Den unge Mohun Biswas vill imponera på sina vänner med att skaffa sig en flickvän, så han lämnar en lapp till den söta Shama i familjebutiken där han målar skyltar. Innan de båda ens har hunnit byta ord med varandra har modern, Mrs. Tulsi, sett lappen och börjat arrangera ett äktenskap mellan dem båda. Med fjorton döttrar i huset (och två söner) gäller det att jobba snabbt för att gifta bort dem.
Mr. Biswas sveps med av händelserna och flyttas in i ett rum i familjen Tulsis hus - huset är stort men varje vrå överfullt av döttrar och deras makar och barn. Tack vare familjens pengar har Mrs. Tulsi råd att i strid med traditionen låta sina döttrars familjer bo hos sig. Det är fascinerande att tänka sig det stora huset med så många rum att det kan husera så många, men lika lätt går tankarna till vilket liv och käbbel som kan komma av att så många lever nära inpå varandra. Och bråk blir det alltid.
När Mr. Biswas äntligen tar till orda är det i ett ständigt klagande på familjen som lurat honom in i giftermålet "cat-in-bag" och klämt in honom i ett hål. Inte ett ögonblicks tacksamhet över att få mat, husrum och arbete, nej då. Mr. Biswas återkommande förolämpningar gör att han inte får några bundsförvanter i huset, och det är otroligt att han inte kastas ut, men efter hand börjar han ses som litet en clown och hjälper till genom att överdriva sitt gnäll litet extra.
Men han är inte den ende som orsakar fientlighet i huset; varje dotter eller make eller de två ompysslade Tulsi-sönerna hittar nya anledningar att bli avundsjuka eller förorättade, och det erupterar i gräl och rena slagsmål som måste lösas genom invecklade förlåtelseritualer. Familjelivet är tragikomiskt - det skulle kunna vara rent underhållande om det inte vore för de orättvisa och hårda bestraffningarna som barnen utsätts för av de känslostyrda vuxna.
Något man som läsare kan lägga märke till är Mr. Biswas kärlek till litteraturen. Markus Aurelius och Epiktetos är vad han läser för att lugna sig. Men hjälper det honom? Det gör honom näppeligen till en bättre människa; han är lika ologisk och självupptagen som människorna omkring honom. Tidvis gör hans kunskaper honom också frustrerad: hur kan han kunna leva sitt liv fullt ut på den här lilla outvecklade ön?
Det är alltså på Trinidad som boken utspelar sig, men i en nästan helt indisk omgivning. Då och då dyker det upp svarta, vita eller kinesiska aktörer i berättelsen, men hela sitt liv lever Mr. Biswas i indiskt dominerade miljöer. Ekon av världshistorien hörs då och då: anländande tyska skepp har porträtt av Hitler, så börjar det talas om krig, senare om nysatsningar efter krigets slut.
Genomgående i boken är Mr. Biswas längtan efter ett eget hus. Flera gånger försöker han sig på att bygga ett eget, eller att finna sig till rätta i ett hus han för tillfället inte måste dela med någon. Det är lätt att sympatisera med hans längtan, även om jag aldrig för ett ögonblick tror att hans livs problem skulle lösas av att ha ett eget hus. Tvärtom, under en period i ett egenbyggt hus växer hans oro om nätterna till en förlamande ångest. Men genom alla följande motgångar håller Mr. Biswas fast vid sin dröm.
Genom alla burdusa gräl och familjeproblem hinner Naipaul också ge en färgstark bild av livet på Trinidad - inte ett komplett spektrum, men en aspekt av livet för de indiska inbyggarna under första halvan av nittonhundratalet. Jag ser fram emot att läsa fler böcker av V.S. Naipaul.
Här är en intressant essä av den kloke Teju Cole om boken
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar