May We Feed The King av Rebecca Perry

Kungen dör långsamt, under flera dagar och veckor, i en sjukdom som ingen kan bota. En tjänsteflicka kommer varje dag och frågar om han vill ha någon mat. Det som bärs in bärs sedan ut nästan orört.

När han till sist dör går kronan till hans yngre bror, den tredje i ordningen. Den nya Kungen hade aldrig trott att det skulle bli hans tur. Kronan och makten, och rollen som Kung, är något han inte vill ha. I talande scener får vi känna med den nye Kungen hur minsta steg, handling och önskan nu är kringskuren av hans plikter mot landet och hovets förväntningar. Hans passivitet i diplomati och krigiska förvecklingar är en besvikelse, liksom frånvaron av arvingar i det vita äktenskapet.

Med väl avvägda ord och korta, utvalda sekvenser berättar Rebecca Perry om en namnlös Kung som söker en väg bort från sin utstakade roll. Miljöer och framför allt mat beskrivs så att de känns som skönare och mer delikata än det man någonsin själv smakat. Kapitlen är luftiga men täta på samma gång.

Ändå, Kungens historia är bara mittenpartiet i en bok där inledningen och avslutningen i nutid är ännu mer fängslande. Den vi följer har som yrke att kurera de rum i historiska utställningar som skall ge en känsla för hur människorna levde då. När vår huvudperson berättar om de konstgjorda äpplen, ägg, skinkor och bröd hon kan beställa från en speciell websida, och hur hen tänker in i minsta detalj vid arrangemangen av kläder, möbler och måltider, känner även vi läsare hur gestaltningen av en scen eller ett liv kan vara verkligare än verkligheten, inte för att idévärlden är viktigare än den levda världen eller något liknande, utan - i det här fallet - för att hantverket, tankarna bakom, planeringen är så omsorgsfullt gjord. En mycket fascinerande tanke som det är skönt att försjunka i.

Antikrist på Dramaten

Lars von Triers film Antichrist innehåller mardrömslika scener med en hotfull natur och grymt våld mellan två människor som nyss älskade varandra. Den explicita brutaliteten framställs i Dramatens uppsättning av Antikrist till största delen som meta-teater, där skådespelarna Sanna Sundqvist och David Book återger scenerna för publiken och kommenterar att de inte visar det på scenen.

Fjärde väggen bryts på det sättet från början, när framför allt Sanna Sundqvist berättar hur hon drogs till att spela filmen som pjäs med sig själv som Hon, och rollen som Han spelad av hennes nära vän David Book, som hon också tycker är snygg. Det sätter tonen på ett bra sätt för den inledande kärleksscenen och för utgångspunkten att de båda rollfigurerna älskar varandra, med tanke på vad de senare skall komma att göra mot varandra.

Sorgen när den enda sonen dör hanterar de båda på olika sätt. Han går in i sin roll som psykolog, den här gången för sin partner vilket egentligen inte är tillrådligt. Hon gör det genom att bli sexuellt utlevande, ta av sig alla kläder, och omväxlande lägga skulden på Honom för småsaker och på sig själv för förbiseendena som gjorde att pojken kunde ramla mot sin död. I det nakna scenrummet blir de tydliga representanter för olika uttryck av sorg, och hon säger också att han ser henne tydligare nu när hon är hans patient än innan.

De som kan se sammanhängande teman att tolka i filmen, eller pjäsen, ser mer än vad jag kan. Idén om naturen som ond, med döende och förmultnande som förhärskande ordning, är en grym men uppfriskande motpol till den positiva inställningen att naturen står för liv och nystart. Hur det hänger ihop med Hennes maniska tortyr av Honom är svårare att förstå. De inflätade personliga reflektionerna får handlingen att spreta ytterligare, och som grädde på moset får vi då och då höra Lars von Trier själv (?) kommentera filmen (?) på obegriplig danska. Men en enorm känslostorm på scen kan vara katharsis för många; åtminstone omtumlande för andra; fast mindre givande för ytterligare andra.

Länk till Dramatens sida om Antikrist

Foto: Sören Vilks

Svärtan

Det finns många intressanta teman i TV-serien Svärtan: vänskapen mellan ungdomar på en skärgårdsö, som förändras på flera sätt när de kommer in i tonåren; chocken när en av dem hittas död; och så hemligheten med den mystiska varelsen ungdomarna hittar. John Ajvide Lindqvist är bra på att ta fram det igenkännbara i det ovanliga i sina böcker, och inte minst förankra dem i sin tid och plats. Men tyvärr fumlas allt det här bort i filmatiseringen av hans bok Sommaren 1985. 

Alla parallella teman, de nämnda och andra bihandlingar och bifigurer, hade kunnat få följa sin egen dramatiska berättarkurva sammanflätad med den övriga handlingen. Men i Svärtan växlar historien ryckigt mellan spåren de vill berätta om, och det finns inget sammanhang mellan känslor och personligheter från scen till scen. Dialogen är tafflig och endast några få av skådespelarna kan bära sina roller. Så synd att filmatiseringen tappade alla chanser den hade att göra något spännande.

The End of Everything av M. John Harrison

Jorden håller på att tas över av något svårdefinierbart, icke-jordiskt. Det verkar ha börjat i finansiella centrum som Dubai och London City, där strukturer som liknade 00-talets arkitektur reste sig och efter ett tag rasade och lämnade efter sig något som inte var ektoplasma men liknade det. I City pågår kriget men det är oklart hur och mot vad. Storbritannien är avskilt från resten av världen och civilisationen på makronivå verkar ha kraschat. På lokalnivå lever folk vidare någorlunda som tidigare men med förvrängningar i såväl den fysiska tillvaron som den sociala samvaron. Längs kustlinjen sysselsätter sig människor med att samla in de icke-jordiska artefakter som sköljer in från havet.

Phillip Tennant tror sig ha hittat något extra värdefullt, något som skall låta honom dra sig tillbaka från samlarlivet för gott. Men när han övernattar hos sin moster Marnie blir hon illa till mods och släpper ut den raskt växande artefakten. Phillip fångar upp den igen, men dem han först vill sälja den vidare till hänvisar honom till den litet skrämmande Hampson. Under tiden växer artefakten till något oformat men ändå människoliknande, och börjar kommentera situationerna med svårbegripliga men välvilliga fraser.

Även M. John Harrisons prosa är tungrodd och svårbegriplig, med ingående beskrivningar av miljöer med oväntade inslag, ofta snabbt växlande från det ena till det andra så att en läsare kan tappa styrfarten. Vi får intrycket av ett konsumtionssamhälle som har imploderat, fast med tillräckligt med förnödenheter för att inte förfalla i anarki.

Människoliv tycks vara något att slösa med för Marnie och Phillip i den underliga framtiden, även om inget i deras framfart tyder på att de behöver oroa sig för att andra skulle vara lika snabba att ta till vapen som de. Det verkar som att de icke-jordiska artefakterna bit för bit tar över roller som människorna lämnat tomma, och utför dem med litet fel för en människa, dock med en naiv godmodighet. Sammanfattat framstår The End of Everything som en allmän och litet banal civilisationskritik, dock med luckor i sin inre logik och lika oformerad som artefakterna som kravlar upp ur havet, och inte riktigt minnesvärd.

Metropolis med musik av Coco Chatru Quartet

Till stumfilmen Metropolis från 1927 har flera olika artister och kompositörer gjort musik. I Bio Capitols salong tar Coco Chatru Quartet plats och ackompanjerar den magnifika filmen med nyskriven musik som med god fingertoppskänsla följer händelserna och stämningarna i historien. 

Från stadens ropande fabriksvissla, över till de nedtryckta arbetarna som marscherar tungt med böjda huvuden vare sig de är på väg till eller från sitt skift. Ljuva toner när den framsynta Maria tar med sig stadens fattiga barn till lyxträdgården i Sönernas klubb, och väcker guldgossen Freders intresse. Medryckande swingrytmer när de lyckosamma förnöjer sig på nattklubben Yoshiwara, men oroväckande takter när arbetarna börjar krossa maskinerna som ju håller hela staden igång.

Musiken ligger som sagt nära handlingen men inte i vägen; tvärtom understryker den vad vi ser så att det framstår som än klarare. Av de musikaliska ackompanjemang jag har hört till Metropolis - synthensemble, stråkorkester - är musiken från denna kvartett, grundad i jazz och god musikalitet, den allra bästa.

Autofiktion

Elsas migrän övergår i hennes livs första panikångestattack. Hon har arbetat utan att hejda sig hela året sedan hennes mor dog, och nu säger kroppen ifrån. Tur nog får hon mycket stöd av sjukvården, av vänner och av pojkvännen Bonifacio, med medicin och omtänksamhet som sakta ger henne styrkan tillbaka. Nu har hon inspiration till att börja skriva ett filmmanus igen, och dessutom en önskan att hjälpa människor i sin närhet som också bär på tunga problem.

Vi får redan från början veta att Elsa är en fiktiv person i ett 2004 dekorerat i starka, sköna färger och mönster - turkos, rött, blått. I nutid, ett 2026 i bruna och beige nyanser, är det filmmakaren Raúl som skriver om Elsa. Men precis som för Elsa reagerar hans omgivning på olika sätt - den mångåriga assistenten Mónica slår bakut vid aningen om att hennes verkliga liv letat sig in i manuskriptet, medan pojkvännen Santi säger att han inte skulle ha något emot att hamna i Raúls film.

Filmen Autofiktion har en briljant första halva, där handlingen i ett naturligt långsamt tempo slingrar sig fram och tillbaka under Elsas tillfrisknande, inklusive tillbakablickar till hur hon mötte Bonifacio, och sista dagen med modern. Inga illasinnade människor ligger bakom människornas sorger, och ömsesidig välvilja präglar alla möten. Och ändå betyder det inte att livet flyter på utan problem, för olyckor och kroppens tillkortakommanden kan vi inte försäkra oss mot.

Mot mitten/slutet av filmen vattnas dock denna stilla vänlighet ut till en stillastående pöl av mänsklighet som inte intresserar lika mycket. Dock, det är då som det börjar bränna till i nutid, när Raúls ambitioner möter motstånd och då väcker hans arbetslust, visserligen inte riktigt tillräckligt för att motivera trögheten precis innan. Men låt oss njuta av hur vi i den sista, långa scenen ser kvällen mörkna och gatlyktorna tändas i parken runt Raúl och Mónica.

Tand av Jenny Erpenbeck

Jenny Erpenbeck är noggrann med ord och deras betydelser, även när hon skriver längre, sammanhållna romaner. Tand är en samling noveller av olika längd från millenniets första år. Historierna är ofta förhöjda till en nivå där miljön och handlingen kan läsas som symboler för något mer än det som ordens enklaste betydelse säger. Det gör dem krävande att läsa, vilket inte bör vara något att värja sig för. 

Dock är det oftast så att situationerna och symboliken för mig känns konstruerad och ansträngd. Där finns detaljer som skall spegla eller förklara andra skeenden, men koppligen blir otydlig eller, trots ordknappheten, överförklarad. Jag tillstår att den missade läsförståelsen säkert helt ligger hos mig, och att andra läsare på samma våglängd som Jenny Erpenbeck får ut mer av novellerna. Men jag är glad att hon knutit upp sitt språk mer i senare böcker, vilka jag uppskattar mer. Ett sådant mer lättläst exempel i samlingen Tand är berättelsen Frisch und g'sund, med en fot i en fattigare tid med andra regler, men inte helt ute ur vår värld.

Fler böcker av Jenny Erpenbeck:
Wörterbuch
Heimsuchung
Aller Tage Abend

Gehen, Ging, Gegangen

Spår på Playhouse Teater

Det som presenteras för de i vanliga fall icke-kroppsliga framtida intelligenserna (vilka spelas av oss, publiken) är en kavalkad av händelser ur människans historia som deras (våra) efterlevande har sammanställt, med hjälp av artefakter de har funnit. Den första scenen som spelas är litet längre. Det är kanske ett tecken på privilegium att jag suckar litet grand för att det är så förutsägbart att avstampet sker i Mary Shelleys nyskapande berättelse om när människan skapade nytt liv med hjälp av teknik. Men visst är det en viktig scen i människans stegvisa rörelse mot ett liv utanför de gränser som naturen satt upp, även om berättelsen om Frankenstein bara är just en berättelse, inte själva uppfinningen eller utförandet av experimentet.

Det blir lätt att man letar efter fler tecken i samma fåra i de följande scenerna, men av och till blir det svårt. Den bärande idén blir tydligast i scenen där Stuart berättar om roboten han har uppfunnit, även om beskrivningen av teknologin haltar. Och tyvärr är det inte bara vetenskapen utan även den mänskliga inramningen som haltar. Jag uppskattar tanken med pjäsen att inte bara presentera teknik utan framför allt behovet av den och sammanhanget den verkar i, men tyvärr är dialogerna mycket klumpigare än vad man kunde vänta sig av Jordan Harrison som skrev pjäsen Prima Liv med så mycket bättre känsla. Tyvärr bottnar inte heller skådespelarna i sina korta insatser, där manér och överspel får ta över för att understryka allvaret i de olika scenerna.

Pjäsens konstruktion är listig och ger en ökad förståelse och tillfredsställelse när den på mitten vänder och börjar gå bakåt i kronologin. Scenerna vi såg under första halven följs upp och ger mer förklaringar till hur viktiga de var när människor bit för bit flyttade in tekniken i sina egna liv och kroppar, för att sedan manövreras ut av de alltmer självständiga datorerna. Till slut är vi tillbaka till Mary Shelley igen, och hennes rusiga monolog väger nästan upp det vi har fått se av banala dialoger, dålig översättning till svenska och bristfälliga skådespelare, men inte tillräckligt för att göra pjäsen sevärd.

Länk till Playhouse Teaters sida om Spår

Marjorie Prime

Jordan Harrisons pjäs Marjorie Prime blev en smärre succé; den sattes bland annat upp på Playhouse Teater i Stockholm och blev också film med en stjärnspäckad ensemble. Filmen med samma namn som pjäsen är ett kammarspel som dock gör god användning av mediets möjligheter att sätta stämningen med scenväxlingar och skiftningar i ljud och ljus. 

När handlingen börjar möter vi Marjorie med sin make Walter - i en ung version, för det är så hon har valt att låta honom återskapas som Prime, en helt människolik android i Walters avbild. Dottern Tess tycker att det är underligt, och hennes make Jon tycker det ännu mer. Men Walter Prime finns där för Marjorie, för att hjälpa henne att hålla fast vid hennes minnen i de begynnande stadierna av Alzheimer's. Skynda, men skynda långsamt och försiktigt, för att samla in minnena medan de ännu finns hos henne! Liksom Marjories minnen blivit suddiga, är Tess barndomsminnen också oklara ibland.

Walter känner endast till de minnen som människorna omkring honom väljer att berätta för honom. Scenerna där Marjorie minns tidigare händelser, och där Walter Prime också "minns" och svarar, visas ärligt och ömsint. Men i vissa stunder påminns vi om att man kan ändra ett minne genom att berätta om det på annat sätt - både hos Walter Prime och hos människor i allmänhet. Stegvis närmar sig de inblandade människorna en familjehemlighet som Jon avslöjar för Walter Prime, med kravet att han aldrig skall nämna den för Marjorie.

Att han en ung upplaga av fadern i hemmet var konstigt för Tess till en början, men när Marjorie dör väljer hon att återuppliva sin mor i den gestalt vi nyss såg henne. Med stor skicklighet visar skådespelarna i närbild att de inte är människor utan Prime - hur de talar och svarar, en viss vinkel på huvudet, minimal mimik - allt utan att bli överdrivet robotlika. För till slut är även Tess en av dem som dött och blivit en Prime. Ensamma i lägenheten talar de tre Primes med varandra om minnen som någon annan givit dem, halvt i egen sak, halvt som förvaltare av människors ömmaste känslor men med en distans till allt. Finns mänskligheten ens kvar utanför fönstret, där vi ser snö falla och bilda drivor på sandstranden? Allt är litet fel mot hur det har brukat vara, men kanske går det inte att ändra tillbaka, och kanske är det lika bra så här.

Katabasis av R.F. Kuang

Alice hårda slit med sin doktorsavhandling är på väg att gå om intet när hennes handledare, professor Grimes, dör. Nu är det faktiskt något som går att avhjälpa, då forskningsfältet för Alice, professor Grimes och många andra vid institutionen  i Cambridge är Analytisk magi. Med rätt formler i pentagrammet kommer Alice att kunna ta sig till helvetet och leta efter sin handledare där. Jodå, det är med största säkerhet där som han befinner sig. Alice förbereder sig genom att läsa alla texter i biblioteket som berättar om helvetet. Analyser av Dantes Inferno likväl som alla skildringar av dödsriket i andra religioner har hjälpt henne att sammanställa en karta. Men just som hon skall ge sig av dyker Peter Murdoch upp, ändrar några detaljer i pentagrammet och följer med henne till helvetet.

Liksom i sin tidigare bok Babel skildrar R.F. Kuang studenter som kämpar för att förtjäna sin plats vid ett universitet som verkar göra allt för att stöta bort dem samtidigt som det utnyttjar dem maximalt. I Babel skrev hon om kolonialismens snärjande trådar i en speciell sorts språkmagi i Oxford. I Katabasis möter vi en litet annorlunda magi baserad på paradoxer. Alice är lingvist, Peter är logistiker, båda är stjärnstudenter som tävlar om professor Grimes godkännande. Förutom det krävande akademiska arbetet tillkommer för Alice den avundsjuka blandat med beundran som man känner inför någon - Peter - för vilken allting verkar gå så lätt. Genom åren har Alice känslor för honom varierat mellan vänskap, "partners in crime", svek, rivalitet, outtalad förälskelse, ofta allt samtidigt, och det är inte svårt att känna klumpen i magen tillsammans med henne i scenerna som beskrivs.

Dock, första natten i helvetet är första gången på länge som Alice sovit lugnt, nöjd med vad hon åstadkommit, vilket ger ännu en antydning om hur ansträngande doktorandlivet är. Helvetets landskap är visuellt skrämmande men fascinerande, och till en början inte alltför farligt. Den version av helvetet som de kommit till verkar anpassat just för dem och deras likar: de första kretsarna Högmod och Vällust är ett bibliotek respektive ett studenthem, där akademiker sitter fast i sina egna dödssynder tills de klarat sitt test och kan gå vidare. 

Men snart tillkommer fiender som inte följer vägen som de döda Skuggorna skall gå. Alice och Peter som inte är döda är extra spännande för dem som vill öka sin makt i dödsriket. De två kan ofta värja sig genom att använda sig av de paradoxer deras magi bygger på, som Akilles och sköldpaddan; de behöver ta sig ur en oändlig Eschertrappa som fångat dem; men måste också handgripligen slåss med några av sina attackerare. 

R.F. Kuangs bok Babel var intressant men full av långa partier som var ganska tråkiga. I Katabasis är tempot högre, helvetets landskap spännande, och det är underhållande att se de mer eller mindre kända paradoxerna användas "på riktigt" med hjälp av magi. Mitt i boken kommer två tillbakablickar som ger såväl Alice som Peter mycket mer sorglig bakgrundshistoria än man hittills anat. Det skaver litet mot deras karaktärer både före och efter avslöjandet, och ger dem heller inte större psykologiskt djup. Det behöver dock inte vara någon större invändning, om man nöjer sig med att läsa Katabasis som en fängslande, akademisk äventyrsberättelse i helvetet.

Denna recension har även publicerats i SF Forum 1/2026

Fler böcker av R.F. Kuang:

Babel

Philip Glass Ensemble spelar Glassworks på Cirkus

Till skillnad från förra gången jag hörde exakt samma konsert inklusive extranummer, på Uppsala Konsert & Kongress för två år sedan, är det den här gången inte de mänskliga bristerna hos musikerna utan hos publiken som är störst, när dussinet åhörare smyger in några minuter för sent, när någon bakom mig äter knastriga kex ur en prasslig påse, och när ytterligare andra viskar på tyska. Men själva musiken låter mer precis den här gången, inte bara för att Cirkus akustik är mer förlåtande, utan på grund av ensemblens professionalitet, från Michael Riesmans inledning vid flygeln till hela gruppens samspel. När Lisa Bielawas röst läggs ovanpå alla klanger kan man både se det som människans infogande i maskinvärldens precision, som en påminnelse om att det är människan som skapat även det mest fyrkantiga och exakta vi har av maskiner och byggnader.

Som sagt, även denna gång följs albumet Glassworks av en kortare paus, sedan Rescue från Satyagraha, Funeral från Akhnaten, The Photographer Act III som växer sig stor och fyller hela Cirkus, och som extranummer den fantasieggande Spaceship från Einstein on the Beach.

The Comeback

För promo-filmen försöker de få henne att säga "Jag trodde aldrig att jag skulle jobba igen!" men Valerie Cherish protesterar. "Sådär skulle jag aldrig säga, och jag jobbade ju igår..." För tolv år sedan var hon en stor stjärna i TV-serien I'm It. Nu år 2005 (när säsong ett spelades in), har man den (för den tiden) spännande och originella idén att följa henne dygnet runt med kameror och dokumentera hennes liv när hon efter flera år i skymundan får en roll i en ny sitcom, Room and Bored.

TV-serien The Comeback är en intressant meta-berättelse med många glidningar mellan verklighet och fiktion. Valerie Cherish spelas av Lisa Kudrow som också har en bakgrund i en komediserie, Friends, en framgång som det kan vara svårt att leva upp till. Att skådespelerskor har plågsamt nära till att betraktas som för gamla och osexiga får Valerie Cherish också uppleva dagligen vid inspelningen av Room and Bored, för trots att hon i våra ögon är vacker och full av energi, har hon rollen som Aunt Sassy i 80-talskläder, en litet pinsam biroll vid sidan om de unga skådespelarna som är huvudpersoner.

Visst är Valerie Cherish också litet jobbig, med sina överförklaringar, nervösa skratt och återkommande "så här brukade vi göra..." för folk som inte är intresserade. I de första avsnitten förstår man visserligen hennes lätt desperata handlingar för att bli tagen på allvar, och lider med henne under manusförfattaren Paulie G:s ständiga förolämpningar. Tack och lov får vi se en fin vänskap mellan henne och seriens unga stjärna, Juna som spelas av Malin Åkerman. Och i scener som nästan kommer som överraskningar, en i säsong ett och en i säsong två, får vi se hur älskad hon faktiskt är av sin publik. Välkomna avbrott från de ständiga motgångarna i inspelningsstudion och hemmet! Och tack och lov har hon sin trogne, uppskattande hårfixare Mickey vid sin sida.

Serien återupptogs för en säsong två år 2014, när dokusåpaformat hade blivit rutin och sociala medier lagt till ytterligare ett lager av stress. Valerie vill försöka sig på en ny omgång av att låta filma sitt liv, litet billigare än sist med hjälp av filmskolestudenter. Hon får en oväntad skjuts när hon får huvudrollen i serien Seeing Red, där hon i princip får spela sig själv. Det är Paulie G som skärpt till sig från tiden med Room and Bored, då han knarkade och var självdestruktiv och elak. Det är den perioden som han filmar i sin nya serie, men även med den nye och hyggligare Paulie G vid rodret så är Valerie Cherish/Mallory Church hans inbillade motståndare, med många jobbiga scener att spela för Valerie.

Efter några inledande turer som lägger upp handlingen utspelar sig säsong tre år 2026, och Valerie Cherish har fått huvudrollen i en ny komediserie, How's That?! Det enda problemet är att manus skrivs av AI. Till en början är det ett moraliskt dilemma, men efter hand visar sig också begränsningarna i AI:s kapacitet. Innan dess hinner vi dock få en fantastiskt rolig scen där skådespelarna är tacksamma över att slippa ha manusförfattare på plats, och spyr galla över alla idiotiska manusförfattare som har förstört deras inspirerade improvisationer.

Genom alla säsonger har handlingen The Comeback explicit tagit sig an förändringar i filmvärldens oskrivna kontrakt med omvärlden och publiken. Parallellt har den visat en aspekt av hur påfrestande livet kan vara för en skådespelare som är på väg att glida ned från toppen och måste kämpa för att ens behandlas människovärdigt. Från alla håll pressas Valerie Cherish av krav, får utstå förolämpningar och ständigt oroa sig för att bli bortglömd eller göra något som får katastrofala följder. Det är bara i korta stunder som vi påminns om att hon är en hygglig människa, och att hennes vilja att göra väl inte bara orsakar problem utan faktiskt får goda efterverkningar. Och till slut, i säsong tre, blir de här uppskattande ögonblicken fler, samtidigt som Valerie Cherish själv har nytta av sin uthållighet och erfarenhet för att säga ifrån när något är på väg att bli riktigt dåligt. De tre säsongerna av The Comeback är bra tidsdokument av Hollywood under tre decennier, och också tänkvärd och roande underhållning.

Black Bag av Luke Kennard

Många är kallade till livet som skådespelare, men få kan verkligen leva av det. Vi möter en av dem som tragglar i Luke Kennards fantastiskt smarta och roliga roman Black Bag. En bekant anordnar mordmysterier där vår namnlöse huvudperson då och då får hoppa in i olika roller, och så får han en mager slant att klara sig på någon månad till. Däremellan söker han andra skådespelarjobb. Många av dem rör pjäser som skall gestalta akuta samhällsproblem, flera går också ut på att skådespelarna arbetar fram handlingen tillsammans. Vår berättare berättar med bitsk humor hur plågsamt illa resultat dessa teman, dessa arbetsformer brukar ge. Men det är de jobb som finns, och det är dem han söker. Vid en provspelning blir han anmodad att rapportera om en översvämning. Litet trotsigt börjar han yla en lång ton, varvid hans intervjuare en efter en stämmer in. När de avslutat sitt ylande ber de honom än en gång att annonsera översvämningen.

I think that most people who choose to spend their free time seeing a play about climate change are probably already on board with the message, I say. And the idea that a devised theatre piece could reach anyone outside the customary audience for devised theatre pieces is clearly nonsense. So I suppose the real question is: if a theatre was gradually filling with water, would you rather see this piece of shit or Hedda Gabler?

The assistants both look at the director, one smiling, the other with his lips pursed.

No, this is good, the director says, writing something on his tablet with a little white stick. This is actually the kind of honesty we're looking for.

Oh, I say, great. Because this, if it isn't altogether beneath contempt, is a capitualtion to the utter impoverishment of our own discourse to the point where we might as well not have developed the capacity for language in the first place. I hope we do all get washed away in a flood.

The director's stick clicks against the tablet.

We can use that, he says, then smiles.

All of that said, I would still also really like to be in the play, I say.

Han får inte rollen. Men litet senare får han faktiskt ett uppdrag som verkar skumt men visar sig vara både lukrativt och omvälvande: iklädd en svart säck, där bara benen sticker ut, skall han två gånger i veckan vara med på Dr. Blends föreläsningar i psykologi på universitetet. Han får gärna gå omkring på campus före och efter, men skall inte tala med någon annan är Dr. Blend. Snabbt gör han sig hemmastadd i den svarta säcken och börjar bära den även när han inte måste. black bag är som sin egen varelse om han betraktar med ömhet vare sig han är i den eller ej.

Studenterna är till en början irriterade på den konstiga lektionsdeltagaren, men inne i den svarta säcken försjunker vår berättare i en halvdvala där några ord från föreläsningen flyter in i tankarna, tillsammans med doften av skokräm från den närmast sittande kvinnan. Ofta flyger hans fantasi iväg till ett drömt liv i en svensk småstad, tillsammans med den äldre kvinnan Birgitta som får honom att känna sig välkommen med lugnande ordspråk på svenska.

Vännen Claudio som lever på att live-streama sitt videospelande har ett öga för vad som går att skapa en hype kring och göra pengar på. Hur kan man paketera black bag? Vad kan man sälja? I periferin kommer han på saker som då och då dyker upp och skakar om black bags kontemplationer. En annan person som dras till black bag är universitetsprofessorn Justine, som inleder ett förhållande som både skapar förvirring och intressant spänning i black bags liv.

Luke Kennard låter sin huvudperson vara lika bildad och välformulerad som han själv säkerligen är, och ger honom en personlighet med en bra balans mellan att låta sig svepas med i de underliga situationer som hans svarta säck drar åt sig, och en distans till omgivningens reaktioner och önskemål på hans existens. Svårigheterna med att vandra runt i en svart säck som inskränker ens synfält och rörelseförmåga vägs upp av den psykologiska tryggheten som vår berättare känner när han är black bag istället för sig själv. Från första till sista sidan är boken Black Bag smart och rolig, till den grad att jag skulle vilja glömma bort den helt och läsa om den igen.

Jag är Ulla Winblad på Folkoperan

Föreställningen börjar med dryga dussinet Bellmanhistorier, levererade i munnen på varandra så det blir till ett högljutt sorl. I en tid utan sociala medier var det ju genom sånger, berättelser och skämt som rykten spreds, och så har Carl Michael Bellmans musik och Ulla Winblads rykte stannat i allas medvetande i över två sekler. Vad hade sångerna om henne för inverkan på det dagliga livet för Maria Christina Kiellström, som hon egentligen hette? Det är det vi får höra om i operan Jag är Ulla Winblad, dock litet väl litet om rumlaråren som besjungs av Bellman. Trots att vi kan följa henne genom Bellmans sånger hade det varit fint att se henne ha roligt, fast också jobbigt, tillsammans med gubbarna som också fått evigt liv, men det är en smärre anmärkning på en i övrigt ypperlig opera.

I en inledande scen från år 1794 ramlar Bellman in på krogen som Maja-Stina driver, och charmar henne tills hon till sist faller tillbaka i sin roll som Ulla Winblad, den hon tidvis försökt undkomma. Så går vi tillbaka i tiden till 1764, där dåtidens moral och stränga jurister försöker stuka en stursk Maja-Stina. Hon räddas undan spinnhuset genom att den inflytelserika kopplerskan Lovisa von Plat, Platskan, engagerar henne i sin jungfrubur. Hela sällskapet darrar och pulserar när jungfrurna leker med lystna herrar, matchade av det böljande draperiet ovanför dem. Men när Maja-Stina försöker ta reda på sin framtid hos en spådam blir ljuset ödesmättat gröngult, då hennes svårgripbara öde verkar bjuda på både ljus och mörker.

Ljussättningen gör mycket för den sparsmakade scenografin, liksom utstyrslarna. Allas kläder går i huvudsak i giftgula nyanser, svärtade på ett sätt som faktiskt mer får det att liknar skugga över marmorstatyer än smuts. En nymodighet som kom till landet vid samma tid, potatisen, blev ju tillsammans med nubbe, sill och dill lika evigt ursvensk som de festande människor som Bellman satte på pränt.

Andrea Tarrodis musik är underbart medryckande. Kabarékänsla präglar de gladare mötena med Bellman, och slingor ur de kända melodierna pinglar in i de i övrigt drivna operaklangerna; Så lunka vi så småningom, Stolta stad! Men när ryktet hinner upp Maja-Stina i Norrköping dit hon flyttat för att lämna Ulla Winblad bakom sig, så sjunger kören av illvilliga om och om igen de annars så vackra raderna Vila vid denna källa..., hetsigt och ryckigt och skrämmande.

Tre fantastiska kvinnoröster förgyller föreställningen: Hanna Dorsin som den äldre Ulla Winblad, Tessan-Maria Lehmussaari som den yngre Ulla Winblad, och den magnifika Karolina Blixt som Platskan. Männen står dem inte långt efter; Björn Kjellmans inlevelsefulla röst som den äldre Bellman, och Wiktor Sundqvist som unge Bellman och faktiskt ännu mer imponerande när han återkommer som Överste Skytt, Maja-Stinas ungdomskärlek. Det som kunnat bli en distraherande utvikning mot slutet av berättelsen blir en gripande och minnesvärd kärleksförklaring man gärna skulle stannat längre i. Dock, efter den extraordinärt välskrivna och kärleksfullt framförda operan går det bara att vara lycklig och tacksam.

Länk till Folkoperans sida om Jag är Ulla Winblad

Foto: Mats Bäcker

Staden av Perhat Tursun

Vår namnlöse berättare rör sig på stadens gator utan att känna sig hemma där, eller ens någonstans i världen. När han skrev på sitt anställningskontrakt intygade han att han inte behövde bostad. Den leende men ändå iskalle mannen på firman pekade ut flera stavfel som han skrattade åt och krävde rättning på, medan vår berättare såg ännu fler stavfel som han hoppades inte skulle märkas. Han har alltid tyckt om stavfel och på olika sätt försökt läsa in nya betydelser i dem. Skulle han kunna skriva tydligare på sitt hemspråk, uiguriska? Nej, det kan han ännu mindre av än de kinesiska skrivtecken som så lätt blir fel.

Och han har ingen bostad i Ürümqi. Han har försökt att sova över i en vrå på kontoret, men man kom på honom, och nu måste han söka ett rum i staden. När arbetsdagen är över går han ut på gatorna som alla är insvepta i en dimma där andra människor dyker upp. Många av dem har fula ansikten som beskrivs av vår berättare i detalj. Många av dem beter sig också avståndstagande - i bästa fall stirrar de oförstående, i värsta fall blir de aggressiva. Mannens utseende och dialekt gör honom till en oönskad främling i staden, det står klart redan av den förste han möter, en man som går förbi och muttrar "Hugg ner människorna från de sex städerna... Hugg, hugg, hugg, hugg, hugg, hugg, hugg, hugg, hugg, hugg..." Med "de sex städerna" menas uigurernas hemtrakter.

Förutom felstavade ord, brukar vår huvudperson addera och analysera siffror som dyker upp i vardagen, för att lösa dem som chiffer och kanske hitta ledtrådar till livet i dem. En smutsig, trampad lapp från kontorets golv innehåller några siffror där den enas oläslighet gör den ännu mer lockande och nödvändig att tyda. Under hans irrfärder längs bakgatorna kommer mannen att andra lappar och föremål på marken vilka han försöker tolka och sätta in i större sammanhang. När han ser en nyckel på gatan tänker han

    Vart gick den här nyckeln? Den var rätt stor. [...] Kanske hade personen som tappat den letat efter den ett tag. Om det var en kvinnas nyckel väntade hon nog utanför porten utan att kunna ta sig in, medan hennes granne kikade på hennes fylliga kropp genom ett hål i sin egen dörr och fantiserade om att de låg nakna bredvid varandra.

    Eftersom det finns mer än två miljoner människor i den här staden måste det finnas mer än två miljoner nycklar här. Vissa har ju inte bara en eller två nycklar, utan hela nyckelringar. Just nu var jag kanske den enda personen i staden som inte ägde en nyckel. Jag bodde här i mellanrummen mellan de ordentligt låsta husen, utan en enda nyckel eller tillgång till en öppen dörr.

Jag kände ingen i den här underliga staden, så jag kunde inte ha vare sig vänner eller fiender här.

Den sista meningen upprepas flera gånger genom boken, men fastän den borde vara sann, späs invånarnas fientlighet mot främlingar på av hans uiguriska ursprung.

När minnen från barndomen och den våldsamme fadern tränger sig på, får man ännu mer förståelse varför han sedan barndomen försökt läsa i så väl skrivtecken som slumpmässiga föremål för att förstå hur världen hänger ihop. Men till de låsta dörrarna, den täta dimman och de aggressiva människor som dyker upp ur den verkar det inte finnas någon nyckel till förståelse för den uiguriske mannen i Ürümqi.

The Shining på Malmö Opera

Framlyktorna på bilen som familjen Torrance anländer i ser hotfulla ut - vi vet ju var ondskan kan finnas i en historia av Stephen King. Den här gången är det Overlook Hotel vi är på väg till, och pappa Jacks skämt om att hysta sonen Danny/Doc över kanten från utsiktspunkten har en dålig ton. När familjen sätter sig sig i bilen igen har det smugit in en blåklädd pojkfigur som bara Danny kan se i baksätet.

Foto: Emmalisa Pauly

Hotelldirektören välkomnar Jack och Wendy Torrance som skall se efter hotellet medan det är stängt under lågsäsongen. Hotellets kock Dick Hallorann tar Doc avsides för att tala. Han känner igen pojkens förmåga att se mer än andra, och varnar honom för att hotellet är fullt av oroliga andar av dem som dött där - inte sällan under grymma omständigheter. Se bort! Låtsas som att du inte ser dem!

Samma avbrutna livsöden läser Jack om i dokumenten som är på väg att brännas upp i den opålitliga värmepannan. Divan som skar upp handlederna i sitt badkar... Förre vaktmästaren Delbert Grady som blev galen och högg ihjäl sin fru och tvillingdöttrar för att "tillrättavisa" dem... I ett sjukligt, grönaktigt sken tar personerna ur hotellets historia form och bjuder in Jack till baren där festen alltid pågår. Hans sinnesstämning förvärras ytterligare av visionerna av den döde fadern, barndomens plågoande som pressar Jack att även han "tillrättavisa" sin olydiga familj. Så blandas dålig självkänsla, upprepade misslyckanden och en toxisk idé om familjens överhuvud till hat mot ens allra närmaste.

Doc kan inte låta bli att utforska hotellet, hur skrämmande det än är, och blir fysiskt attackerad när han möter de olika spökena. Även Wendy känner av den växande oron, och hennes hopp om att familjen skall komma varandra närmare slår över i skräck för vad hotellet gör med Jack, och vad Jack kan göra med familjen. 

Skickligt dras operascenens kolsvarta draperier uppåt, nedåt och åt sidorna för att forma knivskarpa inramningar till hotellrum, dörrar och hissdörrar. Mörka gestalter smyger fram och skakar osynligt om de levande människorna, medan de döda lockar och lockar Jack med sin eviga fest - otäcka men spännande. Musiken är skarp och har ofta en oroande disharmoni, utom när Dick Halloran sjunger. Då vänds klangerna äntligen till något tryggt, buret av Luthando Quaves vackra röst.

Länk till Malmö Operas sida om The Shining

Foto: Jonas Persson

The Boroughs

The Boroughs verkar som ett bra ställe att åldras på. Du får ditt eget hus nära andra pigga pensionärer, och när du blir för dement för att klara dig själv, så flyttar du in på The Manor, där personalen hjälper dig dygnet runt. Men det är ytterst motvilligt som Sam flyttar till The Boroughs, fortfarande sorgsen efter hustruns död.

TV-serien The Boroughs är en rysare, och istället för att låta oss undra vad som gömmer sig bakom väggarna i det lilla samhället får vi redan tidigt en ganska god blick på den otäcka varelse som förgriper sig på invånarna i natten, och till och med dödar någon ibland. Att Sam ser en av dem in flagrante men blir tillbakavisad av sjukvårdarna gör det också klart att de som styr stället har ett finger med i spelet. Sam och grannen Wally börjar i hemlighet att undersöka vad som pågår i deras hem, och när grannen Judy upptäcker dem ansluter hon sig också. 

Parallellt med det upptäcker Judys man Art något underligt och spännande, medan Renee irriteras av konstiga stölder i butiken hon driver. Steg för steg kommer deras spaningar närmare varandra, men också in i fokus för dem som absolut inte vill avslöjas. Ledtrådarna är ganska tydliga men med några förvirrande stickspår - hur kommer det sig att gamla TV-apparater påverkar varelserna, och varför ser Sam sin döda hustru men pixelerad, som en trasig TV-bild?

Säkert känner många tittare en aning hjärtsnörp över att karaktärsskådespelare med en lång karriär nu klassas som och stängs in i pensionärsboende - Alfred Molina, Alfre Woodward, Denis O'Hare, Bill Pullman, Mary McDonell och inte minst Geena Davis. Det är en liten tröst att den senare fortfarande är en kapabel skönhet, attraktiv även för unga snygga män, och inga av de övriga pensionärerna plågas av synliga krämpor eller rörelsehinder. Vad värre är, är att handlingen är så banal och dialogerna är så extremt taffliga. Missförstånd och känsloutbrott är som kalkerade på de simplaste filmscener man kan dra sig till minnes. Mysteriet är inte så spännande som man skulle önska, och även när det som spretar i dess lösning förklaras, så känns den inre logiken knapphändigt ihopklistrad. En andra säsong av The Boroughs styrdes av, och det var nog bäst så.