Årets bästa konst 2025

Från snö och natur till snö och natur på pålitliga Waldemarsudde - i somras fick vi en insiktsfull utställning där om norske Christian Skredsvig och hans tavlor från förra sekelskiftet, och nu i vinter visas verk av de företagsamma konstnärerna och konsthantverkarna i Rackstadkolonin, vilka lät sina estetiska ideal och skapandeförmåga blomma även i hur de inredde sina hem. Så vackert och inspirerande!

På Thielska galleriet visade en ambitiös och likaledes inspirerande utställning målningar från ungefär samma tid, men istället från de omtumlande festerna i Stockholm, Paris och annorstädes på kontinenten, under namnet Det ljuva livet.

För utställningen Den lilla vida världen på Hallwylska Museet hade många nya miniatyrer skapats, varav flera just visade hus och scener från tidigare eror, medan ytterligare andra små hus och föremål var från dessa eror och ännu tidigare.

Konst behöver för min del inte alltid vara vacker, utan får gärna vara konstig, absurd och svårbegriplig. I år har dock mina favoriter varit just vackra, och vad gäller Ernst Billgren skall han ha en särskild eloge för hur han (åter)införde skönhet och lättsamhet i samtida konst, utan att den drogs ned till det banala.

Årets bästa teater 2025

Ett år som började med ovanligt många intressanta pjäser blev under hösten till ett veritabelt ymnighetshorn av lockande teater som inte verkar sluta skänka upplevelser, ej heller under året som kommer. Vilken glädje! En del veckor har jag fått pussla in två teaterbesök, några har jag tyvärr missat, många är kvar att söka upp, och ännu fler kommer till våren. Och bäst av allt, det är så många av pjäserna som har varit så bra, på olika sätt. 

Ett antal enmansföreställningar spelade med verkligheten ur var sina synvinklar. En underhållande monolog (?) med handling och meta-handling som bråkar om uppmärksamheten var den moderna klassikern Den komiska tragedin. Annorlunda, men också med en fot utanför verkligheten, var dramatiseringen av Kafkas apa. Och med en tung fot i realism rörde sig den magnifika Så var det ändå i en sfär utanför tiden. Sven, inte Sven å sin sida lekte med parallella verkligheter och möjliga världar.

Med flera personer på scenen kan man spela upp det surrealistiska ännu mer mot varandra. Det funkade ypperligt i Fem scener Norén, Ural, Republiken Lycka och Hela världens recept - alla underbart absurda och med en mörk humor som lyser genom undergångsstämningen. Men teater kan också berätta helt konkret om verkligheten, som i Omställningen, och i den drömska Sophögen som skapats av verkliga textfragment från över tvåtusen år sedan. Och så kan man få skratta så man tappar andan av smart meta-meta-komedi som i Den girige.

Alla ovanstående pjäser har varit så smart och kunnigt författade, och så skickligt framförda, att jag bara kan önska mig mer av samma under alla år som kommer.

Årets bästa TV och film 2025

Låt mig börja med några filmer som var just så bra som jag hade hoppats på: Superman, min gamle favorit, återkom med både styrka, humor och snällhet. The Phoenician Scheme hade allt ett Wes Anderson-fan kan önska sig och litet till. Konklaven var nervpirrande och blev hyperaktuell bara veckor efter premiären. Blitz var en omtumlande berättelse London under andra världskriget ur en pojkes synvinkel. Mountainhead var kanske inte egentligen bra, men tänkvärd. Past Lives kom inte ut i år, men är fortfarande sevärd och ytterst minnesvärd.

Av de nya TV-serierna som kom i år var jag trollbunden av cynismen och uppfinningsrikedomen i Alien: Earth. Murderbot var något annat än böckerna jag läst, men tog essensen och formade den till något eget. Dune: Prophecy byggde vidare på de långa, långa perspektiven i historien, magnifikt även på lilla duken. Jag längtar efter fortsättningar på alla tre serierna. American Primeval var ytterst grym men svår att slita sig från. Noll Stjärnor å sin sida var härligt charmig och inspirerande.

Det finns många serier från tidigare år på min radar, som jag inte haft tillfälle att se direkt när de kommer ut men som visar sig vara så fantastiska som jag hoppats på och ofta ännu bättre. Till dem hör Severance, Silo och Midnight Mass. Documentary Now! är också en höjdarserie, ojämn av förståeliga skäl men med humoristiska toppar som går att återvända till för nya skratt, något som man verkligen kan behöva som motvikt till tyngre nyheter.

Årets bästa musik 2025

Bra musik gör gott för själen. I år for jag till Berlin för att höra en musiker jag verkligen beundrar, Benjamin Clementine, då det inte verkade som att han skulle komma till Sverige och spela. Vilken upplevelse! Två dagar senare gick jag från den ena ytterligheten till den andra: från en personlig och yvig singer/songerwriter som inte är främmande för att improvisera, till den precist komponerade och framförda operan Akhnaten vars musik var minimalistisk men ensemble och scenografi magnifik. Underbart!

Två månader senare kom Tyskland till mig i form av ytterligare en musikalisk höjdpunkt: Kraftwerk, vars välkalkylerade musik har ett djupt groove och imponerade desto mer för att den lät perfekt även från utomhusscenen.

Redan innan dessa konserter hade jag hört fantastisk musik i mindre format, när Tobias Wiklund spelade på Fasching. Tillika på Fasching hörde jag en långtida favorit, Yazz Ahmed, och senare på sommaren det turkiska funkbandet Ayyuka. 

Funkigt lät det också om Nile Rodgers & Chic, och likaså från bandet som hyllar honom med sitt namn och sin stil, Say She She. Ytterst dansanta i en annan genre är Siberian Hotheads. Jättetung var konserten med Die Krupps. Och i år gjorde Kamraterna en riktigt bra uppsättning av operan Spader Dam. Men den allra bästa operan såg jag under de sista dagarna av året, den nyskrivna Jordens Hjärta. Den borde (också) bli en klassiker och spelas på många olika scener framöver!

Årets bästa böcker 2025

Nomineringslistan till Bookerpriset ger mig varje år "a Booker's dozen" (alltså tretton) spännande boktips. I år listades tyvärr ovanligt många jättedåliga böcker, men jag fann också några fantastiska guldkorn, som Kiran Desais The Loneliness av Sonia and Sunny, Flashlight av Susan Choi, The South av Tash Aw och Endling av Maria Reva. Alla de nämnda böckerna handlar om kulturkrockar, men inte mellan två (eller fler) ovetande människor utan förståelse för andra perspektiv, utan tvärtom mellan och inom personer som rör sig mellan skilda sammanhang och lärt sig att väga sin plats i världen beroende på vem de är med och var. 

Den senare boken, Endling, utspelar sig i Ukraina under den första tiden av Rysslands skamliga invasion. Detsamma gör en annan mycket bra bok, Dottern av Tamara Duda. Trots att de tar upp allvarliga ämnen har de en brutal humor som uppenbarligen är en hjälp att överleva i kriget.

Verklighetsflykt behövs dock också, och även om science fiction är ett bra sätt att bearbeta och förstå strömningar i samtiden, så ger genren också chansen att flytta sig till världar helt annorlunda än vår. Det fick jag i första boken av S.A. Coreys nya space opera-serie, The Mercy of Gods, även om omständigheterna är mycket svåra för den spillra av mänskligheten vi följer. En blandning av science fiction och fantasy bjöd den skickliga författaren Ann Leckie på i novellsamlingen Lake of Souls. En ännu mer bisarr blandning av flera genrer finns i Jeff VanderMeers böcker om Ambergris, och jag är glad att jag läste om den första av dem, City of Saints & Madmen. Men framtidsvisioner är ofta dystopier, och en riktigt grym men insiktsfull sådan var 2084. The end of the World av Boualem Sansal, som beskriver människor hårt styrda av en religiös diktatur. 

I boken Sierra Bot av Annie Greer är det visserligen inte en människa som hålls som slav, men hur den människolika roboten behandlas är inte ett gott betyg för hennes ägare, vilket är något att fundera över nu när relationer mellan chatbottar och användare diskuteras. 

Men låt oss sluta litet mer hoppfullt, med en bok som ger riktigt långa perspektiv - Here av Richard McGuire som tecknar en utvald plätt på vår jord under en tidsrymd som sträcker sig från några miljoner år före vår tid till några tusen år efter den. Sedan kan vi i Anjet Daanjes Storkens och pelikanens sång närstudera ett liv från flera synvinklar och inse att ingen riktigt kan känna en annan människa. Så kan vi försöka finna tröst i vår egen obetydlighet och ännu mer tröst i de gemenskaper vi ändå har med andra människor, vare sig de är flyktiga eller djupa.

Rackstadkolonin - Stämningsmåleri, konsthantverk & design på Waldemarsudde

För hundratalet år sedan fanns det ett åttiotal konstnärskolonier runt om i Europa, dit (ganska) likasinnade människor samlades för att måla av naturen och interiörerna. Det som skiljer Rackstadkolonin från de flesta av dem var att medlemmarna bodde i trakterna kring den värmländska sjön Racken året runt. En vänkrets av konstnärer - Gustaf och Maja Fjæstad, Björn Ahlgrensson, Fritz Lindström, Bror Lindh, Hilma Persson-Hjelm, Riborg Böving, Lisa ”Kopparlisa” Morell och violinisten Lars Zetterquist - flyttade dit några i taget från Stockholm och annorstädes, och förutom de skickliga hantverkarna som redan bodde där, så rekryterades ännu fler till att väva de konstnärliga tapeter som skapades där och blev mycket efterfrågade.

Bror Lindh, Körsbärsgren (1910-tal)

Gustaf Fjæstad, Månskenseka (1909)

Gustaf Fjæstad, Utsikt från Oppstuhage (1898)

Gustaf Fjæstad, Inspiration (1933)

Japonismen blommade i Sverige då landet nyligen öppnat upp. Förutom den japanska estetiken var Rackstadmålarna också inspirerade av pointillism och syntetism, alltså stora färgytor med tydliga konturer. Så fick deras avmålningar av den värmländska naturen en stillhet som å ena sidan ser stiliserad ut, men å andra sidan förmedlar den äkta känsla av ro som man kan få i naturen.

Gustaf Fjæstad, Livsgåtan (1919)

Björn Ahlgrensson, Vårvinter (1903)

Gustaf Fjæstad, Vinternatt på isen (odaterad)

Björn Ahlgrensson, Bråteberget (1909)

Alfred Ekstam, Aprildag (1907-1908)

Alfred Ekstam, Sten (1923), Gran (1931)

Då konstnärerna även bodde kvar på vintern hade de ytterligare inspiration av landskapen täckta i snö. Mystiken från en klar vinternatt fångades med målarnas drivna teknik. Gustaf Fjæstads Livsgåtan (1919) med glittret i den mjuka snön ger sannerligen en antydan om evighet i ett ögonblick ur vardagen.

Björn Ahlgrensson, Det snöar ute (1905)

Björn Ahlgrensson, Vid fönstret (1905)

Likt Carl och Karin Larsson, Arts & Craftsrörelsen och många likasinnade i samtiden, ville medlemmarna i Rackstadkolonin skapa estetiskt tilltalande hem där man kunde leva gott.

Hilma Persson-Hjelm, Skål med lock (1910), Skål med lock och lockknopp (1919)

Gustaf Fjæstad var förutom en skicklig målare också bra på att skapa bruksföremål i trä. Han skapade de fint dekorerade stolarna och matsalsbordet. Tavlan ovanför är en förstudie för en tapet som skulle designas av hustrun Maja Fjæstad och vävas av hennes systrar. Den gynnsamma leran i trakten gjorde att där redan fanns många skickliga krukmakare, vilka konstnärerna kunde forma estetiskt.

Maja Fjæstad, målade förlagor och vävda verk

Förutom de uppskattade vävda tapeter som producerades av unga kvinnor som var inneboende lärlingar, skapade Maja Fjæstad vackra trätryck som blev så populära att hon höll ekonomin flytande även när maken inte hanterade pengar så väl. Den genomtänkta, lugnande estetiken som genomsyrade Rackstadkolonins liv tillsammans med de dikter, pjäser och musikstycken de skapade och spelade upp för varandra, är något att inspireras av än idag.

Länk till Waldemarsuddes sida om Rackstadkolonin

Maja Fjæstad, Vårlandskap (1917), Blåklockor (odaterad)

Parterapi i Gagnef

Nisse är psykolog med ett stort hjärta och omsorg om sina patienter, men efter alltför stort slarv med hemliga handlingar på jobbet blir han uppsagd, med minimal chans att få nytt jobb i Stockholm. Motvilligt ordnar hans pappa en plats åt honom i Gagnef. Gagnef, var ligger det? Jo, i Dalarna, där folk talar på charmig och underhållande dialekt. Fästmön följer snällt nog med, fast i samma ögonblick hon har övertygat Nisse om att köpa det slitna ruckel som mäklaren visar, så dumpar hon honom. 

Det ser mycket illa ut i första avsnittet av serien Parterapi i Gagnef. Men det blir desto bättre när Nisse lär känna sina hyggliga kollegor, patienterna som visserligen kan ha kluriga problem att tampas med, och folk i trakten i allmänhet. I synnerhet den vackra Rebecka... kanske finns det kärlek även för Nisse med ett nykrossat hjärta?

Nja, när även Rebecka dyker upp som patient till Nisse så blir det hela bara ännu mer komplicerat. En parterapeut borde ju ha lätt att hitta vägen till att leva lyckligt i alla sina dagar, men det är nog just därför det blir så svårt. Även om tonen i serien är lätt, och man kan hoppas på ett lyckligt slut, så är det lätt att känna igen sig i Nisses kärleksvåndor och velande inför om han skall våga säga något till Rebecka - och ändå tycka att det är roligt att se hur det går.

Storkens och dromedarens sång av Anjet Daanje

I en värld mycket lik vår levde systrarna Drayden, mycket lika systrarna Brontë, även de i Yorkshire på 1800-talet. Millicent och Eliza May Drayden skrev var sin bok under manliga pseudonymer, men de klokare byborna listade ut deras identiteter och läste i hemlighet böckerna som de tillbakadragna grannarna hade skrivit. I Anjet Daanjes åtthundrasidiga bok Storkens och dromedarens sång får vi läsa om systrarna, främst Eliza, ur flera olika personers synvinkel både under och efter deras levnad. Boken rör sig kronologiskt framåt från början av 1800-talet och ända fram till våra dagar i de långa kapitlen, vilka alla har var sin huvudperson som på långt eller nära håll har någon koppling till systrarna. 

Den eftersökta kopplingen blir svagare ju längre tiden går, för att inte tala om hur de verkliga minnena av systrarnas liv och gärningar förvrängs, ibland av rena misstag, ibland för att folk inte minns hur det var, ibland för att fantasin spelar fritt och blir sin egen verklighet. I det första kapitlet möter vi Susan Knowles-Chester som tagit på sig uppdraget att inför begravningen tvätta de nyligen döda i byn Bridge Fowling, där familjen Drayden bor. När Susan kommer till prästgården för att ta hand om den dotter i familjen som nyss dött, får vi en glimt av barnet Eliza May, trumpen och egensinnig. Det är kanske inte så konstigt då det gäller en flicka i sorg. Nästa kapitel befäster dock bilden av Eliza May som avog mot omvärlden och ovillig att tala med främlingar.

Att döden alltid lurade på människorna redan i unga år skapade i Eliza May en fascination för döda djur och hur de förmultnade, men också i tankar på ritualerna kring begravningar och kistor. Det vill säga, vi kan sluta oss till det av vad vi får höra i berättelserna om hennes samtida, men allteftersom handlingen plockas upp av dem som aldrig träffat Eliza May men samlar och analyserar allt som rör hennes liv, ser vi hur hennes mer kryptiska anteckningar tolkas fel och hennes viktigaste tankar går förlorade för den intresserade eftervärlden.

Vad vi också får uppleva i de livsöden som Anjet Daanje beskriver lika inlevelsefullt som Eliza Mays, är hur händelser och förhållanden i systrarna Draydens liv upprepas på likartade sätt - den absoluta närheten mellan två systrar, sättet att anteckna något som är viktigt för en själv men obegripligt för andra, även dramatiska händelser ur Eliza May Draydens tidigare så bespottade verk Haeger Mass. Halvt om halvt låter Anjet Daanje oss tänka att detta är universella drivkrafter som av en slump kan uppträda flera gånger i historien, hur osannolika de än är. Andra gånger ger hon sammanträffandena en känsla av övernaturlig verkan genom tid och rum. Ytterligare andra gånger blir det vi får se i senare sekler indirekta förklaringar till mystiska omständigheter i Drayden-systrarnas liv. Dock, många av de mest spöklika händelserna rapporteras av bokens mest pålitliga karaktärer.

Anjet Daanjes imponerande bok Storkens och pelikanens sång är en fint skriven vandring från närbilderna av flickorna på Yorkshires hedar, till en bild av den ryktbara författaren som efter sin död förvanskas, glöms, växer igen och förvrängs ännu mer. Den understryker hur omöjligt det är att veta sanningen om någons liv hur många dokument och ögonvittnesskildringar man än samlar, och det kan då och då under läsningen kännas tröstlöst. Men mot slutet har vi ändå sett hur världen och livet har gått vidare, och istället för att desperat återuppväcka någon som dog för hundrafemtio år sedan har ny livsöden och nya mysterier slagit upp som björnbärssnår på heden. Några av hemligheterna glöms bort för alltid, men nya skapas hela tiden av oss som lever vidare.

Den gamle och havet på Uppsala Stadsteater

Fisket har varit Santiagos liv. Hur skulle han kunna ge upp det? Det är oroväckande att han inte har fått någon fångst på åttiofyra dagar. De andra fiskarna har börjat sky honom som otursam. Men havet kallar fortfarande. Santiago gör sig redo och ger sig ut i sin båt. Ensam på havet talar han med sig själv. Om hur han tänker med sina flöten riggade med decennier av erfarenhet. Förbannelsen över vänsterhanden som börjar krampa. Förundran över den enorma fisk som nappar på ett av hans bete, och listen och tålamodet han uppammar för att till slut kunna vinna över fisken. Den stora fisken drar honom under två dygn allt längre ut från hamnen. Santiago talar med fisken, prisar dess magnifika storlek och beklagar att han måste döda den, även medan han tänker ut hur det skall gå till.

På Uppsala Stadsteater ser vi den gamle mannen i sin båt framför det publikhav som den fullsatta salongen utgör. Några andra skådespelare har med litet väl teatralisk och hög volym gestaltat grannar i den inledande scenen hemmavid, men gör bättre ifrån sig som fiskar och fåglar när Santiago är ensam ute på havet. Mats Qviströms trovärdiga, nyanserade spel och stillsamma röst når ut i hela salongen, och gör Den gamle och havet till en minnesvärd upplevelse.

Länk till Uppsala Stadsteaters sida om Den gamle och havet

Foto: Sören Vilks

Man vs Baby

Rowan Atkinson är inte synonym med Mr. Bean, men de har en hel del gemensamt, och när Atkinson spelar Trevor Bingley får han sin beskärda del av tafatt snubblande, klantighet och roande minspel. Nämnde Trevor Bingley har synts förut, i miniserien Man vs Bee där han fäktades med ett bråkigt bi i känsliga omgivningar, nämligen det luxuriösa huset där Bingley sitter husvakt. Nu händer något liknande fast tvärtom: inte ett bi men en bebis krånglar till husvaktsjobbet i en annan lyxig svit, i miniserien Man vs Baby.

Julen ser ut att bli sorglig för frånskilde Trevor, med exfrun och dottern utomlands, obetalda räkningar och uppsägning från jobbet precis innan det årliga julspelet. Husvaktsjobbet kommer som en räddning, fast samtidigt har Trevor råkat få ansvaret för bebisen som nyss spelade Jesusbarnet. När han försöker lämna tillbaka det till den förmodade mamman, har hon redan sitt barn! Vem är då den här bebisen? Och vad göra med den?

Tur nog är den en förnöjsam liten plutt, som sällan gråter och oftare skrattar och kryper till ställen där han inte får vara. Med list och tur lyckas Trevor smuggla in barnet i det penthouse han skall vakta. Med ännu mer list ordnar Trevor mat och blöjbyten åt barnet, fast listen slår ofta över i extrem klantighet. Gång på gång låser han ute sig från lägenheten eller förlorar viktiga saker, inte minst lilla baby Jesus, som han kallar pojken. Fastän det här helt klart är en feelgood-historia är hjärtat i halsgropen mest hela tiden av allt slarv och otur som drabbar Trevor. Men jo, i slutändan är det ändå en riktigt mysig och gullig berättelse om gemenskap i jul.

One Boat av Jonathan Buckley

Vår berättare, som till största delen av boken är namnlös, besöker än en gång en mindre grekisk ö. Förra gången var det i sorg efter moderns död, denna gången har pappan dött men sorgen är inte lika stor. Hon är affärsjurist men aspirerar nu på att bli författare, och gör ofta mentala eller fysiska noteringar av vad hon ser och upplever. Minnen från den förra resan blandas med händelser i nutiden. Det skulle kunna vara en givande aspekt, men hanteras inte så väl i boken utan krånglar oftast till berättelsen. Därtill kommer att språket är alltför formellt, och huvudpersonens egna anteckningar ännu mer tillgjorda och livlösa. Det finns en gåta i boken och det är just i skildringarna kring den som det kan bränna till litet, men i slutändan saknar boken energi och engagemang.

Svindel på Dramaten

Man skulle bara kunna berätta om hennes liv så här, i scener som är fragment av det rastlösa, rotlösa livet hon levde. Svindel är dramatiseringen av Sara Stridsbergs bok Kärlekens Antarktis som är den fiktiva omdaningen av ett grymt mord som fanns i allas medvetande under en lång tid för fyrtio år sedan. Vi åskådare sitter i en nästan hel cirkel kring en rundel i mitten, men det är inte bara där utan även mellan oss på gradängerna som handlingen pågår. 

Ingela Olsson bär föreställningen på sina tunna, bara axlar med en saklighet som behövs när det handlar om så jobbiga och ibland fruktansvärda händelser och känslor. Den mördade kvinnan berättar och spelar fram sitt liv, tillsammans med människorna som betydde något för henne. Några av dem är särskilt lysande när de kliver in i scenerna, det gäller Kristina Törnqvist som mamman Raksha och Elias Salonen som den älskade partnern Shane. Båda är sega av alkohol respektive heroin, men Shanes kärlek är ändå så stark i kaoset. Rakshas långsamma haranger glider trovärdigt över i eftertryckliga utrop eller självmedvetna kommentarer som är sorgliga men ganska lustiga ändå. Det är väl skrivet och ytterst fint spelat av Kristina Törnqvist.

Vår döda kvinna fick två barn som växte upp hos fosterföräldrar och först i vuxen ålder får veta sin mammas öde. Redan det första mötet mellan dem två är känsligt och inlevelsefullt framställt. Har man redan löst fotfäste i tillvaron är det extra svårt att ta till sig det ohyggliga ödet för livet som man sprungit ur. Om sorgen över huvudpersonen är långsam och molande, så är deras smärta skarp som en kniv. Och ändå är det en gott att inte glömma de trasigaste människorna utan påminna om hur svårt livet kan vara, i bokform och på nationalscenen.

Länk till Dramatens sida om Svindel

Foto: Sören Vilks

The Residence

Någon har dött i Vita Huset! Mitt under en statsmiddag med Australiens premiärminister! Så olägligt. Det kan man ju inte låta gästerna få veta. Allra minst möjligheten att det var ett mord. Men det ligger ju ett självmordsbrev intill offret? Nja, hur trovärdigt är det? I vilket fall som helst så startas genast en utredning. Stjärnan i den brokiga skaran av polischefer, vakter och utredare som hastigt kallas in är superdetektiven Cordelia Cupp. Som dock inleder sitt besök till Vita Huset med fågelskådning, vilket är hennes största intresse i livet. Att lösa mordgåtor kommer knappt på andra plats, men ändå är hon den bästa i världen. Tur att hon kom till brottsplatsen, låt henne nu sköta utredningen så excentriskt hon bara vill!

TV-serien The Residence har en lika lättsam stämning som till exempel Only Murders In The Building, men lägger också till sin egen gimmick i utredningen. Detektivernas intervjuer med alla anställda, och efter hand också gästerna, korsklipps med varandra så att en persons utsaga om sin relation till mordoffret i nästa sekund motsägs av en annan person. För att inte tala om när en person talar om en annan persons relation till mordoffret. Det hela varvas med scener från när mannen i fråga levde och gav ut befallningar och åthutningar. För vårt mordoffer är ingen mindre än chefen för Vita Husets hushåll, den som har det högsta ansvaret för inte bara kvällens middag utan alla dagliga göromål flyter på i bakgrunden, och det är många som har något otalt med honom.

De snabba klippen mellan rappa repliker är underhållande - tills ungefär halvvägs genom serien. Sedan börjar det bli litet uttjatat, och inte hjälps det av att intervjuerna också gör tidshopp till ett senatsförhör med ungefär samma människor. För uppenbarligen löstes inte gåtan på mordnatten, och hanteringen har blivit en het potatis i offentligheten. Nåväl, det är fortfarande rätt så roligt att se misstankarna åka slalom mellan dussintalet personer i staben, på gästlistan och så de som inte återfinns på någondera lista. Undersökningarna tar detektiverna runt i huset, och ger en bild av hur många som arbetar för att hålla ställningarna för en respektabel president och hans familj och gäster. Om man kan acceptera att gåtan kommer att få sin lösning på ett helt oväntat sätt, så är The Residence en kul bagatell.