The Rehearsal

Det finns saker som känns jobbiga att göra, och ännu jobbigare därför att vi har skjutit upp dem så länge att de har vuxit till något omöjligt. Nathan Fielder ville hjälpa människor med dylika problem genom att tänka ut alla möjliga scenarier och låta dem repetera dem innan de genomför sin uppgift i verkligheten. I första avsnittet av dokumentärkomedin The Rehearsal möter vi Kor, en man som berättat för sin quiz-grupp att han har en examen han inte har, och nu vill han få hjälp med att våga erkänna det för dem.

Nathan Fielder låter bygga upp en exakt replika av puben där quizkvällarna brukar gå och hyr in en skådespelerska som skall föreställa den quizkompis som Kor skall berätta sin lögn för. Via en dold kamera ser vi skådespelerskan intervjua kompisen för att lära sig hennes personlighet och samtalsstil.

Det här låter som väldigt mycket tid, resurser och arbete för ett avsnitt i en  ganska anspråkslös TV-serie. Kan allt detta vara på riktigt - inte bara scenbyggena och de många inhyrda skådespelarna utan i synnerhet de verkliga personerna? Mina tankar går till det osannolika men underhållande scenariot i Synechdoche, New York där riktiga personer dubbleras av skådespelare som i flera år står på vänt medan huvudpersonen skriver deras manus samtidigt som han lever det. Men mina slagningar på nätet visar att andra slagit på nätet och verifierat att människorna i serien är på riktigt, och det gör ju det hela mer trovärdigt.

Min skepsis stannar ändå kvar och gnager under de följande avsnitten. Mängden av skådespelare och statister växer och får högre krav, när Nathan Fielder nu skall låta Angela leva sig igenom ett liv som mamma till ett barn i snabbt skiftande åldrar för att få prova på hur det är att ha en familj innan hon bestämmer sig för den banan i livet. Nu börjar också Nathan Fielder själv att tveka om sina handlingar och val, och anlitar skådespelare för att spela honom själv och den första rundan av skådespelare och så simulera hur han uppfattas och vad han skulle kunna göra bättre. Meta!

Långsamt ser vi hur serien mer och mer blir ett sätt för Nathan Fielder själv att pröva sig fram för att träna sig igenom sina egna motgångar. Vi ser också att de inhyrda skådespelarna faktiskt är bra på att snabbt plocka upp relevanta karaktärsdrag hos dem de spelar, och att det ger en hel del att jobba igenom scenarierna och analysera dem, trots att en hel del nyanser måsta ramla bort på vägen. Och att bygga kulisser och anställa skådespelare och statister är ju något som sker för alla TV-serier, så kanske är budgeten för The Rehearsal inte extremt hög.

Men vi ser också hur formatet på serien skapar missämja hos flera av de inblandade "verkliga" människorna, i vissa fall barnskådespelarna (vilka i andra fall kan vara mer professionella än Fielder själv). Tillsammans med de faktiska händelserna under "repetitionerna" är detta några av anledningarna till att det är omtumlande att se på The Rehearsal. Och beroendeframkallande - man kommer djupt in i scenarierna och nära människorna som är involverade. I sista avsnittet kommer några av de roligaste men också sorgligaste scenerna. Att följa The Rehearsal från början till slut är omskakande och kan få en att fundera över sitt eget liv.