Under senare år har man kunnat höra en hel del av Louise Farrencs kammarmusik i Konserthuset, men nu fick vi äntligen höra ett orkesterverk, nämligen hennes Symfoni No 1 i C-moll (1842). Symfonin börjar stilla, nästan försiktigt, men fler och fler instrument ansluter, till slut hela orkestern, och så tar sig musiken ton med den stora säkerhet och självkänsla den är värd. Dirigent Antonello Manacorda leder de goda Kungliga Filharmonikerna till att få musiken att klinga elegant i de mjukare partierna, och stort men inte bombastiskt i den starka sista satsen.
Felix Mendelssohn-Bartholdy var en stor förebild för Farrenc, så det lämpar sig förstås att följa upp med ett av hans orkesterverk, nämligen Symfoni nr 3 i A-moll "Den skotska" (1824). Där får Antonello Manacordas handlag musiken att klinga ljusare och lättare än jag är van vid, och det är inte odelat till nöje, men förstås fortfarande vackert och njutbart. Musiken är fantastiskt målande och varierad men inte spretig, i båda symfonierna och i programmet som helhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar