Hela världens recept på Teater Galeasen

En vällagad och god måltid, visst är det civiliserat? Ett tecken på förfining och civilisation, på att allt är bra? De tre personerna inleder pjäsen Hela världens recept i köket, och på TV-skärmar ser vi hur de knådar degen, bryner köttet... nej, nu blev det fel, nu måste de börja om från början. De kommer ut på scenen, som där växter slingrar sig i varje hörn och även över bilvraket som står där. Girlangerna av gröna blad skulle kunna vara en lyxig inredningsdetalj, eller ett tecken på att våra huvudpersonern lever i samklang med naturen. Men de liknar också hur naturen lirkar sig in och återtar de ödehus som människan lämnat efter sig.

"Vi har det bra" upprepar den ena kvinnan med eftertryck, som en besvärjelse. Fast hon blir mindre övertygad för varje gång, och hon hejdar sig när hon märker likheten i orden "beredda" och "rädda". Gång på gång räknar personerna med eftertryck upp alla delikata ingredienser de har hemma, och hur bra de har det på ön, med utsikt över till fastlandet. Men när proppen går och det blir mörkt börjar paniken växa till sig. Det här är något de inte kan hantera. Tur att elektrikern/sällskapshunden kan fixa så att strömmen kommer tillbaka. Den här gången i alla fall.

Foto: Markus Gårder

Christina Ouzounidis pjäs Hela världens recept låter på ett lysande vis personernas middagsprat glida fram på en tunn, hal yta över ett bråddjup av rädsla. Matlagningen och den belevade konversationen blir ett sätt att hålla stången oron över att civilisationen kan vara på väg att krackelera, att de trevliga middagarnas tid kommer att ta slut och att kanske till och med all mat kommer att ta slut. Genom missöden och misströstan är pjäsen fängslande från början till slut.

Länk till Teater Galeasens sida om Hela världens recept

Jag visslar i den mörka vinden av Maria Navarro Skaranger

Hur lever de människorna som inte verkar göra något? Inte har arbete, litet bortkomna. De har familj och vänner men inga nära kontakter. Sidsel är en av dem. Man kan börja läsa boken Jag visslar i den mörka vinden snabbt och otåligt vänta på att hon skall göra något gripbart, eller kanske bryta samman inför omvärlden. Men det är inte det som boken handlar om, och det kan vara bra att gå tillbaka och läsa om de första sidorna med mildare ögon. 

Sidsel råkar visserligen ut för något omtumlande när hon av egen oaktsamhet krockar med en skåpbil. Det ger henne mindre skador som genast följs upp på sjukhuset - inga stora operationer men istället orsak till några fler av de små prövningar i vardagen som Sidsel är med om. Åter igen inga stora saker, snarare sådana stunder av hjälplöshet som vi alla kan uppleva ibland, som att vänta på någon som aldrig tycks komma, eller undra om de andra i köpcentret tycker att man är konstig. I ett liv utan större rörelse eller glädjeämnen bidrar de till en aldrig sinande känsla av otillräcklighet.

Berättarrösten har en diffus identitet men ganska stor klarhet i vad den säger. När man hamnat på dess våglängd kan man med den känna litet irritation, oro men mest en stor ömhet för Sidsel. Hon är ingen av dem med intelligens, kreativitet eller energi nog för att göra något stort av sitt liv, och hon tillbringade en tid på en institution när hon hade psykiska problem som ung. Men inte heller är hon och hennes dotter och bästa väninna helt hjälplösa. De har alla fått barn med odugliga män men lyckats mota ut dem ur sina respektive liv, för sitt eget och sitt barns bästa.

Sidsel har alltid gjort så gott hon kan, en sådan som Sidsel måste alltid sträcka sig längre än vi andra och är därför ingen dålig mor.

Efterordet avslöjar att boktiteln är tagen från en av de alternativa titlarna till Clarice Lispectors Stjärnans ögonblick. Den boken dök faktiskt upp i mina tanker medan jag läste, men som en sämre variant av Maria Navarro Skarangers verk, där den obemärkta, obetydliga människan betraktas mer ömsint och förstående medan hon långsamt tunnas ut och försvinner.

Den lilla vida världen på Hallwylska Museet

Innan dockskåpen gjorde sitt intåg i barnkamrarna på 1900-talet, var de dyrbara objekt för vuxna människors ömsesidiga beundran och nöje. I det vackra och välmöblerade Hallwylska palatset fanns det även där ett tittskåp med noggrant förfärdigade miniatyrer. Några av dem visas i utställningen Den lilla vida världen, sida vid sida med underbara, uppfinningsrika verk skapade på senare år. Ett av dem är Göril Larssons minutiösa återskapande av en av de redan så detaljrika salarna i Hallwylska palatset, från utställningen Dukat för fest från 2023.

Flera andra tittskåp återskapar byggnader från tidigare eror.

Men lika gärna låter man fantasin flöda fritt och skapar den arkitektur och de noggrant uttänkta detaljer man längtar efter att få göra och se.

För många är miniatyrbyggandet både en utmaning och avkoppling. Ett par montrar och en film visar hur det går till att skapa ett litet föremål av föremål i vardagen.

Modelljärnvägar är förstås ett av ställena att få utlopp för sin längtan att skapa en värld i miniatyr.

Men man kan också experimentera med annat, som ett futuristiskt växthus eller ett skräckhus.

Eller en idealisk, välkomnande julinteriör med dignande bord.

Länk till Hallwylska Museets sida om Den lilla vida världen

De dödas encyklopedi av Danilo Kiš

Berättelserna utspelar sig på vitt skilda platser och under vitt skilda tider, och även tonen och ambitionen i boken vittnar om att den är skriven i en annan tid (1983) och plats (Paris, efter att ha måst lämna Jugoslavien) än här och nu, och det är så uppfriskande. Den första novellen handlar om Simon Undergöraren som utför sina under i Samarien sjutton år efter Jesus av Nasarets död. Han verkar bland människor som är vana vid uppdykande vandringsmän som predikar och profeterar, eller utför konster, eller både och. Men nu vandrar även Jesu lärjungar i byarna, beredda att konfrontera falska profeter. Simon Undergöraren med sina arga utrop mot "skadeglädjens, elakhetens och svartsjukans Gud" är deras motståndare. Men se hur hans under faktiskt är fantastiska och oförklarliga! Hur skall lärjungarna ifrågasätta eller kanske misstänkliggöra det? Men se också att berättelsen ett par gånger till viker in några till ifrågasättanden, till och med från dem som är mitt uppe i handlingen.

Om än historierna har vitt skilda huvudpersoner, miljöer, handling och karaktär, så har flera av dem det gemensamt att berättaren själv för in en tvekan om dess äkthet. Det kan vara genom en insmugen bisats, ett stycke, eller i omtag efter omtag som i novellen Kungarnas och dårarnas bok, som i en historieskrivning parallell till vår berättar om tillkomsten av en förljugen bok, gång på gång misstolkad med flit eller av dumhet, som motsvarar Sions Vises protokoll i vår värld.

Titelnovellen De dödas encyklopedi utspelar sig under en natt på Kungliga Biblioteket i Stockholm, och det är tänkvärt (och en källa till stolthet) att även det kalla Sverige i norr kvalar in som en av de exotiska platser som Danilo Kiš valt för sina fascinerande berättelser. I efterordet talar han själv om hur döden är det gemensamma temat för samlingen, men fastän jag ser vad han menar så kan man också se att ett annat genomgående tema är hur legender skapas och lever vidare fastän eller till och med på grund av att fakta glöms bort eller förfalskas. Och ändå så påminner läsningen av boken om hur viktigt det är att fortsätta att läsa nya berättelser och låta dem utöka ens förståelse av världen. Men inte låta sig luras till att starta pogromer på grund av dem.

Black Lodge på Folkoperan

Vanlig logik och regler gäller inte i the Black Lodge i David Lynchs värld. Det mesta är skrämmande för en o(fri)villig besökare, men man kan ana att där finns en egen, helt annorlunda logik och att man kan behöva underkasta sig den. David T. Littles opera Black Lodge använder sig av element i den stilen, även fusionerat med William S. Burroughs mytologier och det buddhistiska mellan-tillståndet bardo. I inspelade sekvenser får vi se skeenden från ett sådant ställe bortom normaliteten, men också halvt hemtama platser där människor beter sig underligt.

Filmen visas bakom ensemblen på scenen; en stråkkvartett till höger och till vänster keyboard, bas, gitarr och trummor. Allra längst till höger står mannen i ljus kostym som vi också ser på filmduken, tenoren Timur Bekbosunov. Musiken de spelar är hög och intensiv. Från slitna rum förs den unge mannen till ett operationsbord, där han spänns fast med remmar och en luftig men olustig hjälm kring huvudet. Kvinnan som har dansat i flera upplagor på vägen in täcker honom i lera, efter att först ha plockat små symboliska föremål ur fickorna på hans ljusa kostym. Föremålen bakas in i ett fågelbo av halm i lerkokongen, och dras sedan långsamt ut i en body horror-sekvens.

Den slamriga musiken övergår i harmoniska toner och en ljus berättelse om barndomen, i ett soligt, friskt växande landskap. Men de ödesdigra föremålen finns kvar, och en röst från djupet uppmanar till att se djupare. Nu börjar en ny resa inåt, mot smärtpunkten som allt kretsar kring. Vägen dit går ytterst, ytterst långsamt, i en dans och till en musik som båda är psykedeliska, där spegeleffekter gör dansarna till något o-mänskligt, litet otäckt men svårt att slita blicken från.

Foto: Jason Williams

Om förlåtelse eller förlösning inte går att få, går processen ett varv till, och sedan ett varv till, i nya skrämmande eller fascinerande eller hopp-lösa omlopp. Det är osäkert om det finns någon väg ut. Men det är svindlande att få vara med på resan.

Länk till Folkoperans sida om Black Lodge

Länk till David T. Littles sida om Black Lodge

Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg

Hon börjar med att berätta för oss hur hon dör, eller rättare sagt hur hon blir mördad av en man som senare i boken kallas för jägaren. Det brutala men sakliga skildrandet av hur hon blir dödad och skuren i stycken varvas med intryck från naturen runt omkring som skulle kunna vara lyriska men som med några inflätade ord blir påträngande och otäcka. Och ändå finns det skönhet i några ögonblicksbilder på oväntade ställen:

[...] mitt huvud sjunker långsamt till botten, det är inte så djupt, bara någon meter. Det mörka håret står som en fallskärm ovanför huvudet så länge det befinner sig i rörelse [...]

Från andra sidan dödsögonblicket berättar hon om sitt liv för oss, inte kronologiskt utan i oordning, så som hennes liv var mer eller mindre från det hon var liten. Livet på gatan. Den sköna första silen. Kärleken mellan henne och Shane. Barnen de fick - Valle som togs ifrån dem, Solveig som hon gav ifrån sig direkt efter födseln. Barndomen med föräldrarna vars egna drickande gjorde dem halvt frånvarande. Lillebrodern som dog. Och då och då varvar hon in bilder från bilfärden med jägaren, hur han tar henne till en isolerad plats utanför staden, hur han begår sitt våld mot henne. I några stunder är hon medveten om att hon är på väg mot sin död, och lugn över det. I andra stunder vill hon fly, ropar högt med jord i munnen. Efter att hon dör kan hon se hur livet fortsätter för dem som överlever henne, fortfarande varvat med pusselbitar från sin sista dag och alla dagarna innan.

Kapitlen är på några sidor eller bara några meningar, med samma förmåga att nästan visa något vackert i det som är trasigt, vare sig det är vajande trädgrenar eller kärleken till Shane och barnen som inte räcker. En egen skönhet ligger i det fragmentariska berättandet, som känns som ett troligt sätt att se och förklara världen för någon som har lämnat den, någon som redan innan döden bara hade ett svagt fäste i livet.

Fler böcker av Sara Stridsberg:

Drömfakulteten

Här är ditt liv med Mangan på Södra Teatern

Genom åren har vi hört Mangan vara osäker på sig själv, särskilt när han kastar sig ut i de där projekten som liksom skall vända på allt. Även ikväll är han nervös. Men han har ju faktiskt varit med om en massa spännande saker! Mammas Nya Kille:s evige straight man Bengt Strömbro har bjudit in Mangan till en kväll av tillbakablickar på hans liv, med gäster som kompletterar Mangan eller - i de flesta fallen - tar tillfället att breda ut sig om sina egna liv.

En stor bedrift var rekordförsöket att ta sig från Treriksröset till Smygehuk på rullskridskor som aldrig skulle sluta rulla. Klippet från när det begav sig speglar inte den värsta desperationen som ofta lyste igenom, men på plats på scenen berättar huvudpersonen om fler jobbiga detaljer, som till exempel hur man går på toa om man aldrig får sluta rulla. Jodå, han kom på ett sätt att göra både Lilla björn och Stora björn, ett tips som han gärna delar med sig till Bengt Strömbro och publiken! 

Den första gästen, livscoachen Peter Nilsson, har förstås några handfasta råd till Mangan inför hans nya projekt. Men det är förstås en lågoddsare att en annan gäst, Katla, tar kontroll över hela showen sätter sig själv i huvudrollen och briljerar med sina tragiska och ändå grandiosa vardagsproblem.

Med Mangans liv som röd tråd i föreställningen, bidrar flera andra av de kända och älskade gubbarna med underhållande scener, och skratten och applåderna från publiken blir många från första till sista stund under Mangans nästan egna Här är ditt liv.

Frankenstein

Victor Frankenstein är en man besatt av att skapa liv ur död, driven av både den disciplin och den revanschlust som fadern jagade in i honom med sin hårda uppfostran. Inför kollegorna i Royal College of Surgeons of Edinburgh visar han hur han med elektricitet kan få ett halvt kadaver att röra sig och till och med lyda hans order! Ingen av männen i salen anmärker på hur den ryckiga kroppen tycks flämta i plågor, sådant kan man bortse från då inte alla människoliv är lika mycket värda, utan det är för hädelsen i att göra sig själv till Gud som doktor Frankenstein kastas ut från sällskapet.

Men en åskådare, den förmögne Henrich Harlander, blir intresserad av demonstrationen och ger Frankenstein finansiering och en avskild plats att fortsätta sin forskning. Ah, handlingen flyttas nu till ett isolerat torn med fantastisk arkitektur där de otäcka men spännande experimenten kan fortsätta. Grymheterna presenteras estetiskt, till energisk valsmusik: det blodstänkta golvet glittrar vackert i motljus, likdelarna som används i det mänskliga pusslet har livlös grågrön hud men inga droppande vätskor eller ojämna sårkanter.

In bland dessa män som tar sig friheten att styra med andra människoliv stiger en finlemmad kvinna i ljuvliga stora klänningar. Lady Elizabeth, fästmö till Frankensteins bror William, verkar ett tag kunna vara den som säger emot männens blinda hybris, vilket visserligen är en stereotyp i sig, men för varje scen hon är med i är hennes karaktär förändrad till just den kliché som ger mest effekt. Till en början har hon några egna idéer om livets värde, vilka senare utvecklas till ett sökande efter det ursprungliga och rena på mer förbryllande ställen.

När doktor Frankensteins skapelse till slut får liv fylls han faktiskt av någon sorts kärlek till varelsen. Men snart övergår den i avsmak och förolämpningar - säkert är det minnet av faderns hårda uppfostran som gör att Frankenstein inte har tålamod när varelsen skall lära sig att tala och röra sig.

Övermänsklig styrka och en förmåga att läka sig själv har doktor Frankenstein lyckats förse sin skapelse med, vilket gör det möjligt att flera gånger varva in vad som i det närmaste är superhjältefighter. Dock, intill en Frankenstein som inte tar ansvar och alltid skyller ifrån sig på monstret stannar sympatierna hos den varelse som ju vi alla ser är i grunden snäll. 

Lovorden är många om denna version av Frankenstein. Även om jag gillar de magnifika scenerierna och frossandet i estetiska detaljer, gör den förenklade handlingen och den överdrivna sentimentaliteten att jag i slutändan inte kan tycka om den här filmatiseringen. Men låt oss hoppas att den har stort inflytande på arkitektur, inredning och mode de närmaste åren.

Seascraper av Benjamin Wood

Thomas måste vara noggrann med alla detaljer när han fäster näten som hästen skall dra efter sig på stranden. Kylan som tar över fingrarna, vätan från regn och från vattnet de går genom, de slitna och litet trilskande remmarna, hästen som får en klapp, det hårda arbetet för ett ganska så magert resultat - den som läser lika noggrant som Thomas arbetar känner med honom in under huden. Det är tidigt på morgonen, och Thomas har två timmar på sig innan vattnet vänder tillbaka. Det är tidigt sextiotal, och han är den ende i trakten som fortfarande skrapar upp räkor från stranden när det är ebb. Andra har gått över till modernare redskap och får större fångster längre ut från stranden.

Även Thomas anar att arbetet bara kommer att bli svårare och fångsten mindre värd. Men i sin morfars gamla arbetskläder, ensam i huset med sin mamma, verkar Thomas lika bunden till sitt arbete som den namnlösa hästen som drar nätet. Ändå - när Thomas plockar upp sin gitarr och i hemlighet spelar för sig själv, lyser det vackra upp hans liv för en stund.

Edgar Acheson, en filmregissör på jakt efter den perfekta platsen för en filmatisering han planerar, dyker upp i Thomas liv. Han lovar inte guld och ära, men betalar väl för en guidad tur ut på stranden. Utan att fantisera för stort, får Thomas ändå en glimt av nya möjligheter. Inför en främling som Edgar är det lättare att öppna sig och berätta om musiken.

Benjamin Wood berättar sin historia som en ömtålig balans där olyckorna kan komma från olika håll: en missad rem som gör att hela lasten tappas i vattnet, att hästen skadas och inte kan arbeta, att redskapen går sönder och blir odugliga, att ekipaget går ned sig i kvicksanden och inte kommer loss när vattnet återvänder, och inte minst att inga av grannarna i byn kommer att komma till hjälp om familjen förlorar sin inkomst. Under det tryck som den hårda vardagen utgör är det lätt att som läsare tänka sig att något kan gå riktigt illa. Men boken visar mest av allt hur det som andra kallar för onödigt - musik, film, böcker - för andra utgör meningen med livet.

På Benjamin Woods hemsida kan man höra sången som Thomas skriver.

Sven, inte Sven på Stadsteatern

På en motorväg kvart över ett på natten kan det kännas som att man är losskopplad från sitt vanliga liv. Speciellt om något händer, något dumt som man önskar att det inte hade hänt, och som kanske kommer att krångla till allt. Kan man låtsas som att det inte hänt och köra vidare? Men det kanske var ett djur där som Sven körde på. Han stannar bilen och tittar efter.

Från den punkten förgrenar sig handlingen under en timme, som känns som mycket mer än en timme, till flera olika alternativ av parallella liv. Det kvantfysiska tänkandet har tagit sig in i det allmänna kunnandet och i populärkulturen, och blir så mycket mer fruktbart därför att ingen riktigt förstår det, inte ens fysikerna själva. I varje ögonblick som det sker ett val skulle det kunna vara så att världen splittras upp i två olika världar, där ens liv och hela världen utvecklar sig helt annorlunda. Kanske är det också så att alla fiktiva världar vi har skapat också finns att hitta någonstans? En av de många underhållande gubbar som Sven Björklund skapat tar form på scenen och berättar en underhållande historia från sitt liv, och sedan också ett par olika varianter på hur Svens liv hade kunnat bli om saker skett på andra sätt.

Sven Björklund är en älskad komiker och också en skicklig skådespelare. Med förändrade gester, tonläge och dialekt växlar han på ett ögonblick mellan olika personer inför våra ögon. Och fastän stämningen är god i den huvudsakligen komiska situationen, så känner man en aning av verklig oro när något konstigt verkar hända där i natten, i diket mellan vägen och skogen. Men mest av allt skrynklas hjärnvindlingarna och skrattrynkorna till det bättre av den smarta, tankeväckande och jätteroliga pjäsen Sven, inte Sven på Stadsteaterns soppteaterscen.

Länk till Stadsteaterns sida om Sven, inte Sven

Foto: Leonard Stenberg

The World Is Full Of Married Men på Stadsteatern

Året är 1968 och Linda och David har varit gifta i nio år. De tycker båda, på var sina håll, att äktenskapet har gått i stå, men där Linda är uttråkad i sin hemmafruroll, hittar David nöje i snedsprång under arbetet som reklammakare med många sena nätter och "måste sova över på hotell". Den senaste pinglan är Claudia Parker, en ung vacker kvinna med skådespelardrömmar. De säger att de älskar varandra under de fantastiskt tillfredsställande sexakterna... fast deras förhållande får inte hindra Claudias vidare ambitioner, vilka till exempel hjälps av nakendejter med filmmogulen Conrad Lee.

Jackie Collins ångande debutroman The World Is Full Of Married Men blev film år 1979, och nu har den också blivit teater - dockteater. Barbieliknande dockor har modifierats till att få lättrörliga armar, ben, ögon och käkar - och penisar på de manliga dockorna. Så sexakterna kan genomföras och visas upp i all sin tydlighet, och det sker gång på gång, under mycket stönande och kommentarer som renderar glada fniss från publiken. 

På scenen är tolv noggrant uppbyggda scener utplacerade - Davids och Lindas hem, andra personers hem,  en glittrande nattklubb, en restaurang, hotellrum... Kajsa Ericsson och Erik Olsson flyttar raskt dockorna mellan tablåerna och ger dem liv med hjälp av rörelser och dialekter. Josefin Beischer följer dem med en videokamera som visar scenerna på en skärm ovanför scenen, varvat med stycken ur handlingen som framförs av människorna Ericsson och Olsson i kläder och plastiga frisyrer som matchar deras dock-alter egon. 

Den entusiastiska publiken fyller sista plats framför scenen i det här uppskattade gästspelet från Erik Holmström och Malmö Dockteater. Dockorna och kameran sköts ypperligt, och det är imponerande hur käk- och ögonrörelser ger de stela dockansiktena känslor i kamerans närbild. Likaså är de tolv uppbyggda rummen fint gjorda, och den inneboende humorn i att låta dockor om och om igen kasta sig in i knapplösa knull förstärker den vilda handlingen. 

Länk till Stadsteaterns sida om The World Is Full Of Married Men

Foto: Emmalisa Pauly

The Assessment

Mia och Aaryan ansöker om att få barn. I det harmoniska men postapokalyptiska samhället de lever är det få förunnat att befinnas värdiga att bli föräldrar. Till deras hem, ensligt beläget men harmoniskt och ändamålsenligt inrett, kommer därför Virginia, ditsänd av myndigheterna för att utreda Mias och Aaryans lämplighet. Virginia frågar ut dem båda om deras förhållande, men efter hand blir hennes frågor alltmer närgångna, och hennes beteende underligt. 

Eller, inte så underligt, för hon beter sig som ett barn kan göra när hon sprätter runt med maten och vägrar att lyssna på tillrättavisningar. Nu sätts parets föräldrakänsla verkligen på prov. Aaryan och Mia förstår snabbt vad det handlar om och lirkar med sitt stora barn så gott de kan, men i en värld där barn är sällsynta är det extra svårt att veta vilka former av förklaringar och gränssättningar som utgör god barnuppfostran.

Nästan lika svårt är det för Mia och Aaryan att konversera sina middagsgäster, när de överraskande får besök till sitt hus bland sanddynerna. Virginia har kusligt god koll på smärtpunkterna i förhållandet, inte bara mellan Aaryan och Mia utan även relativt deras föräldrar och tidigare partners. Medan paret samtidigt måste hantera nålsticken från sina gäster och behålla ett gott humör gentemot den trilskande Virginia, får vi veta alltmer om världen de befinner sig i. Strikt kontroll över ens beteende, inte bara barnafödande, är priset man betalar för att leva ett gott och långt liv efter de katastrofer som härjade jorden tidigare. Med en rysning talar man om dem som förvisats till den Gamla Världen, där man lever korta svåra liv i efterdyningarna av ohanterad miljöförstöring. Men i viskningar talar man också om dem som frivilligt gett sig av dit, där livet inte är så hårt övervakat.

För Mia och Aaryan blir det allt svårare att avgöra om deras lycka hänger på att ge efter för Virginias alltmer absurda önskemål, eller om det är meningen att de skall dra skarpare gränser för vad som sker. Är Virginia på väg att överträda gränsen för vad som är rimligt? Och kommer det alls att finnas någon kärlek och förtroende kvar mellan dem efter de sju dagarnas utvärdering?

The Assessment är en trovärdig framtidsskildring på film, som inte spelar upp samhällsförändringar  som något exotiskt, utan som en vardag som människorna har levt i länge. Avancerad teknik är insmugen i det bekväma och vackra hemmet, med sin fantastiska färgskala av glödande färger mot en sandfärgad bakgrund. Kommentarerna om de nya samhällsförhållandena portioneras ut när de behövs, och i slutändan handlar filmen ändå om människorna och deras relationer.

Svenska Maskiner, enskilt belägna av Simon Stålenhag

I många år var varje enskild bild av Simon Stålenhag som en skönt mystisk berättelse i sig, förankrad i vår verklighet men fristående från den och varandra. I boken Labyrinten spann Stålenhag en sammanhängande historia i en dystopisk framtid med långsam och snabb död väntande bakom hörnet i övergivna miljöer. Boken Svenska Maskiner, enskilt belägna knyter än en gång an till barndomsminnen från ett 1980-tal i ett alternativt Sverige. 

Namnet Svenska Maskiner som är målat på de uttjänta tingestarna vi ser är sådär fantasilöst och trygghetsskapande som myndighetsnamn ofta har varit. Men de här maskinerna har varit i tjänst vid utveckling av vapen så kraftfulla att de har lämnat efter sig en zon som det är förbjudet att beträda. På insidan av bokpärmen finns en karta med noggranna angivelser av faran när man närmar sig områdets nollpunkt.

Linus och Valter växte upp i utkanten av det förbjudna området under åren efter katastrofen som gjorde att man måste stänga ned forskningen. Det gjordes undersökningar och mätningar på platsen, men de är avslutade utan konkreta resultat - åtminstone offentligt. När nu Linus återvänder till hemstaden som ung vuxen, återuppväcks vänskapen med Valter och deras dragning till det hemliga i grannområdet. Det är inte oväntat att bland andra Valter tagit sig in på området och hämtat artefakter att sälja till de lokala langarna av droger och annat. Men han har planer på grundligare expeditioner djupare in för att utforska mysteriets kärna, tillsammans med Linus.

Parallellt med detta återupptäcker de unga männen sin egen relation som alltid varit mer än vänskap. Båda två är sköra och sårbara efter jobbiga upplevelser, och att utforska den svåruttalade kärleken är en lika stor risk som att ge sig ut i det avspärrade området. De båda historierna utvecklar sig samtidigt, i det fascinerande landskap av enorma, efterlämnade maskiner som alltid är litet halvdunkelt eller disigt. Även om jag hade velat se mer av distortioner och konkreta fynd på det påverkade området, är Svenska Maskiner, enskilt belägna ändå ännu en stämningsfull och fantasieggande berättelse att se och läsa flera gånger.

***** recensionsexemplar *****