Urkällan av Barbara Klicka

Att åka till kurort, betalt av staten, låter som en dröm för många - ett spa-liv med gyttjebad, massage och tid för återhämtning. För Kama är upplevelsen inte lika lockande, men hon måste underkasta sig några veckors rehab för att fortsätta få sin sjukpenning. Vi kan förstå motviljan av återblickarna till barndomens kurortsvistelser, men än mer av vad som händer när Kama till slut lyckats släpa sin resväska till Polska lärarföreningens sanatorium och uppför trapporna till rummet hon delar med två andra kvinnor.

Byggnaderna och inredningen är ändamålsenliga men slitna och kanske hälsovådliga - tankarna glider genom Kamas huvud när hon går genom korridorerna. Administratörerna och Kamas tilldelade läkare är auktoritära och kräver åtlydnad av outtalade regler som är svåra att lista ut men omöjliga att bända på. Kanske lurar ett dött djur i botten på lerbadet. Massören Mariusz är närgången då det är som svårast att säga nej till hans propåer. Men allt registreras av Kama utan upprördhet, och halvt om halvt börjar hon till och med ge efter för allas påstötningar om att hon kanske är gravid. Eller borde bli det. Det är i väldigt udda situationer som Kama hittar stunder av möjlig ro, och kanske är det det bästa sättet att förhålla sig till livet i en underlig värld med svårbegripliga regler.

AQUANAUTS: Expeditionen på Kulturhuset Stadsteatern

En teori om livets uppkomst är att byggstenarna förs med av meteoritnedslag, till jorden och kanske till andra planeter? För 377 miljoner år sedan slog en meteorit ned och nedslagsplatsen fylldes med vatten och formade sjön Siljan. Kan det ha ympat in en ny gren på trädet av jordens livsformer? Nyligen har man upptäckt anteckningar, fotografier och insamlade föremål från en forskningsexpedition till Siljansringen som företogs år 1896. Dessa fascinerande fynd ställs nu ut på Kulturhuset i Stockholm.

Bilder, filmer, doftexempel och konkreta föremål visar oss de fantastiska upptäckter som paleontologen Beata Gardelius och geologen Inga-Lisa Blomgren gjorde av en helt annan livsform, nej flera. Från ett ovanligt format kranium funnet i Styggforsen till glimtar av underliga och bara delvis människoliknande varelser kom deras förståelse för hur dessa kanske kommit till och levde idag.

Med dämpat ljus, noggrant uppbyggda 1800-talsmiljöer och doftprover för de olika varelser som presenteras är utställningen en fröjd för alla sinnen. Detaljrikedomen är stor i såväl de enskilda teckningarna som i akvariet där yngel från denna okända livsform bevaras. Och i mänsklig storlek står de där, de snäckbeklädda varelserna, så levande att man kan tänka sig att de skall vända sig emot en i nästa ögonblick.

Och minsann, i mörkret sitter en livs levande aquanaut och ser på filmen om sin upptäckt, i väntan på att skapa berättelser om nya
äventyr tillsammans med de yngre besökarna. Aquanauts är en ypperlig utställning; vacker, litet skrämmande, fantasieggande och minnesvärd.

Länk till Kulturhusets sida om Aquanauts: Expeditionen

Länk till Aquanauts egen sida

Don't Look Up

Vilken önskedröm för en astronom, att hitta en ny komet! Drömmen går i uppfyllelse för Kate Dibiasky när hon studerar stjärnhimlen för sin avhandling på ett helt annat ämne. Kollegorna gratulerar henne hjärtligt och börjar tillsammans räkna ut kometens bana. Och då börjar oron stiga. Om litet mer än ett halvår kommer den 5-10 km stora kometen att träffa jordytan med en krasch som kommer att utplåna allt liv på jorden.

Ingenting i filmen är egentligen en överraskning; vi känner igen de två sanningssägarna som ingen tror på från andra katastroffilmer, och Don't Look Up är uppdaterad med vad vi redan har sett på sociala media av folk som värjer sig för allvarliga budskap med skojiga memer eller ren förnekelse. Till stor del hänger det, för filmens del, inte på vad som händer utan hur det visas, plus att vara en spegel i fickformat att vända mot våra samtida problem i verkligheten.

Efter mycket möda får Kate Dibiasky och hennes handledare Dr. Randall Mindy presentera sina resultat i TV. Men det är en lättsam pratshow så allt de säger fluffas bort av programledarna. När Kate får ett vredesutbrott blir hon självklart photoshoppad och giffad till hundratals retsamma memer. Men Dr. Mindy som stannar kvar och slätar över hennes ord, han är ju ganska snygg... så han blir hela Amerikas favoritastronom. Och vem kan stå emot guldregnet och folkets ibland mycket konkreta kärlek? Dr. Mindy låter sina varningar urvattnas och nöjer sig med de halvdana försök till räddningsaktioner som den image-törstiga presidenten och hennes über-smarte vän från näringslivet sätter igång. 

Note to self: Låt inte bilden av budbäraren påverka budskapets innehåll. Du kan tycka att Kates frisyr och eyeliner är fula och skratta åt hennes ilska, men hon kan ändå ha rätt.

Så snubblar världen vidare - det vill säga, övriga världen får några korta scener och verkar ännu mer bortkomna än USA, där filmens fokus ligger. Det går politik i den annalkande kometen och stora grupper protesterar vildsint och vägrar att tro på vad som framläggs som fakta - Don't look up! Andra tror på astronomerna och samlas till en hjärtevärmande konsert med tonårsstjärnan Riley Bina - fast hur mycket de än sjunger tillsammans och känner kärlek hjälper det inte ett skvatt. 

Note to self 2: Manifestationer, hur stora de än är, betyder inget om de inte ger något konkret resultat i form av uppfinningar eller förändringar som verkligen gör skillnad.

Det är en dyster bild av hela mänskligheten som filmen målar upp. De som bestämmer - presidenten, hennes rådgivare, de som bestämmer vad som syns på TV - är för självupptagna och ytliga för att ta hotet på allvar, och det är även alla vi andra, för det är ju den breda massans val som styr vad som syns på TV och vilka memer som tar över i informationsflödet. I Don't Look Up ser vi lika litet som i vår verkliga vardag av alla de som faktiskt gör något användbart: utvecklar processer för cement- och ståltillverkning som släpper ut mindre gifter och koldioxid, skapar metoder för att rensa plast ur haven, förfinar tekniker för återvinning.

Men en regissör väljer själv hur hen vill berätta, och Adam McKay berättar sin historia rappt och roligt och med en svidande sorg och besvikelse där det finns fog för det. Jag är bara litet förvånad över att vi inte fick se en folkgrupp jag tror är ganska stor: de som är trötta på hela skiten och bara väntar på att kometen skall slå ned och göra slut på allt.

A Town Called Solace av Mary Lawson

Hur klok och uppmärksam Clara än är, så finns det saker hon inte förstår här i världen. Hon är ju bara åtta år gammal och känner mest till sitt grannskap och skolan, och hennes föräldrar berättar heller inte allt för henne. Hon har några viktiga uppgifter: att mata grannfruns katt Moses, och att hålla utkik efter sin storasyster Rose som rymde för några veckor sedan. 

Berättelsen växlar mellan tre personer: Clara, grannfrun Elizabeth och Liam, som var hos Elizabeth och hennes man när han var barn. Genom deras upplevelser och minnen kan man pussla ihop allas bakgrundshistorier och följa med i vad som händer i nutid.

A Town Called Solace behandlar några riktigt allvarliga och sorgliga ämnen: oron över en tonårsflicka som rymmer hemifrån, barnlöshet, skilsmässa. Tyvärr är personskildringarna platta, handlingen i stort sett förutsägbar och prosan litet tillgjord för att likna en åttaårings eller en drömmande gammal dams tankar. Det gör boken genomgående alldeles för lättviktig och frustrerande att läsa. 

Ravel med Oramo

Maurice Ravel är en av de kompositörer som fascinerar och glädjer mig mest, så att få en hel konsert med hans musik är jag mycket tacksam för, särskilt som den leds av den skicklige dirigenten Sakari Oramo som ju är mycket väl samspelt med Kungliga Filharmonikerna efter många år tillsammans.

Ravels Pianokonsert i G-dur öppnar med sin lekfulla och utmanande energi, vilken plockas upp av den gode pianisten Bertrand Chamayou. Kontrasten blir uppfriskande mot innerligheten i den stillsamma andra satsen, med felfria inslag av solisten vid flygeln och orkestern. I sista satsen är det moderniteten som råder, hetsiga toner i ambitiösa melodier som hastar framåt, framåt - kanske aningen för hetsigt och för skarpt i klangerna, det hade varit fint med litet mer tyngd och att modernitetens rusch inte var på väg bort från oss lyssnare.

Pavane för en död prinsessa är ett stycke som är så vackert att man knappast kan tro att det är sant. Skönheten gör sorgen i dödsbudet desto djupare. I musiken finns bara vemod, ingen tröst, förutom lyckan över att musiken är evig när människans liv är kort.

Det är intressant att Menuet antique är en omarbetning som den femtioårige Ravel gjorde av ett stycke som den tjugoårige Ravel skrivit för piano. Melodierna och harmonierna är intressanta, kanske är växlingarna i musiken inte helt motiverade, men att ha klätt det hela i orkesterdräkt gör att musiken får mer av sammanhållning och samband ändå.

Le tombeau de Couperin utgörs av musikaliska bilder av vänner som föll offer under första världskriget. Dessa rundmålningar av olika liv innehåller ändå glädje, trots sitt vemodiga tema. Från stillsamma lyriska stycken till en mer magnifik avslutning får vi faktiskt känna glädjen över att leva.

Länk till Ravel med Oramo på Konserthuset Play

The Pursuit of Love

 Systrarna Mitford levde ovanligt intressanta liv under ovanligt omvälvande tider - Europa under tidigt 190o-tal. Äldsta systern Nancy Mitford skrev flera böcker där man kan se inspiration av systrarnas liv. Emily Mortimer har filmatiserat boken The Pursuit of Love rappt och roligt - dock kanske litet för rappt, enligt min mening.

The Pursuit of Love handlar om kusinerna Fanny och Linda, vilka är bästa vänner. Fannys mor har aldrig kunnat stanna på ett ställe med en man utan smitit så många gånger att det gett henne smeknamet The Bolter. Fanny har istället uppfostrats av sin moster Emily och också tillbringat mycket tid hos onkel Matthew, far till en stor barnaskara där Linda ingår. Onkel Matthew har bestämda uppfattningar om det mesta, som att utlandet och utlänningar är dåliga, och att kvinnor inte skall ha någon utbildning. Följdaktligen är Linda okunnig om världen och känner inte till något annat än sin egen starka längtan efter kärlek, vilken kommer att leda henne till såväl olycka som lycksalighet.

Litet à la Wes Anderson presenteras personer i en stillastående tablå med sitt namn skrivet under i sirlig skrivstil. Fannys berättarröst förklarar stora delar av handlingen, som rör sig raskt framåt i snabba hopp. Dock stannar den nästan bara i scener av stor känslomässig rörelse, så att man gång på gång får se Linda snyfta av kärlekssorg eller lysa av längtan, men egentligen inte lära känna henne.

Den excentriske grannen Lord Merlin livar upp flickornas erbarmligt tråkiga debutantbal, och hux flux så startar den första kärlekshistorien i Lindas liv. När det är fest blir framställningen ofta anakronistisk i sitt användande av musik och scenografi för att maximera upplevelsen, och det är kul men litet överdrivet. Då och då påminns vi istället om att det pågår ett, nej flera krig samtidigt och Linda skall komma att påverkas av dem på djupet.

Tre förbivirvlande avsnitt i rasande tempo ger oss som sagt inte chansen att lära känna våra huvudpersoner, varken Linda eller Fanny som väljer den förnuftiga vägen och gifter sig med en snäll men tråkig akademiker. Litet grand får man ändå leva sig in i en av flickornas kvarvarande glädje från barndomen: linnerummet där de brukade ha "hemliga" möten som barn bland hyllorna med tvätt, och vars känsla av trygghet finns kvar när Fanny kommer dit som vuxen. Gillar man vackra kläder i sköna miljöer är det värt det att se den här versionen av The Pursuit of Love.

Jord och gudar av Maria Küchen

 Andra människor har levt före oss i den här världen, och våra hus kan vara byggda ovanpå byggnader från forna tider. Vid ett grävarbete utanför Maria Küchens hus hittas en åttahundra år gammal grav strax intill ytterväggen. En arkeolog tillkallas för att frilägga och undersöka människoresterna, men det är fredag och hen hinner inte bli klar. Under helgen, då graven bara är täckt av en presenning, känner Maria Küchen närvaron av människorna som gått före henne på samma platser och fördjupar sig i hur de kan ha levat och faktiskt alla vi som lever nu också.

I boken Jord och gudar strövar berättelsen från ett ämne till ett tangerande ämne. När man läser dylika böcker vill det till att författarens associationsbanor inte är för olika ens egna, för då kan det kännas sökt och skava vid läsningen. För egen del var turen på min sida; tidigt i boken gjordes några kopplingar som jag själv hade kunnat välja, baserade på känslor som hade kunnat vara mina. Det gäller ögonblicksbilden av att stå uppe i ljuset, i livet, medan någons sista vila är nere i jorden framför fötterna; men än mer utvecklingarna via ordet jordemoder till jorden själv, de bokstavligen livsviktiga daggmaskarna och fosforet som behövs för att ge näring till det som växer.

Maria Küchen får sällskap av två personer från dessa gångna tider; en Sigrid med hög status i sitt samhälle, kanske samtida med människan i graven, och en Mikael som finner arbete och ro som ansvarig för att baka bröd i dominikanerklostret några hundra år senare. Det är sympatiskt att hon inte genast sätter kropp, kläder och känslor på skelettet utanför porten, utan respektfullt kallar denna människa för X för Xenos. Tills hon faktiskt sätter några egenskaper på honom: 

Han hade ingen tobak, ingen whisky. Öl hade han däremot, och sitt jätteskratt och trygga händer. Sådan var han. Det känns som att jag vet det för att jag har skrivit det. Att skriva är att bedra sig själv.

För mig som länge har känt att jag brister i förståelsen för vad som sker ens i nuet några väggar bort, än mer skedde där under århundradena innan jag fanns här, är det här en nyckel. De som har funnits och är borta talar inte automatiskt till oss, vi kan inte suga upp deras autentiska känslor, utan vi måste skapa gestalterna själva, så trovärdigt som möjligt, för att ha en aning om hur det har levts på platserna där vi nu kan luta oss tillbaka så bekvämt och fundera.

Förutom den här förankringen i gångna tider tycker jag mycket om hur Maria Küchens associationsbanor ofta går genom viktig naturvetenskaplig kunskap, och tar en sväng över religiös tro och över böcker som inte hör till den svenska intelligensians kanon, såsom Robert A. Heinlein och Ted Chiang. Utan att vilja vara en lärobok är Jord och gudar en fin berättelse om hur livet hänger ihop, okända detaljer med välkända landmärken med ett nödvändigt inslag av egen fantasi.

Tiden är vårt hem på Stockholms Stadsteater

 Mitt i vintern, på en naken scen där det svarta golvet har skrapmärken, går det att känna sig förflyttad till sommaren. Lars Noréns pjäs Tiden är vårt hem på knappa fyra timmar placerar oss på den skånska gården där några av rollerna har vuxit upp och andra har sprungit och lekt som barn. Men det har gått ett tjugotal år sedan dess och ambitionerna med livet börjar kännas ihåliga för åtminstone några av dem. Publikens föreställningsförmåga fyller på gräs och solsken kring de välanvända utomhusmöbler där Anna och Harald växlar repliker som nålstick, efter att de kört ned från Stockholm för semester och vila. Särskilt Anna är bitter då hon funderar på om de tio åren med Harald varit bortkastade.

Gästerna, barndomsvännerna, trillar in några i taget. Prick är gift med Nils och deras mjölkkoimperium växer sig allt större i trakten. Liksom för Anna (och hennes bror Jakob) dog Eriks far nyligen. Eriks projekt att göra om det gamla huset till ett museum över faderns gärningar och socialdemokratins historia i bygden är litet rörande, och man kan ana att hans liv som lärare inte mäter sig med Annas och Jakobs - krigskorrespondent respektive läkare vilka båda har flyttat till Stockholm och givit ut böcker. När hustrun Greta ansluter hamnar diskussionen på en konkret och (för mig) simpel nivå om att armaturerna måste sättas upp i det nya huset. Och när den svårt alkoholiserade brodern Tomas dyker upp försöker de båda fly fältet.

I de många scenerna vill man röna ut vad relationen är mellan dem som talar, och också i varje ögonblick varför någon reagerar som hen gör. Det är ypperligt skrivet och väl spelat, trovärdigt och utan att bli stereotypt. Dock blir det ibland jobbigt när några av dialogerna sker parallellt, som en mångstämmig scen ur en Mozart-opera. Pricks och Nils dotter Julia är en omogen tonåring med en möjlig diagnos som gör henne svåruthärdlig ibland, och det är vemodigt att se hur hon söker kontakt med alla inklusive Jakobs dotter Muller, som säkert varit hennes lekkamrat men nu är några steg före henne in i vuxenvärlden.

Ännu mer sorgligt är det att se hur besvikelser och en längtan efter ett helt annat liv har krupit in hos nästan alla på scenen, vare sig de stannat i trakten eller gett sig ut i världen, och hur de skadar sig själva och andra när de tröskar efter lycka i gamla eller nya fåror. Det tycks finnas speciellt många outtalade band mellan flera av männen på scenen. Bitterljuvt är det också att höra hur bildade alla är; sjunger och citerar långa stycken på tyska och franska, talar om Proust och Pessoa och faller i andakt inför Chet Baker. Och ändå räcker dessa eviga värden och sköna uttryck för kultur inte för att mätta hungern hos människorna på scenen. Dock är vi många som låter oss mättas av Norén och annan högklassig kultur, och kanske omvärdera våra egna ångranden och åtaganden när vi ser dem utspela sig på en scen som nu.

Länk till Tiden är vårt hem på Stadsteaterns hemsida

Foto: Sören Vilks

The Power of the Dog

Året är 1925, och the Roaring Twenties rumlar på med ragtime och kvinnor i kort hår som till och med kan köra bil. De har även tagit sig ända till den lilla staden i Montana där bröderna George och Phil Burbank föder upp sin boskap, men där möter motstånd i form av det krävande livet på ranchen. Det är den yngre brodern Phil som har kontrollen över arbetet, korna, hästarna, de inhyrda mannarna, och i hans tuffa uppträdande ingår också ständiga förolämpningar av brodern och andra som han dömer ut som fjolliga och omanliga.

När George gifter sig med Rose Gordon, en änka som driver restaurangen nästgårds, och hon och sonen Peter flyttar in på ranchen, sköljer Phils förakt över dem. Ändå går det att ana att hans beteende inte bara drivs av hat utan även av en förvirrad blandning av avundsjuka och bitterhet över en känslighet som han själv har förlorat.

Filmatiseringen av boken The Power of the Dog flyter på långsamt, ofta med överblickar över den magnifika naturen eller scener där arbetet med djuren pågår okommenterat. Det är inte självklart hur historien skall utveckla sig, och det är därför det är så viktigt att de inblandade skådespelarna är ypperliga - Kirsten Dunst, Kodi Smit-McPhee och Jesse Plemons som Rose Gordon, Peter Gordon och George Burbank, och framför allt Benedict Cumberbatch som Phil Burbank. Georges ro inför Phils förolämpningar, Roses osäkerhet i det nya huset och inför förnedringen Phil utsätter henne för, Peter som tonåringen med läshuvud som Phil vill "uppfostra" medelst hårdhänta metoder och förnedring. Sedan det långsamma nöjet när den skranglige Peter är segare än Phil tror och börjar finna fotfäste i livet på ranchen. Men så lätt går det inte att skapa ett lyckligt liv för alla. Filmen The Power of the Dog är på flera sätt ännu grymmare än man nog förväntar sig, men ändå mycket välgjord och sevärd.

Second Place av Rachel Cusk

 Det är svårt att se sina drömmar gå i kras när man har bemödat sig om att få dem att gå i uppfyllelse och förändra ens liv. Detta händer gång på gång i M:s liv under några intensiva månader i det ödsliga huset där hon bor med sin make Tony. Ställer man sina förhoppningar till att människor skall göra något speciellt som man har drömt om så är risken förstås mycket hög, men den insikten tycks inte slå M trots att den inbjudne gästen L och inte minst dottern Justine kontinuerligt gör saker som förvånar henne. Och ändå fortsätter M att försöka analysera och förklara sina gästers handlingar, trots att hon missförstår dem hela tiden.

En opålitlig berättare kan vara mycket intressant. Men M är i mina ögon en mycket irriterande person, så som en mygga är irriterande trots att den inte tar stor plats. Hon alluderar regelbundet till att ha blivit behandlad illa sedan barnsben, att människor inte tycker om henne, att hon inte hittar sin plats i världen. Sättet hon gör det på, med en ton av att så här är det och inget går att göra bättre, får henne låta som den sortens halv-martyr som med ett ständigt svagt gnyende kräver sympati och uppgivet slår den ifrån sig när hon får det.

Raka motsatsen till M är hennes make Tony, en fåordig man som sysselsätter sig med praktiska saker på deras ägor hela dagarna. Han är adopterad, har ingen aning om varifrån men står ändå stadigt i sin identitet. Kanske hade M vunnit på att arbeta sig trött tillsammans med honom och inte gå ensam med sina förvirrade tankar och överanalysera allt.

Visst kan man ändå känna sympati och kanske ännu mer känna igen situationer där saker inte alls går som M önskat. Tavlor målade av konstnären L skakade en gång om henne i sitt liv. Nu har hon bjudit in honom till det andra huset (Second Place) på deras ägor som Tony och hans grannar har rustat upp. Men L kommer inte ensam, han har med sig den unga Brett som är så fantastiskt kapabel och dessutom formar en tät vänskap med M:s dotter Justine. Och den egensinnige L har ingen lust att måla av M, det som hon önskat sig mest av allt - han säger att han inte ens ser henne.

Handlingen är i grunden intressant och hade kunnat förmedlas med svart humor som hade gjort boken riktigt bra. Men inte nog med att M:s personlighet är enerverande, dessutom är texten (främst genom hennes tankar) krångligt och ofta pretentiöst formulerad. Det är som att M och författaren gång på gång hittar (på) formuleringar som skall säga något djupsinnigt, skriver och skriver om den tills innebörden blivit något obegripligt, oförankrat i verkligheten och låter sig ryckas med av det och staplar några likadana meningar efter varandra.

Least of all did I understand what freedom was and how I could attain it. I thought it was a mere unbuttoning, a release, where in fact - as you know well - it is the dividend yielded by an unrelenting obedience to and mastery of the the laws of creation. The rigorously trained fingers of the concert pianist are freer than the enslaved heart of the music-lover can ever be.

Boken Second Place är skriven vänd till en Jeffers, som själv aldrig dyker upp i handlingen. På de sista sidorna förklarar Rachel Cusk att boken står i skuld till boken Lorenzo In Taos av Mabel Dodge Luhan. Jag har läst jämförelser av de två böckerna där handling, huvudpersoner och vissa dialoger är så gott som identiska. Av den anledningen, och för att Second Place är så konstlat skriven, känns Rachel Cusks bok som ett helt onödigt bidrag till den årliga bokfloden.

Mördaren du söker på Kulturhuset Stadsteatern

 Två skrivbord, en kaffemaskin, en fax som kommer att knattra mot slutet av pjäsen, och två utredare i ett rum med persienner som kan vridas för när det händer något hemligt innanför fönstren. Men våra två utredare vrider upp dem så att vi ser och hör dem när de plockar fram det gamla fallet de borde lösa. Problemställningen och det högtidliga språket får en touch av humor när de ställs mot den moderna miljön och utredarna. De måste lösa ett mord för att staden skall bli kvitt en smitta som har drabbat den. "Skall vi fördriva smittan från staden? Hur skall vi göra det?" Tonen är inte raljant, inte överdriven, snarare mild och uppriktig, och de två skådespelarna på scenen bär handlingen länge och skickligt som två moderna och litet taffliga tjänstemän. Hjälp, en platta ramlade ned från taket! Är det asbest? De googlar och får motstridiga svar.

Men en hotfull stämning kryper in på spelplanen. Asbesthörnet blir ett problemområde som spärras av med tejp för säkerhets skull. Sedan blir det andra hörnet också avspärrat för att skydda sig mot den ytterligt invasiva växten parkslide. Och däremellan har Sandra Huldt med några enkla gester förvandlat sig till en skrämmande version av siaren Tiresias. Metamorfoserna fortgår, från bifigurer till ett kungapar med var sin tyngande spådom i lasten. Vi vet ju att pjäsen bygger på berättelsen om Oidipus, och vi vet mer än personerna på scenen om deras bakgrund och hur det hela kommer att sluta. Kanske är scenerna mot slutet för långa, när de båda värjer sig mot sanningen som vill göra sig hörd. Men för att vara en dryg timme lång är pjäsen Mördaren du söker mycket tät och givande; väl skriven, regisserad av Eva Rexed och spelad av Sandra Huldt och Rafael Pettersson.

Länk till Mördaren du söker på Stadsteaterns hemsida

Hawkeye

Hawkeye är skicklig med pil och båge, så skicklig att han har en plats i Avengers, där de flesta övriga medlemmarna har superkrafter av olika slag. Under slaget om New York såg barnet Kate Bishop honom strida mot de attackerande chitaurierna med risk för sitt eget liv. Hon blev så imponerad av Hawkeyes mod att hon själv lade kraft på att bli lika bra på pilbåge.

Kate Bishop är den andra huvudpersonen i serien Hawkeye. Det hade varit roligt att åtminstone i några scener få se hur hon tränar och tränar för att bli en riktigt bra bågskytt, hellre än att se henne vara en brat och bli relegerad från sin dyra skola för ett dumt spratt. Hennes nutidshistoria är förvånansvärt oengagerande, trots att hon hamnar i siktet för the Tracksuit Mafia och i förlängningen också Kingpin, viktiga skurkar i Marvel-världen.

Under seriens gång kommer vi att få se Kate Bishop och Hawkeye gnabbas - självklart om att Kate borde hålla sig undan och vara försiktig enligt Hawkeye och raka motsatsen enligt henne själv. Litet grand är det förstås också en tävling om vem som är den bästa skytten men det är bra att serien i sina bästa stunder inte ställer dem båda mot varandra utan sida vid sida, som kompletterande fighters. Det är också intressant att få se de mer uppfinningsrika pilarna i Hawkeyes koger - inte bara exploderande spetsar utan sådana som släpper ut en lila gegga som skymmer sikten, till exempel.

Men riktigt fart blir det inte förrän i de två sista avsnitten (av sex). Det är då som post credits-scenen i Black Widow får sin uppföljning, när den hämndlystna Yelena Belova dyker upp med energi, smarta fighting moves och sarkastiska kommentarer. Det är synd att serien var så seg under den första två-tredjedelen, men då den är ganska kort och ändå tycks vara en viktig byggsten i Marvel Cinematic Universe, och då den sista tredjedelen är ett så stort lyft, är Hawkeye ändå värd att se. En annan bonus är det roliga musikalnumret från Broadwayshowen Rogers - The Musical där den episka striden kläs i sång och dans och taffliga kostymer. I can do this all day!

Orons bok av Fernando Pessoa

Under sin korta livstid gav Fernando Pessoa endast ut en bok, Mensagem ("Budskap"), år 1934. Dock publicerades mycket av hans penna i hans värv som översättare och kritiker. Året efter, då Pessoa avled, fann hans släktingar en stor mängd med skrivna texter vilka samlades och gavs ut efter hand. Pessoa skrev sina verk under olika heteronymer med olika personligheter. Bernardo Soares, den angivne författaren till Orons bok, sägs vara den som har störst likheter med Pessoa själv; en bokhållare med stillsamt liv som betraktar och analyserar världen, främst de närmaste omgivningarna men också personligheter och företeelser av universell karaktär.

Den Soares som vi möter i Orons bok lever ett anspråkslöst liv på några kvarters omkrets, med avstickare till parker och skogsdungar, oftare dock i drömmen än i verkligheten. Hans värld befolkas främst av andra människor under lika små omständigheter som han själv. Soares blick på sina medmänniskor och sin egen plats i världen kan variera från ömhet och förståelse över en tilltagande ömkan till fullständiga fördömanden i förgörande (men alltid outtalade) fördömanden.

Många har säkert precis som jag lätt att känna igen sig och leva sig in i upplevelsen att vara avskärmad från de stora händelserna, försöka finna en värdighet i sin ringa position och på köpet sabla ned dem som larmar och drar till sig världens (tomma) beundran. Soares texter påminner om dessa känslor och det kan därför vara bra att läsa endast några sidor i taget ur Orons bok för att inte bli överväldigad eller uttråkad. De numrerade textstyckena är sällan längre än en sida, ibland endast några rader eller en enda mening.

Till en början är Soares reflektioner ingjutna med förståelse och uppblandade med fina observationer av gatumiljön, himlens färg och andra stråk av skönhet i vardagen. Men humöret kan växla från stycke till stycke, till och med inom samma stycke.

37
[...]
Det som sköljer över mig i detta ögonblick är en direkt humanism utan vare sig föresatser eller slutsatser. Jag känner en ömhet som om jag vore en iakttagande Gud. Jag ser på dem alla med medlidande, på dessa arma krakar till människor, på den stackars mänskligheten, jag ser på dem alla som om jag vore den enda medvetna individen. Vad har de alla här att göra?
[...]
Jag vänder bort blicken från ryggen på mannen som går framför mig och riktar den mot alla andra som går här på gatan, och jag omfattar dem alla med samma absurda och kalla ömhet som har väckts hos mig av skuldrorna på den omedvetne mannen som jag går bakom. [...] Några är intelligenta och andra är dumma, men ändå är de alla lika dumma.
[...]
38
[...]
Så fort jag hör dessa skuggor av samtal som avslöjar vad de flesta medvetna människor ägnar sin tid åt fylls jag av äckel och leda, en ångest över att ha hamnat i exil bland spindlar och den plötsliga insikten om att jag håller på att skrumpna ihop bland alla de verkliga människorna. [...]

Vid bokens mitt, efter ungefär tvåhundra av fyrahundra sidor, dyker inte förvånande en ny pusselbit upp i Soares klagande observationer: kvinnan, den frånvarande, den som inte älskar honom, den som älskar honom men på fel sätt. Berättarrösten hejdar sig innan klagandet hinner bli alltför högtravande pubertalt, och vi får några återkomster av de naturskildringar som gör de många analyserna mer njutbara, medan de också skalar upp sig till att tackla verkligheten, evigheten, Guds existens och människans tro.

Berättarens självsäkerhet i vad han säger är orubblig men aldrig pinsamt självgod, och även upprepningar och motsägelser går att acceptera då Soares/Pessoa har ett så fint språk, ypperligt översatt av Lars Axelsson och Margareta Marin. I små bitar är det en fröjd att följa Bernardo Soares filosofi sprungna ur tillvaron i hans eget sparsmakade hyresrum.

Fler böcker av Fernando Pessoa:

Den anarkistiske bankiren och En mycket originell middag

Djävulens timma och En stoikers fostran

Dikter av Ricardo Reis

Idlaflickorna på Stadsteatern i Göteborg

 Att åka på semester är att ta en paus från vardagen, men kanske ibland också att glida ut ur sitt vanliga liv och tappa fotfästet. Av de tre kvinnorna på scenen är det fler än en som heter Lillemor Åhl och alla har de varit gifta med Herrman. Nu är de på en semesterort, en sådan där man bara behöver luta sig tillbaka på generösa badsoffor i den bländande solen. Men i sina jättehöga klackar hinner de ta sig för en del halsbrytande uppgifter: att springa på löpband, att byta baddräkt under en liten handduk som knappt skyler. I Mellika Melouani Melanis säkra regi har Kristina Lugns ordkonster kongenialt kompletterats med lika uppfinningsrika handlingar där två normala företeelser slås ihop och bildar något överraskande, eller där man verkligen tar ett uttryck på orden och ser en ny absurd betydelse.

Med på semestern är Mara Vokalensemble och Ymma Damkör, och ibland smyger de eteriska klangerna från deras sång in och gör orden oändligt vackra, inte minst när de sjunger Kristina Lugns trösterika dikt om att vara död. Där finns också en partyorkester som får Idlaflickorna och alla andra semestergäster att slå sig loss litet för mycket, så att de blir litet jobbiga och påträngande mot sångerskan.

Noggrant koreograferad lek med bollar är Idlaflickornas signum, och minsann, där förses alla kvinnor på scenen med stora bollar! Men nu är tiderna annorlunda och det ensemblen rör sig till är Britney Spears Baby ...One More Time med obligatoriska sexiga skrevknyck. En tatuerad muskelman med bergsprängare, ibland klädd i sjömanskostym, är den ende mannen på scenen, och ibland får han kvinnornas odelade uppmärksamhet och omfamnas i en innerlig önskan om tröst. De ordlösa omfamningarna är nog minst lika värdefulla som när två av Idlaflickorna börjar reparera sin trasiga mor-dotterrelation. 

I programbladet berättar Mellika Melouani Melani om hur glad Kristina Lugn var över att hon skulle sätta upp Idlaflickorna med utökad text och körsång. Det är jag också, likaså hur väl övergångarna mellan förvirring, utlevelse, kaos och stillsamma samtal fungerar och gör pjäsen dynamisk. Idlaflickorna känns mycket längre och rikare än sin dryga timme. Hoppas att Kristina Lugn också ser pjäsen, inklusive slutscenen med hennes dubbelgångare i långa illröda peruker.

Länk till Göteborgs Stadsteaters sida om Idlaflickorna

Foto: Ola Kjelbye

The Matrix Resurrections

 Platon var säkert inte ens först och många andra har drömt om världen som en avglans av en verklig värld vi inte riktigt når. Men ingen tolkning av grottmyten har präglat vår samtid lika starkt som filmen Matrix - estetik, filosofi och många, många detaljer, och många har sovrat i materialet och byggt sina egna världsbilder på det som talar till dem. Tjugo år senare är det den världen vi är i i filmen The Matrix Resurrections. Thomas Anderson är mannen bakom de epokgörande dataspelen Matrix, vars estetik och filosofi sipprat in i allas medvetande. Men världen har också hetsat vidare längs samma väg som vår egen: snabba klipp på internet, bristande koncentrationsförmåga, ständiga krav på mer, mer, mer. Så nu är det dags att skaka liv i succéserien igen, deklareras det av de högsta cheferna på spelbolaget tillika Warner Brothers (som står bakom Matrix Resurrections).

Thomas Anderson plågas av kravet på att återvända till Matrix-världen. Det skulle ju inte hända, det stod i hans kontrakt. Men världen tuggar lystet på för att få ur de sista dropparna ur allt, och han måste ställa upp som Månadens Smakbit. Tröttheten lyser ur varje por, ensamheten tornar upp sig allt högre när kollegorna hetsar honom att prata med den snygga kvinnan på kaféet Simulatte, och i samtalen med sin psykolog hör vi om hur vår åldrade hjälte är på väg att glida ut ur detta livet.

Samtidigt undrar både han och vi om det ändå inte var så att händelserna i The Matrix var verkligheten och detta bara är en skrapig kopia. Våra misstankar känns befogade, för filmens första minuter var en kopia, bild för bild, av den första Matrix-filmen men med nya aktörer. Nya, unga, starka och snabba precis som Neo och vi medelålders tittare var för tjugo år sedan. [suck] Och märk väl, det är inte längre bara människorna mot maskinerna. I en alltmer detaljerad värld med program som uppvisar känslor och har livshistoria och familj går det inte att så kategoriskt skilja ut dem som icke-liv. Så nu möter vi en ny Morpheus, och den nya spelaren Bugs, båda väl bevandrade i Matrix-världen från vardera hållet. Det är en stor fördel att båda skådespelarna (särskilt Jessica Henwick) är så skickliga och säkra när de med höga insatser kastar oss in i något som är välbekant och nytt på samma gång.

Tillsammans med Thomas Andersons tjattrande kollegor kan vi undra om vi inte borde få något nytt och bättre än bullet time, hur revolutionerande det ändå var den första gången. Och det får vi verkligen, tillsammans med nya scener av virtuos videospelsaction - kulor, handgemäng, biljakter, explosioner. Länge hoppas vi på att Neo väcks till forna dagars styrka, men vi förstår också att det inte kommer att räcka. Makterna som satt honom och hela världen i det mörka, regniga ekorrhjulet verkar vara för starka och varför kämpa emot när alla andra verkar vilja låta sig nöjas med kattbilder och folk som klantar sig? Men nej, det är inte omvärldens förväntningar och sänkta ambitioner som skall styra, det är viljan att hitta sin inre styrka och bli det bästa man kan bli trots tufft motstånd. Det är det som är hoppet och äventyret för Neo, Trinity, Bugs, Morpheus och alla oss andra.

Rose är borta av Katja Kettu

Lempi tog sig långt bort från den krångliga uppväxten, men kanske är tillvaron nu inte heller bättre. När de ringer från polisstationen om att hennes fars förvirring tilltagit ytterligare under konstiga omständigheter, måste hon ta sig tillbaka till reservatet där finnar och ojibwa levde sida vid sida med svenskättlingar som föraktade båda folkslagen.

Historien berättas i form av brev: dels från Lempi till Jim Gråpäls, och dels från Lempis mor Rose till dottern, de senare skrivna för 45 år sedan strax innan Rose försvann. Ibland är det svårt att hålla isär vem det är som talar till vilket du, då personer förstås återkommer i båda tiderna och ibland omnämns som mor eller far till den som talar eller den som lyssnar. Det tar ett tag innan det som berättas och dem det berör hinner jämkas samman till en helhet. Men det är också så som både Lempi och Rose lever sina liv, halvt i indianernas värld, halvt i de vitas, och inte helt accepterade någonstans.

Katja Kettus prosa är intensiv, med många adjektiv varav flera egenskapade, i meningar som byggs med många bisatser. (Översättaren Marjut Hökfelt har så vitt jag förstår gjort ett fantastiskt arbete!) Det skapar känslan av många starka sinnesintryck medan mycket händer i rask takt. Ja, inte bara rask takt utan så smått utom kontroll, utan planering, bara att reagera och hänga på så gott det går. Ärligt talat blir det litet för okontrollerat för mig, då allt vi får läsa om är överraskande händelser under ovanliga omständigheter. Först efter avslutad läsning kan jag tänka tillbaka och föreställa mig fridsamma stunder emellan stunderna av kaos och konfrontation, och skapa mig en bättre bild av livet nära naturen och gamla seder från både marken man lever på och minnena från ett land på andra sidan havet.

Fler böcker av Katja Kettu:

Barnmorskan