Jag kände en direkt koppling till naturen i Andreas Erikssons utställning 2011 på grund av min personliga koppling till Kinnekulle, motivet för hans tavlor (och litet mindre uppskattning för utställningen 2013). Bilderna med sina tunga färger tycktes komma från djupt under jorden, en helt annan sorts landskapsbilder.
Erikssons grova penseldrag och distinkta färgfält finns kvar i hans Meanderbilder. Nu rör han sig på ytan, med aningen lättare färger, och skapar återigen en egen version av naturbilder. Nästan varenda motiv ser i mina ögon ut att vara upp och ned, speglat i en vattenyta som bara anas ibland, och detta trots att motiven är abstrakta. Men det som speglas är inte heller himmel eller trädtoppar, utan sådant som befinner sig på marknivå: stenbumlingar, gula rapsfält och mörkbrun jord. Och kanske två näckrosor.
Än en gång tycks Andreas Eriksson uppvärdera det som finns under våra fötter, och det tycker jag mycket om.
Länk till Galleri Riis sida om utställningen
Erikssons grova penseldrag och distinkta färgfält finns kvar i hans Meanderbilder. Nu rör han sig på ytan, med aningen lättare färger, och skapar återigen en egen version av naturbilder. Nästan varenda motiv ser i mina ögon ut att vara upp och ned, speglat i en vattenyta som bara anas ibland, och detta trots att motiven är abstrakta. Men det som speglas är inte heller himmel eller trädtoppar, utan sådant som befinner sig på marknivå: stenbumlingar, gula rapsfält och mörkbrun jord. Och kanske två näckrosor.
Än en gång tycks Andreas Eriksson uppvärdera det som finns under våra fötter, och det tycker jag mycket om.
Länk till Galleri Riis sida om utställningen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar