Det är en fantastisk satsning av Stockholm Konserthus att fira Jean Sibelius och Carl Nielsens 150-årsdagar med att spela alla deras symfonier i en lång festival! I varje konsert är minst en jubilar representerad med en symfoni som ställs mot en annan tonsättares symfoni av genomtänkta skäl. På första konserten spelades Sibelius första symfoni efter Pjotr Tjajkovskijs sjätte och sista symfoni, och det var hemmaorkestern Kungliga Filharmonikerna som spelade under ledning av chefdirigent Sakari Oramo.
Det finns ett rykte kring Tjajkovskijs död och hans sista symfoni, som programboken återberättar och som färgade min tolkning av framförandet. Den sjätte symfonin skrevs på endast tolv dagar 1893. Snart efter framförandet drack Tjajkovskij ett glas kolerasmittat vatten och dog inom nio dagar efter premiären. Han hade sagt att han hade ett program för konserten, men det skulle få vara en gåta för alla - "låt dem gissa så mycket de orkar". En gissning är att konserten handlar om Tjajkovskijs egen död, vilket var ett påtvingat självmord, och med det i tankarna blir det en tung upplevelse att lyssna på musiken.
Den andra satsen är en valsmelodi som spelas över fyrtakt, vilket låter aningen skevt. Det känns som någon som försöker göra något som är helt normalt för alla andra men med förutsättningar som gör det omöjligt, men hen gör sitt bästa och därför blir det ändå så vackert och dansant som det kan bli. Något som tyvärr störde i Tjajkovskij-symfonins första satser var att brassektionen ofta lät för starkt, och i vissa fall även i otakt, till den grad att stråkarna verkade bringas ur fattningen.
I tredje satsen finns en melodi som kan låta glad och energisk i andra framföranden, men när det först dyker upp i några enstaka stämmor låter Oramo det nästan dränkas av bakgrundsharmonierna. När sedan hela orkestern enas i melodin spelas den stadigt, tungt, som en marsch i trots. Den slutar dock i en klimax som lockade fram applåder, men Oramo ledde tacksamt nog genast in orkestern i fjärde satsen, Finale: Adagio lamentoso. Adagio. Den ovanliga stillsamma finalen blev en hjärtslitande elegi över något försvunnet, något som var mer än en enda människa. Om detta var Tjajkovskijs eftermäle över sig själv är det oerhört starkt, och en påminnelse om alla som fortfarande tvingas till döden för "brottet" att vara homosexuell.
Framförandet av Sibelius första symfoni, skriven sju år senare, färgades bitvis av den dova stämningen. De partier i andra satsen som jag tycker andas frisk fjälluft i Sakari Oramos egen inspelning från 2002 lät nu mer tillbakahållna och sökande. Men en stor glädje var träblåset, som spelade sina partier klart som källvatten i tredje satsen, och äntligen liksom drog stråkarna till den klarhet och styrka som Kungliga Filharmonikerna annars har. Till största delen blev det ändå så att orkesterframförandet tydliggjorde hur löst sammanfogad och nästan rörig den första symfonins komposition är på sina ställen, och precisionen gick förlorad när volymen tilltog. Men av det blev det ändå en mäktig avslutning.
 |
| Tjajkovskijs grav |
Den andra satsen är en valsmelodi som spelas över fyrtakt, vilket låter aningen skevt. Det känns som någon som försöker göra något som är helt normalt för alla andra men med förutsättningar som gör det omöjligt, men hen gör sitt bästa och därför blir det ändå så vackert och dansant som det kan bli. Något som tyvärr störde i Tjajkovskij-symfonins första satser var att brassektionen ofta lät för starkt, och i vissa fall även i otakt, till den grad att stråkarna verkade bringas ur fattningen.
I tredje satsen finns en melodi som kan låta glad och energisk i andra framföranden, men när det först dyker upp i några enstaka stämmor låter Oramo det nästan dränkas av bakgrundsharmonierna. När sedan hela orkestern enas i melodin spelas den stadigt, tungt, som en marsch i trots. Den slutar dock i en klimax som lockade fram applåder, men Oramo ledde tacksamt nog genast in orkestern i fjärde satsen, Finale: Adagio lamentoso. Adagio. Den ovanliga stillsamma finalen blev en hjärtslitande elegi över något försvunnet, något som var mer än en enda människa. Om detta var Tjajkovskijs eftermäle över sig själv är det oerhört starkt, och en påminnelse om alla som fortfarande tvingas till döden för "brottet" att vara homosexuell.
Framförandet av Sibelius första symfoni, skriven sju år senare, färgades bitvis av den dova stämningen. De partier i andra satsen som jag tycker andas frisk fjälluft i Sakari Oramos egen inspelning från 2002 lät nu mer tillbakahållna och sökande. Men en stor glädje var träblåset, som spelade sina partier klart som källvatten i tredje satsen, och äntligen liksom drog stråkarna till den klarhet och styrka som Kungliga Filharmonikerna annars har. Till största delen blev det ändå så att orkesterframförandet tydliggjorde hur löst sammanfogad och nästan rörig den första symfonins komposition är på sina ställen, och precisionen gick förlorad när volymen tilltog. Men av det blev det ändå en mäktig avslutning.
2 kommentarer:
Tack för din analys. Jag var också på den konserten.
Missar tyvärr resten av festivalen p g a resa. Synd för konserten gav mersmak.
Vad roligt att du också var där!
Jag var rädd att bli blasérad av att höra så många symfonier i rad, men ikväll (fredag) har jag blivit golvad av Helsingfors stadsorkester och Sibelius tvåa. HELT fantastiskt framförande!
Skicka en kommentar