Två små pojkar lämnas av hos sin mormor på landet för att undkomma svälten och eländet av det pågående kriget. Den avoga mormodern kallar tvillingpojkarna för horungar. Barnen är mindre känsliga än denna läsare och börjar med en serie övningar för att härda sig. De slår varandra, ligger orörliga, avstår från mat en hel dag trots att mormor frestar med godsaker, allt för att lära sig att tåla livets grymheter.
Agota Kristofs språk är korthugget och lika burdust som händelserna i den lilla staden vid gränsen mot ett annat land. Vi kan ha i bakhuvudet att Kristof skrev på franska, inte sitt modersmål ungerska, men vi kan också minnas att det är pojkarnas ambition att i sin stora skrivbok inte använda ett enda ord i onödan. Som läsare kan man om man vill stanna upp och fylla de knapphändiga scenerna med de känslor som borde finnas under de få orden. Men man kan också läsa det som att i den påtvingat hårda världen finns inget utrymme för känslor och detaljer, bara överlevnad.
Till Mormor säger vi:
- Vi skulle behöva två par gummistövlar.
Hon svarar:
- Något mer ni vill ha? Var skulle jag skaffa pengar till det?
- Mormor, veden är nästan slut.
- Då får vi hushålla med den.
Vi går inte längre ut. Vi gör en massa övningar, vi täljer olika träsaker, slevar och skärbrädor och så studerar vi till sent på kvällen. Mormor ligger till sängs nästan jämt. Det är inte ofta hon går ut i köket. Vi får vara ifred.
I den här karga tillvaron sker ändå ett utbyte av tjänster och varor, ibland med ett stråk av hjälpsamhet som nästan kan tas för omtänksamhet, och ofta, ofta tar sig en perverterad sexualitet in i byteshandeln. Allt tycks de pressade människorna kunna uthärda. Men när en hånad folkgrupp förs bort för att deporteras begår Mormor nästan obegripligt en svårförståelig vänlig handling, och pojkarna följer i hennes spår men på ett grymmare sätt.
De tre böckerna samlade i en svensk utgåva vinner på att läsas i ett svep, så att man kan jämföra vad som INTE stämmer mellan berättelserna. När andra boken Beviset börjar är Lucas ensam kvar i den lilla staden, och ingen han talar med tycks ens minnas hans tvillingbror Claus. De första sidorna i boken är också nästan lyriska i beskrivningarna av miljöer och händelser, tills de förs tillbaka på sitt knapphändiga format. Men nu ser vi mer av vänlighet, svårförklarad och svår att förstå och ta emot för många av människorna som fortfarande lider av tidigare plågor.
Allteftersom handlingen fortgår skall vi också få möta Claus, men lägg märke till att namnen Lucas och Claus innehåller samma bokstäver men i olika ordning. De två bröderna har inte var sina berättelser utan flera. Är någon av dem sann? Agota Kristofs verk är ännu ett gott exempel på att det viktiga inte är att söka "sanningen" i vad som berättas, och att det förresten sällan går att sätta ett finger på en enda sanning som kan förklara allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar