lördag 19 oktober 2019

Der ferne Klang på Operan

Visst lät det som att de sökte en klang i fjärren, kompositörerna under 1900-talets början; nya harmonier, ett nytt uttryck. Franz Schreker hör till dem, och även kompositören Fritz som han skriver om i sin opera Der ferne Klang. Han skall ge sig ut i världen för att söka den och fästa den i noter. Men då måste han överge sin käresta Grete. Han tänker sig att hon skall vänta på honom så att han kan återvända om några år och gifta sig med samma oskuldsfulla flicka som han lämnade. Så dumt av honom, när han borde se hur utsatt hon är i sin utblottade familj!

Ännu grymmare är förstås Gretes far, som supit och spelat bort alla familjens pengar. Nu har han kommit på lösningen: han har spelat bort Grete till värdshusvärden, och när de är gifta kommer han att få dricka så mycket han vill! Det är otäckt när hela festsällskapet väller in i det kala hemmet, skrattande åt det som skall hända, när det är Gretes framtid och lycka de leker med.


Grete flyr ut i skogen för att ända sitt liv, men hinner också sjunga att hon inte vill dö. Nu blir musiken större och vackrare än någonsin, likaså Agneta Eichenholz underbara stämma som Grete. Som ur en dröm kommer en proper kvinna, fast inte förrän ytterligare några festklädda män olycksbådande letat sig fram ur skogen. Även den kvinnan sjunger ljuvligt och lockande om hur gott Grete skall få det om hon följer med henne; lycka och välstånd och en ung man som älskar henne. Men den kvinnan är förstås grymmast av alla.


När andra akten börjar händer mycket på samma gång i ett skönt men också otäckt myller av människor. De uppklädda människorna som omslöt Grete i slutet av första akten är glädjeflickor och besökare i ett speciellt hus i Venedig. I bakgrunden hör vi en sorgsen kvinnokör som sjunger om hur de saknar naturen och den enkla glädjen från tidigare - tankar från Grete/Greta men säkert också många andra där i salarna. När nu Greta kommer in och sjunger om sitt liv är det till hårdare, mer dissonant musik, och vi hör skillnaden mellan kvinnans löften och verklighetens lögner. Men så faller hon in i sin roll igen och musiken blir lättsammare när hon börjar tralla glatt igen.

Jamenvisst, Fritz råkar komma till glädjehuset och de båda känner igen varandra! (Fast vi har sett honom vandra förbi scenerna och anteckna i sina notpapper. Livet som inspiration.) Kärleken är på väg att väckas - då upptäcker Fritz att Grete inte längre är den ljuva oskuld han lämnade för tio år sedan, och förkastar henne grymt. Så dumt av honom, för just när han såg henne lät hans sång, melodi och harmonier vackrare än någonsin tidigare!

I trejde och sista akten är Fritz på väg mot sin största succé, men allt vänds i olycka när publiken ogillar den sista akten i operan han skrivit. När Grete, märkt av ett hårt liv, till slut kommer till den dödssjuke Fritz inser han att det är hon som ger honom den skönaste klangen och att han måste skriva om slutet på operan. Ack! För ovanlighetens skull är det nu inte sopranen som dör i slutet, utan tenoren som dör i sopranens armar. Fritz hittade sin fjärran klang men hann inte spela den för oss. Vi får fortsätta leta... men Franz Schrekers opera är ett av många svar, och en underbar upplevelse även om sista akten är litet väl utdragen i denna långa opera. Agneta Eichenholz är som sagt gudabenådat bra i rollen som Grete, och ingen annan kan riktigt mäta sig med henne här, även om alla gör tillräckligt goda insatser för att göra Der ferne Klang till en fantastisk upplevelse.

Länk till Operans sida om Der Ferne Klang

Foto: Monika Rittershaus

torsdag 17 oktober 2019

Smärta och ära

Nej, vi är inte evigt unga och starka, även om det kändes så under många år. I en färggrann, konstbemängd lägenhet i Madrid bor Salvador Mallo, den framgångsrike filmregissören. Det är 32 år sedan Sabor hade premiär, den uppskattade filmen som orsakade en schism mellan honom och huvudrollsinnehavaren Alberto Crespo. Kanske går det att återuppta vänskapen, inför jubileumsvisningen med de unga cineasterna som har kontaktat Mallo?


Det är skönt att försjunka i filmen Smärta och ära och i den långsamt åldrande filmregissörens liv. Alla smärtpunkter i de olika kroppsdelarna visualiseras lika färgrikt som möblerna och kläderna, och påminner oss om att Mallo har begränsningar och känner av sin dödlighet. Dagarna flyter på med intressanta händelser i nutid, minnesbilder från viktiga ögonblick i barndomen, och överraskningar som knyter samman då och nu. Varken några större katastrofer eller uppenbarelser, utan en ström av vardagliga händelser som får en att engagera sig i Salvador Mallos liv. Även när känslor inte exploderar i maximal styrka är livet värdefullt.


Scenerna från barndomen är ändå underbara, och det är fint att med pojken Salvadors ögon se det spännande i allt som modern tycker är jobbigt: att sova över på en tågstation! att bo i en grotta med ett hål i taket där man ser himlen! Om den äldre Salvador kan komma ihåg de känslorna och berätta dem för andra, så är inte livet slut än.


tisdag 15 oktober 2019

Quichotte av Salman Rushdie

Inte riddarromaner utan de ständiga halvfabrikat av lycka och framgång som flödar fram i dokusåporna har förvridit huvudet på vår huvudperson, och kvinnan som blir hans utvalda är den i hela Amerika högt älskade Salma R., en version av Oprah men med indiska rötter. Med viss självmedvetenhet tar han sig pseudonymen Quichotte, inspirerad av operan om den tragiske antihjälten, dock känner han sig inte värdig ett "Don" framför sitt namn.

Hans färd genom USA imiterar inte Don Quijotes, men är istället helt och hållet genomsyrad av händelser ur andra viktiga verk och livsöden ur såväl världslitteraturen som populärkulturen; Super Mario likväl som Agamemnon. Och dessutom har hans liv många beröringspunkter med sin författares - för den mannen får vi också möta i boken, och han är likaså av indisk börd men författare av ett antal någorlunda framgångsrika spionhistorier.

Kan man kanske också hitta överensstämmelser med livet hos författaren av den fysiska boken, Salman Rushdie? Då jag är ytterst ointresserad av kändisars privatliv har jag svårt att avgöra det, förutom att jag minns att han har en son, så kanske finns några ekon av Rushdies egna känslor i båda huvudpersonernas förhållanden till sina söner. Jag gillar verkligen att boken lyfter fram både det som är samma och det som är helt annorlunda mellan författarna och deras verk; klart att en författare inte skall ignorera de känslor hen har upplevt i sitt liv, men inte måste ett verk vara helt självbiografiskt bara för att där finns likheter mellan boksidorna och verkligheten.

Bredvid sig i bilens passagerarsäte har Quichotte en Sancho som här är hans egen son, och en son sprungen ur hans egna önskningar, skapad efter att Quichotte påbörjat sin resa. Sancho själv arbetar med att finna sin identitet av ännu större nödvändighet än de flesta andra tonårspojkar. Likt Pinocchio vill han bli en riktig människa, så ibland dyker hans egen talande syrsa upp.

Det kan låta förvirrat och avskräckande med en roman som vrider sig kring sin egen tillblivelse och dessutom hackar upp andra romanfigurer på nästan varje sida, men nej, Salman Rushdies bok är en engagerande och helgjuten berättelse att njuta av. Den intertextuella förvirringen är en viktig ingrediens, och Quichotte, Brother och deras närstående är så levande beskrivna att de väcker läsarens engagemang och sympati. Vilken värld är det som upplöses i intet när boken avslutas?

söndag 13 oktober 2019

Ifigenia i Aulis på Dramaten

Grymheterna som kung Agamemnon och hans närstående har utfört och utstått har gett upphov till många berättelser som belyser var sina utvalda scener ur tragedierna, både för tjugofyra sekler sedan i Grekland och idag, när Jon Fosse skriver den version av Euripides pjäs Ifigenia i Aulis som Dramaten sätter upp. Något som återkommer i de antika pjäserna är hur olika plikter bryts mot varandra: den att följa gudarnas påbud, den att hämnas dödade släktingar med blod, och även den egna moralen och känslan för rättvisa. På scenen visas alla dessa plikter, men alla inblandade bär på tvivel om riktigheten i vad de gör.


Agamemnon är satt till att leda alla Greklands styrkor i krig, men flottan ligger i hamn i Aulis och kommer ingenstans. För att få vind för att segla mot Troja begär gudinnan Artemis att han offrar sin dotter Ifigenia. Nu är hon på väg till Aulis med sin mor Klytaimestra och bror Orestes. För vad skall Grekland kriga mot Troja? För att Klytaimestras syster Helena rövats bort av Paris från Agamemnons bror Menelaus. Därför skall Troja brinna, tusentals soldater dö och Ifigenia offras.


Uppsättningen är mycket texttung, särskilt i början och slutet av pjäsen. Miljön och stämningen skildras av en viskande berättarröst, bakgrunden till historien berättas i långa monologer. Scenen är naken förutom ett antal hängande tygsjok med minimal förankring i handlingen. För mig är Jon Fosses pjäser något som kräver en ansträngning att ta till mig, och den här gången hamnar berättandet på helt fel våglängd. Pjäser från antiken (och även andra epoker) kan presenteras upphöjt, som tidlösa gåtor med aktörer som är spelpjäser i ett evigt spel ovanför deras huvuden; eller på ett personligt plan där vi lider med människorna som mals mellan plikterna och sina egna känslor. Denna version av Ifigenia i Aulis blir varken det ena eller det andra, trots goda insatser från alla på scenen. En stor tröst och värdig avslutning är dock Sten Ljunggrens känsliga stämma i den avslutande sammanfattningen av vad som hände.

Länk till Dramatens sida om Ifigenia i Aulis

Foto: Sören Vilks

fredag 11 oktober 2019

Crazy Ex-Girlfriend

Det är mångas dröm att vara en framgångsrik advokat i New York, som Rebecca Bunch. Men det kanske inte är din dröm, särskilt inte om du är mitt uppe i den och känner dig tyngd av alla måsten. Det finns drömmar som känns mer lockande, och kanske särskilt de man hade som barn när livet kändes fullt av möjligheter. Det Rebecca Bunch minns är tonårstidens sommarläger och framför allt första förälskelsen - Josh Chan. Josh bor i West Covina nära Los Angeles och plötsligt framstår han och den soliga västkusten som den nya, underbara drömmen. Rebecca lämnar allt, modigt och litet galet, och drar till West Covina!


När man uppfyller drömmar blir de sällan riktigt som man har tänkt sig. Ganska lätt får Rebecca bostad och jobb på en halvtafflig advokatbyrå, men Josh är ju förlovad med en fantastiskt vacker flickvän, Valencia. Ah, men Rebecca har inte flyttat dit för Josh, nej nej, bedyrar hon alla andra och mest sig själv medan hon smyger omkring och försöker hitta sätt att ramla på Josh och hans vänner och bli deras vän också. För mig som periodvis har trånat och smugit omkring på liknande sätt är det en lisa att se Rebecca göra detsamma och värre. Serien Crazy Ex-Girlfriend driver hejdlöst med Rebeccas intrigerande, men sympatiserar hela tiden med henne - och även med dem som kommer i hennes väg.


I varje avsnitt är det minst två sång- och dansnummer som utspelar sig i Rebeccas (eller någon annans) drömmar. Med välskrivna texter drar de fantasierna och förhoppningarna ett extra varv, som i It’s the sexy getting ready song, eller så fördjupar de sig i pinsamheter, självmedvetet, komiskt och uppfriskande.


Josh är inte den enda snyggingen i West Covina och Rebecca hamnar i halv-förhållanden där hon själv beter sig illa mot andra som hade förtjänat större ärlighet. I säsong två går förhållandet till Josh in i en annan fas där vi lider med Rebecca, och ett tag såg det ut som att serien gick utför, fastän den fortfarande presenterade pärlor som Love Kernels.


Men historien vände medan gamla fiender blev vänner eller till och med nya pojkvänner. Vad som var ännu viktigare var dock att Rebecca började, litet efter sina tittare och långt efter sin terapeut, inse att det inte var kärleken som skulle rädda henne utan att hennes problem låg djupare än så. I de två sista säsongerna handlade det mycket om hur Rebecca tog ansvar för dåliga saker hon gjort tidigare. Fast fortfarande inramat av soliga West Covina och alla omtänksamma vänner, så helt realistisk blev serien inte. Särskilt inte när den mot slutet började vända sig ut mot fjärde väggen och hamnade i en ny loop av Rebecca som måste välja mellan sina kärlekstörstande tillbedjare. Crazy Ex-Girlfriend hade vunnit på en kortare och mer seriös avslutning, men på vägen dit har den varit både klok, galen och fantastiskt underhållande.


onsdag 9 oktober 2019

The Testaments av Margaret Atwood

Redan i första boken, The Handmaid's Tale, fick vi veta att Gileads rike skulle falla en dag. Men så snabbt gick det inte: The Testaments utspelar sig tio-femton år senare och vi ser delar av hur Gilead har utvecklat sig genom tre olika kvinnors berättelser. Nu har vi en ung generation som har vuxit upp utan att känna till något annat än Gilead och dess regler för kvinnors plats i samhället. Den unga Agnes har vuxit upp med en kärleksfull mor, som vi kan gissa inte är hennes biologiska mor, och går i skola med andra flickor från priviligerade hem. I skolan lär man sig absolut inte att läsa och skriva utan sedesamma saker som att brodera och arrangera blommor. Med hjälp av förvrängda berättelser ur Bibeln skräms flickorna till lydnad, nu och inför sitt liv som Hustru till någon av samhällets främsta män. Men det är oundvikligt att tonårsflickor viskar och skvallrar om saker de inte borde känna till, som vilka familjer som har högst ställning, vilka flickor som är födda av Tjänarinnor och kanske har litet sämre moral, och hur det kommer att bli att vara gift. De här passagerna hör till det mest livfulla i boken, tillsammans med Agnes funderingar på hur hon skulle kunna fly från sitt öde: hon kan ju inte läsa, hon vet inte vart gatorna leder, hon vet inte hur stort Gilead är och vart hon skulle gå för att komma därifrån.

Den andra flickan vi följer är Daisy, som vuxit upp i Kanada, grannlandet till Gilead som är ankomstort för kvinnor som flyr genom smugglarnätverk. Tidigt låter Daisy oss veta att det finns en hemlighet som omgärdar hennes ursprung, och berättar så historien som leder fram till hur hon själv fick reda på den.

Den tredje kvinnan som för ordet är Aunt Lydia, en av de vördade grundarna av gruppen av brunklädda Tanter som håller Gileads kvinnor i schack. Det är intressant och otäckt att läsa hennes minnen från dagarna då Gilead genomförde sin statskupp, och hur människor misshandlades och skrämdes till samarbete eller döden. Är man tillräckligt mån om sitt eget liv, mer vårdslös med andras, kapabel att ställa sig in hos människor man föraktar och listig nog att skaffa sig hållhakar på andra kan man karva sig en ganska säker nisch hos en diktatur och ha chansen att hämnas på dem som lägger krokben för en.

You pride yourself on being a realist, I told myself, so face the facts. There's been a coup, here in the United States, just as in times past in so many other countries. Any forced change of leadership is always followed by a move to crush the opposition. The opposition is led by the educated, so the educated are the first to be eliminated. You're a judge, so you are the educated, like it or not. They won't want you around.

Margaret Atwoods fortsättning på sin inflytelserika bok balanserar väl mellan att varken gå emot den framgångsrika filmatiseringen eller följa den slaviskt. En del fan favourites är upplockade till The Testaments, som Aunt Lydia och Baby Nicole, och det ger en god förankring i hur Gilead kan tänkas utvecklas under åren. Inblickarna i andra delar av samhället är också givande. Ändå tycker jag att den tredje och senaste säsongen av TV-serien är en mer lyckad gestaltning av utvecklingen, i hur mycket den kan visa nästan i förbigående: hur olika familjer använder sin makt för att bända Gileads regler litet efter hur just de vill leva, och hur June genom mer eller mindre väl valda ord försöker bända in kilar i samhällsbygget för att en gång få det att vackla.

I The Testaments pågår flera konspirationer, och ofta upplever jag att de riskfyllda uppdragen är för tunt genomtänkta och beskrivna för att bli trovärdiga - allt går för enkelt enligt plan. Det gör att jag tappar förtroendet för texten och inte lever mig in i berättarnas känslosvall under de ganska platta beskrivningarna av vad som händer. Tack och lov slipper vi alltför mycket av det nyspråk som Oryx & Crake flödade över av, men litet av det finns även här: SanctuCare, Particicution.

Något som kan stämma till eftertanke är att The Testaments liksom The Handmaid's Tale har ett efterord från forskare som samlats till ett återkommande symposium om Gilead. Vi får se hur diktaturen efter sitt fall börjar falla i glömska, kanske för att det känns smärtsamt, onödigt eller pinsamt att intressera sig för vad som hände, och att forskarna som studerar Gilead bara har tillgång till lösryckta fakta och inte hela berättelsen. De uppsluppna kommentarerna till vad man nyss upptäckt (dokumenten vi just läst) skär i hjärtat: hundratusentals människors rädsla och plåga är reducerade till statistik och ord på ett papper som en annan kan välja att läsa eller glömma.

Fler böcker av Margaret Atwood: 
The Handmaid's Tale
Oryx & Crake 
The Year of the Flood 
MaddAddam 
Stone Mattress

måndag 7 oktober 2019

Tre trior med filharmoniker

Konsertens röda tråd var jubileum - 300 år, 200 år och 150 år är det sedan Leopold Mozart, Clara Schumann respektive Albert Roussel föddes. En pianotrio av vardera spelades i kronologisk ordning med den äran av  Joakim Svenheden (violin), Mikael Sjögren (cello och introduktion av kompositörerna) och Stefan Lindgren (piano).


Leopold Mozart var inte bara far till allas vår älskade Wolfgang Amadeus, utan själv aktiv musiker och kompositör, och skrev ett utbildningsmaterial för violinister samma år som den senare berömde sonen föddes. I en tid när musik ofta uppfördes i hemmen var det säkert en framgång att ge ut noter som var lätta och trevliga både att spela och lyssna på. Den Klavertrio i A-dur (c:a 1750) som framförs faller i den kategorin; konventionell och inte så avancerad, men säkert rolig att spela och även att höra. Det är förståeligt om Leopold Mozarts klavertrio inte blir ett stående verk på kammarmusikrepertoaren, men det är intressant att få höra vilken toner som omgav de musikintresserade vid 1700-talets mitt.

I jämförelse lät förstås Clara Schumanns Pianotrio i g-moll (1846) mer känslosam och fantasifull. Det var en fröjd att åter få höra det här verket, som vunnit i popularitet de senaste åren. Stycket tar väl vara på de olika instrumentens styrkor, och musikerna på scenen lät kompetenta och glada när de tillsammans lät melodin leka sig igenom de olika stämmorna.

Mer obekant för mig men mycket spännande var Albert Roussels Pianotrio i Ess-dur (1902). Överskuggad som han blev av Debussy och Ravel låter det ändå som att han har ett eget uttryck och en välformulerad vilja att bryta ny mark med musiken. Inleder och avslutar gör fantasieggande arrangemang där långa toner ställs mot en stadig drill, och däremellan bygger musiken fascinerande klanger. Mer av Roussel, tack, och tack för en fin kammarmusikkonsert med pianotrior!

söndag 6 oktober 2019

The Marvelous Mrs. Maisel

Med disciplin kan man behålla sina mått - midjemått, höftmått, till och med vadmått. Miriam (Midge) Maisel mäter sig regelbundet och har samma mått som när hon var femton år. Och då borde man också kunna behålla maken och det lyckliga familjelivet, eller hur? Men nej, hennes man Joel erkänner att han har ett förhållande med sin sekreterare och vill skiljas. Poff, så sprack det vackra äktenskapet.


Med moderna ögon kan man se att Midge är hundra gånger bättre än fånige Joel, och det hedrar henne att hon är bestämd och säger nej (nästan) varje gång Joel kommer krypande tillbaka till äktenskapets trygga hamn. Inte nog med det, raskt plockar hon upp mikrofonen Joel tappat under sina försök till ståupp på komediklubben Gaslight, och det som rasar ur henne om svikande karlar som trasar sönder livet är bra mycket roligare än alla Joels snodda skämt, tycker publiken innan polisen kommer och arresterar Midge för oanständigt uppträdande.


Detta utspelar sig 1958, där såväl spruckna äktenskap som rappt skämtande kvinnor fick många att höja på ögonbrynen. Midges fräcka skämt får en extra krydda av hennes polerade uppenbarelse; vacker, välklädd med proper frisyr, smycken och makeup. Faktiskt pågår mer av serien The Marvelous Mrs. Maisel i stora, rikt möblerade lägenheter på Upper West Side och dyra etablissemang där och annorstädes än på gruffiga källarklubbar. Det är där serien börjar skava i mina ögon; visst är det härligt att se de vackra kläderna, miljöerna och musiken, men det känns som att presentförpackningen tar över innehållet.


Något annat som mest irriterar mig är seriens humor, och då menar jag inte vad Midge säger på scen, för jag kan acceptera att skämt från 1950-talet inte går att överföra direkt till dagens humor. Nej, det är alla de putslustiga situationerna i Midges dagliga liv, med hennes föräldrar och vänner, som är av det slaget som inte tilltalar mig. Två personer i förmodat samtal talar förbi varandra i olika tonläge: den ena pratar obekymrat på i racerfart om något som förskräcker den andra, vilken å sin sida målar upp sin fasa och kommande olyckor på grund av vad som sägs. En signifikant mening upprepas misstroget, antingen av den som först sade den eller av den som lyssnade. Detta kan vara roligt i mindre mängder men i The Marvelous Mrs. Maisel lastas varje avsnitt fullt av de här scenerna.


En tredje sak som stör är att ingen verkar allvarligt eller svårt på riktigt för Midge, som vi får höra skall bryta mot alla konventioner och bryta nya vägar för kvinnor. Men tuffa situationer klaras av med en käck motreplik eller Lenny Bruce ex machina, vilket känns extra bittert när det gäller verkligt prövade personer som svarta musiker eller förintelseöverlevare. Vi ser glimtar av vad som egentligen kan stå på spel i Midges ihärdiga manager Suzie, som utsätts för verkliga hot och är beroende av att hennes bekymmerslösa klient drar in pengar någon gång. Men Midge glider vidare i sina välskräddade dräkter, älskad av alla och med vidöppna dörrar framför sig.


Många älskar TV-serien The Marvelous Mrs. Maisel och den har fått flera prestigefyllda priser, så jag har känt mig litet surmagad när jag inte har kunnat uppskatta den. Men några andra tyckare har formulerat sig ännu bättre än jag om vad de ogillar med den här succéserien, så jag lämnar länkarna här för ytterligare jämförelse.

The New Yorker

The Dartmouth

LA Times

En sociolog på Montclair


fredag 4 oktober 2019

Ducks, Newburyport av Lucy Ellmann

Att skriva en bok på tusen sidor är alltid att begära mycket av sin läsare; ett engagemang i vad som händer och inte minst flera timmars tid. När boken därtill är ett flöde av tankar från en enda människa blir kraven ännu större, såväl på läsaren som författaren. Trots Lucy Ellmans milda protester vid förfrågan vill jag nämna att hennes far och syster båda har studerat (och fadern skrivit en biografi om) James Joyce, vars Odysseus också är en bok med fritt strömmande tankar över flera hundra sidor. Om Leopold Bloom får tänka fritt, varför inte en hemmafru i Ohio? Det beror förstås helt på hur intressant och allmängiltig man gör sin berättelse.

Det är kanske meningen att undvika att vi tror att det "bara" är tankar och känslor som strömmar emot oss från boksidorna, då vår namnlösa huvudperson börjar de flesta av sina meningar med "the fact that...". Fast det är ändå en hel del känslor och åsikter som kommer fram.

... the fact that the AIDA funnel sounds like something you get sucked into, and it is, Awareness-Interest-Desire-Action, the fact that it's how advertisers get you to buy stuff, brand lifts, ad recall, desire metrics, affinity, infinity, buzzworthy, test drive, hot tub, clickbait, bait dog, bated breath, breadth, Amos and Andy, the fact that it's pretty hard to cliam I'm making any money out of these chickens, or saving any, the fact that they eat up fifty-pound bags of feed in no time, but I am saving something on eggs, and if I have any surplus it's a good time to make a ham and egg pie for the kids, which they like, or we have Salade Lyonnaise, the fact that maybe we need more chickens, the fact that maybe fourteen chickens aren't enough, tiffins, dinner pail, haybox meals, wonderbox, HONESTY BOX, funnel...

Vissa saker återkommer med nya fakta, såsom referat till hur Laura Ingalls Wilder och Almanzo Wilder egentligen levde, de egna barnen förstås, och ibland längre händelser som de varit med om. Det jag upplever är att det ibland blir svårt att hänga med i tankarnas hopp, å ena sidan därför att vi har olika bakgrunder och referensramar, å andra sidan för att det är tankar från en annan hjärna, en som gör andra associationer än jag. Skall jag slå upp vartenda ord jag snubblar över i en lista för att förstå hur det passar med de andra, eller skall jag låta det passera och acceptera att jag inte kan förstå allt hos en annan människa? Jag väljer det andra alternativet.

Inflikat i tankeströmmen är en berättelse om ett bergslejon och de ungar hon föder. Den är skriven på vanlig prosa vilken faktiskt är litet väl mjältsjuk fastän den med flit inte Disneyfierar djuren. Det skall visa sig att den historien rör sig först i huvudhistoriens periferi och sedan riktigt nära den. Några passager i boken är riktigt dramatiska, i synnerhet det sista hundratalet sidor.

Låt mig erkänna att jag inte har läst alla tusen sidorna. Jag hade sällan ork att läsa mer än några sidor tankeflöde i taget, och bläddrade till bergslejonstyckena för välkomna avbrott. Medan jag bläddrade såg jag ord som stack ut, antingen för att de skrevs med stora bokstäver eller bara för att min blick råkade fästa där. Om jag då stannade upp för att läsa den sidan fick jag ingen större uppenbarelse av bokens mening; de jämkade sig till de övriga fritt flygande tankarna. Ja, Lucy Ellmans Ducks, Newburyport ger en trovärdig bild av ett liv i nutid men nej, jag tänker inte lägga några veckors heltidsjobb på att läsa alla orden, för så bra är boken inte.

onsdag 2 oktober 2019

Henrik Linder Quintet feat. Jonathan Kreisberg på Fasching

Hela konstellationen träffades och började repa igår: Henrik Linder (bas), Jonathan Kreisberg (gitarr), Simon Berggren (piano), Tullio Ricci (tenorsax) och Massimiliano Salina (trummor). De inleder konserten med en låt av Dave Hubbard, som efter en stund tar sig efter att ha startat litet segt. Desto bättre låter nästa låt, skriven av Henrik Linder tillsammans med en annan saxofonist vars namn undgick mig; drömmande och fin med innovativa basgångar. Jonathan Kreisberg står för nästa stycke, Everything Needs Something. Mesta tiden står bas och gitarr i fokus, båda instrumenten med mjuka klang och virtuosa men huvudsakligen melodiösa solon. En snabb låt avslutar första set, som har varit bra men inte helt i toppklass.


Efter paus börjar ensemblen mjukt; först bas, sedan gitarr, sedan alla i Chick Coreas gungande Five Hundred Miles High. Ja, där lyfter det verkligen! Efter att ha hamnat litet på sidan under första set börjar Tullio Ricci komma till sin rätt i alla låtar, dels när sax och gitarr spelar melodi tillsammans och dels i egna solon. Simon Berggrens låt Vingspann som av Henrik Linder annonseras att ha en "jättekonstig form" är krävande men mycket bra musik som låter så tight som den behöver av det samspelade bandet. Och så kommer kvällens ballad, klassikern Body & Soul, så stillsam och mjuk med fina solon. Litet högre tempo men fortfarande lugn är Jonathan Kreisbergs Until You Know. Ett riktigt bra extranummer är Dr. Lonnie Smiths For Heaven's Sake, som börjar sparsmakat och sedan växer i intensitet genom hela bandet. Det är fint att få höra en så skicklig gitarrist som Jonathan Kreisberg, och speciellt tycks Kreisberg och Linder ha klickat musikaliskt för de speglar varandra ofta jättesnyggt i både klang och melodi.

måndag 30 september 2019

Ad Astra

Det är till största delen positivt att filmmakare (och biopublik) inte automatiskt ser rymdskepp som en anledning att dra ned förväntningarna på personskildringarna och psykologisk utveckling. Att spela astronaut är inte oförenligt med att ha ambitioner som karaktärsskådespelare, och nu var det Brad Pitts tur, efter Sandra Bullock, George Clooney, Matthew McConaughey och Ryan Gosling. Men litet grand känns det tyvärr som att Ad Astra har några rutor den vill kryssa i, och medan den gör det tappar den bort viktig logik på flera plan som verkligen hade behövts.


En av rutorna är "gammal är äldst". Brad Pitt är inte längre någon ungdom, och ännu äldre blir förstås hans far och faderns kollega, vilka är viktiga bifigurer. Det för det goda med sig att vi får se lysande gamla skådespelare som Tommy Lee Jones och Donald Sutherland, men tyvärr i roller som är små och i det viktigaste ögonblicket pinsamt illa skrivna. En annan ruta är att visa intensiv ensamhet, i rymden likväl som på jorden, och det görs genom litet väl pretentiös voice-over av den blasérade huvudpersonen Roy McBride (Pitt).



Ofta känns det som att regissören James Gray går tillbaka till auteur-rollen från nittonhundratalets mitt, med passager som känns som utvikningar, som nödropet från ett annat skepp, och scener som tillför en känsla av en förändrad värld, som de konstiga och stressande projektionerna på väggen i det Comfort Room dit Roy förpassas. De ambitionerna gillar jag verkligen, och ännu mer de storslagna scenerierna, vackra och ödsliga på samma gång. Det gäller färden genom månlandskapet, det röda dammet som ligger över de folktomma gångarna i den underjordiska Mars-basen, rymdskeppet Cepheus vars interiör för tankarna till filmen 2001, och alla scener i rymden. Men i så gott som alla mänskliga interaktioner måste jag häpna över hur konstigt folk beter sig, och de sista scenerna är så generande att det är oförlåtligt. Jag skall göra mitt bästa för att bara komma ihåg det vackra fotot av Hoyte Van Hoytema.


lördag 28 september 2019

Girl, Woman, Other av Bernardine Evaristo

Det är premiärkväll. Ammas pjäs skall spelas på National Theatre i London. Det är stort! Att spelas på en tung kulturinstitution, med nationens ögon på sig. Amma har kommit en lång väg från de glest besökta pjäser hon satte upp med vännen Dominique i deras Bush Women Theatre-kompani. Nu är det förstås inte bara att luta sig tillbaka och njuta av framgången. Tillsammans med oron inför hur pjäsen skall tas emot, molar frågan om hon har sålt ut sig nu när hon omfamnats av etablissemanget. Inte minst har hon förstås gamla vänner som tjatar om det, i synnerhet Sylvester, om vilken hon dock vet att han får månatliga utbetalningar av sina välbärgade föräldrar.

Kapitlen i boken Girl, Woman, Other är ett fyrtiotal sidor långa och fokuserar på en person i taget. I Bernardine Evaristos flytande prosa (aningen experimentell, utan punkt och stor bokstav men ändå mycket lättläst) är det just lagom för att man skall komma människorna in på livet; livshistoria, plågsamma minnen, vägen till den de är nu, mindre smickrande personlighetsdrag. Där finns händelser och känslor man kan känna igen, där finns många levnadslopp som skiljer sig skarpt från ens eget, men för varje huvudperson är engagemanget lika djupt och sympatin lika stabil.

Berättelserna är sammansatta i triptyker av nästan samma struktur: först en huvudperson, sedan hennes dotter eller mor, sedan en väninna. När jag har läst färdigt om Amma, hennes rappa dotter Yazz och väninnan Dominique vill jag inte lämna den gruppen av fascinerande kvinnor. Men lika snart är jag fördjupad i Caroles historia: Carole som med hårt arbete tog sig bort från förorten och nu bokstavligen svävar över London på marmorgolv och höga klackar som vicepresident i en bank. En blänkare här och där låter oss se hur de olika huvudpersonernas liv är sammanknutna; uppenbart genom kvällens teaterpremiär, men också via djupare band som uppdagas efter hand för såväl läsare som kvinnorna själva.

Gemensamt för så gott som alla i boken är att de har rötter i Afrika, mer eller mindre nära i tiden och därför mer eller mindre mörk hudfärg. Fördomarna mot dem har sett olika ut under seklets gång, och alla har haft olika vägar för att hitta "sin" grupp och sin identitet. Och till det visar Evaristo lika tydligt hur en person som är diskriminerad själv kan förtrycka och vara fördomsfull. Ammas far kämpade för ekonomisk rättvisa tillsammans med socialisterna, men förväntade sig att bli uppassad av kvinnorna hemma och skrattade åt homofoba skämt på TV:n. Alla dessa motstridigheter inom samma människa, mellan vänner och mellan människor man inte vill förstå, plockar Evaristo upp och gör till en smidigt flytande historia full av humor och medmänsklighet. Nej, hon har inte skrivit ett politiskt verk där intersektionalism skall förklaras och hype:as. Nej, hon har inte skrivit fjorton berättelser där alla får en dos av multikulturalism eller genderfluiditet för att surfa på tidsandan. Bernardine Evaristo har skrivit en inkännande bok om ett drygt dussin människor, alla viktiga, alla med sorger men också med någon eller några som hjälpt dem vid ett viktigt tillfälle i livet, vilket är ett viktigt budskap: att se och hjälpa andra när man själv kan. Men framför allt är boken mycket underhållande, så att jag ofta satt och skrattade högt på tåget, och ville veta mer om människorna och också läsa många fler böcker av Bernardine Evaristo.

torsdag 26 september 2019

Petter Bergander Trio på Fasching

Spelningen på Fasching sammanfaller med releasen av nya skivan Kierkegaard's Waltz, och med födelsedagen för frontmannen själv - hurra! Sättningen i trion har ändrats litet från förra och jättebra skivan The Grand Dance: med Petter Bergander på piano och Robert Mehmet Sinan Ikiz på trummor finns nu Eva Kruse på kontrabas, ett utmärkt tillskott. Första låten heter som skivan, Kierkegaard's Waltz, och de välkomnande melodierna och den organiska jazzklangen lovar gott inför konserten.


Ja, låtarna vi kommer att få höra kommer att variera i tempo och sväng, men den fina sammanhållningen mellan triomedlemmarna är konstant. Lyttelä Paradise är ett stillsammare verk med återkommande sakrala klanger, men raskt följs den av Raving at The A-Train (The A-Train är en klubb i Berlin) där de hetsiga rytmerna ger en nästan tropisk känsla. Låten Inte som dom andra är bland annat annorlunda för att Petter Berganders fru började skriva en text till den, ett pågående arbete som skulle vara intressant att höra resultatet av. Låten som spelas innan paus är vid en hastig lyssning ett urklipp ur ett ordinärt modernt jazzliv men med tungt drivande bas och trummor som pressar upp energin.


Första låten efter paus, Cliff Jump, har en lekfull takt som de skickliga musikerna fritt leker vidare med. I nästa stycke, My Simple Song, börjar den fina melodin snyggt i basen och fortsätter sedan ut i hela trion. Den är lika stillsam som den nästa, The Return of the Afghan Boy, men ännu mjukare och vilsammare är den trumlösa låten som följer: Rapids Mountain översätts till ett svenskt ortnamn och det är där Petter Bergander bor. The Grand Dance med sin sköna sjutakt lät tuffare och starkare än på skivan och med ångan uppe efter den protesterade publiken mot att det skulle vara sista låten! Så vi fick en mjuk avrundning med One Night At Fasching från nya skivan. Bra att Petter Bergander Trio finns och gör både skivor och konserter.

tisdag 24 september 2019

High Life

Idag är rymdfärder högteknologiska precisionsverk, med en besättning av noggrant tränade och uthålliga individer. Filmer som Alien har visat en framtid där rymdresor är rutin med slitna skepp och blasérad personal. Vad High Life visar är något som tycks ligga mitt emellan de polerna, och det sätter en stämning av oro från de första scenerna. Där finns en bebis på skeppet. Den lär inte ha varit med om den fysiskt smärtsamma accelerationen upp från jordytan, så hon borde ha fötts under färd. Från skeppets utsida nynnar och tröstar Monte medan han lagar en panel. De två verkar vara ensamma på skeppet, men vi ser flashbacks till andra som verkar hemtama i de underliga korridorerna och rummen.


Jag är beredd att lägga åt sidan mina vanligtvis höga krav på teknisk realism för en film som fokuserar på människans villkor, men det visar sig efter hand att omständigheterna och förutsättningarna är någorlunda väl genomtänkta. Dock är det fortfarande inte uppdraget och vetenskapen som är det viktigaste i filmen, utan vad som händer mellan människorna under åren som går.


Skeppet befolkades med brottslingar som genom resan hade en chans att göra en insats för mänskligheten och komma hem som hjältar. De flesta är ungdomsbrottslingar med inre aggressioner och dålig impulskontroll, så läkaren Dibs fyller på lugnande medel i vattenomloppet. Och hon experimenterar även med halvartificiell befruktning på ungdomarna, i de flesta fallen mot deras vilja. Man kan argumentera för att barn som föds på generationsskepp inte har sämre omständigheter än de flesta barn som föds på jorden, men att sätta liv till världen på den här begränsade ytan, med de här skadade människorna, känns ytterst grymt.


Nu är Monte ensam med lilla Willow. Det är en fröjd att se hur fint han tar hand om henne och glädjer sig över hennes små framsteg. (Bebisen är en fantastisk motspelare i filmen!) Men vi anar också frustrationen över de oundvikliga gånger då hon bara skriker högt och han vädjar om att hon skall sluta. Scenerna mellan Monte och Willow är det allra bästa i filmen: två människor som är ensamma med varandra i en ytterst begränsad miljö, varav den ena inte känner till något annat och den andre vet hur utlämnade de är.


High Life hade vunnit på att dra ned på de många utförliga inseminationsscenerna, även om jag kan tänka mig att regissören Claire Denis ville visa att vi tar med oss våra känslor, kroppar och kroppsvätskor ut i den sterila rymden. I filmen finns många minnesvärda detaljer, som den halvruffiga trädgården på skeppet och hur Dibs står i ett hörn med högt luftutblås och låter sitt långa, långa hår fladdra. Men viktigast av allt är omtänksamheten och den växande klokheten hos Willow och Monte.



lördag 21 september 2019

Nemesis Games av James S.A. Corey

När boken Nemesis Games börjar håller alla på att återhämta sig efter händelserna i Cibola Burn. Rocinante gicks hårt åt och ligger inne för lagning hos Fred Johnson på Medina Station nära Ringen. Reparationerna kommer att ta 28 veckor. Det ger besättningsmedlemmarna en chans att ta ledigt och hälsa på sina närmaste. Ja, det är egentligen bara Alex som själv väljer att resa tillbaka till Mars; Amos får ett sorgebud från Jorden och Naomi en vädjan från människor hon hållit ifrån sig i åratal.

Med Amos, Alex och Naomi tillbaka där de kom ifrån blir det några intressanta tittar in i deras bakgrundshistorier. Men så börjar fler och fler underliga och möjligtvis farliga händelser att uppdagas, även inför ögonen på Holden som är kvar hos Rocinante. Snart dundrar handlingen loss i det som jag gillar minst med The Expanse (som jag ändå gillar starkt oavsett detta); politik och maktkamp mellan de olika spelarna i solsystemet. Och strax efter kommer det jag ogillar mest av allt; meningslös förstörelse i stor skala som en kraftmätning och ett sätt att skrämma andra till lydnad.

Under störra delen av boken är alla fyra i Rocinantes tighta team separerade, inlåsta i situationer de inte har någon kontroll över, vilket kan kännas lika frusterande för en läsare som för personerna ifråga. Det är intressant att se att de i tvetydiga ögonblick tänker tillbaka på sina kollegor: "Hur skulle Naomi ha reagerat nu?" "Vad skulle Amos gjort nu?" Till de sista tvåhundra sidorna har de fått någorlunda överblick och styrfart i sina respektive situationer, och man kan börja hoppas på att våra favoriter kan återförena sina krafter. Men även om de gör det, utvecklas katastrofen i deras närområde och oberoende spelare hotar med större slag. Allt detta sker för att de senare tror att de kan bortse från Ringen och dess inverkan... men när de tror de begår det ett stort misstag.

Fler böcker av James S. A. Corey:
Leviathan Wakes
Caliban's War
Abaddon's Gate
Cibola Burn

torsdag 19 september 2019

Kosmologiska pilar på Bonniers Konsthall

Bonniers Konsthall har flera gånger gjort utställningar med verk som utforskar vetenskap och framtida sätt att leva. Därför känns det inte taget ur luften att höstens stora utställning Kosmologiska pilar har science fiction-tema, även om resultatet spretar och en del konstnärer lyckats bättre än andra. Mitt intryck är att de av konstnärerna som sedan länge varit intresserade av SF och spekulationer om framtiden får till mer tankeväckande och nyanserade verk, medan andra som inte har en uppfattning om hur mycket som redan har tänkts och testats i böcker och filmer faller i gamla fällor eller använder SF-byggstenarna som en kul detalj.


Det är en bit in i utställningen som jag hittar de mer givande verken. Caroline Mesquita har skapat stora robotdelar (en del dyker upp längre bort i salarna), bland annat en enorm hand. I en film ser vi hur de mekaniska delarna får eget liv, rör sig på mystiska sätt och bultar sin skapare blodig. Det påminner mig om en mardröm jag hade som barn, där robotar hämnades på människor för att det gjorde ont när vi byggde dem. Skapelsen som vänder sig mot sin skapare har vi ju ofta sett, med olika motivation för varför den skapade slår tillbaka.

I en gång sitter collage skapade av Agnieszka Brzezanska med titeln Kobayashi Maru hämtad från Star Trek. De består av abstrakta geometriska former i tydliga men dämpade färger, fast vi ser att verken är placerade ovanpå fotografier som visar mindre harmoniska bilder; miljöförstöring, nedskräpning och annat oroväckande. Kan vi gå in i en positiv framtid genom att bara täcka över och glömma det som är dåligt på vår jord?


Konstnärsduon Allora & Calzadilla har skapat en berättelse om (av) papegojorna som lever i närheten av det stora rymdteleskopet i Arecibo i Puerto Rico. Papegojorna frågar varför människorna söker tecken på intelligens i rymden, när de har missat att kommunicera med de kloka papegojor som lever precis intill dem. För att vara samproducerad med Ted Chiang är texten litet banal, men det är en skön känsla att sitta omgiven av stora skärmar som visar djungel med några få utströdda tecken på mänsklig aktivitet. "You be good. I love you."


Utställningens största behållning är den 48 minuter långa filmen Geomancer av Lawrence Lek om en vädersatellit som tar sig mot jorden för att få skapa konst, trots att det är olagligt och den riskerar att förstöras. Chansen är liten att man kommer till visningen just när filmen börjar sin loop, själv kom jag in mitt i men stannade med glädje kvar i de obekväma stolarna för att se historien i felaktig ordning. Filmens CGI är skönt artificiell och låter en leva sig in i ett Singapore år 2065 med en neo-retro-futuristisk känsla. Vi ser inga människor utan öde miljöer befolkade och styrda av AI:n; en Go-turnering på ett översvämmat hav, salar med blippande informationsskärmar och luxuriösa miljöer i marmor, glas och sammet i dämpade färger. Handlingen flyter långsamt fram i dialoger mellan vårt AI och andra AI:n under hennes glidning mot jorden.

Modeller av månytan, herbarier av framtida växtarter och större verk med större ambitioner i rymd och tid hjälper till att göra utställningen Kosmologiska pilar på Bonniers Konsthall underhållande; mer avkopplande än tankeväckande men det är bra på sitt sätt.

Länk till Bonniers Konsthalls sida om Kosmologiska Pilar


tisdag 17 september 2019

The Little Hours

Decamerone skrevs på 1300-talet, då digerdöden grasserade i Europa. Tio personer som flytt undan pesten berättar under tio dagar tio historier för varandra. Vad pratar man om när döden flåsar en i nacken? Alltsomoftast om spännande saker, listiga kupper, sex och otrohetsaffärer, fräcka flykter från förargade äkta makar, burdusa skämt. Filmen The Little Hours väver samman två av historierna och spelar upp dem år 1347 i Garfagnana i Toscana, men med helt modernt språkbruk och attityder. Det är helt realistiskt och skönt anakronistiskt på samma gång. De repliker vi uppfattar som gammaldags och högtravande idag var ju naturliga vid tiden den skrevs, eller borde åtminstone ha varit det när de uttalades.


Så vad vi ser är nunnor i ett kloster som tvättar kläder och sköter om den lurviga åsnan, men som far ut i osande svordomar mot trädgårdsmästaren som sneglar på dem, och festar på rummet som busiga flickor i en high school-komedi. Från ett annat slott i Toscana kommer Massetto springande, på flykt från husbonden Bruno som inte kommer att se milt på mannen som legat med hans fru. Den snälle fader Tommasso hjälper Massetto till den lediga platsen som trädgårdsmästare i klostret, och uppmanar honom att spela dövstum för att undvika trubbel. Som om det skulle hjälpa bland de halvgalna unga nunnorna! Det är inte bara ren pilskhet som får syster Fernanda och väninnan Marta att närma sig den stilige unge mannen, men lust och nyfikenhet driver både syster Ginevra och syster Alessandra att smyga efter honom, mer eller mindre klumpigt.


Komedin i The Little Hours kommer fram på så många plan, och scenerna tar väl vara på alla möjligheter. Där finns det roliga i att ett par unga nunnor svär och röjer om utan att abbedissorna och de gamla fromma nunnorna märker ett dugg; Massettos halvt plågade, halvt lyckliga min när kvinna efter kvinna fumlar efter hans kropp; det moderna språkbruket med ironi och rappa kommentarer till vad som sägs; Brunos eviga malande om framgångar och motgångar i kampen mot Guelph som får hans fru att sucka och flirta ännu mer vågat med Massetto; och ännu fler överraskningar under berättelsens gång. Alla skådespelare i de större rollerna är kända från TV-serier i helt andra sammanhang och det är litet extra roligt att se dem komma samman och göra medeltiden så underhållande som den faktiskt var för människorna som levde då.


söndag 15 september 2019

Night Boat to Tangier av Kevin Barry

På färjeterminalen i Algeciras sitter två gubbar och snackar. Det är den sortens snack man kan höra från semesterfirande britter eller irländare vid grannbordet en solig dag: välformulerat skitsnack om smått och stort, en svada som flyter på och studsar mellan vana diskussionspartners. Det som sägs kan vara viktigt och ändå inte, pratandet är underhållning i sig själv och får tiden att gå.

De båda irländarna, Maurice Hearne och Charlie Redmond, är litet över femtion och rejält slitna av livet. Drogsmuggling är vad de har levt av, i perioder av mer eller mindre lycka. De låter roliga men lurande fara genomsyrar vad de säger och gör. Nu tycks de vara på plats, bland de andra luggslitna eller ungdomligt naiva besökarna, för ett gott syfte: att hitta Maurices dotter Dilly som de inte sett på tre år. Hon kan vara på väg in, eller därifrån, på en båt som går till Tangier, eller kommer därifrån. Det är lätt att börja tvivla på om hon finns på riktigt eller om hon är ett alibi för andra smuggelaffärer.

Snacket går mellan Maurice och Charlie, i tillbakablickar till deras bräckliga vänskap, svek, bråk, fiendskap. Främst följer vi Maurice och hans tid med Karima, och så hans tid med hustrun Cynthia och dottern Dilly. Ja, hon finns på riktigt, men är hon här och i så fall varför? Efter hand ger boken ordet till Dilly och Cynthia, men otillräckligt, och de blir aldrig mer än tvådimensionella bifigurer. Främst följer boken alltså Maurice, och Charlie som en mörkare skugga, och den andra mörka skuggan som följer Maurice och tidvis kramar i honom en ångest som han inte kan hantera. Men trots detta blir inte han heller till en hel personlighet. Boken Night Boat to Tangier är som Maurices och Charlies liv: ett käftande som inte betyder något, två gubbar som sitter och knappt märker hur livet glider bort framför ögonen på dem, två liv som i stort sett slösats bort utan resultat.

fredag 13 september 2019

Askungen på Operan

Stackars Askungen! Hennes mor dog för länge sedan och nu lever hon som hunsad piga åt sin styvfar och hans döttrar. Men hon har ändå hjärta nog att hjälpa en tiggare som besöker familjens affär, Don Magnificos Emporium. Passopp, för den där tiggaren var i själva verket den förklädde Alidoro, filosof och vän till prinsen Don Ramiro som just kommit till trakten. När nu Don Ramiro går i giftastankar vet Alidoro att det inte bara är skönhet utan en kärleksfull personlighet som krävs för ett lyckligt äktenskap, och nu vet han att det i Don Magnificos hem finns just en sådan ung kvinna.


Leken med dolda identiteter fortsätter när Don Ramiro låter sin tjänare Dandini spela prins och själv håller sig i bakgrunden som betjänt och betraktare av de möjliga fästmörna. Åh, som Dandini utnyttjar situationen; sprätter fram på de röda mattorna, skickar den förnärmade Don Ramiro på banala uppdrag och solar sig i uppvaktningen från äktenskapskandidaterna. Och kandidaterna det gäller är Don Magnificos döttrar - dock inte den tredje, Angelina/Askungen, som sägs vara död, utan bara hennes ivriga styvsystrar.


Dock har Don Ramiro hunnit sjunga en stark och vacker aria, och efter det hör vi en lika stark och vacker aria från Askungen, vars röst har fått kraft efter de blyga sångerna hon sjöng i operans början. När de två möter varandra, båda okända för varandra, dras de till varandra i ömsesidig attraktion. Men Askungen har inte fått följa med till slottet för vidare uppvaktning, så hur skall det kunna gå bra för deras kärlek?


Inte en gudmor med ett trollspö, utan åter den kloke filosofen Alidoro hjälper Angelina att klä upp sig och komma till prinsens slott. Och när hon kläs upp i den vackra klänningen, mörkblå som natthimlen täckt med gnistrande stenar i svart spets, då är det verkligen magiskt och rörande, liksom alla andra gånger före och efter som hederliga män stiger in och försvarar Askungen mot sin elaka styvfamilj.

Kungliga Operans och regissör Lindy Humes uppsättning av Rossinis Askungen är fantastiskt underhållande, i scenografi, musik och framförande från alla inblandade. Don Magnificos Emporium är ett fascinerande tittskåp i två våningar, kläderna är skönt färgstarka, Dandini och hans motspelare använder sig fullt ut och litet till av humorn som finns i librettot. Den vackra och roliga musiken pryds av huvudrollernas komplicerade arior som sjungs väl - och framför allt med stark känsla. Michele Angelini fyller rollen som Don Ramiro ypperligt, för även om han sjunger så inlevelsefullt att han nästan rusar från orkestern ibland så är hans känslor så äkta att vi självklart önskar honom kärlek och lycka. Lika ledigt och fint sjunger Dara Savinova Askungens roll, en flicka som har behållit sin vänlighet och värdighet när människor har behandlat henne illa. Askungen på Kungliga Operan är ett sant nöje att se!

Länk till Operans sida om Askungen