppmärksamhet från första till sista stund.

Länk till Folkoperans sida om Nietzsche kontra Wagner

Foto: Sören Vilks

Frankenstein på Stadsteatern

På egen hand får varelsen kämpa sig fri från det inneslutande membranet. Hans skapare kastar en filt över honom, inte för att värma och skydda sin skapelse, utan för att han vill slippa se den innan han vänder sig om och flyr fältet. Vingligt reser sig varelsen upp. Något muskelminne finns kanske kvar i lemmarna, och medan han stapplar fram och tillbaka över scenen blir rörelserna långsamt litet mer koordinerade.

I de välklädda stadsbornas raska marsch passar han inte in, han blir bortjagad medelst stenkastning. Men i den gröna naturen, under en värmande sol, får varelsen till slut en smula frid, och efter hand också mat, vänlighet, språk, bildning och moral av en man som är blind, och alltså inte kan se varelsens monstruösa drag. Men det kan mannens son och sonhustru, och i skräck jagar de än en gång bort monstret.

Det är lätt att känna sympati för varelsen i berättelsen om Victor Frankenstein och monstret han väckt till liv, för visst har han blivit behandlad illa av omgivningen sedan dagen han skapades, trots att han lärt sig moral och gör gott när han kan. Men vi får också se hur han inte kan kontrollera sin vrede; han bränner inne den unga familjen och den blinde fadern, och när han i Genève stöter på Victor Frankensteins yngre bror, dödar han pojken i ett raseriutbrott. Hur mycket monstret än ångrar sig, så har alla andra visst skäl att akta sig för det.

Första akten av Stadsteaterns uppsättning av Frankenstein, vilken bygger på en uppsättning på National Theatre London från 2011, låter monstret stå i fokus. I andra akten presenteras det Victor Frankenstein och hans högtflygande, självupptagna och bitvis storhetsvansinniga syn på att skapa liv. Från en tid när vetenskapen - medicin, anatomi, elektricitet - verkade kunna lova större och större mirakel, så kan man förstå Frankensteins dragning till att experimentera och upptäcka, men de mänskliga och moraliska implikationerna tänker han inte på förrän resultatet står framför honom, mörbultat och pockande på sin plats i världen.

Scenografin följer och förhöjer handlingen tack vare ett skickligt användande av ljud, ljus, följsamma dukar spända över scenen och ett antal dansare som utgör scenarbetare, statister, naturkrafter och gestaltningar av skådespelarnas inre och yttre våndor. Gråklädda blir dansarna vågor eller stormar som sliter i personerna, metallglänsande blir de dundrande blixtar och energi som bara med nöd och näppe kan styras. Koreografin och regin är ytterst välgenomtänkt och snygg. Vid sidan av Frankenstein och framför allt monstret blir alla andra till biroller, men även det sköter de inblandade väldigt väl. Dock, största elogen till Jörgen Thorsson och Marcus Vögeli som Victor Frankenstein respektive hans plågade skapelse.

Länk till Stadsteaterns sida om Frankenstein

Foto: Sören Vilks

Populära problem

Äktenskapet mellan Liv och Ingmar är slut, men det är inte officiellt än - i alla fall inte för Ingmar. Liv tvekar inför att bryta upp med honom eftersom han är för konfliktskygg och osjälvständig för att acceptera det, och det blir en hel del lirkande fram och tillbaka för att få honom att inse fakta. Till slut är ändå skilsmässan ett faktum och de båda flyttar isär. De båda försöker skapa sig nya liv på egen hand - göra kliv i karriären, och börja dejta andra personer. Och däremellan skall de också ta hand om den gemensamma dottern Linn, och visa en anständig fasad mot förskolan där hon går.

TV-serien Populära problem är underhållande främst för att huvudrollsinnehavarna - Sissela Benn och Jonatan Unge - är stabila komiker. Serien spelar tack och lov inte för mycket på att den bygger på de bådas kraschade förhållande i verkligheten, och att personerna är namngivna efter dämonregissören och hans oeuvre är en småkul detalj. Personernas respektive självupptagenhet är renodlad för komikens skull, vilket ibland går till överdrift. Trots de här invändningarna är serien ändå rolig och se, när man släpper förväntningarna på realism kan man istället skratta ännu mer åt hur den stackars dottern hamnar utanför beräkningarna gång på gång. 

Automatic Noodle av Annalee Newitz

Det behövs alltid nudelhak i postapokalypsen. Eller i framtiden, i alla fall. Helt har inte civilisationen kraschat i Kalifornien efter kriget med Amerika, människor i San Francisco kan än en gång leva sina liv utan att huka för bomber. Men de vi möter på de första sidorna av Automatic Noodle är inte människor utan robotar. De har varit avstängda längre än vanligt, i nästan ett år, och vaknar upp till att snabbmatsstället där de har arbetat är översvämmat. Hur gick det här till? Tja, kanske var det med flit som de skumma ägarna till snabbmatskedjan Fritz Co. ville kursa, eftersom de tryckte ut knappt ätbar mat till alltmer missnöjda kunder.

De fyra robotarna är mycket olika sinsemellan, och det gör att de kompletterar varandra väl på restaurangen. Sweetie har en människoliknande överkropp, har redan tidigare jobbat med kundrelationer i en bankautomat, och står sig bra bakom en disk. Hands har ett par fingerfärdiga händer som kan tillreda mat snabbt. Cayenne är bläckfiskformad, med åtta tentakler och dessutom utrustad med ett gott sinne för smaker och dofter. Egenskaperna som var perfekta för att leta efter överlevande i rasmassor och liknande katastrofsituationer blir nu användbara för att analysera maten som lagas. Staybehind har varit soldat, och visar sig litet överraskande vara bra på att inreda men också på en hel del annat arbete.

En intressant aspekt är också att de fyra robotarna i olika grad är självbestämmande. Kalifornien erkänner medborgerliga rättigheter för HEEI, human-equivalent embodied intelligence. Men fastän det gäller för Staybehind, så är de övriga robotarna skapade under olika andra former av kontrakt, och skulle i teorin kunna återtas av Friz Co. Det är intressant när Annalee Newitz fortsätter tankarna om robotars självständighet som hon redan tog upp i boken Autonomous.

Man kan ha synpunkter på när robotar blir alltför antropomorfa och framförallt känslosamma i sina beteenden. Det är begripligt att de programmerats att kunna reagera på smärta, dels för att kunna skydda sig själva, dels för att kunna förstå hur människor reagerar. Det känns mindre trovärdigt att de kan bli så deprimerade att de inte orkar arbeta. Är det inte just byggda för att kunna arbeta utan uppehåll?

En stark önskan som robotarnas har, och som är lättare att läsa som en grundläggande programmering, är att göra ett bra jobb. Cayenne och Hands är ytterligt missnöjda med den dåliga mat de tvingades laga under åren med Fritz Co. och längtar efter att istället få laga riktigt god mat. Så blir Automatic Noodle till en positiv berättelse om att skapa något bra för sitt nära samhälle, men utan att tippa över i alltför söt feelgood.  

Fler böcker av Annalee Newitz:

Autonomous

The Terraformers

Bön för idioter på Stadsteatern

Igenkänningen är stor när de fem personerna på scenen på var sitt sätt berättar hur de alltid har känt sig speciella jämfört med andra människor. Därefter tar den fysiska teatern vid - en av dem hoppar och hoppar, imponerande högt, fast så länge att det blir absurt och en av de andra ber honom sluta. Rusningar fram mot scenkanten som skapar eufori hos deltagarna, och förmodligen också en viss utmattning, så länge som de håller på. "håller på länge" är ett ledord för föreställningen Bön för idioter. 

Förutom fysiska manövrar är det ord, ja-nej-dialoger och hela scener som upprepas in absurdum, tills någon av dem ropar att det är nog vilket alltid dröjer längre än man räknar med. Däremellan grupperar skådespelarna ihop sig i par, sjunker ned i varandras knä i fåtöljen som är extra obekväm för just det, och kommenterar andra par. 

Behovet av kärlek och tvåsamhet är stort. För att bli älskad av någon kan man behöva göra sig riktigt snygg, antingen genom att byta ut sextio procent av huden för sexhundra miljoner, eller genom att slå sig i ansiktet med hammare. Ja, det sistnämnda finns det ju faktiskt galningar som gör på riktigt, och säkert också det förstnämnda.

En surrealistisk scen börjar med orden "Kommer ni ihåg när allt gick sönder?" Alla andra nekar, men den insisterande mannens upprepade förklaringar får en att undra om det faktiskt inte har hänt något sådant på den eklektiskt möblerade scenen som kanske utgör hela vår värld. Men mellan (och under) de litet kusliga scenerna finns många anledningar till att skratta högt, och visst är det lika bra att skratta när man kan, och däremellan låta sig svepas med i de absurda omtagningarna.

Länk till Stadsteaterns sida om Bön för idioter

Foto: Sören Vilks