William Waltons första symfoni, från 1943, har många gånger kallats för ”Sibelius åttonde symfoni”. Göteborgs Symfoniker har en varm och surrande ton som gör att första satsen låter riktigt välkomnande. Visst kan man några gånger, i första och tredje satsen, höra klanger som påminner om Sibelius nordiska vidder, men naturen i Waltons musik är, än en gång, en annan, och dessutom kompletterad med några partier av stadsljud. I andra och tredje satsen hörs två olika pådrivande rytmer som båda liknar ett framrusande tåg. Det tycker jag om!
 |
| Foto: Jan-Olav Wedin |
Därefter fick vi höra Jean Sibelius sjunde och sista symfoni från 1924. Den är kort men rik till innehållet. Där finns några droppar från porlande fjällbäckar som påminner om den sjätte symfonin och de första tre. Dirigent Alexander Shelley väljer att understryka kontrasterna, genom att driva upp volymen och så - poff - stanna upp allt på ett ögonblick så att tystnaden blir ännu starkare i jämförelse. Sedan låter han dock musiken töas upp bit för bit, så att finalen blir ett mjukt och aningen vemodigt farväl.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar