Ännu en fantastisk konsert med ypperliga musiker! Kungliga Hovkapellet fick kliva upp i ljuset tillsammans med den imponerande Leif Segerstam för att spela två stora symfonier. Att Mahler och Sibelius hade olika inställning till vad symfonier skulle vara hindrar inte att framförandet synliggjorde likheter mellan just dessa två verk: Mahlers fjärde och Sibelius tredje symfoni.
Liksom Helsingfors stadsorkester i fredags spelade man noggrant, men detaljerna som framträdde blänkte den här gången mer positivt. Segerstam lät musiken klinga lätt, utan att förlora sitt allvar. I Mahlers inledande sats lät det som en dans som började i byarna som folkdans och fortsatte in i salongerna under mer konventionella former. I Sibelius inledande sats klingade det också av folkdans, men en mer kontinental än nordisk.
En annan likhet mellan de båda verken man hann höra var hur orkestern under långa tider verkar förbereda sig, röra sig runt och se sig omkring och ladda inför ett större utbrott - som inte alltid blir av. Generellt lät Segerstam musiken ljuda lågintensivt med några kontrollerade explosioner, särskilt förstås när Mahlers sista sats börjar. Och så vacker den lät, med den sköna melodin och Elin Rombos ljuva stämma! Vi hastar från scen till scen och bjuds på ett överflöd av mat, glädje och gemenskap.
Kungliga Hovkapellets klang, som har litet mer färg av den vibrerande träkroppen, hjälper till att göra även Sibelius tredje symfoni mer lik ett rustikt gästabud än ekande fjälltoppar. Men folkfesten och bergen fanns med i båda symfonierna, och det var roligt att få höra musiken klinga från bergstoppar i Centraleuropa till bergstoppar i Norden.
Så generöst att få ett extranummer från de här goda musikerna! Ännu mer Sibelius: Andante festivo, likaledes lekfullt men gediget framfört, blev en perfekt avslutning på konserten.
Liksom Helsingfors stadsorkester i fredags spelade man noggrant, men detaljerna som framträdde blänkte den här gången mer positivt. Segerstam lät musiken klinga lätt, utan att förlora sitt allvar. I Mahlers inledande sats lät det som en dans som började i byarna som folkdans och fortsatte in i salongerna under mer konventionella former. I Sibelius inledande sats klingade det också av folkdans, men en mer kontinental än nordisk.
En annan likhet mellan de båda verken man hann höra var hur orkestern under långa tider verkar förbereda sig, röra sig runt och se sig omkring och ladda inför ett större utbrott - som inte alltid blir av. Generellt lät Segerstam musiken ljuda lågintensivt med några kontrollerade explosioner, särskilt förstås när Mahlers sista sats börjar. Och så vacker den lät, med den sköna melodin och Elin Rombos ljuva stämma! Vi hastar från scen till scen och bjuds på ett överflöd av mat, glädje och gemenskap.
 |
| Foto: Jan-Olav Wedin |
Kungliga Hovkapellets klang, som har litet mer färg av den vibrerande träkroppen, hjälper till att göra även Sibelius tredje symfoni mer lik ett rustikt gästabud än ekande fjälltoppar. Men folkfesten och bergen fanns med i båda symfonierna, och det var roligt att få höra musiken klinga från bergstoppar i Centraleuropa till bergstoppar i Norden.
Så generöst att få ett extranummer från de här goda musikerna! Ännu mer Sibelius: Andante festivo, likaledes lekfullt men gediget framfört, blev en perfekt avslutning på konserten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar