lördag 4 april 2020

Crashing

Det är inte bara bohemer och rumlare som bor på udda ställen med rivningskontrakt. Jo, de bor där också, men på Londons överhettade bostadsmarknad kan även de med välbetalda jobb behöva hitta tillfälligt boende på konstigare ställen. Som till exempel ett uttjänt sjukhus. Där finns det ju många salar, dock inte direkt byggda för privatliv. Så de unga inneboende är ganska väl intrasslade i varandras personliga problem. Och nu är det fest!


Och nu kommer också Anthonys långtida vän Lulu till staden och behöver någonstans att bo! Klart att det finns något ledigt rum någonstans på sjukhuset. Hon är spontan och tar livet som det kommer, så att hitta en plats att sova på är inget problem. Mer problem blir det när hon börjar ta plats i de andras liv. För hennes täta vänskap med Anthony skaver litet i ögonen på Anthonys fästmö Kate, för att inte tala om hur svårt det är för Anthony och Lulu själva att hitta fotfästet i vänskapen. Snärtiga repliker, tuffa skämt som vänds i sin motsats, "gick du på den?!" och en lättsam fasad som döljer mer än man kanske vill medge för sig själv.


Skämt som ett skydd när allvaret blir för hårt är något som häradsbetäckaren Sam också sysslar med. Nu är det fest och det gäller att hitta någon snygging för en natt, och om det inte funkar hoppar man på näste i raden, hur oskyldig han än är.


Vi som älskar Fleabag känner igen Phoebe Waller-Bridges rappa replikskiften och stämningsväxlingar, men i de första två avsnitten av Crashing blir det nästan för mycket. Men man har redan börjat falla för de litet stereotypa sjukhusboende; förutom de nämnda även den blyge Fred, den ännu mer bortkomne Colin, den frigjorda fransyskan Melody och inte minst Kate, som skall vara uppknäppt och humorlös men ändå väcker sympati bland alla hetsiga rumsgrannar. Sjukhuset i sig med sitt sönderfallande möblemang är en lika viktig huvudperson som de andra. Synd att kontraktet inte varar längre, men Crashing som serie går i högsta tempo i sex avsnitt och mer skulle ha blivit för mycket.

torsdag 2 april 2020

Serotonin av Michel Houellebecq

Var befinner han sig nu, Houellebecq-mannen? Har han vuxit som människa eller står han fortfarande och stampar på den plats i utvecklingen som han hävdar är den sanna, den där sexualiteten är den enda drivkraften i livet? Faktiskt både det första och det andra; han berättar för oss en noggrant formulerad teori om kärlek som en illusion drivet av viljan av att få ligga, vilken kommer före eller efter "kärleken" beroende om du är man eller kvinna. Fast strax efter det punkterar han sin utsaga genom att berätta om sina föräldrar, vilka förvisso tycks ha varit knutna till varandra med äkta kärlek - tyvärr av det slaget som lämnade den ende sonen utanför.

Det är faktiskt verklig kärlek och förlusten av den som vår huvudperson Florent-Claude berättar om: den handfull vackra, vänliga kvinnor som har funnits i hans liv och som han har låtit försvinna. Faktiskt inser han till och med att det är hans eget fel, framtvingat av snedsteg eller orimliga förväntningar, och kvinnorna har valt att leva sina egna liv istället för att binda sig till honom. Det är skönt att se den här tidigare blinda fläcken hos Houellebecq - kvinnor vars enda värde både för dem själva och männen är som sexobjekt - lösas upp till något mer realistiskt: kvinnor som klarar sig själva och lämnar otillfredsställda/otillfredsställande män bakom sig.

Florent-Claude har nu inte ens kvar det kravlösa sexet som utlopp för sin uppbyggda frustration, för hans antidepressiva medicin har dämpat lusten ännu mer än åldern och det tilltagande kroppsliga förfallet redan gjort. Han verkar till och med förstå att en Thailandsresa med en massa pippande bara ger en illusion av lycka som gör en mer olycklig. Men självklart punkterar författaren det strax efteråt med att låta en chanserad läkare ge krassa tips om hur hans deprimerade patient Florent-Claude skall överleva de stundande jul- och nyårshelgerna: mest givande vore att tillbringa dem i kloster, men alla gästplatser är redan fullbelagda, så han rekommenderar ändå en sexresa till Thailand.

Just det, i förra boken Underkastelse lekte huvudpersonen med tanken att religionen (Katolska kyrkan) och dess ritualer och traditioner skulle vara räddningen för såväl samhället som honom själv, men förkastade idén för att han inte fick röka på rummet. Nu tar Houellebecq ett steg åt en mer modern frälsningsväg, naturupplevelsen (jag gissar att det kan bli mer av det i kommande böcker) fast ännu mer den traditionella matproduktionen.

En Houellebecqbok skall förstås innehålla många tvärsäkra uttalanden om hur män och kvinnor styrs av sin sexlust, "kuk", "fitta" och "knulla" skall nämnas i långa sekvenser över en sida eller två, och en ny aspekt av livet skall genomdränkas av berättarens deprimerade fatalism. Det förväntar sig läsarna och det ger oss Michel Houellebecq, och det är inte ens chockerande längre fastän han försöker. Mot slutet av boken började jag till och med tycka att hans provokationsutbrott gick på tomgång. Men innan dess hann jag få ett gott skratt mitt i boken av den här tiraden:

... jag behövde kärlek och kärlek i en mycket specifik form, jag behövde kärlek i allmänhet men i synnerhet behövde jag en fitta, det fanns massor av fittor, miljarder av dem på en planet med ändå rätt begränsad yta, det är förbluffande vad många fittor det finns när man tänker på det, det snurrar i huvudet, jag tror att alla män har känt av den där svindeln, samtidigt behöver fittorna kukar, det är i alla fall vad de har fått för sig (ett tursamt misstag som utgör själva grunden för människans njutning, artens överlevnad och kanske till och med socialdemokratins), i teorin går problemet alltså att lösa men i praktiken gör det inte det, och det är så en civilisation dör, utan problem, utan krångel, utan dramatik och med väldigt liten blodspillan, en civilisation dör helt enkelt av leda, av själväckel, vad skulle väl socialdemokratin kunna erbjuda, ingenting förstås, utom evig saknad, ett rop i glömskan.

Fler böcker av Michel Houellebecq:
Refug
Kartan och landskapet
Underkastelse

tisdag 31 mars 2020

Sigrid H. av Andrea Tarrodi på Operanplay

När männen kommer hem blir tonspråket lätt och dansant, likt herrarna själva. Men strax före och efter är det mer komplext och dystrare - det är när Sigrid (Hjertén) närmar sig den tomma målarduken med penseln i hand. Att börja på ett nytt verk måste vara en ansträngande känsla, inte minst med tanke på vad männen glatt citerar ur de nyanlända recensionerna: att Sigrids tavlor är en återklang av makens, inte lika bra, och ännu grymmare ord.


De två herrarna är förstås äkta maken Isaac (Grünewald) och vännen Einar (Jolin), och tiden är 1916, då Sigrid Hjerténs tavla Ateljéinteriör målades. I operan Sigrid H. bär huvudrollen den svarta klänning med en skön fransrand längst ned som modellen i tavlans förgrund bär, och herrarna bär vita skjortor och byxor i glatt lila och grönt. Tillsammans är sångarna på scenen (Sigrid: Katarina Böhm, Isaac: Simon Petersson, Einar: Thorvald Bergström) är lekfulla och glada, de spelar ju de radikala konstnärerna som förändrade bildspråket och förhoppningsvis också samhället med sina verk.

Men Sigrid H. har sina tvivel och läkaren (Peter Achrén) tycks både hjälpsam och hindrande i sin behandling av hennes depression. Till slut finner hon ändå sin styrka och inspiration i det som finns närmast: ateljén och vännerna. Med en kamera som kan fånga större delar av spelet, goda sångare och habilt ljud blir Andrea Tarrodis opera en fin upplevelse på dryga tjugo minuter.

Länk till Short Stories med Sigrid H. på Operanplay


söndag 29 mars 2020

Kantaro: The Sweet Tooth Salaryman

Det har börjat en ny säljare på det lilla förlaget, Ametani Kantaro. Alla kollegor är förvånade (och en del avundsjuka), inklusive den koleriske chefen, över hur mycket han lyckas sälja på sina rundor till boklådorna i Tokyo. Vad de inte vet är att Kantaro är extra, extra effektiv med att bli klar med sina uppdrag för att hinna gå på kafé och äta sötsaker! Han har perfekt koll på vilka ställen som säljer de godaste desserterna i de olika stadsdelarna, och när han får dagens uppdrag planerar han raskt in vilka exklusiva söta rätter han kan få prova.


Med dagens söta belöning framför sig excellerar Kantaro i att beskriva hur noggrant och kärleksfullt rätten är tillredd, av de finaste råvarorna som försiktigt behandlats på rätt sätt, och det illustreras av ljuvliga videoklipp av saftiga frukter, böljande grädde och varsamma redskap som hackar och rör i dem.


De sekvenserna överträffas strax efteråt av andra drömsekvenser som utspelar sig i Kantaros sinne. Innan första tuggan undrar han hur det skall komma att smaka, och säger in i kamerna: "Kanmi nomi zo shiru! - Endast den söta himlen vet!" Så för han skeden till munnen, ansiktet förvrids i en orgiastisk grimas, och så kastas Kantaro in i scener där hans huvud blivit en persika, kastanj eller vad som just fyllt hans mun, och där han träffar bekanta från vardagen som nu blivit medspelare i den kulinariska fantasivärlden.


Jag trodde mig vara säker för frestelse från serien om Kantaro, då jag provat och vet att jag inte (ännu) uppskattar japanska sötsaker med ingredienser som gelatin, röda bönor och annat min tunga inte är van vid. Men visst lockas jag av Kantaros inlevelsefulla beskrivningar! Bodde jag i Tokyo skulle jag fara runt och prova alla rätter han beskriver. Riktigt frestande blev det plötsligt också när Kantaro även började smaka på mer västerländska rätter, som pannkakor och choklad.


Kantaro störs ofta av sina säljarkollegor som mer eller mindre frivilligt förföljer honom för att se hur han kan sälja så bra. På kontoret finns också den kloka Dobashi som börjat misstänka att Kantaro är den som driver en hängiven sötsaksblogg under annat namn. Så mycket kan komma emellan Kantaro och dagens dessert! Gång på gång får han hitta på avledningsmanövrar, för inget får komma emellan honom och det söta han längtar efter. Skall han bli påkommen på sina rundor? Skall han få smaka sig igenom allt det goda som Tokyos fina små kaféer kan bjuda på? ... kanmi nomi zo shiru!


fredag 27 mars 2020

Broken Angels av Richard Morgan

I den framtid som Richard Morgan beskriver finns det fantastisk teknologi, och den missbrukas systematiskt för att några skall kunna behålla makten över de stora massorna. Det finns teknik för att lagra en människas medvetande och återuppväcka henne i en ny kropp - då blir människoliv och kroppar slit- och slängvaror. Soldater kan jackas in i nya kroppar och skickas ut i strid direkt efter en skada eller till och med död, utan någon tid till återhämtning. I en annan grym scen tippas en ny laddning av cortical stacks på en redan stor hög, där halvkriminella affärsmän med spadar skottar upp dem för att kunna vaska ut vilka som kan säljas vidare.

Den mest avancerade tekniken är inte ens utvecklad av människorna själva, utan upphittad efter en civilisation som dog ut innan människorna blev självmedvetna. De kallas marsianer, då man först hittade deras ruiner på Mars, men därifrån kunde människor följa de efterlämnade stjärnkartorna till deras övriga kolonier. Planeterna var lämpade för mänskligt liv och bland ruinerna plockade man raskt upp nya vapen för att kunna bekriga varandra ännu kraftigare.

I den här världen är det lukrativt att vara arkeolog, men också farligt. Vid en utgrävningsplats på planeten Sanction IV har man hittat en marsiansk stjärnportal! I en mer teknikpositiv SF-bok skulle det bli fokus för samarbete och metodiska studier, men här vet vi att alla fraktioner kommer att strida hårt för att få kontroll över portalen. Dessutom pågår det redan strider på Sancion IV.

Takeshi Kovacs rekryteras för att arkeologen Tanya Wardani som fann portalen skall kunna göra anspråk på och fortsätta undersöka den innan den rekvireras av någon av de stridande parterna. Först måste hon fritas från interneringslägret där en stor del av befolkningen sitter. Sedan måste man hitta en part som backar upp dem, fast aningen diskret, så att allt kan ske under näsan på dem som bombar varandra strax utanför synhåll. Gång på gång påminns vi om hur lågt värderade människoliv är, inte minst i hur vår huvudperson metodiskt slår ut insatsstyrkan han legat i bakhåll för enbart som ett meddelande till deras chef.

Visst finns det något lockande i försöken att tolka och operera den marsianska stjärnportalen, men vi ser den mest glimtvis ur arkeologen Wardanis perspektiv. Vår berättare Kovacs registrerar allt som händer, men hans träning och grymma erfarenheter gör att han inte ens kan förundras över det som glimmar framför honom. Efter hand kommer vi att se hur han snabbt kan välja att använda det de hittar som vapen mot dem som, ofrånkomligen, försöker förfölja dem eller sabotera expeditionen inifrån.

Det finns vissa varningstecken som noteras men alla väljer att bortse från. En är att man hittar arkeologerna och deras assistenter från den första expeditionen mördade. En annan är att platsen där stjärnportalen ligger var dold av nedrasade stenblock, ett ras som förmodligen orsakades med flit av marsianerna som styrde den. Vad finns på andra sidan som de inte ville släppa ut?

Precis som i Altered Carbon syftar inte Richard Morgans många och detaljerade beskrivningar av våld och smärta till att vara coola, utan till att visa hur hänsynslös världen har blivit och hur hänsynslös man i princip måste vara för att överleva där. Interplanetariska allianser står mot varandra, affärskonglomerat dödar för att komma före de andra, människor säljer ut varandra för pengar eller överlevnad. Och vad finns det då kvar av ens mänsklighet? Även de gånger då Takeshi Kovacs försöker välja den moraliskt bättre vägen kantas den av kroppar och i värsta fall förlorade stacks. Det är en kall och ödslig värld människan skapat av de krigsleksaker vi plockat upp utan att tänka efter.

Fler böcker av Richard Morgan:
Altered Carbon

onsdag 25 mars 2020

Träden står ljust gröna: Landskapsmåleri då och nu på Bonniers Konsthall

Landskapsmåleri har varit en älskad inriktning i konsthistorien under lång tid. Bonniers Konsthall har under hela sin verksamma tid visat ambitioner att undersöka och utvidga konstsynen, och det är bra att de tar sig an landskapsmåleriet i utställningen Träden står ljust gröna Landskapsmåleri då och nu. Resultatet blir intressant på det "vanliga" sättet: alla åskådare gillar inte allt de ser, men för dem som vill kan verken skapa nya tankar.

Elisabeth Frieberg: Untitled (Naten Rand No. 2) 2009

Den enkla invändningen är "Varför vill modern konst vara ful?" Men landskapsmåleri liksom annan konst var länge idealiserande, visande förskönade mecenater eller idylliska gläntor. Skall vi hålla oss kvar i det fastän vi nu hela livet sett verkligheten utan rosa glasögon? Och när vi översköljs av bilder varav de vackraste ofta finns där för att sälja något till oss?

Installationsvy Träden står ljust gröna. Foto: Jean-Baptiste Béranger
 Med det sagt är det ändå lättare att, bland de varierade verken i konsthallens salar, tycka mer om de mer harmoniska och de där omsorgen om detaljerna får en att tänka att omsorgen sträcker sig längre än så. Även Carl Fredrik Hills mörka träd i klart motljus, med sina inbyggda spänningar, håller fast blicken längre.
Sara-Vide Ericson: Surface 2017
Personligen tycker jag av den här utställningen bäst om dels tavlorna som riktar blicken nedåt, som Sara-Vide Ericsons innerliga bilder av bevuxna pölar som speglar himlen, därför att jag också tycker om att söka skönheten i det imperfekta och vardagliga; och dels de som visar spår av människohand, som Leif Engströms Det nya landet. Det är de landskap jag känner mig mest hemma i.

Länk till Bonniers Konsthalls sida om Träden står ljust gröna

Börje var också där och har många fler bilder och personliga kommentarer

Leif Engström: Det nya landet


måndag 23 mars 2020

Miracle Workers

Det krävs en hel del jobb bakom kulisserna för att allt skall flyta på på Jorden. Och nu flyter det ju inte ens på överallt, och en del går helt åt skogen. De som jobbar i Himlen är för få och har konstiga, tråkiga eller helt omöjliga uppdrag. Eliza har jobbat med smuts och tröttnat rejält på det, så det låter som en fantastisk möjlighet att få jobba på avdelningen för Uppfyllda Önskningar! Fast när hon kommer dit möts hon av en vänlig men inte så effektiv kille, Craig. Oh, vilka innerliga önskningar de får till avdelningen i stora lass varje dag! Men med begränsade resurser är det inte så mycket man kan göra för att hjälpa de stackars människorna. Craig är nöjd om han lyckas låta någon hitta sina borttappade nycklar!


Gud har tyvärr börjat tröttna på Jorden och vill fokusera på den nya restaurangen han tänker starta. Ja, han är så trött på Jorden och allt med den att han tänker spränga den! Nej, det vill inte Eliza! Hon slår vad med honom: om hon lyckas uppfylla en önskan inom två veckor, så skall inte Jorden sprängas. Lätt, tänker hon när hon plockar upp inte en men två matchande önskningar: två ungdomar som träffats på en fest, blivit förtjusta i varandra och önskar att det skall leda till något mer. Men Craig skakar uppgivet på huvudet åt uppdraget för han vet hur omöjligt det är. Sam och Laura är båda blyga och taffliga, och vem vet hur de skall reagera på änglarnas försök att tussa samman dem? Särskilt som de himmelska ingripandena alltför ofta består i panikbrustna blindtarmar.


Det är en fröjd att se detaljerna i kontorslivet och forskningslabben i Himlen. Där finns så många oengagerade tjänstemän, alla med sin egen variant av ointresse och besvikelser, på avdelningar med spännande namn som Genitalier, Bröstvårtor på män och Insektskontroll. Att utrustningen är dammig och ser ut att komma från 1960-talet känns både riskabelt och förtroendeingivande. Synd att datorerna inte uppdaterats på femtio år, men mycket av det som byggdes förr var ju stabilare och säkrare än det som ruschas ut nuförtiden.


Gud är en skön snubbe - så laidback, fantasifull men framför allt hjälplös att han driver sina assistenter till vansinne. Steve Buscemi i långt hår och långa skjortsnibbar ger honom just den rätta balansen av irriterande och sympatisk. Nere på Uppfyllda Önskningar stöter Elizas (Geraldine Viswanathan) ännu obrutna hopp mot Craigs (Daniel Radcliffe) fumliga uppgivenhet, och snart lyckas de värva fler som hjälper dem trots att de flesta i Himlen faktiskt längtar efter Jordens undergång så att de kan söka nya jobb. Och visst önskar man kärlek och ett lyckligt slut för Sam och Laura (Jon Bass och Sasha Compère), fast helst utan alla de olyckor som Craig och Eliza måste orsaka för att de skall stöta på varandra igen.


Det finns två säsonger av Miracle Workers så man kanske kan tänka sig att Jorden inte går under på halva vägen, fastän klockan tickar? Nja, säsongerna är baserade på olika verk av författaren Simon Rich, och andra säsongen bygger på en helt annan novell än första, så riktigt säker kan man inte vara...


lördag 21 mars 2020

Irakisk Kristus av Hassan Blasim

Redan från början får vi ana att det vi skall få höra inte är rent dokumentära skildringar, i berättelsen om hur människors historier skall samlas in för att läsas upp i Minneskanalen på radion. Säkert finns det lika många röster som kritiserar urvalet av historier, för har inte de själva varit med om värre, och vad är det som gör den här berättelsen viktigare än en annan? Och på samma gång undergrävs och uppbyggs författarrösten (-rösterna). Vi läsare kommer säkert att (förskräckt) undra om detta grymma verkligen har hänt, och på det här sättet, och inse att det har det, kanske inte exakt så här men i många varianter som är både värre och vänligare än vad vi just läst.

Det är inte ens kriget eller diktaturen som är värst alla gånger utan vad människorna gör mot varandra, kanske för att sadismen och vårdslösheten med människoliv är det av tyranniet som skapat djupast intryck i deras sinnen. Detaljerna i berättelsen från vardagen och från det extraordinära skapar den förståelse för livet i ett kaos av krig som inte siffror och statistik kan ge.

Men mitt i Hassan Blasims realistiskt berättade historier möter vi också övernaturliga händelser och varelser: en djinn i en grop, två blonda besökare som skapar lycka och framgång där de går. De inslagen är som bara en liten vridning upp längs fantastik-skalan i en tillvaro som redan är absurd och godtycklig. I de flesta fall är de ytterst talande, men i några av novellerna lassas metaforerna ovanpå varandra tills meningen blir svår att utläsa.

Hassan Blasim bor sedan femton år i Finland och kan alltså vända sin blick mot det fortsatt absurda i tillvaron för människor som (på nåder) får lämna diktaturens kaos och komma till ett välordnat land med sina egna udda vanligheter. Det blir extra tydligt i den sista novellen och i berättelsen där flyktingar är som husdjur för vanliga finländare på stugsemester.

En aning av tröst går det att hitta i hur personer i novellerna återberättar för varandra vad som har hänt andra (inklusive några som dykt upp i andra noveller). Det får mig att känna att det finns kvar en känsla för det viktiga i ett människoliv och i en människas historia; de glöms inte bort, de berättas vidare även för människor som kanske aldrig träffat dem men till slut kanske för någon som saknar dem och verkligen vill veta. Jag vill gärna vara en länk i den kedjan.

torsdag 19 mars 2020

Hailu Mergia

Under diktaturen i Etiopien på 1970-talet rådde utegångsförbud mellan midnatt och klockan sex på morgonen. Men i Addis Ababa ville man spela och dansa, så på Hilton Hotel spelade Walias Band hela natten till en jublande publik - soul, r&b och jazz med en etiopisk twist. Man spelade även in en LP med sin musik, med namnet Tche Belew som blev en succé och tack och lov har bevarats till idag, och även finns på Spotify.


Bandmedlemmarna började spela in mer musik med andra band och vokalister. En av dem, keyboardisten Hailu Mergia, gick till det närliggande Ghion Hotel och började spela för en yngre publik under namnet Dahlak Band. Även de spelade in en numera klassisk skiva, Wede Harer Guzo ("resa till Harer") som länge bara fanns som en sliten kassett hos Hailu Mergia själv, men restaurerades för några år sedan av en skicklig tekniker på förlaget Awesome Tapes From Africa och också kan höras på Spotify. Albumet består av två originallåtar av Mergia och tolkningar av kända etiopiska låtar.


Under en turné i USA bestämde sig flera av musikerna att stanna, och den som blev kvar längst var Hailu Mergia. Han kunde inte leva på sin musik men ville ändå föra fram den tillsammans med det instrument han lärde sig först, dragspelet. Resultatet blev skivan Hailu Mergia & His Classical Instrument från 1985. Och som han får dragspelet att sjunga! Mitt i de tydliga influenserna från den nya omgivningen låter det som att han tagit sitt instrument tillbaka till sin ungdom, med raska, virtuosa melodislingor ovanpå de tidstypiska syntljuden. Lyssna till exempel på underbara, meditativa Amrew Demkew (länk nedan).


För några år sedan blev äntligen Hailu Mergia åerupptäckt och His Classical Instrument gavs ut igen. 2018 släpptes skivan Lala Belu, nu med tydligare jazzinfluenser men fortfarande med Mergias melodier porlande från dragspel och hammondorgel. Svänget är fantastiskt, känslan djup och äkta. Hailu Mergia har en musikalisk begåvning som skulle lysa igenom vilken musik han än spelade, och tack vare honom har vi chansen att njuta av den avslappnade men medryckande etiopiska jazzen. Han är inbokad på Fasching i maj och om Gud vill får vi höra honom då. Jag har redan köpt biljett.

Länk till Faschings sida om konserten

tisdag 17 mars 2020

Living With Yourself

Det är lätt att känna sig otillräcklig när man jämför sig med andra som verkar mer framgångsrika och läser om alla metoder för att förbättra sig själv, sin hälsa, sin karriär. Miles Elliot är mitt i livet och har tappat en hel del energi på sistone. Men i hans jobb i reklambranschen gäller det att vara på hela tiden, och sträva efter gillande från kunderna och inte minst cheferna - inte så ofta kollegorna, dock. Därför är det aningen förvånande och i slutändan problematiskt för dem båda två när kollegan Dan tipsar Miles om ett spa som trimmat honom till toppform. En bättre version av sig själv! Miles är ingen van spa-besökare men en ingivelse får honom att ge sig av ändå.


Hm, vilket skumt ställe, oskyltat och vid en sjavig parkeringsplats. Men rekommendationerna verkar hålla och Miles satsar den hutlösa summan på behandlingen. Och verkligen, han blir en bättre version av sig själv! Men den gamle Miles blir, av misstag, också kvar...


I åtta komediseriekorta avsnitt växlas stafettpinnen mellan den gamle och den nye Miles. Vi får se samma dagar ur olika perspektiv, och tidslinjen backas då och då för att ge ny bakgrundsinformation. De båda Miles-varianterna blir snabbt varse om varandra och bär sedan på var sin sorg: den gamle Miles för att det finns en bättre version av honom, den nye Miles för att han är en klon och alla hans minnen är falska. Till råga på allt är båda Miles lika djupt kära i sin fru Kate, men det finns ju bara en av henne!


Dessa existensiella dilemman är centrala i serien Living With Yourself, men tonen är lätt och tempot är högt för att skapa mer underhållning än ångest. Det är ett val som går att förstå för en serie som mer skall roa för stunden än vara minnesvärd, i dessa dagar när många klämmer i sig alla avsnitt på en dag. Man kan ändå förundras över hur underutnyttjad bihistorien med Miles halvsyster Maia är, liksom Top Happy Spa och dess bakgrund och några andra sidohändelser och personer som blåser förbi och försvinner. Men som snabb underhållning med en aning svärta, och med den genomsympatiske Paul Rudd i båda huvudrollerna, är Living With Yourself bra.


söndag 15 mars 2020

Versuch über den stillen Ort av Peter Handke

I ett par kortare böcker med titlar som börjar "Versuch über..." har Peter Handke låtit sina tankar vandra kring några olika teman. "Försök till..." är en beskrivning som kan vara både ödmjuk och föra tankarna till storverk särskilt inom musiken som betitlats "försök". Men temat här är inte allshögtravande, utan den tysta, stillsamma plats Handke funderar kring är toaletten. Inte en toalett, utan flera olika, som varit tacksamma tillflyktsorter under olika perioder av hans liv.

De första händelserna han beskriver bär verkligen en air av räddning och vila, då det rör sig om en nödvändig paus från de andra, nyanländ på en internatskola; och i än högre grad den toalett på en järnvägsstation där han en gång som pojke behövde övernatta och fick sova på golvet, kroppen vikt kring porslinet av nödvändighet. Där kunde jag leva mig in i tacksamheten över hur en oväntad plats kunde bli en trygg hamn trots att den i vanliga fall ses som en plats att fnysa eller fnissa åt.

Dock måste jag säga att trots att boken är kort så blev raden av välkomnande toalettrum och funderingarna kring dem till något jag inte längre kunde ta på allvar, just därför att de bara presenterades som små räddningar. Har vi inte alla varit med om att toaletter varit ett centrum för skräck och katastrof av olika anledningar: en upprörd mage som kanske inte klarar av att vänta på att den långa kön skall decimeras; ett misslyckat försök till samling innan en svår presentation eller möte; ett osnyggt tillstånd av dålig städning som förstör den sista glimten av optimism som man hade behövt för att klara sig ett tag till? De här omständigheterna lyser med sin frånvaro i Handkes kåserande trevligheter.

Peter Handkes språk är omsorgsfullt men omständigt och han preciserar sig på ett sätt som egentligen gör beskrivningarna mer oprecisa, med inflätade frågor och osäkringar till vad han just skrivit, och ordkonstruktioner som "... oder sonstwelchen Figuren im andersweissen und -weichen Krankenzimmerleintuch."

Med ett författarskap som pågått i över femtio år kan man inte avfärda en författare efter bara en bok, särskilt inte en mycket tunn och personlig bok som skrivits sent i karriären (2012). Säkert tas hans personliga funderingar vänligare emot av dem som redan blivit förtjusta i hans tidigare böcker. Jag kommer förmodligen att läsa mer av Handke för att bilda mig en egen uppfattning om hans stil och teman.

fredag 13 mars 2020

Hilma Nordén, Kristinehamns konstmuseums stipendiat 2020

2020 års stipendium till en konstnär i början av sin bana med anknytning till Värmland tilldelades Hilma Nordén, och en avdelning av Kristinehamns konstmuseum avdelas åt hennes verk. Salen blir välkomnande av de upphängda tygerna tryckta med Nordéns konst; mönster av djur och människor lekande tätt i formering som ser jämn ut på litet håll men som vid en närmare titt innehåller många fina detaljer.



________________________________________________________________________________

På väggarna hänger också tavlor, nu med fokuserade bilder på samma tema; människor och djur i harmoniska formeringar och färgskalor. Nej, inte alltid harmoniska i motivet, men i utförandet.



________________________________________________________________________________

Flera av verken visar människa och varg mjukt omslingrade, något som kanske ligger extra nära till hands i Värmland där Gråben regelbundet drar fram genom bygderna. I de upphängda verken ser vi mestadels djuren, med eller utan människor, i stillsamma omfamningar. Men i den tillhörande broschyren, generös i omfång och bilder på sidorna, ser vi också vargar med ölflaskor eller tomburkar, bitande varandra, och tigrar som visar inte bara vassa tänder utan spetsiga knivar. Tankarna går till djur som uttryck för människokaraktärer, inte minst när vi börjar se kvinnor med vargtassar och tigrar med människoben. De är inte bara gulliga djur utan aspekter av alla mänskliga känslor.

Länk till Kristinehamns konstmuseums sida om stipendieutställningen


onsdag 11 mars 2020

The Magicians

För länge länge sedan kändes det nytt och spännande - ungdomar som går på en hemlig skola för att lära sig att utöva magi! Eller hantera sina mutantkrafter, det är också coolt. Finns det plats för en till sådan värld? Hjälper det att göra ungdomarna riktigt snygga, blanda in en massa sex och göra magin smutsigare? Till att börja med hjälper det att utgå från en bokserie, Lev Grossmans The Magicians, även om TV-serien tidigt började avvika från handlingen i böckerna. Men serien har en rikedom i handling, bakgrundshistoria och karaktärsskildringar som ofta kommer av en litterär förlaga, och den utnyttjar friskt att mycket av det som händer redan hänt i andra berättelser - huvudrollerna är lika förtrogna med Harry Potter och Buffy som tittarna.


I New York ligger den anrika skolan Brakebills som utbildar det fåtal människor som har anlag för magi. Antagningen och skolan är hemlig för alla andra, vilket redan i första avsnittet krossar Julias hjärta när hon blir avvisad. Hon lyckas komma runt glömskan man lade över henne, och blir än mer desperat att utöva och utveckla den magi hon redan känt av. Samtidigt får hennes barndomsvän Quentin känna sig hemma, om än inte helt välkommen, på den välutrustade skolan efter ett liv som halvt utmobbad och svåra depressioner.


Två andra nyblivna studenter, Penny och Kady, ägnar sig åt något det finns stor chans till på en  blandad internatskola, nämligen jättemycket sex. Flera av kurserna, examina och andra formelutövningar på Brakebills verkar närmast driva studenterna till att para ihop sig, och Quentin är snart nära lierad med den smarta men hämmade Alice. Ett annat par som inte ligger med varandra men håller ihop hårdare än de flesta är Eliot och Margo, blasérade andraårsstudenter ständigt med vassa kommentarer i mungipan. Det kommer att tillkomma (och försvinna) fler folk i gruppen av huvudpersoner under handlingens gång. Några av dem kommer till och med att dö, eller försvinna under grymma formler som gått fel. De kommer tillbaka, men förändrade, och med den följden att vänskaper och stark kärlek brister vilket gör än mer ont då de ändå behöver ses varje dag, samarbeta och rädda världen nästan varje vecka.


Det gör The Magicians mer intressant och engagerande att förlusterna kan bli så stora och farorna så hotande. Genom Julias handlingar, och på flera andra sätt, ser vi hur magin är som ett knark som kan väcka så stor längtan att man begår brott och svek för att få tillbaka den. Quentins depressioner under uppväxten är en kvarvarande svaghet som kan bli farlig när den utnyttjas av illasinnade krafter. Men det är också fint varje gång några av de inblandade lyckas nå tillbaka till en skärva av tidigare kärlek och vänskap, trots besvikelser och skadade personligheter.


En fantastisk del av The Magicians är sagolandet Fillory, en bokserie-i-serien som de flesta läst men avfärdar som påhitt fastän de befinner sig på en magiskola där vad som helst kan hända. Nej, Fillory finns förstås på riktigt och på olika sätt, med faror lurande, börjar de unga magikerna upptäcka mer av världen och hur Fillorys och vår vanliga världs öden ofta är sammantvinnade. I Narnia-stil är det människobarn som skall styra Fillory, och när två av de mest osannolika karaktärerna blir utvalda till det tar de sitt uppdrag på allvar. Fillory är en värld med egen logik och magi som är både underbar och skrämmande, och besöken där blir tidvis underbart kontrasterade mot den skarpa estetiken i New Yorks skyskrapor.


Besöket i det imponerande biblioteket, en värld mellan världarna, gjorde mig uppspelt och jag hoppades på att få se mer av det. Jodå, det blir många återbesök i biblioteket men bibliotekarierna där är inte alla av den hjälpsamma sorten. Att få kunskap därifrån blir ofta dyrare än man tänker sig.


Under säsongernas gång har nya hot uppstått och måst tacklas av våra unga magiker. Ett par gånger har det skett i form av minnesvärda sångnummer, en fan service så god som någon. Likt alla goda TV-serier lämnas inte ledtrådar bortglömda, och detaljer och personer från tidiga avsnitt kan bli viktiga i senare episoder. Minst lika viktig som magin är vänskapen och sammanhållningen mellan huvudpersonerna, men så hårt slitna som de har blivit under åren är det inte någon lätt lösning att ta till. När serien rör sig mot sitt allra sista avsnitt kan vi inte hoppas på ett sagoslut helt utan sorger, men desto mer på att det går så bra som möjligt för så många som möjligt av alla inblandade, i alla världar, dimensioner och tidslinjer vi har fått se.


måndag 9 mars 2020

The Tiger and the Wolf av Adrian Tchaikovsky

Vargarna jagar, och det är årets viktigaste jakt: offret måste blidka vargguden och hans käftar av järn. Jägarna är inga vanliga vargar, utan människor som kan Stiga in i vargform, och de lever i ett kargt landskap i norr där kylan och snön är på väg att lägga sig. Samtidigt är ett litet sällskap på väg söderifrån, från ett annat kungadöme där människor kan Stiga in i krokodilskepnad. Det finns, tycks det, en sammanslutning av hamnskiftare för varje djurart på jorden: coyote, korp, häst, tiger och ännu fler. Det är intressant att såväl rovdjur som deras bytesdjur finns i de här konstellationerna. Därtill finns också alla deras "stumma" släktingar i skogen, de som inte har en människosjäl utan enbart är djur.

Vargarnas högste hövding är gammal och kommer snart att dö. Hövdingen från en av de sammanslutna vargstammarna, Akrit Stone River, vill ta hans plats och ena vargarna i krig mot tigrarna, men han börjar själv bli gammal och känner hur de yngre i hans flock sneglar mot hans position. Kanske är det nu kan kommer att kunna få nytta av den dotter han aldrig har älskat, Maniye som bär på en användbar hemlighet.

Adrian Tchaikovsky är mycket bra på att beskriva kraften i omvandlingarna till djur; att springa över snöiga vidder, lägga ned byten, mäta sin styrka i strider på liv och död. De olika folk/djurgrupperna får liv och miljöerna känns äkta. Men handlingen väcker aldrig mitt intresse; jag har svårt att engagera mig i den kommande kraftmätningen mellan de maktsökande varghanarna, och efter halva boken är det fortfarande inte riktigt klart varför krokodilstammen och ormstammen skickat förhandlare och spanare norrut. Säkert finns det många läsare som med glädje försjunker i livet som hamnskiftare, i den här boken och de två uppföljarna, men jag hör inte till dem.

Fler böcker av Adrian Tchaikovsky:
Children of Time
Children of Ruin
Cage of Souls

lördag 7 mars 2020

Carl Johan De Geer - Släkten och slavarna på Kristinehamns Konstmuseum

En del har släkt med anor och anfäder som gjort betydande insatser. Det går att känna stolthet för det, även om det viktigaste självklart är vad man själv gör av sitt liv. Under 1960-talets långtgående ungdomsrevolt hörde Carl Johan De Geer till dem som ville bryta med sina traditionstyngda familjer, men onekligen räknas förfadern Louis De Geer till de stora gestalterna i Sveriges industrialisering.


Men, som Carl Johan De Geer själv säger i de ingående kommentarerna till sin utställning: hur kan man se sig som en god kristen och medmänniska och samtidigt köpa och sälja andra människor in i grymma liv som slavar? Det var vad Louis De Geer gjorde, och det var en av verksamheterna på 1600-talet som lade grund till släktens förmögenhet. Men en dag dök ett levande minne av den människohandeln upp i Carl Johan De Geers nutida liv, i gestalt av Antonio Geraldo Costa. En av dem ättling till mannen som tjänade på slavhandeln, en av dem ättling till en av slavarna som skeppades till Brasilien under omänskliga förhållanden.


Utställningen Släkten och slavarna på Kristinehamns Konstmuseum visar några konstverk som Carl Johan De Geer skapat utifrån de här förhållanden - slagit sönder, satt samman, snickrat, fotat och målat. De är konkreta uppenbarelser av känslor och tankar inför nya fakta och insikter, och de vinner mycket på De Geers genomtänkta kommentarer och berättelser som ljuder ur högtalarna i salen. "Försvarad skolbänk" handlar om hur man i skolan alltid har fått lära sig hur rättrådigt Sverige betedde sig i försvaret av det egna landet.


I "Jakten mot nollpunkten" är det ett tungt skrivbord i vars lådor vi kan se ett skelett. I bordsskivan har De Geer sågat ut ett hål från vilket Antonio Geraldo Costa blickar ut.



________________________________________________________________________________

I ett hörn av salen visas också De Geers snart tjugo år gamla filmberättelse Mormor, Hitler och jag, vilken är ett bra komplement till utställningen men också värdefull i sig själv. Där får man bland annat också mer insikter i känslan under 60-talets upprorsår av att bryta med familjen, något som olika personer har hanterat olika våldsamt. För oss som i efterhand tycker att estetiken som skapades på den tiden inte når upp till den som rörelsen slog sönder kan man litet grand börja förstå att för dem som kom från välbeställda hem fanns så mycket av vackra, välgjorda möbler att man kände sig ha råd att måla över dem i starka färger efter eget kynne. Det ser man också i hur (litet skönt) vårdslöst De Geer handskas med klenoderna i utställningen Släkten och slavarna, men det är inte tillräckligt för att övertyga mig om att det är en väg framåt att slå sönder det som var vackert och välfungerande, även om det var förbehållet några få. I ett hörn av salen står fina, bekväma soffgrupper av klassiskt snitt där man kan sitta och läsa Carl Johan De Geers böcker och känna sig priviligerad för en stund.

Länk till Kristinehamns Konstmuseums sida om Släkten och slavarna


torsdag 5 mars 2020

Jojo Rabbit

När man är tio år gammal vill man höra till, och gärna visa sig duglig och bli uppskattad av de vuxna. Och allra helst av sin hjälte, Adolf Hitler! Jojo bor i Tyskland under andra världskriget och åker ivrigt iväg på ungdomsläger för att lära sig överlevnadsknep och stridskonster. Nu verkar inte ledarna för lägret vara så uppmärksamma som de borde vara när barn hamnar bland handgranater och elaka tonåringar.



I ett viktigt ögonblick blir Jojo utpekad som räddhare, "Rabbit", och i ett annat ögonblick då han försöker gottgöra det råkar han istället skada sitt ben och sin runda, fina pojkkind så att han inte längre får gå i skolan eller till ungdomsgruppen för att inte skrämma de andra barnen. De slarviga lägerledarna får tur nog också nya uppgifter, och Jojo kan sysselsätta sig med att hjälpa dem. Och Jojos glada, snälla mamma älskar ju fortfarande sin pojke, även om hon ibland försvinner på hemliga saker och verkar oroad över Jojos ivriga nazism.


En del barn skaffar sig en osynlig kompis som de kan diskutera med och peppas av när det känns svårt. Jojo har den bäste låtsaskamraten man kan ha, Adolf själv! En litet barnslig Adolf, på samma nivå som Jojo själv, men en bra förebild medan Jojo drömmer om att göra rätt för sig i det tyska riket. Att jaga onda judar är en viktig uppgift. Men mellan två väggar i sitt eget hem upptäcker Jojo en flicka som gömmer sig, och fastän hon varken har horn eller svans (just då) förstår han att hon är jude. Nu slits Jojo mellan svåra val. Han borde ange henne till myndigheterna, men då kommer hon att ange Jojo och hans mamma också. Och den ensamme pojken längtar ju efter ett annat barn att vara med...


Under filmens första timme är dråpligheterna i att klä sig i uniform och hitta på skräckhistorier om judar skruvade några snäpp över normalen, så att man lätt kan skratta åt vad såväl de små barnen som de vuxna gör. Efterhand börjar de allvarliga och farliga konsekvenserna av nazistregimen att bli tydligare, och med samma tonläge som tidigare skär det sig extra mycket mellan det tokroliga och det skrämmande. Det får de få bitande sanningarna som sägs av Elsa, den gömda flickan, att kännas så mycket sannare fastän replikerna försvinner på en sekund.


Man skulle kunna berätta samma historia fullkomligt seriöst och kanske stör sig några på den glättiga tonen, men jag anser det att det är bra att vi berättar viktiga historier på olika sätt, som griper tag på olika sätt hos olika människor. Och vi kan vara så tacksamma för en film som spelar Beatles och Bowie på tyska och umgås förtroligt med Rilke - jag abdikerar från kulturelittronen och citerar citatet på engelska, inte tyska:

Let everything happen to you: Beauty and terror
Just keep going: No feeling is final