Den vänlige kioskägaren låter honom vila upp sig i kiosken och orientera sig om världsläget. Han - liksom många andra, skall det visa sig - tror att Hitler är en ny komiker, en Hitlerkopia i autentisk uniform. Det är på de premisserna ett mindre TV-bolag ger honom några minuters tid i ett humorprogram.
Jag är mycket skeptisk till böcker som beskrivs som roliga av väldigt många - de är ofta tokroliga på ett sätt som bara tröttar mig. Jag är extremt skeptisk till tyskspråkiga försök till humor - jag försökte verkligen under året jag bodde där, men såväl då som senare övervägde lyteskomiken och tokroligheterna. Men till slut kände jag att jag måste ta reda på vad som händer i Timur Vermes bok, och jag blev mycket, mycket lättad när humorn från första sidan föll mig i smaken.
Många av dialogerna i boken är en form av "goddag - yxskaft": Hitler talar allvar, och åhörarna tror att han är en mycket driven skämtare. Det hade kunnat bli klumpigt och krystat, men Timur Vermes är skicklig på att låta båda sidor låta trovärdiga och inte pressa skämten för långt.
Ja, människor tror att mannen framför dem är en komiker som vägrar gå ur rollen - "Messed Ekting". Deras reaktioner ligger på en glidande skala: en del tycker förstås att han är osmaklig, andra att han är jätterolig, och ytterligare andra verkar samtidigt vara lockade av allvaret i det han säger.
Det allvaret är även en del av nöjet med boken: efter sextiosex års frånvaro ser Hitler förslappning och ren dumhet i det tyska samhället, och det är det förstås tacksamt att hålla med om. I sin TV-serie börjar han gå ut och uppmärksamma folk på problem i deras närmiljö (ett sätt att komma nära folk i deras vardag), och även om de till en början håller med om att det är en skam att bilarna får köra så fort strax utanför dagiset skruvar på sig när Hitler börjar tala om hårdare straff för fortkörarna. Tre fjärdedelar, uppskattar han, drar sig för att implementera stränga straff, medan en fjärdedel blir entusiastiska och gärna skulle vilja återinföra dödsstraff för det som stör dem.
Det ligger en farlig lockelse i att höra berättelsen inifrån Hitlers eget huvud. Visst hoppas man att han skall komma på fötter i det nya samhället, visst är det kul när han får ett eget TV-program - men va, skall man heja på Hitler? För att motverka det låter Vermes honom då och då säga eller tänka något riktigt osmakligt, som att han önskar att en oartig växeltelefonists förfäder skickats till Dachau. Men det sker inte tillräckligt ofta för att rubba bilden av Hitler som en ärlig, hygglig karl.
Obehaget smyger sig för mig på under den sista tredjedelen, när Hitler börjar bli en erkänd typ i TV- och kändisvärlden. Tidningarna vet inte riktigt hur de skall skriva om honom: om han är en komiker behöver de väl inte bemöta hans argument politiskt? De försöker peka ut vad som är osmakligt och till och med illegalt med vad han säger, men när han nu väl gjort sig ett namn är det oundvikligt att han kommer att dra till sig anhängare. För mig är utvecklingen fullständigt trovärdig och skrämmande. Det riktigt otäcka kommer i de sista meningarna på sista sidan. Fy fan, det kan faktiskt hända igen. Förutom att den här boken till största delen är riktigt underhållande och rolig så har den den förtjänsten att den visar på att man inte kan avfärda figurer som verkar som skämt - man bör ta dem på allvar från början.
Er ist wieder da är översatt till svenska med titeln Han är tillbaka, till engelska med titeln Look Who's Back, och en filmatisering är på gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar