onsdag 30 oktober 2019

The Telling av Ursula K. Le Guin

I böckerna som samlas under namnet the Hainish Cycle berättar Ursula K. Le Gui om hur ambassadörer från Ekumen anländer till nya världar för att lyssna och lära sig om dem; Observera, men vara neutrala i de interna konflikter som finns i så gott som alla civilisationer. Och hon berättar också om var dessa ambassadörer kommer ifrån, och hur deras väg till Ekumen och en helt annan civilisation inte varit rak utan ofta överraskar dem själva; hur svårt det är att förhålla sig neutral inför missförhållanden; och hur färden från en planet till en annan tar något hundratal år, så att redan din första resa betyder att du lämnar din familj och vänner bakom dig för alltid.

I fallet med Suttys ankomst på planeten Aka har den hundraåriga resan också inneburit att allt hon lärde sig innan avfärd - skriftspråk, kultur, traditioner - blivit förbjudet av det nya styret. Officiellt invänder varken hon eller den andre ambassadören mot den nya ordningen, men i hemlighet vill de gärna efterforska de traditioner som kan finnas kvar bortom den närmaste civilisationen, dels för att de med miljonåriga Hainiska erfarenheter i bagaget vet att de sällan utplånas helt, och dels för att de vet hur tomt ett samhälle blir utan sin historia. Aka har därtill valt en strängt ateistisk väg, där vetenskap och teknik vördas, men tyvärr är deras tekniska skicklighet inte så stor att det de bygger fungerar som det skall vilket regelbundet leder till dråpliga situationer och förseningar.

Akas stränga vetenskapsteism är sammanlänkat med de religionskrig som skakat om delar av den planet Sutty lämnat bakom sig - Terra, vår egen jord. Det är dock svårt att få fram information om det eftersom dokumentationen utplånats såväl på Aka som på Terra. Även svårt, men desto mer givande, är det att bit för bit upptäcka mer av den natur- och människonära religion som nu är förbjuden men ändå genomsyrar det enklare livet Sutty hittar bortom den centrala regionen Dovza. Även när hon får full tillgång till den - böcker, muntlig tradition, kroppsövningar, matlagning - är denna livsåskådning svårgripbar. Hon hör historierna som ingår i den och berörs av dem men känner sig fortfarande oförstående, trots alla frågor hon ställer och alla svar hon får. Och ändå kan hon omslutas av the Telling och känna att den bär på något äkta. Nej, inte en sanning utan många varianter, och människorna i traditionen tilltalas av olika delar av den. Att läsa The Telling, särskilt i en följd av andra Hainish-böcker av Ursula K. Le Guin, ger en känsla som måste likna den Sutty har av att omgärdas av berättelser, maträtter, och andras klokhet fri från viljan att styra andra.

Fler böcker av Ursula K. Le Guin:
Rocannon's World
Planet of Exile
City of Illusions
The Left Hand of Darkness
The Dispossessed
The Word for World is Forest
Five Ways to Forgiveness
The Lathe of Heaven

måndag 28 oktober 2019

Veep

Det var snopet när Selina Meyer inte blev sitt partis presidentkandidat; hon har ju velat bli president sedan hon var barn. Men istället blev hon vicepresident, Veep, och har chansen att sätta sin signatur på några viktiga politiska frågor och lägga grunden för ett nytt försök! Eller? Mycket snart märker Selina Meyer och hennes team att en vicepresident inte har så särskilt mycket inflytande. Beroende på vad presidenten själv behöver få utfört kan hennes utvalda hjärtefrågor skuffas bort från agendan, eller så kan hon tvingas inta den rakt motsatta ståndpunkten till vad hon planerat. Men då och då får hon chansen att ta presidentens plats, till exempel när han blivit opasslig. Det är njutning att se girigheten lysa ur vicepresidentens ögon medan hon försöker ordna sina ansiktsdrag, beklaga presidentens frånvaro och försäkra att hon skall göra sitt bästa för sitt land.


Under en jobbintervju fick jag en gång till min förvåning höra att det finns människor som söker en arbetsmiljö där de hängs ut om de misslyckas och generellt inte får någon uppskattning. Selina Meyers stab är befolkad av den människotypen; stressen är hög, uppgifterna är krävande, konkurrensen mellan medarbetarna är bitande, minsta felsteg uppmärksammas av teamet och pressen, och utskällningarna är legio. Och de grymmaste utskällningarna levereras av Selina Meyer själv, den krävande personen i mitten som de alla jobbar för att stötta i förhoppningen att hennes framgång bygger deras egen karriär. Ack, vilka förolämpningar! Grova tillmälen på ett fulare men mycket innovativt språk, personligt utformade så att de sticker där det gör som ondast. Det är där som TV-serien Veep tar steget till att bli den vassa komedin den är; det är ofta de elakaste förolämpningarna, bakom ryggen eller rätt i ansiktet på någon, som får mig att tjuta av skratt.


En person är (nästan alltid) undantagen från Selina Meyers vredesutbrott: hennes personlige assistent Gary Walsh, han som bär väskan med allt hon kan behöva (läppstift, tamponger, hårspray) och fixar exakt rätt mat till henne även när hon inte vet själv vad hon vill ha. Litet mobbad av de andra men alltid lojal mot Selina Meyer, och när hon någon gång skäller ut även honom i bara farten gör det ondare än annars. I denna värld av oärliga konspiratörer som skyfflar alla skandaler så långt in under mattan de kan satte serien, i ett genidrag i säsong tre, hedersknyffeln Richard Splett. Hur skall en heltigenom ärlig person klara sig i politiken? Det värmer hjärtat varje gång det går bra för honom.

Richard Splett till höger, till vänster Jonah "You're not even your mother's favorite Jonah" Ryan
Selina Meyer är mycket försiktig med att använda sig av en kvinnlig infallsvinkel, för att inte alienera dem som mer eller mindre öppet hatar kvinnor och/eller feminister. Men serien gör desto mer för att bredda och utmana bilden av kvinnor i medier, när den redan i första säsongen låter Selina Meyer ha en pregnancy scare. Hur skall det hanteras? Vad skall moralputtarna säga om att vicepresidenten är gravid utan att vara gift? Skall hon föda barnet eller göra abort utan att pressen snappar upp det? Nej, Selina Meyers sexliv går inte på sparlåga under hennes politiska karriär; många gånger fattar hon viktiga beslut efter vart hennes sexlust drar henne. Inte minst alla gånger hon ramlar i säng med sin ex-make, ofta medan staben och den hårt prövade dottern Catherine står utanför den låsta dörren och skruvar på sig.


Under de sju säsongerna kommer och går chanserna för Selina Meyer att bli president, och hon blir alltmer hänsynslös ju mer som står på spel. Det är oundvikligt att tonläget är uppskruvat till max i sista säsongen, med snabbt avkapade lojaliteter och uthängningar i rask fart. Alla skådespelare i TV-serien Veep är kongenialt tillsatta, och alla gör utmärkta insatser både enskilt och i samspel. I dessa dagar skulle man kunna tro att ingen fiktion skulle kunna överträffa verklighetens politiska landskap, men Veep gör just det genom att välja en egen väg och trots cynismen är det mer uppfriskande än deprimerande.


lördag 26 oktober 2019

Joseph Cornell's Holiday av Peter Blake på Wetterling Gallery

Den amerikanske surrealisten Joseph Cornell (1903-1972) var en inspirationskälla för konstnären Peter Blake, och redan 2005 skapade Blake utställningen Homage - Joseph Cornell. Nu har han gjort något ännu mer omtänksamt, i serien Joseph Cornell's Holiday, där han tar Cornell på en fiktiv resa till turistorter runt om i Europa. Detta är extra snällt tänkt då Cornell levde ett isolerat liv med sin mor och sin funktionshindrade bror.


I Kensington Garden fladdrar vackrar fjärilar, och vänliga människor från flera olika tidsepoker välkomnar Joseph Cornell och hans gula turistbuss. Det är verkligen brokiga skaror som möter Cornell på hans resa. Vid Stonehenge samlas människor som inte ens verkar intresserade av de stencirkeln: en familj läser glatt tidningen tillsammans; herrar från en svunnen tid tränar boxning både där och på andra platser.


 Joseph Cornell fascinerades av kändisar och här får han möta flera av dem: Lauren Bacall, Marilyn Monroe och Houdini insnärjd i tunga kedjor. Ännu bättre mår han kanske när han i en kongenial miljö får dricka "Tea with some surrealists".



Oj oj! I badorten Bexhill dyker det upp spritt språngande nakna kvinnor. För säkerhets skull finns även Sigmund Freud till hands så att man kan prata av sig om det känns förvirrande.

Peter Blake kallas Godfather of British Pop Art, men även om hans konst är tillgänglig och underhållande och bygger på kända bilder ur samtidshistorien är den inte banal. Det ser ut att finnas tankar och interna skämt bakom (de väl balanserade) kompositionerna, och en öppning för åskådarna att associera vidare, och även om jag inte alltid kan plocka upp vad Blake har tänkt är det stimulerande att försöka. På Wetterling Gallery finns också flera verk från Peter Blakes förra intressanta utställning, vilket gör Joseph Cornell's Holiday ännu mer värd ett besök.

Länk till Wetterling Gallerys sida om Peter Blakes utställning


torsdag 24 oktober 2019

Five Ways to Forgiveness av Ursula K. Le Guin

Strukturerna från ett slavsamhälle löses inte upp så lätt, och kanske allra sist i människors sinnen, även de som leder revolutionen. Planeten Werel med sin måne Yeowe har i tusentals år levt enligt ett system där en del av befolkningen är owners och den övriga delen är deras assets. Redan innan planeterna kontaktades av ambassadörer från det intergalaktiska samfundet Ekumen hade uppror och revolutioner börjat luckra upp slavsystemet. Men en förändring sker inte överallt i samma takt, rebellrörelser och hjälp från ägarsamhället kan slå fel, och förbättringar inom ett område betyder inte att alla andra områden blir friare.

Ursprungligen hette samlingen Four Ways to Forgiveness, men år 1999 fogade Ursula K. Le Guin en ny berättelse till den, Old Music and the Slave Women. Det blir sammanlagt fem klargörande nedslag på olika platser och tider under vägen mot jämlikhet, ett mål som vi inte får veta om Werel och Yeowe någonsin kommer att nå. Förtrycket ser annorlunda ut på varje ställe. På Werel finns stora gårdar där människor hålls som slavar liknande hur det såg ut i Amerika på 1800-talet. Bland owners är kvinnor i praktiken instängda och undangömda, vilket ger problem för den kvinnliga ambassadören från Ekumen i novellen Forgiveness Day. På månen Yeowe levde först bara män, bondsmen som skeppades dit för att arbeta tills de dog, och sedan även bondswomen började skeppas dit hamnade de i nya slavförhållanden, dominerade och föraktade inte bara av owners utan även av många bondsmen.

Flera av historierna berättas ur perspektivet av ambassadörer anlända från Ekumens civilisationer. Det internaliserade hatet på Werel och Yeowe får lätt utlopp i rasism mot de få aliens man ser, och flera av våra huvudpersoner tas till fånga under skrämmande omständigheter, utom räckhåll för sin skyddande ambassadörsstatus. Deras erfarenhet av andra sätt att leva ger dem ändå ett sätt att betrakta händelserna litet utifrån och reflektera över dem, något som uttrycks särskilt fint av Old Music i den sista berättelsen, fånge och misshandlad och inlåst på en fridfull och vacker gård, byggd och skött av slavar som misshandlats och dödats när ägarna funnit det för gott.

Inifrån människor som är delar av förändringen får vi se hur mycket det är som måste förändras inom dem själva, och hur enskilda människor innanför och utanför revolutionen behöver påverkas bit för bit, mjukt men oupphörligt, med många motgångar och äntligen några mindre framgångar som ger litet välförtjänt andrum.

Fler böcker av Ursula K. Le Guin:
Rocannon's World
Planet of Exile
City of Illusions
The Left Hand of Darkness
The Dispossessed
The Word for World is Forest
The Lathe of Heaven 
The Telling

tisdag 22 oktober 2019

Undone

Det är lätt att irritera sig på första avsnittet av serien Undone. Huvudpersonen Alma klagar över att ha världens sämsta liv, när hon faktiskt har hem, jobb, familj och en pojkvän som älskar henne, något som många i världen måste klara sig utan. Med sina elaka kommentarer saboterar hon för sig själv och för systern, som vill glädja sig åt sitt kommande bröllop. Serien är därtill gjord i en teknik som först är svår att ta till sig; animering av inspelad film som för ett ovant öga hamnar i uncanny valley.


Men redan i andra avsnittet stiger spänningen och tittaren sugs in i Almas värld. Efter en bilolycka hamnade Alma i koma i ett år, och hon vaknar upp till en föränderlig värld. Saker verkar hända i omvänd ordning, eller hända två gånger i rad med olika utgång. Och då och då dyker hennes pappa upp, pappan som dog i en bilolycka när Alma var barn. Det är också han som vill hjälpa Alma att lära sig att hantera omkastningarna i tiden och styra dem, så att hon kan gå tillbaka i tiden och se vem som mördade honom och varför.


Det är säkert inte ovanligt att en före detta komapatient har minnesproblem, känner förvirring om tid och rum, och tror sig se och tala med människor som inte finns där. Men det som händer med Alma är mer än bara litet snurrighet, och ibland avslöjar hennes syner något som hållits hemligt för henne. Det är här som animeringen verkligen kommer till sin rätt, för när inget i rutan är hundra procent realistiskt vet vi lika litet som Alma vad som är verklighet och vad som är drömsyner. Vi känner chocken med henne när hon abrupt ramlar in i nya scener och måste parera vad som händer.



Jag upplever vissa brister i handlingen, främst att den försöker ge både en vetenskaplig och en andlig förklaring till vad som händer med Alma, och tappar bort sig på vägen till båda två. De mest omtumlande och givande partierna är de mittersta av de åtta avsnitten, när verkligheten trasas sönder för Alma gång på gång och inget känns säkert. Men sammantaget är Undone en fascinerande och sevärd berättelse, som på liknande sätt som The OA rör sig på gränsen av vår verklighet och halvt om halvt lovar något större, skrämmande och lockande.


måndag 21 oktober 2019

Zoe's Tale av John Scalzi

Flickan Zoës liv har varit spännande, sorgligt och viktigt i många stora händelser i mänsklighetens förhandlingar och strider med andra raser i universum. Som barn överlevde hon en Rraey-attack på rymdstationen där hon levde, och togs om hand av Obin inte av omsorg utan som förhandlingsbricka i deras strävan efter att få medvetande. Genom henne skulle vi kunna få veta mycket om att växa upp med en annan livsform, dessutom en fascinerande livsform som har intelligens men bara nyss fått (i ett slag) medvetande! Och vem vet vartåt hennes liv skulle utvecklats efter det vi såg i The Last Colony?

Men nej, vad vi får är exakt samma händelser som i den sista boken, och vad värre är, ur en tonårings perspektiv. John Scalzi är redan inte någon god stilist, och att låta allt silas genom tonårshormoner, kärleksbekymmer, brist på helhetsbild och impulsivitet gör det ännu tråkigare att läsa hela historien en gång till. Jo, vi får några ytterligare detaljer till vad som hände när inte föräldrarna såg på, vilket i ett fall är ungdomligt övermod bortom dumdristighetens gräns, och det andra är Zoës viktiga förhandlingar med de mystiska Consu inför det möjliga utplånandet av hela kolonin med det ödesdigra namnet Roanoke. De där sista kapitlen är det mest intressanta i historien, och man gör sig själv en tjänst om man hoppar över allt som kommer innan. Jag ser nu att det finns två böcker till i serien Old Man's War men tror inte att jag någonsin kommer att läsa dem.

Fler böcker av John Scalzi:
Old Man's War
Ghost Brigades
The Last Colony
 
Redshirts

Collapsing Empire

lördag 19 oktober 2019

Der ferne Klang på Operan

Visst lät det som att de sökte en klang i fjärren, kompositörerna under 1900-talets början; nya harmonier, ett nytt uttryck. Franz Schreker hör till dem, och även kompositören Fritz som han skriver om i sin opera Der ferne Klang. Han skall ge sig ut i världen för att söka den och fästa den i noter. Men då måste han överge sin käresta Grete. Han tänker sig att hon skall vänta på honom så att han kan återvända om några år och gifta sig med samma oskuldsfulla flicka som han lämnade. Så dumt av honom, när han borde se hur utsatt hon är i sin utblottade familj!

Ännu grymmare är förstås Gretes far, som supit och spelat bort alla familjens pengar. Nu har han kommit på lösningen: han har spelat bort Grete till värdshusvärden, och när de är gifta kommer han att få dricka så mycket han vill! Det är otäckt när hela festsällskapet väller in i det kala hemmet, skrattande åt det som skall hända, när det är Gretes framtid och lycka de leker med.


Grete flyr ut i skogen för att ända sitt liv, men hinner också sjunga att hon inte vill dö. Nu blir musiken större och vackrare än någonsin, likaså Agneta Eichenholz underbara stämma som Grete. Som ur en dröm kommer en proper kvinna, fast inte förrän ytterligare några festklädda män olycksbådande letat sig fram ur skogen. Även den kvinnan sjunger ljuvligt och lockande om hur gott Grete skall få det om hon följer med henne; lycka och välstånd och en ung man som älskar henne. Men den kvinnan är förstås grymmast av alla.


När andra akten börjar händer mycket på samma gång i ett skönt men också otäckt myller av människor. De uppklädda människorna som omslöt Grete i slutet av första akten är glädjeflickor och besökare i ett speciellt hus i Venedig. I bakgrunden hör vi en sorgsen kvinnokör som sjunger om hur de saknar naturen och den enkla glädjen från tidigare - tankar från Grete/Greta men säkert också många andra där i salarna. När nu Greta kommer in och sjunger om sitt liv är det till hårdare, mer dissonant musik, och vi hör skillnaden mellan kvinnans löften och verklighetens lögner. Men så faller hon in i sin roll igen och musiken blir lättsammare när hon börjar tralla glatt igen.

Jamenvisst, Fritz råkar komma till glädjehuset och de båda känner igen varandra! (Fast vi har sett honom vandra förbi scenerna och anteckna i sina notpapper. Livet som inspiration.) Kärleken är på väg att väckas - då upptäcker Fritz att Grete inte längre är den ljuva oskuld han lämnade för tio år sedan, och förkastar henne grymt. Så dumt av honom, för just när han såg henne lät hans sång, melodi och harmonier vackrare än någonsin tidigare!

I trejde och sista akten är Fritz på väg mot sin största succé, men allt vänds i olycka när publiken ogillar den sista akten i operan han skrivit. När Grete, märkt av ett hårt liv, till slut kommer till den dödssjuke Fritz inser han att det är hon som ger honom den skönaste klangen och att han måste skriva om slutet på operan. Ack! För ovanlighetens skull är det nu inte sopranen som dör i slutet, utan tenoren som dör i sopranens armar. Fritz hittade sin fjärran klang men hann inte spela den för oss. Vi får fortsätta leta... men Franz Schrekers opera är ett av många svar, och en underbar upplevelse även om sista akten är litet väl utdragen i denna långa opera. Agneta Eichenholz är som sagt gudabenådat bra i rollen som Grete, och ingen annan kan riktigt mäta sig med henne här, även om alla gör tillräckligt goda insatser för att göra Der ferne Klang till en fantastisk upplevelse.

Länk till Operans sida om Der Ferne Klang

Foto: Monika Rittershaus

torsdag 17 oktober 2019

Smärta och ära

Nej, vi är inte evigt unga och starka, även om det kändes så under många år. I en färggrann, konstbemängd lägenhet i Madrid bor Salvador Mallo, den framgångsrike filmregissören. Det är 32 år sedan Sabor hade premiär, den uppskattade filmen som orsakade en schism mellan honom och huvudrollsinnehavaren Alberto Crespo. Kanske går det att återuppta vänskapen, inför jubileumsvisningen med de unga cineasterna som har kontaktat Mallo?


Det är skönt att försjunka i filmen Smärta och ära och i den långsamt åldrande filmregissörens liv. Alla smärtpunkter i de olika kroppsdelarna visualiseras lika färgrikt som möblerna och kläderna, och påminner oss om att Mallo har begränsningar och känner av sin dödlighet. Dagarna flyter på med intressanta händelser i nutid, minnesbilder från viktiga ögonblick i barndomen, och överraskningar som knyter samman då och nu. Varken några större katastrofer eller uppenbarelser, utan en ström av vardagliga händelser som får en att engagera sig i Salvador Mallos liv. Även när känslor inte exploderar i maximal styrka är livet värdefullt.


Scenerna från barndomen är ändå underbara, och det är fint att med pojken Salvadors ögon se det spännande i allt som modern tycker är jobbigt: att sova över på en tågstation! att bo i en grotta med ett hål i taket där man ser himlen! Om den äldre Salvador kan komma ihåg de känslorna och berätta dem för andra, så är inte livet slut än.


tisdag 15 oktober 2019

Quichotte av Salman Rushdie

Inte riddarromaner utan de ständiga halvfabrikat av lycka och framgång som flödar fram i dokusåporna har förvridit huvudet på vår huvudperson, och kvinnan som blir hans utvalda är den i hela Amerika högt älskade Salma R., en version av Oprah men med indiska rötter. Med viss självmedvetenhet tar han sig pseudonymen Quichotte, inspirerad av operan om den tragiske antihjälten, dock känner han sig inte värdig ett "Don" framför sitt namn.

Hans färd genom USA imiterar inte Don Quijotes, men är istället helt och hållet genomsyrad av händelser ur andra viktiga verk och livsöden ur såväl världslitteraturen som populärkulturen; Super Mario likväl som Agamemnon. Och dessutom har hans liv många beröringspunkter med sin författares - för den mannen får vi också möta i boken, och han är likaså av indisk börd men författare av ett antal någorlunda framgångsrika spionhistorier.

Kan man kanske också hitta överensstämmelser med livet hos författaren av den fysiska boken, Salman Rushdie? Då jag är ytterst ointresserad av kändisars privatliv har jag svårt att avgöra det, förutom att jag minns att han har en son, så kanske finns några ekon av Rushdies egna känslor i båda huvudpersonernas förhållanden till sina söner. Jag gillar verkligen att boken lyfter fram både det som är samma och det som är helt annorlunda mellan författarna och deras verk; klart att en författare inte skall ignorera de känslor hen har upplevt i sitt liv, men inte måste ett verk vara helt självbiografiskt bara för att där finns likheter mellan boksidorna och verkligheten.

Bredvid sig i bilens passagerarsäte har Quichotte en Sancho som här är hans egen son, och en son sprungen ur hans egna önskningar, skapad efter att Quichotte påbörjat sin resa. Sancho själv arbetar med att finna sin identitet av ännu större nödvändighet än de flesta andra tonårspojkar. Likt Pinocchio vill han bli en riktig människa, så ibland dyker hans egen talande syrsa upp.

Det kan låta förvirrat och avskräckande med en roman som vrider sig kring sin egen tillblivelse och dessutom hackar upp andra romanfigurer på nästan varje sida, men nej, Salman Rushdies bok är en engagerande och helgjuten berättelse att njuta av. Den intertextuella förvirringen är en viktig ingrediens, och Quichotte, Brother och deras närstående är så levande beskrivna att de väcker läsarens engagemang och sympati. Vilken värld är det som upplöses i intet när boken avslutas?

söndag 13 oktober 2019

Ifigenia i Aulis på Dramaten

Grymheterna som kung Agamemnon och hans närstående har utfört och utstått har gett upphov till många berättelser som belyser var sina utvalda scener ur tragedierna, både för tjugofyra sekler sedan i Grekland och idag, när Jon Fosse skriver den version av Euripides pjäs Ifigenia i Aulis som Dramaten sätter upp. Något som återkommer i de antika pjäserna är hur olika plikter bryts mot varandra: den att följa gudarnas påbud, den att hämnas dödade släktingar med blod, och även den egna moralen och känslan för rättvisa. På scenen visas alla dessa plikter, men alla inblandade bär på tvivel om riktigheten i vad de gör.


Agamemnon är satt till att leda alla Greklands styrkor i krig, men flottan ligger i hamn i Aulis och kommer ingenstans. För att få vind för att segla mot Troja begär gudinnan Artemis att han offrar sin dotter Ifigenia. Nu är hon på väg till Aulis med sin mor Klytaimestra och bror Orestes. För vad skall Grekland kriga mot Troja? För att Klytaimestras syster Helena rövats bort av Paris från Agamemnons bror Menelaus. Därför skall Troja brinna, tusentals soldater dö och Ifigenia offras.


Uppsättningen är mycket texttung, särskilt i början och slutet av pjäsen. Miljön och stämningen skildras av en viskande berättarröst, bakgrunden till historien berättas i långa monologer. Scenen är naken förutom ett antal hängande tygsjok med minimal förankring i handlingen. För mig är Jon Fosses pjäser något som kräver en ansträngning att ta till mig, och den här gången hamnar berättandet på helt fel våglängd. Pjäser från antiken (och även andra epoker) kan presenteras upphöjt, som tidlösa gåtor med aktörer som är spelpjäser i ett evigt spel ovanför deras huvuden; eller på ett personligt plan där vi lider med människorna som mals mellan plikterna och sina egna känslor. Denna version av Ifigenia i Aulis blir varken det ena eller det andra, trots goda insatser från alla på scenen. En stor tröst och värdig avslutning är dock Sten Ljunggrens känsliga stämma i den avslutande sammanfattningen av vad som hände.

Länk till Dramatens sida om Ifigenia i Aulis

Foto: Sören Vilks

fredag 11 oktober 2019

Crazy Ex-Girlfriend

Det är mångas dröm att vara en framgångsrik advokat i New York, som Rebecca Bunch. Men det kanske inte är din dröm, särskilt inte om du är mitt uppe i den och känner dig tyngd av alla måsten. Det finns drömmar som känns mer lockande, och kanske särskilt de man hade som barn när livet kändes fullt av möjligheter. Det Rebecca Bunch minns är tonårstidens sommarläger och framför allt första förälskelsen - Josh Chan. Josh bor i West Covina nära Los Angeles och plötsligt framstår han och den soliga västkusten som den nya, underbara drömmen. Rebecca lämnar allt, modigt och litet galet, och drar till West Covina!


När man uppfyller drömmar blir de sällan riktigt som man har tänkt sig. Ganska lätt får Rebecca bostad och jobb på en halvtafflig advokatbyrå, men Josh är ju förlovad med en fantastiskt vacker flickvän, Valencia. Ah, men Rebecca har inte flyttat dit för Josh, nej nej, bedyrar hon alla andra och mest sig själv medan hon smyger omkring och försöker hitta sätt att ramla på Josh och hans vänner och bli deras vän också. För mig som periodvis har trånat och smugit omkring på liknande sätt är det en lisa att se Rebecca göra detsamma och värre. Serien Crazy Ex-Girlfriend driver hejdlöst med Rebeccas intrigerande, men sympatiserar hela tiden med henne - och även med dem som kommer i hennes väg.


I varje avsnitt är det minst två sång- och dansnummer som utspelar sig i Rebeccas (eller någon annans) drömmar. Med välskrivna texter drar de fantasierna och förhoppningarna ett extra varv, som i It’s the sexy getting ready song, eller så fördjupar de sig i pinsamheter, självmedvetet, komiskt och uppfriskande.


Josh är inte den enda snyggingen i West Covina och Rebecca hamnar i halv-förhållanden där hon själv beter sig illa mot andra som hade förtjänat större ärlighet. I säsong två går förhållandet till Josh in i en annan fas där vi lider med Rebecca, och ett tag såg det ut som att serien gick utför, fastän den fortfarande presenterade pärlor som Love Kernels.


Men historien vände medan gamla fiender blev vänner eller till och med nya pojkvänner. Vad som var ännu viktigare var dock att Rebecca började, litet efter sina tittare och långt efter sin terapeut, inse att det inte var kärleken som skulle rädda henne utan att hennes problem låg djupare än så. I de två sista säsongerna handlade det mycket om hur Rebecca tog ansvar för dåliga saker hon gjort tidigare. Fast fortfarande inramat av soliga West Covina och alla omtänksamma vänner, så helt realistisk blev serien inte. Särskilt inte när den mot slutet började vända sig ut mot fjärde väggen och hamnade i en ny loop av Rebecca som måste välja mellan sina kärlekstörstande tillbedjare. Crazy Ex-Girlfriend hade vunnit på en kortare och mer seriös avslutning, men på vägen dit har den varit både klok, galen och fantastiskt underhållande.


onsdag 9 oktober 2019

The Testaments av Margaret Atwood

Redan i första boken, The Handmaid's Tale, fick vi veta att Gileads rike skulle falla en dag. Men så snabbt gick det inte: The Testaments utspelar sig tio-femton år senare och vi ser delar av hur Gilead har utvecklat sig genom tre olika kvinnors berättelser. Nu har vi en ung generation som har vuxit upp utan att känna till något annat än Gilead och dess regler för kvinnors plats i samhället. Den unga Agnes har vuxit upp med en kärleksfull mor, som vi kan gissa inte är hennes biologiska mor, och går i skola med andra flickor från priviligerade hem. I skolan lär man sig absolut inte att läsa och skriva utan sedesamma saker som att brodera och arrangera blommor. Med hjälp av förvrängda berättelser ur Bibeln skräms flickorna till lydnad, nu och inför sitt liv som Hustru till någon av samhällets främsta män. Men det är oundvikligt att tonårsflickor viskar och skvallrar om saker de inte borde känna till, som vilka familjer som har högst ställning, vilka flickor som är födda av Tjänarinnor och kanske har litet sämre moral, och hur det kommer att bli att vara gift. De här passagerna hör till det mest livfulla i boken, tillsammans med Agnes funderingar på hur hon skulle kunna fly från sitt öde: hon kan ju inte läsa, hon vet inte vart gatorna leder, hon vet inte hur stort Gilead är och vart hon skulle gå för att komma därifrån.

Den andra flickan vi följer är Daisy, som vuxit upp i Kanada, grannlandet till Gilead som är ankomstort för kvinnor som flyr genom smugglarnätverk. Tidigt låter Daisy oss veta att det finns en hemlighet som omgärdar hennes ursprung, och berättar så historien som leder fram till hur hon själv fick reda på den.

Den tredje kvinnan som för ordet är Aunt Lydia, en av de vördade grundarna av gruppen av brunklädda Tanter som håller Gileads kvinnor i schack. Det är intressant och otäckt att läsa hennes minnen från dagarna då Gilead genomförde sin statskupp, och hur människor misshandlades och skrämdes till samarbete eller döden. Är man tillräckligt mån om sitt eget liv, mer vårdslös med andras, kapabel att ställa sig in hos människor man föraktar och listig nog att skaffa sig hållhakar på andra kan man karva sig en ganska säker nisch hos en diktatur och ha chansen att hämnas på dem som lägger krokben för en.

You pride yourself on being a realist, I told myself, so face the facts. There's been a coup, here in the United States, just as in times past in so many other countries. Any forced change of leadership is always followed by a move to crush the opposition. The opposition is led by the educated, so the educated are the first to be eliminated. You're a judge, so you are the educated, like it or not. They won't want you around.

Margaret Atwoods fortsättning på sin inflytelserika bok balanserar väl mellan att varken gå emot den framgångsrika filmatiseringen eller följa den slaviskt. En del fan favourites är upplockade till The Testaments, som Aunt Lydia och Baby Nicole, och det ger en god förankring i hur Gilead kan tänkas utvecklas under åren. Inblickarna i andra delar av samhället är också givande. Ändå tycker jag att den tredje och senaste säsongen av TV-serien är en mer lyckad gestaltning av utvecklingen, i hur mycket den kan visa nästan i förbigående: hur olika familjer använder sin makt för att bända Gileads regler litet efter hur just de vill leva, och hur June genom mer eller mindre väl valda ord försöker bända in kilar i samhällsbygget för att en gång få det att vackla.

I The Testaments pågår flera konspirationer, och ofta upplever jag att de riskfyllda uppdragen är för tunt genomtänkta och beskrivna för att bli trovärdiga - allt går för enkelt enligt plan. Det gör att jag tappar förtroendet för texten och inte lever mig in i berättarnas känslosvall under de ganska platta beskrivningarna av vad som händer. Tack och lov slipper vi alltför mycket av det nyspråk som Oryx & Crake flödade över av, men litet av det finns även här: SanctuCare, Particicution.

Något som kan stämma till eftertanke är att The Testaments liksom The Handmaid's Tale har ett efterord från forskare som samlats till ett återkommande symposium om Gilead. Vi får se hur diktaturen efter sitt fall börjar falla i glömska, kanske för att det känns smärtsamt, onödigt eller pinsamt att intressera sig för vad som hände, och att forskarna som studerar Gilead bara har tillgång till lösryckta fakta och inte hela berättelsen. De uppsluppna kommentarerna till vad man nyss upptäckt (dokumenten vi just läst) skär i hjärtat: hundratusentals människors rädsla och plåga är reducerade till statistik och ord på ett papper som en annan kan välja att läsa eller glömma.

Fler böcker av Margaret Atwood: 
The Handmaid's Tale
Oryx & Crake 
The Year of the Flood 
MaddAddam 
Stone Mattress

måndag 7 oktober 2019

Tre trior med filharmoniker

Konsertens röda tråd var jubileum - 300 år, 200 år och 150 år är det sedan Leopold Mozart, Clara Schumann respektive Albert Roussel föddes. En pianotrio av vardera spelades i kronologisk ordning med den äran av  Joakim Svenheden (violin), Mikael Sjögren (cello och introduktion av kompositörerna) och Stefan Lindgren (piano).


Leopold Mozart var inte bara far till allas vår älskade Wolfgang Amadeus, utan själv aktiv musiker och kompositör, och skrev ett utbildningsmaterial för violinister samma år som den senare berömde sonen föddes. I en tid när musik ofta uppfördes i hemmen var det säkert en framgång att ge ut noter som var lätta och trevliga både att spela och lyssna på. Den Klavertrio i A-dur (c:a 1750) som framförs faller i den kategorin; konventionell och inte så avancerad, men säkert rolig att spela och även att höra. Det är förståeligt om Leopold Mozarts klavertrio inte blir ett stående verk på kammarmusikrepertoaren, men det är intressant att få höra vilken toner som omgav de musikintresserade vid 1700-talets mitt.

I jämförelse lät förstås Clara Schumanns Pianotrio i g-moll (1846) mer känslosam och fantasifull. Det var en fröjd att åter få höra det här verket, som vunnit i popularitet de senaste åren. Stycket tar väl vara på de olika instrumentens styrkor, och musikerna på scenen lät kompetenta och glada när de tillsammans lät melodin leka sig igenom de olika stämmorna.

Mer obekant för mig men mycket spännande var Albert Roussels Pianotrio i Ess-dur (1902). Överskuggad som han blev av Debussy och Ravel låter det ändå som att han har ett eget uttryck och en välformulerad vilja att bryta ny mark med musiken. Inleder och avslutar gör fantasieggande arrangemang där långa toner ställs mot en stadig drill, och däremellan bygger musiken fascinerande klanger. Mer av Roussel, tack, och tack för en fin kammarmusikkonsert med pianotrior!

söndag 6 oktober 2019

The Marvelous Mrs. Maisel

Med disciplin kan man behålla sina mått - midjemått, höftmått, till och med vadmått. Miriam (Midge) Maisel mäter sig regelbundet och har samma mått som när hon var femton år. Och då borde man också kunna behålla maken och det lyckliga familjelivet, eller hur? Men nej, hennes man Joel erkänner att han har ett förhållande med sin sekreterare och vill skiljas. Poff, så sprack det vackra äktenskapet.


Med moderna ögon kan man se att Midge är hundra gånger bättre än fånige Joel, och det hedrar henne att hon är bestämd och säger nej (nästan) varje gång Joel kommer krypande tillbaka till äktenskapets trygga hamn. Inte nog med det, raskt plockar hon upp mikrofonen Joel tappat under sina försök till ståupp på komediklubben Gaslight, och det som rasar ur henne om svikande karlar som trasar sönder livet är bra mycket roligare än alla Joels snodda skämt, tycker publiken innan polisen kommer och arresterar Midge för oanständigt uppträdande.


Detta utspelar sig 1958, där såväl spruckna äktenskap som rappt skämtande kvinnor fick många att höja på ögonbrynen. Midges fräcka skämt får en extra krydda av hennes polerade uppenbarelse; vacker, välklädd med proper frisyr, smycken och makeup. Faktiskt pågår mer av serien The Marvelous Mrs. Maisel i stora, rikt möblerade lägenheter på Upper West Side och dyra etablissemang där och annorstädes än på gruffiga källarklubbar. Det är där serien börjar skava i mina ögon; visst är det härligt att se de vackra kläderna, miljöerna och musiken, men det känns som att presentförpackningen tar över innehållet.


Något annat som mest irriterar mig är seriens humor, och då menar jag inte vad Midge säger på scen, för jag kan acceptera att skämt från 1950-talet inte går att överföra direkt till dagens humor. Nej, det är alla de putslustiga situationerna i Midges dagliga liv, med hennes föräldrar och vänner, som är av det slaget som inte tilltalar mig. Två personer i förmodat samtal talar förbi varandra i olika tonläge: den ena pratar obekymrat på i racerfart om något som förskräcker den andra, vilken å sin sida målar upp sin fasa och kommande olyckor på grund av vad som sägs. En signifikant mening upprepas misstroget, antingen av den som först sade den eller av den som lyssnade. Detta kan vara roligt i mindre mängder men i The Marvelous Mrs. Maisel lastas varje avsnitt fullt av de här scenerna.


En tredje sak som stör är att ingen verkar allvarligt eller svårt på riktigt för Midge, som vi får höra skall bryta mot alla konventioner och bryta nya vägar för kvinnor. Men tuffa situationer klaras av med en käck motreplik eller Lenny Bruce ex machina, vilket känns extra bittert när det gäller verkligt prövade personer som svarta musiker eller förintelseöverlevare. Vi ser glimtar av vad som egentligen kan stå på spel i Midges ihärdiga manager Suzie, som utsätts för verkliga hot och är beroende av att hennes bekymmerslösa klient drar in pengar någon gång. Men Midge glider vidare i sina välskräddade dräkter, älskad av alla och med vidöppna dörrar framför sig.


Många älskar TV-serien The Marvelous Mrs. Maisel och den har fått flera prestigefyllda priser, så jag har känt mig litet surmagad när jag inte har kunnat uppskatta den. Men några andra tyckare har formulerat sig ännu bättre än jag om vad de ogillar med den här succéserien, så jag lämnar länkarna här för ytterligare jämförelse.

The New Yorker

The Dartmouth

LA Times

En sociolog på Montclair


fredag 4 oktober 2019

Ducks, Newburyport av Lucy Ellmann

Att skriva en bok på tusen sidor är alltid att begära mycket av sin läsare; ett engagemang i vad som händer och inte minst flera timmars tid. När boken därtill är ett flöde av tankar från en enda människa blir kraven ännu större, såväl på läsaren som författaren. Trots Lucy Ellmans milda protester vid förfrågan vill jag nämna att hennes far och syster båda har studerat (och fadern skrivit en biografi om) James Joyce, vars Odysseus också är en bok med fritt strömmande tankar över flera hundra sidor. Om Leopold Bloom får tänka fritt, varför inte en hemmafru i Ohio? Det beror förstås helt på hur intressant och allmängiltig man gör sin berättelse.

Det är kanske meningen att undvika att vi tror att det "bara" är tankar och känslor som strömmar emot oss från boksidorna, då vår namnlösa huvudperson börjar de flesta av sina meningar med "the fact that...". Fast det är ändå en hel del känslor och åsikter som kommer fram.

... the fact that the AIDA funnel sounds like something you get sucked into, and it is, Awareness-Interest-Desire-Action, the fact that it's how advertisers get you to buy stuff, brand lifts, ad recall, desire metrics, affinity, infinity, buzzworthy, test drive, hot tub, clickbait, bait dog, bated breath, breadth, Amos and Andy, the fact that it's pretty hard to cliam I'm making any money out of these chickens, or saving any, the fact that they eat up fifty-pound bags of feed in no time, but I am saving something on eggs, and if I have any surplus it's a good time to make a ham and egg pie for the kids, which they like, or we have Salade Lyonnaise, the fact that maybe we need more chickens, the fact that maybe fourteen chickens aren't enough, tiffins, dinner pail, haybox meals, wonderbox, HONESTY BOX, funnel...

Vissa saker återkommer med nya fakta, såsom referat till hur Laura Ingalls Wilder och Almanzo Wilder egentligen levde, de egna barnen förstås, och ibland längre händelser som de varit med om. Det jag upplever är att det ibland blir svårt att hänga med i tankarnas hopp, å ena sidan därför att vi har olika bakgrunder och referensramar, å andra sidan för att det är tankar från en annan hjärna, en som gör andra associationer än jag. Skall jag slå upp vartenda ord jag snubblar över i en lista för att förstå hur det passar med de andra, eller skall jag låta det passera och acceptera att jag inte kan förstå allt hos en annan människa? Jag väljer det andra alternativet.

Inflikat i tankeströmmen är en berättelse om ett bergslejon och de ungar hon föder. Den är skriven på vanlig prosa vilken faktiskt är litet väl mjältsjuk fastän den med flit inte Disneyfierar djuren. Det skall visa sig att den historien rör sig först i huvudhistoriens periferi och sedan riktigt nära den. Några passager i boken är riktigt dramatiska, i synnerhet det sista hundratalet sidor.

Låt mig erkänna att jag inte har läst alla tusen sidorna. Jag hade sällan ork att läsa mer än några sidor tankeflöde i taget, och bläddrade till bergslejonstyckena för välkomna avbrott. Medan jag bläddrade såg jag ord som stack ut, antingen för att de skrevs med stora bokstäver eller bara för att min blick råkade fästa där. Om jag då stannade upp för att läsa den sidan fick jag ingen större uppenbarelse av bokens mening; de jämkade sig till de övriga fritt flygande tankarna. Ja, Lucy Ellmans Ducks, Newburyport ger en trovärdig bild av ett liv i nutid men nej, jag tänker inte lägga några veckors heltidsjobb på att läsa alla orden, för så bra är boken inte.

onsdag 2 oktober 2019

Henrik Linder Quintet feat. Jonathan Kreisberg på Fasching

Hela konstellationen träffades och började repa igår: Henrik Linder (bas), Jonathan Kreisberg (gitarr), Simon Berggren (piano), Tullio Ricci (tenorsax) och Massimiliano Salina (trummor). De inleder konserten med en låt av Dave Hubbard, som efter en stund tar sig efter att ha startat litet segt. Desto bättre låter nästa låt, skriven av Henrik Linder tillsammans med en annan saxofonist vars namn undgick mig; drömmande och fin med innovativa basgångar. Jonathan Kreisberg står för nästa stycke, Everything Needs Something. Mesta tiden står bas och gitarr i fokus, båda instrumenten med mjuka klang och virtuosa men huvudsakligen melodiösa solon. En snabb låt avslutar första set, som har varit bra men inte helt i toppklass.


Efter paus börjar ensemblen mjukt; först bas, sedan gitarr, sedan alla i Chick Coreas gungande Five Hundred Miles High. Ja, där lyfter det verkligen! Efter att ha hamnat litet på sidan under första set börjar Tullio Ricci komma till sin rätt i alla låtar, dels när sax och gitarr spelar melodi tillsammans och dels i egna solon. Simon Berggrens låt Vingspann som av Henrik Linder annonseras att ha en "jättekonstig form" är krävande men mycket bra musik som låter så tight som den behöver av det samspelade bandet. Och så kommer kvällens ballad, klassikern Body & Soul, så stillsam och mjuk med fina solon. Litet högre tempo men fortfarande lugn är Jonathan Kreisbergs Until You Know. Ett riktigt bra extranummer är Dr. Lonnie Smiths For Heaven's Sake, som börjar sparsmakat och sedan växer i intensitet genom hela bandet. Det är fint att få höra en så skicklig gitarrist som Jonathan Kreisberg, och speciellt tycks Kreisberg och Linder ha klickat musikaliskt för de speglar varandra ofta jättesnyggt i både klang och melodi.