lördag 4 juli 2020

Tehanu av Ursula K. Le Guin

De första böckerna om Övärlden tog läsaren, och huvudpersonerna, till platser långt borta på krävande äventyr. I den fjärde boken, Tehanu, är vi tillbaka där allt började och håller oss inom en mindre omkrets. Där slog sig Arha/Tenar ned och levde som en vanlig bondhustru efter barndomen som översteprästinna. Dit kommer också Ged, tillbaka till sin barndomsö, nu urlakad på sina krafter och halvt på flykt från dem som minns honom som ärkemagiker.

Halvvägs genom livet insåg Ursula K. Le Guin, som ju länge sysselsatt sig med manligt och kvinnligt och likheter och skillnader, att hennes böcker om Earthsea och de uteslutande manliga magikerna målade upp en ensidig bild. Jag förstår henne fullkomligt; som barn var det inget konstigt att läsa om en värld som bara gav tillträde till pojkar och män, men nu några decennier senare vill jag inte så enkelt acceptera den blinda fläcken. Tehanu var Ursula K. Le Guins sätt att åtgärda den bristen, men tyvärr blir det tydliga målet en stor brist i historien. Så konstigt! Det är inte bara handlingen utan karaktärsskildringar och dialoger som hanteras klumpigt med för mycket av allt. Och detta av en författare som annars kan säga så mycket med några återhållna meningar!

Den vardagsmagi som kvinnorna alltid sysslat med ställs mot den ambitiösa och i värsta fall högmodiga magi som de utbildade trollkarlarna utför. Delar av den kvinnliga magin förklaras i en stor infodump av en av invånarna, på ett förenklat bondskt talspråk som känns litet pinsamt att läsa, och en diskussion mellan Tenar och Ged blir ytterligare en stor infodump. Manlig ondska kryper in från flera håll och gör livet för Tenar och fosterdottern Therru svårt. Det är tråkigt att den svartvita framställningen fläckar en historia som skulle kunna vara så intressant; om två människor som haft stora krafter och förlorat dem, och om ett barn som finner sin plats i en värld som misshandlat henne sedan hon föddes. Tyvärr är Tehanu inte någon bra bok.

Fler böcker av Ursula K. Le Guin:
Rocannon's World
Planet of Exile
City of Illusions
The Left Hand of Darkness
The Dispossessed
The Word for World is Forest

The Lathe of Heaven
Five Ways to Forgiveness
The Telling

A Wizard of Earthsea
The Tombs of Atuan
The Farthest Shore

torsdag 2 juli 2020

Lundgren & Backenroth på Konserthuset Play Jazz

Jazzkonserterna i Konserthusets Grünewaldsal har ofta varit utsålda när populära artister har spelat. Därför är det extra tacksamt att konserten med Jan Lundgren och Hans Backenroth från den 17:e april livestreamades och också spelades in och finns tillgänglig på Konserthusets Play-sida. Visst har vi kunnat höra dessa båda musikaliska klippor i Jazzradion ända sedan nittonhundratalet, men med både ljud och bild från Grünewaldsalens scen får vi lyssnare den extra kontakten med musikerna som vi alla kan behöva i dessa tider.


På programmet står såväl kompositioner av Jan Lundgren själv som utvalda favoriter av andra. Lundgrens egna Open Your Mind inleder konserten vackert. Nästa låt, Waltz for Ruth, är skriven av basisten Charlie Haden och de fina basgångarna hanteras kärleksfullt av Hans Backenroth. Charlie Parkers Moose the Mooche är en energiinjektion, snabb och hetsig men inte utan styrsel, och det spiller överpå Lundgrens Blue Silence som följer.

Hans Backenroth är en av våra bästa basister med en god känsla för melodi som lyser igenom var han än spelar men speciellt i den här intima sättningen. Tillika är Jan Lundgren en med rätta känd och uppskattad pianist med bred repertoar. Flygel och kontrabas räcker för att skapa underbar musik. Kamerna låter oss följa de båda männen och deras virtuosa fingrar ur vinklar vi annars får längta efter att se från.

I Hans Backenroths eftertänksamma arrangemang av Povel Ramels Den sista jäntan turas instrumenten om med att ta hand om melodin. Den följs av Jan Lundgrens Dance of Masja som porlar fram med kraft och skönhet. Den skrevs ursprungligen för en uppsättning av Tjechovs Måsen men är värd att leva vidare på egen hand. Vi hinner få ytterligare två av hans kompositioner under den timslånga konserten: den kärleksfulla Love in Return och den roliga Leklåt. Visst känns det konstigt att inte höra välförtjänta applåder efter varje låt, men förhoppningsvis känner vi alla den starka och nödvändiga kärleken mellan musiker och publik. Ännu några vänliga ord från Jan Lundgren och den likaledes vackra och vänliga Come Sunday av Duke Ellington avslutar den välkomponerade konserten med hoppet om att kärleken och musiken kan flöda även när allt är litet konstigt och svårt.

Länk till Konserthusets sida med konserten

onsdag 1 juli 2020

Into the Night

Innan kvällsflyget från Bryssel till Moskva hunnit bordas helt, rusar en beväpnad man in och kapar planet. Han vill lyfta nu, trots att förstepiloten inte ens är ombord. Västerut, de måste västerut, hetsar mannen, Terenzio, för från sitt arbete i NATO har han fått höra att solen dödar. Solstrålningen har förändrats så att den dödar allt liv och enda räddningen är att hålla sig utom räckhåll för den, i ett plan som flyr gryningen.


De få passagerarna på flyget är en brokig skara; en vloggande influencer, en mor med en liten son som skall till Moskva för medicinsk behandling, och ett flertal andra med oklara bakgrunder och mål med sin resa. De härstammar från Belgien, Nederländerna, Italien, Polen, Turkiet och andra länder, vilket leder till (hemliga) konversationer på många olika språk men också ömsesidig misstro mellan flera av dem, oftast bottnande i rasism och andra fördomar.


Det är inte att hitta en vetenskaplig förklaring till vad som hänt med solen som är fokus i serien Into the Night, utan människornas försök till överlevnad på planet de är mer eller mindre tacksamma att vara på. Hinder på vägen är de förödda flygplatserna de hade hoppats att landa på, skador på planet som är svåra att laga i flykten, och allas fientlighet mot alla i olika omgångar. Vi får se några bakgrundshistorier och förstå att några av passagerarna och besättningen lider av att ha lämnat sina älskade efter sig, medan andra bokstavligen är beredda att gå över lik för att överleva en timme till.


Planets flyktväg förändras allteftersom man letar upp nya möjliga skyddsrum från bristfällig information. Varje avsnitt är fyllt av dramatik och nya svåra problem att lösa. Och om de kommer fram med sin decimerade grupp, vad kommer att hända då? Kanske får vi ett svar, kanske får man fortsätta att undra på egen hand.


måndag 29 juni 2020

The Graveyard Book av Neil Gaiman

Ja, spöken är snälla och det som gömmer sig i skuggorna vill dig inte illa. Det där är alltid skönt att läsa för mörkrädda barn och vuxna, och det får vi göra i Neil Gaimans bok om pojken som växer upp på en kyrkogård. Han får spökföräldrar som tar hand om honom, Mr och Mistress Owens, som äntligen får det barn att ta hand om som de önskade sig i livet. Alla de döda på kyrkogården hjälper till att uppfostra pojken, Nobody Owens som kallas Bod. En del av lektionerna och umgänget blir förstås udda, inte konstigt med tanke på att lärarna antingen levde för hundratals år sedan eller är underliga på andra sätt. Ändå blir Bod klok, snabbtänkt och artig vilket kan bli till nytta även bland levande människor.

Men jo, det finns farliga varelser inom kyrkogårdens grindar, men ännu värre är de som lurar i världen utanför. För det var när hela Bods familj mördades som den halvtannat år gamle pojken tultade in i en säker hamn på kyrkogården. Mördaren lär inte ha gett upp sitt sökande, och förr eller senare behöver Bod lämna de vänliga döda och lära sig att leva bland de levande, och då kan den grymme mördaren vänta för att avsluta sitt uppdrag.

Den brådmogne Bod hinner förstås smyga utanför grindarna några gånger och hamna i större faror än han förstår. Även omsorgen om honom är större än han förstår, i form av hans så ofta irriterande lärare Silas och Miss Lupescu, men det finns ögonblick när inte ens de kan hjälpa och faran tar form alldeles inpå den halvvuxne Bod.

Trots de allvarliga stråken i handlingen är tonen i The Graveyard Book lätt, och detaljerna i livet efter döden är livliga och underhållande. De känslor som varelserna Bod möter hyser för honom är tydliga men nyanserade; välvilja, glupskhet, irritation, illvilja, ondska. The Graveyard Book är ett fint äventyr med några viktiga drag av sorg och vilsenhet.

Fler böcker av Neil Gaiman:
Good Omens (med Terry Pratchett)

lördag 27 juni 2020

Vår övergår i sommar på Konserthuset Play

Den här ovanliga vårsäsongen har Kungliga Filharmonikerna fortsatt att förgylla våra liv med konserter, utspridda på scenen inför ett i övrigt tomt konserthus. Men vi vet nu att konserterna som de och andra orkestrar gjort tillgängliga har setts och hörts av många fler än de som får plats i stolarna, så musikerna kan verkligen känna sig stolta och uppskattad trots att de inte får applåder.

Foto: Yanan Li
 Att höra Aaron Coplands Appalachian Spring (1944) är en ljuvlig upplevelse: de inledande sökande tonerna kan höras som vår och spirande grönska som vågar sig fram. Då verket ursprungligen skrevs som en balett finns det en handling till musiken, men man behöver inte känna till den utan kan njuta av de livliga tonerna ändå. Klangerna växer i styrka och melodierna blir snabba och medryckande. Sköna tonsviter smyger fram ur den mäktiga ljudbilden, följer oss en bit, försvinner och kommer åter.

Lika livfullt och ännu mer dansant på sitt eget sätt är nästa verk, Robert Schumann Symfoni nr 1 i B-dur "Vårsymfonin" (1841). Alan Gilbert leder Kungliga Filharmonikerna med skicklighet och glädje genom satserna som har individuella styrkor men utgör en stark och vacker helhet. Mina musikspelare har inte det mest perfekta ljudet men med engagemanget av alla på scenen känns det som att än en gång få vara på plats och uppslukas av känslorna från en lyckad konsert.

Länk till konserten på Konserthuset Play

torsdag 25 juni 2020

Homecoming

De hemvändande soldaterna i USA:s armé behöver hjälp att bearbeta sina svåraste minnen och återanpassa sig till samhället. I en byggnad avskilt från närmaste stad tas en grupp soldater åt gången emot av anställda som låter dem möta olika situationer som fingerade jobbintervjuer, och tala av sig hos terapeuten Heidi. Anläggningen de är i är spatiös och designad ändamålsenlig med en aning lyx, men scenerierna känns ändå klaustrofobiska när man varvat stället med de närvarande några gånger.


Stämningen, bakgrundsmusiken och korsklippning till en senare tidpunkt låter oss från början ana att något inte står rätt till, och det är en del av helhetsupplevelsen med serien Homecoming att låta mysteriet avtäckas långsamt. Självklart är det inte enbart av kärlek och omsorg om medmänniskan som mottagninen är skapad, men ligger det också något verkligt skadligt inlindat i vinstintresset?


Avsnitten på dryga halvtimmen är tätt förpackade med en driven regiidé. Sepiatoner och murrigt foto, långsamma scener där handlingen drivs framåt ordlöst och kräver koncentration, bakgrundssorl från orelaterade händelser som får sippra in i scenerna, musik hämtad från den klassiska musikhistorien vilken stegras till crescendo för att understryka Heidi Bergmans känslolägen. Regissören Sam Esmail tar på sig auteurrollen, och även om hans grepp är övertydliga ibland så uppskattar jag hans ambition och hans konsistenta, intressanta gestaltning.


I första säsongen ligger fokus på Heidi Bergman, spelad av Julia Roberts, en nyutexaminerad terapeut som inte alltid är säker i sin roll och ofta kliver ur den av genuin omtanke om människorna hon möter. Inslagen med chefen Colin Belfast (Bobby Cannavale) som ringer och mikromanagerar henne varje dag är oftast övertydliga men ger några viktiga ledtrådar. I klippen från en senare tid, då arbetet med soldaterna undersöks av en federal utredare, är Heidi Bergman servitris och har nu inga minnen av tiden med Homecoming trots att detta utspelar sig bara något år senare.


Andra säsongen av Homecoming fortsätter snart efter att den första slutade, eller rättare sagt, den rör sig i stora och små cirklar i tiden och låter oss få veta hur det går vidare för några av de inblandade. Små överraskningar avslöjar att saker inte alltid var riktigt som de verkade. Bit för bit närmar vi oss också förklaringen till det inledande mysteriet med kvinnan (Janelle Monáe) som vaknar utan minne i en guppande båt på en sjö. När handlingen loopar tillbaka till det i det sista avsnittet blir det uppenbarade så mycket mer smärtsamt. Visst knyts upplägget ihop litet för utstuderat i de sista scenern men det förtar inte det goda helhetsintrycket av serien Homecoming.




tisdag 23 juni 2020

Lovecraft Country av Matt Ruff

I den mörka skogen utanför herrgården lurar shoggothar. Men innan vi kommer fram dit har vi upplevt än mer påtagliga hot mot livet tillsammans med en av huvudpersonerna, Atticus Turner. Året är 1954 och på väg mot hemstaden Chicago har den hemvändande soldaten flera gånger stoppats av poliser eller andra vita män som vet, de och Atticus, att de kan göra hans liv till ett helvete eller till och med döda honom utan större repressalier. Ett par gånger får jag ta paus i läsningen för att det är så motbjudande, och för att jag vet att det jag läser inte är överdrifter.

Atticus kommer till slut ändå hem till familjen, i vilken fler än han är fascinerade av science fiction, mysterier och skräck. En som ogillar det är Atticus far Montrose, som ofta med genuin ilska ifrågasatt hur sonen kan läsa H.P. Lovecraft vars böcker innehåller så nedsättande uttryck om icke-vita människor. Nu är det dock Montrose som mystiskt har försvunnit tillsammans med en vit man, inte till Arkham men väl till Ardham vilket även det ligger i Massachusetts, i Lovecraft Country.

När Atticus, hans farbror George och barndomsvännen Letitia till slut når fram till herrgården i Ardham är gästvänligheten så stor men noga preciserad att de, med all rätt, tvivlar på hur genuin den är. Sammansvärjningar av uråldriga anor och med kosmiska krafter till sitt förfogande spinner ett nät kring dem, men med välriktat mostånd och hjälp från oanat håll lyckas våra huvudpersoner lämna Ardham helskinnade. Men familjen Braithwaite har satt en klo i dem och fortsätter att spinna konspirationer, till synes till familjemedlemmarnas gagn men självklart med släkten Braithwaites dominans som slutmål.

Boken Lovecraft Country är uppdelad i dussinet äventyr av olika karaktär, där olika medlemmar av familjen Turner och deras närmaste står i fokus. Efter avstampet i Lovecrafts bestiarium rör sig historien i en egen riktning av magi, osaliga andar och universums mysterier blandat med den rasism som var minst lika skrämmande som spöken och monster. Den inledande berättelsen är kanske mest Lovecraftiansk och intrikat sammanspunnen, men det är fascinerande att se hur element från tidigare historier plockas upp och används vidare i senare kapitel. Vissa berättelser faller mig extra mycket i smaken, som Hippolyta Disturbs The Universe med sina ingredienser av serietidningar och genvägar genom galaxen.

Långsamt rör sig delhistorierna mot en större urladdning. Spindeln i nätet är den tveksamme välgöraren Caleb Braithwaite, men är han ens rätt man att satsa på även om hans motståndare verkar ännu mer illvilliga? Det är mycket som måste falla på plats för att de enorma krafter som anropas skall höra, och ännu mer vill till för att de inte skall råka krossa alla som står i närheten av den slutlige vinnaren. Men familjen Turner och deras vänner är alla kloka på olika sätt och deras samlade erfarenheter av intrigerna kanske, kanske kan rädda såväl dem själva som hela världen. Lovecraft Country är tidvis riktigt otäck men till allra största delen underhållande och riktigt spännande.

måndag 22 juni 2020

Eddan på Riksteatern Play

Den Poetiska Eddan berättar om de fornnordiska gudarna, från skapelsen till Ragnarök med asarnas många upptåg däremellan. Med mycket musik och inbjudande koreografi spelade Västanå Teater Jon Fosses dramatisering under turné i Riksteaterns regi.


Vad är det för värld som formas? Völvan berättar för Oden; Völvan som redan från början vet hur det skall sluta. Och så börjar historierna spelas upp för oss, med musik i folkton som hetsar till stora dansscener, klingar mjukt i bakgrunden, eller frammanar stämning när något farligt är på väg att hända. Asarna är klädda i färgrika dekorerade kläder, många i korta vida kappor och kjolar som svänger vackert när de dansar. Snittet härmar inte någon folkdräkt jag känner till, och det är bra, för då blir asarna ett eget folk bortom jordiska moden.


Det finns många berättelser att lyfta fram, men en föreställning kan ju inte få bli hur lång som helst så en del får stryka på foten. Just i början är det en del skeenden som avhandlas litet för korthugget, som till exempel den spännande historien när Fenrisulven läggs i kedjor. Men efterhand är det historier som får större utrymme, som det roliga äventyret när Tor och Loke far till jättarna för att lura dem att ge tillbaka Tors hammare. En mer poetisk och sorgsen scen är när vi får berättat om det olyckliga äktenskapet mellan Njord och Skade.


I pjäsens början är Loke en ganska svag personlighet på scenen, undfallande och ursäktande, vilket är litet synd på en så viktig spelare i berättelsen, en som vi vet är ytterst beräknande och skall komma att bringa asarnas värld på fall. Men så kommer dryckesslaget när Tor blir full och far ut med förolämpningar mot alla närvarande asar - så gott som alla har varit otrogna med alla och inte minst med Loke själv. Asarnas rike börjar falla samman och går mot sitt slut.


Det var en mäktig föreställning Västanå Teater satte upp, och säkert ännu mer imponerande när man satt på plats framför scenen. Filmatiseringen kan inte göra pjäsen riktigt rättvisa. Därtill kommer att asarna framför oss varken riktigt blir gudalika eller människolika, inte heller någon bra blandning utan svårfångade i sina personligheter. Men de fornnordiska sagorna är värda att berättas och återberättas, så det är bra att uppsättningen gjordes och att den finns sparad för fler att se.

Länk till Riksteaterns sida om Eddan


lördag 20 juni 2020

Room 104

En stor glädje med de senaste årens kvalitetsserier för TV är genomtänkt karaktärsutveckling och att få följa personer över längre tid. Men en TV-serie kan vara bra även utan det, i det här fallet för att karaktärerna bara syns i rutan i en knapp halvtimme. Det beständiga i Room 104 hörs i titeln, det är ett rum på ett motell där nya människor checkar in för varje avsnitt. Inte bara människor, för övrigt.


Kända och mindre kända skådespelare och regissörer tar rummet i besittning och sätter sin prägel. Varje episod har nya skådespelare, ny regissör och en egen karaktär - komedi, drama, skräck, musikal och ibland allt på samma gång. Det är snarare regel än undantag att något underligt och ofta övernaturligt händer i rummet, vars upplägg och möblemang vi snart börjar känna oss hemtama i. Det allra första avsnittet är riktigt otäckt, och det kommer några fler av det slaget. Andra är realistiska men det som utspelar sig är ytterst ovanligt och kommer att lämna djupa spår hos de inblandade, om de överhuvudtaget kommer ut därifrån.


Att se ett eller två avsnitt i taget under några veckor har ändå gett serien en familjär känsla, detta trots att inga avsnitt hittills har knutit an till någon föregående eller efterföljande episod. Det har varit en skön upplevelse att inte veta vad som väntar, förutom att det är något helt nytt från gång till gång. Under den ganska korta tiden kan mycket hända, och man hinner engagera sig i personerna. Några exempel på hur avsnitten varierar är det musikdrivna Arnold i andra säsongen, Itchy i tredje säsongen där Arturo Castro gör en fantastisk skådespelarinsats, och Red Tent i första säsongen som kan starta många komplexa tankar om vad som hände. En fjärde säsong kommer under året, och den kommer säkert att vara lika variationsrik och sevärd.


torsdag 18 juni 2020

De afghanska sönerna av Elin Persson

Boken är tunn och texten löper glest över sidorna. Men trots de korta meningarna och de sparsamma beskrivningarna säger Elin Perssons berättelse mycket. Precis som Rebecka, huvudpersonen, får vi försöka förstå och fylla i själva det vi ser och hör. Hon arbetar på ett HVB-hem för ensamkommande, och på just den våning där hon har dagskiftet bor tre killar från Afghanistan. När berättelsen börjar tar hon emot Zaher. Hon plockar fram de toalettartiklar han skall tilldelas och märker upp ett rum med hans namn. Mottagandet och introduktionen följer instruktionerna och är föredömligt formella.

Men pojkarna på HVB-hemmet är människor, och det är Rebecka också. Det är inte stora utbrott eller sammanbrott som får en att undra vad de har varit med om på vägen dit, utan tveksamheter, inåtvändhet och försiktiga frågor. Hamid och Ahmed som har bott på hemmet längre välkomnar Zaher in i den ändamålsenliga svenska världen. Förklaringar, vänliga gester och omfamningar gör livet där personligt och kommer djupare under ytorna som Rebecka dagligen torkar av med rengöringsmedel.

De unga männen väntar och hoppas på uppehållstillstånd, men de undrar också om olika sätt att finna sig till rätta och forma ett eget liv i Sverige. Hus, barn, fru - en blond fru, kanske en som Rebecka? Rebecka vet att hon skall hålla distansen, men att förhålla sig kallt byråkratiskt är omänskligt och att visa allra minsta mänsklighet kan vara den livlina som pojken framför henne behöver.

Redan i den här återhållna beskrivningen av några mestadels stillsamma månader får vi en trovärdig bild av tre unga liv som brutits loss från sina fästen och hamnat i vänteläge någon helt annanstans. Det här är en av många skildringar vi behöver av samtiden idag. Elin Perssons bok De afghanska sönerna är väl berättad och välskriven, och jag rekommenderar den varmt.

tisdag 16 juni 2020

A Midsummer Night's Dream på Globe Theatre

Så grymt! Hermia älskar Lysander, men hennes far har bestämt att hon skall äkta Demetrius. Men Helena älskar ju Demetrius. Och när fadern drar ärendet inför Theseus, hertigen av Aten, understryker han med skrämmande ilska att fadern har rätt att styra som han vill med dotterns liv. John Light spelar Theseus aggressivt, och likaledes när han spelar älvkungen Oberon, men där vågar åtminstone hans hustru Titania stå emot honom med samma styrka i hans planer.


Ack, planer och intriger får vi mycket mer av, men älvornas listiga lekar med de dödliga går snett och blir ännu mer krångliga - och underhållande. Några droppar kärleksdryck i fel ögon och vips, så är plötsligt både Lysander och Demetrius galet förälskade i Helena. Deras passion är så kraftig att till och med kärleken blir skrämmande i den här uppsättningen av Shakespeares älskade komedi A Midsummer Night's Dream.


Kusliga på ett annat vis är skogens älvor och i synnerhet Puck. Matthew Tennyson har udda sminkning och rörelsemönster som visar hur annorlunda, oberäkneliga och opålitliga skogsvarelserna är. Och med hans och Oberons akrobatiska lekar och - till och med! - kyssar, förstår man att det alltid ligger nära till hands att leka med kärleken, även med Titanias känslor. Fast visst unnar man henne den äkta glädjen Titania visar när hon luras att bli förälskad i den åsnehövdade Bottom! Michelle Terry lyser av glädje som varken förr eller senare i pjäsen.


Pearce Quigley i sin tur är fantastiskt rolig i rollen som Bottom, liksom Fergal McElherron som Quince och alla de övriga i amatörteatersällskapet som skall uppföra Pyramus och Thisbe. Självupptagen som Bottom är så är han ändå centerpunkten i det entusiastiska sällskapet. Och fastän framförandet blir fumligt, när det borde vara perfekt i närvaron av hertig Theseus och drottning Hippolyta, så stillnar ändå det kungliga paret inför föreställningen, får sig ett gott skratt och hittar tillbaka till sin kärlek och bereder väg för de unga parens bröllop i äkta kärlek. Men helt och fullt är de inte herrar i sitt eget hus, för de och publiken får en sista påhälsning och välsignelse av Oberon och Titania, och Puck bjuder oss att tänka att kanske vaknar vi också som ur en dröm med svaga minnen av vad vi just sett. Men den här uppsättningen från 2013 i Dominic Dromgooles regi är mycket minnesvärd; full av energi och humor och en aning oro.

Länk till The Globes sida om A Midsummer Night's Dream

Foto: John Haynes

söndag 14 juni 2020

Pure

Alla tänker på sex. Oftare än vi vill medge. Opassande sex, i opassande situationer. "Tänk dig att alla i publiken är nakna" är rådet man ger till nervösa talare. Det rådet behöver inte Marnie, hennes tankar är redan där. När hon står inför vänner och släktingar på föräldrarnas guldbröllopsfest för att hålla tal kommer tankarna och bilderna: alla nakna, alla mitt i sexaktern med varandra - mamma, pappa, bästa väninnan, huller om buller. Hon springer rakt ut, bort från stressen och skammen och på en buss till London. Till sin stora lycka får Marnie bo hos jättesnälla kompisen Shereen - i hennes garderob, men i London får man vara glad för det.


I den anonyma storstaden kan man leva ut sina fantasier utan att råka göra det med någon som känner ens mamma, som i den skotska småstaden hon kommer från. Kanske kan Marnie bli kvitt sina tvångstankar genom att följa upp dem? På en klubb för lesbiska träffar hon en snygg tjej, Amber, och de går hem till henne. Men de krånglande tankarna dyker upp även där och förstör för dem båda. Fast Marnie får ändå chans på ett jobb, på det progressiva magasinet Ethel där Amber jobbar.


Tänka på sex gör ju alla hela tiden, som sagt, och det är det också vad några vänner försöker säga till Marnie som tröst. Men för henne är det uppskruvat till max och ännu mer, för tankarna som tränger sig på gör henne så illa till mods att hon ibland inte kan kontrollera sig. Bit för bit får hon brottstycken till hjälp att hantera det - inte lösa allt, som hon önskar - och hon får också stöd och sympati av dem hon vågar öppna sig för. Men inget går enkelt, för precis som för oss andra är det många som bär på egna problem och inte alltid kan säga eller göra det som behövdes bäst för stunden.


Parallellt med Marnie följer vi bland annat Charlie, som just klarat av ett år som nykter. Han kan vara stark och hjälpsam för Marnie, men möter mikroaggressioner och besvikelser i sitt eget liv när han själv just håller på att finna fotfäste. Joe Cole som spelar honom gör ett fantastiskt jobb när han låter en antydan till smärta dra över Charlies ansikte särskilt i stunder när han vill dölja den.


Många brittiska TV-serier är pärlor från början till slut; intressant handling, skickliga skådespelare, god regi, karaktärsutveckling. Pure är inget undantag, och den låter Marnies komplicerade liv även fyllas av den där energin av att vara är ung, nyinflyttad i en stor stad med många möjligheter, lätt att få nya vänner och fest varje helg. Det finns mycket att skratta åt och njuta av i serien, samtidigt som man tillsammans med Marnie lär sig mer om hur hon kan hantera just sin variant av OCD, och att hon har vänner som bryr sig om henne även om hon flippar ut ibland.

Länk till Rose Cartwright som berättar om hur hon skrev Pure baserat på sitt eget liv

lördag 13 juni 2020

Gods of Jade and Shadow av Silvia Moreno-Garcia

Det kan vara dåligt att vara morfars favorit, om man samtidigt är tjänstepiga i huset där ens mor växte upp innan hon rymde med en stilig man som sedan lämnade henne som fattig änka. Casiopea gör sina många plikter men med ett trots som lyser igenom allt hon säger och gör, och det retar kusinen och arvtagaren Martín ännu mer. Han lagar så att hon inte får följa med på strandutflykten hon har längtat efter. Men ensam i huset försöker sig Casiopea på att öppna den mystiska kistan som står i morfaderns sovrum. I den ligger benknotor som magiskt samlar ihop sig till guden Hun-Kamé, men också lämnar en benflisa i Casiopeas vänstra hand som kan leda till undergång för dem båda.

Genom förräderi och magi halshögg Vucub-Kamé sin bror Hun-Kamé och förpassade honom till kistan för att regera ensam i Xibalba, underjorden. Några av hans kroppsdelar förvaras på andra ställen och nu måste Hun-Kamé ge sig ut för att finna dem, hela sig själv och ta tillbaka makten från sin bror. Casiopeas liv hänger på att han lyckas, för benskärvan i hennes arm kommer att döda henne om den sitter kvar för länge. Genom den tar Hun-Kamé av hennes kraft, men samtidigt blir han därför mer mänsklig och mindre gudalik, vilket också är farligt.

Tiden och platsen är 1920-talets Mexico, både på landsbygden och i stadens brus, och det är intressant att se den frambrytande moderniteten i detaljer i berättelsen. Men fokus ligger med rätta på de gudar, demoner, trick och kraftmätningar som huvudpersonerna möter och utför. Allra mest intressant blir det när berättelsen till slut rör sig ned i det svårbegripliga och farliga landskapet i Xibalba. Vid det laget är uppgiften inte längre lika entydig. Såväl Hun-Kamé som Vucub-Kamé är dödsgudar, så vad vinner Casiopea och världen på att stötta den ena mot den andra? Hun-Kamé själv har färgats av sina intryck från människoriket och är inte heller densamme som från början.

Silvia Moreno-Garcia har tagit viktiga element ur den Mayanska mytologin och från dem skapat en underhållande och inte alltför deprimerande berättelse om en kamp om liv och död mellan två dödsgudar och de människor de använder som brickor i sitt spel. Det är intressant att få se glimtar av en annan världsberättelse och de äventyr som kan utspela sig där.

torsdag 11 juni 2020

MacBeth på Globe Theatre

Uppsättningen och inspelningen av MacBeth på Shakespeare's Globe Theatre i London är från tidigare i år. Den är kort - halvannan timme - och intensiv, men inte stressad, trots det relativt höga tempot. Kostymerna är moderna men på ett sammanhållet sätt som passar bra - MacBeth och Banquo kommer in på scenen i luftvärnsuniformer, slitna och smutsiga av att just ha burits i strid. Kung Duncan, hans rådgivare och senare även MacBeth själv bär sedan eleganta kostymer vars tyger och snitt vittnar om rikedom och en trygg plats i maktens centrum.


Nej, förstås inte trygg, för Duncan skall snart komma att mördas av MacBeth. Den MacBeth och Lady MacBeth vi ser är här inte så kalla och beräknande som de ofta framställs på scenen, utan hetsiga och upprörda både före och efter mordet vilket nästan verkar oöverlagt. De är dock kvicktänkta nog att lyckas flytta misstankarna bort från sig själva, och så är det MacBeth som intar Skottlands tron. Nu har mördandet börjat bli en vana, och forne vännen Banquo står näst i tur, då samma häxor som förutspått MacBeths uppstigande till tronen också berättat att Banquos ättlingar skall bestiga den härnäst.


Så möter vi MacBeth, förmodat trygg på tronen, när andra akten börjar. Nöjd, självsäker, litet skrytsam bjuder han in till bankett. Men åh! Där sätter sig det blodiga spöket av Banquo på MacBeths plats. Nej, häxornas profetior - och de kallas in igen för ett nytt uttalande, mitt på festbordet - innehåller löften som låter lovande och lockande, men i orden finns insmugna undantag som kommer att leda till MacBeths egen undergång.


Att föreställningen är nedkortad för att även passa rastlösa skolbarn gör den inte mindre gedigen och bara ännu mer underhållande i sina rappa scenväxlingar. Ekow Quarty och Elly Condron som MacBeth och Lady MacBeth är fulla av energi och deras band till varandra känns starkt även när de planerar kungamord. Den här uppsättningen av MacBeth är mycket sevärd.

Länk till Shakespeare's Globe Theatres sida om MacBeth


tisdag 9 juni 2020

The Lovebirds

De dyker upp då och då, de där komedierna där ett vanligt par rycks upp ur vardagslunken och kastas in i en värld av biljakter, kriminalitet och mördare. De funkar som bäst när huvudrollerna spelas av skickliga komiker med god kemi, och det är just vad vi får i The Lovebirds med Leilani och Jibran (Issa Rae och Kumail Nanjiani). De är på väg till en fest med sina bästa vänner men efter fyra år tillsammans har gnatet trasat sönder kärleken som fanns. Just som de konstaterar att förhållandet är slut krockar deras bil med en cyklist i en otäck duns.


Cyklistens grymma död borde triggat dem att ringa polisen direkt, men de är båda i chock och plötsligt är de själva högeligen misstänkta som mördare. Som icke-vita ser de båda för sig hur polisen kommer att trasa sönder deras vittnesmål i sina förhör och istället för att lita på sanningen vänder de sig om och springer.


De flesta komedier skulle förstås ta slut rätt snabbt om alla gjorde de smartaste valen i alla lägen. Så vi får ha förståelse för vad Jibran och Leilani tar sig för. De har den döde cyklistens mobiltelefon och börjar nysta i vem som skulle vilja se honom mördad. För om de löser mordgåtan och ger polisen lösningen så bevisar de ju sin egen oskuld, eller hur? Oj, så djupt de förvecklar sig i kriminella organisationer och hemliga sällskap à la Eyes Wide Shut när de börjar sin jakt på den verklige mördaren. De ramlar in i den ena livsfarliga situationen än den andra och grälar underhållande medan dödshoten hänger över dem. För även om handlingen är på allvar, så är tonen i filmen lätt och man kan hoppas att våra huvudpersoner klarar sig någorlunda helskinnade igenom allt. Inte en lugn stund men mycket humor får man i The Lovebirds.


söndag 7 juni 2020

The Farthest Shore av Ursula K. Le Guin

Från Övärldens utkanter kommer ryktena: magin försvinner, magikerna tappar sin kraft. Inte bara ord utan en ung man, Arren, når fram till Roke och dess välkända magikerskola. Ged, som själv var en ung man i de första böckerna vi mötte honom i, är nu ärkemagiker vid skolan. Arren är furstendömets Morreds kronprins, men vid sidan av Ged är han en vanlig människa som får anledning att reflektera över sin duglighet under den resan de båda företar för att hitta orsaken till det som håller på att hända.

Det är inte bara magin som sipprar iväg utan hantverkskunskap och yrkesstolthet - händernas magi. Det är fint att se dessa kunskaper likställas men kusligt att se effekten av människornas tilltagande glömska. De glömmer inte bara hur man väver vackra tyger, de glömmer att de någonsin gjort det, att de själva varit mästare, och snart sina egna namn. Samhällen försjunker i likgiltighet. Än så länge räcker magin som Ged bär på, men kommer den att fortsätta göra det? I vilket fall som helst måste de båda segla vidare och söka något de bara börjar förstå vidden av.

Ursula K. Le Guins skildring av dödsriket i Övärlden har alltid varit fascinerande; en låg mur man lätt kliver över, men bortom den finns ett mörkt, stilla landskap man inte skall hitta tillbaka ifrån. Det är ändå dit som Ged och Arren måste ta sig för att hindra världens livskraft från att rinna ut, och kanske kan de även ta sig tillbaka till livet, men det är inte säkert. På vägen får vi se nya delar av Övärlden och dess invånare, och även när de har tappat sin gnista bär de korta beskrivningarna på mycket innehåll.


Fler böcker av Ursula K. Le Guin:
Rocannon's World
Planet of Exile
City of Illusions
The Left Hand of Darkness
The Dispossessed
The Word for World is Forest

The Lathe of Heaven
Five Ways to Forgiveness
The Telling

A Wizard of Earthsea
The Tombs of Atuan
Tehanu

fredag 5 juni 2020

Coriolanus på National Theatre

Caius Marcius är en hjälte, den hjälte som Rom behöver för att möta de ständiga fienderna, volskerna. När den romerska armén är på väg att förlora slaget, forcerar Caius Marcius stadens portar, kämpar sig trött mot alla han möter men tvekar inte att gå i envig mot den volske härföraren Aufidius. Att fiendskapen mellan dem båda blir som ett blodsband är inte svårt att tro på. Vi ser Caius Marcius stega ut från det vunna slaget, självsäker och stark trots blod och skador - detta är hans plats och rollen han glänser i. Han får det hedersamma tillnamnet Coriolanus. En hjälte i folkets ögon kan lätt vinna gillande och makt även i politiken, tänker vännerna och modern som råder honom att ställa upp till val till senaten.


Men vi har sett Caius Marcius (spelad av Tom Hiddleston) skälla ut hungriga romare som ovärdiga säden de saknar, så vi vet att han inte hyser så mycket tålamod eller kärlek till människorna han skall företräda. Vännen Menenius (Mark Gatiss) ger honom råd och försöker med skademinimering inför det första väljarmötet, vilket ändå avklaras på håret lyckosamt (och mycket underhållande för oss åskådare).


Missnöjda med den rubbade maktbalansen letar senatorerna Brutus och Sicinia efter en möjlighet att vända folket mot Coriolanus. Vi förstår att det inte kommer att bli alltför svårt, men precis som scenerna innan är det skickligt upplagt och genomfört. Elliot Levey och Helen Schlesinger är så avspänt samspelta och listiga som ett långt liv av konspirerande gör maktspelare.


De förvecklingar som följer, när Coriolanus förvisas från Rom, vänder sig till sin mångåriga fiende Aufidius, och i ett avgörande slag tvingas välja lojalitet, skulle kunna bli segdragna i en sämre uppsättning, men här fascinerar varje ögonblick då regi och skådespelare gör det absolut bästa av handlingen. I de sista gripande scenerna gör Deborah Findlay en stark insats som Caius Marcius vädjande mor. Kostymeringen är modern men tidlös, scenografin inne på intima Donmar Warehouse är minimal men fullt tillräcklig, språket flyter lätt och känslorna pulserar. Josie Rourkes regi och skådespelarnas skicklighet gör Shakespeare-pjäsen Coriolanus till en fröjd att se.




onsdag 3 juni 2020

Run

När ungdomskärleken tog slut - utan misstro och ändlöst hat, tack och lov - slöt Ruby och Billy ett avtal: om en av dem SMS:ade "RUN", och den andra svarade med "RUN", skulle de båda ses på Grand Central Station i New York och ta tåget från USA:s östkust till dess västkust. Nu händer det. Under årens lopp har de varit på olika platser i livet och deras "RUN" lämnats obesvarade, men när Ruby får Billys korta meddelande svarar hon och lämnar sitt liv - sitt tjatiga vardagsliv med krav och tristess.


TV-serien Run plockar fint upp alla små spännande ögonblick på Rubys och Billys väg till varandra - vägen till tåget, vägen till att börja lära känna varandra igen. Det är utmärkt att de båda huvudrollerna spelas av så goda skådespelare som Merrit Wever och Domhnall Gleeson. De är trovärdiga ut i fingerspetsarna när de faller in i varandras skämt, kämpar med åtrån, tvekar inför närmandet och stannar upp och tvivlar på sitt val att sticka. För någon som gillar tåg är det en extra bonus att se dem i de ändamålsenliga men ändå trånga tågvagnarna, med landskapet som skimrar förbi utanför fönstren.


Ruby kommer från ett äktenskap som gått i stå, Billy kommer från en karriär som framgångskonsult som fått sig en knäck. Bit för bit får vi veta fler detaljer om dem båda. För det var ju en risk att ge sig av, men det kanske är värre att komma tillbaka på fel sätt. Ett tag försöker de hålla uppe illusionen av normalitet för sin omgivning och för varandra, men allt eftersom kraven från vardagen pockar på blir det svårare att stanna kvar på resan.


Run är ovanligt bra skriven, med spännande handling och naturligt klingande dialog, speciellt i de första avsnitten när historien är lika ny för oss tittare som för Billy och Ruby. Men så kommer det till en punkt där båda börjar bete sig dumt och klantigt - det kanske är förståeligt under omständigheterna men det förändrar historiens karaktär och det är tråkigt. Även om det kommer in nya och mycket underhållande element i handlingen så hämtar sig inte Run helt efter den urspårningen. Men det är ändå en av de mest sevärda TV-serierna även under den här guldåldern, och hade den fått en andra säsong som planen var från början så hade den säkert också blivit lysande.


måndag 1 juni 2020

The Raven Tower av Ann Leckie

Det var inte människorna som skapade gudarna till sin avbild, som en del säger. Det fanns några gudar före människorna, och en del kom till världen efter hand. Vår berättare är en av de riktigt gamla gudarna, som upplevt förändringar i jordytan, inlandsisen som skrapade över landet och så uppkomsten av människovarelser som efter hand började tala till de gudar de upplevde i naturen. Det förbryllade vår gud till en början, tills man kom på ett gemensamt språk.

Att förstå andra och att förstå världen tar lång tid för vår berättare, och det kan det ju få göra när man finns till i miljontals år. Men andra gudar har andra naturer; rör sig snabbare och lättare och engagerar sig mer i människornas angelägenheter. En sådan gud är Myriad, som oftare än någon annan kommer och samtalar, har tagit form i ett moln av myggor och bland annat hjälper människorna genom att hålla myggen borta från dem.

Vår gud skulle också kunna flytta på sig men mår bäst i den stora tunga sten hen befunnit sig i sedan början. Det tar lång tid att fundera ut hur andra gudar är beskaffade, vad de gör för människorna och vad hen själv kan göra för dem som kommer och pratar och lämnar gåvor. För visst finns det en glädje i de besökande människorna, och deras dyrkan är vad som ökar gudarnas kraft. Men en gud måste också vara noggrann och försiktig i sina uttalanden, för vad den säger blir sanning, men om det utsagda inte går att genomföra så tas den kraften från guden och kan i värsta fall förinta guden som sade det.

Det är spännande att läsa hur vår berättare, som får namnet The Strength and Patience of the Hill, resonerar sig fram till hur världen hänger ihop och hur hen ofta bara är på gränsen till att förstå vad hen behöver och gör. Som läsare kommer förståelsen lika långsamt som för vår talande gud, delvis för att berättelsen (säkert medvetet) inte är så lättläst. Förutom de filosoferande gudarnas dialoger får vi också veta om händelser i människornas värld, formulerat i ett "du" av guden som talar, vilket saktar ned lästempot en aning. I denna parallella handling, som långsamt knyts samman med gudarnas historia, får vi se hur människornas tilltro till gudar och gudarnas varierande kynne skapar maktbalanser och blodiga kraftmätningar mellan olika folkslag. I historien finns också ett mysterium som måste lösas, och strider mellan personer som har helt olika visioner för riket de vill styra.

Det är mycket intressant att få läsa en berättelse om naturgudar och maktkamper ur gudarnas perspektiv. Och när gudarna funnit en grupp av troende kan de starta krig mot andra gudars folk, eller börja arbeta för att snärja andra gudar till att tjäna dem. Lika väl som en präst sätter sitt hopp till ett offer till guden för att få stöd i en svår tid, får vi se hur gudarna manipulerar människor till att göra det de behöver för att växa i styrka. I berättelsen blir människornas intriger dock inte lika spännande som de som sker på gudomlig nivå, och den eftertänksamme The Strength and Patience of the Hill kommer att stanna i minnet länge.

Fler böcker av Ann Leckie:
Ancillary Justice
Ancillary Sword
Ancillary Mercy
Provenance

lördag 30 maj 2020

Gustaf Tenggren Folksagor och Disney på Millesgården

Kanske kom våra mor- och farföräldrar ihåg hans namn, men för många av oss är det en välgärning att berätta om den svenske konstnären Gustaf Tenggren som för knappa hundra år sedan gjorde succé såväl härhemma som i Amerikat. Född 1896 i Magra i Västergötland fick han studera vid Valand i Göteborg, och kunde sedan göra sig ett namn som konstnär och illustratör på den växande marknaden för konst för allmänheten.


Den älskade sagosamlingen Bland Tomtar och Troll illustrerades länge av John Bauer, men Tenggren som följde honom kom att skapa bilderna under ännu längre period, tio år. Hans troll liknar Bauers med stora näsor och hakor och yviga skägg och hår, men har ändå en egen prägel, liksom de små barnen som förirrat sig in i de mörka skogarna. Andra bilder från den här tiden kan också ge drag av karikatyr åt människor som avbildas, såsom stora tjocka hakor och näsor med rolig form.





1920 drog dock Gustaf Tenggren och hans hustru Anna västerut för att pröva lyckan där, och minsann fanns den att få i form av lukrativa reklamuppdrag. Den vackra älvan som bär Blue Moon Silk Stockings blev en av de mest igenkända och uppskattade reklambilderna under andra hälften av tjugotalet. Han målade också flera tavlor som speglade tidsandan och också spännande scener som kanske var inspirerade av film.



Så följde några år som handplockad art director hos Walt Disney, där Tenggren bland annat målade och tecknade de bilder som satte den visuella tonen för filmer som Snövit, Pinocchio och Bambi. Europeiskt krokiga och utsmyckade stadsmiljöer och litet av det skrämmande i trollskogen letade sig in i filmerna på europeiska folksagor. Gepettos ateljé inspirerades av Tenggrens fars snickarverkstad. Dock var arbetet i grupp hos Disney inte rätt arbetssätt för Tenggren, och efter några år sade han upp sig för annat arbete.




Det var en lyckträff att han fick arbete med barnboksserien Little Golden Books och därtill råkade få illustrera den mest kända och älskade av den, The Pokey Puppy. Det gulliga uttrycket i barnboksbilderna gjorde avtryck i den konst Tenggren fortsatte med; runda, böljande former och mjuka färgskalor. Men ett allvarligare stråk letade sig efter hand tillbaka in hans tavlor, både i vardagsmotiven från de senare åren av hans liv och i de sagoböcker han skapade för att ge sig själv och sin hustru säkra inkomster. Dock finns det inget av beräkning i hans bilder, utan alltid en genuin känsla av att vilja visa något betydelsefullt, vare sig det är ett förskräckligt troll eller en vacker prinsessa.

Länk till Millesgårdens sida om aktuella utställningar


Självporträtt från 1917

Självporträtt med hustrun från 1945