Storkens och dromedarens sång av Anjet Daanje

I en värld mycket lik vår levde systrarna Drayden, mycket lika systrarna Brontë, även de i Yorkshire på 1800-talet. Millicent och Eliza May Drayden skrev var sin bok under manliga pseudonymer, men de klokare byborna listade ut deras identiteter och läste i hemlighet böckerna som de tillbakadragna grannarna hade skrivit. I Anjet Daanjes åtthundrasidiga bok Storkens och dromedarens sång får vi läsa om systrarna, främst Eliza, ur flera olika personers synvinkel både under och efter deras levnad. Boken rör sig kronologiskt framåt från början av 1800-talet och ända fram till våra dagar i de långa kapitlen, vilka alla har var sin huvudperson som på långt eller nära håll har någon koppling till systrarna. 

Den eftersökta kopplingen blir svagare ju längre tiden går, för att inte tala om hur de verkliga minnena av systrarnas liv och gärningar förvrängs, ibland av rena misstag, ibland för att folk inte minns hur det var, ibland för att fantasin spelar fritt och blir sin egen verklighet. I det första kapitlet möter vi Susan Knowles-Chester som tagit på sig uppdraget att inför begravningen tvätta de nyligen döda i byn Bridge Fowling, där familjen Drayden bor. När Susan kommer till prästgården för att ta hand om den dotter i familjen som nyss dött, får vi en glimt av barnet Eliza May, trumpen och egensinnig. Det är kanske inte så konstigt då det gäller en flicka i sorg. Nästa kapitel befäster dock bilden av Eliza May som avog mot omvärlden och ovillig att tala med främlingar.

Att döden alltid lurade på människorna redan i unga år skapade i Eliza May en fascination för döda djur och hur de förmultnade, men också i tankar på ritualerna kring begravningar och kistor. Det vill säga, vi kan sluta oss till det av vad vi får höra i berättelserna om hennes samtida, men allteftersom handlingen plockas upp av dem som aldrig träffat Eliza May men samlar och analyserar allt som rör hennes liv, ser vi hur hennes mer kryptiska anteckningar tolkas fel och hennes viktigaste tankar går förlorade för den intresserade eftervärlden.

Vad vi också får uppleva i de livsöden som Anjet Daanje beskriver lika inlevelsefullt som Eliza Mays, är hur händelser och förhållanden i systrarna Draydens liv upprepas på likartade sätt - den absoluta närheten mellan två systrar, sättet att anteckna något som är viktigt för en själv men obegripligt för andra, även dramatiska händelser ur Eliza May Draydens tidigare så bespottade verk Haeger Mass. Halvt om halvt låter Anjet Daanje oss tänka att detta är universella drivkrafter som av en slump kan uppträda flera gånger i historien, hur osannolika de än är. Andra gånger ger hon sammanträffandena en känsla av övernaturlig verkan genom tid och rum. Ytterligare andra gånger blir det vi får se i senare sekler indirekta förklaringar till mystiska omständigheter i Drayden-systrarnas liv. Dock, många av de mest spöklika händelserna rapporteras av bokens mest pålitliga karaktärer.

Anjet Daanjes imponerande bok Storkens och pelikanens sång är en fint skriven vandring från närbilderna av flickorna på Yorkshires hedar, till en bild av den ryktbara författaren som efter sin död förvanskas, glöms, växer igen och förvrängs ännu mer. Den understryker hur omöjligt det är att veta sanningen om någons liv hur många dokument och ögonvittnesskildringar man än samlar, och det kan då och då under läsningen kännas tröstlöst. Men mot slutet har vi ändå sett hur världen och livet har gått vidare, och istället för att desperat återuppväcka någon som dog för hundrafemtio år sedan har ny livsöden och nya mysterier slagit upp som björnbärssnår på heden. Några av hemligheterna glöms bort för alltid, men nya skapas hela tiden av oss som lever vidare.