Nu var vi framme vid mitten av Sibelius/Nielsenfestivalen, och efter att ha varit huvudperson varannan kväll var det dags för Jean Sibelius och Carl Nielsen att mötas i en konsert med var sin fjärde symfoni. Till detta speciella tillfälle gästades Stockholms Konserthus av det svenska kungaparet, drottningen av Danmark, Finlands president och förstås (som vanligt) en fullsatt sal med hängivna åhörare.
Nu hör båda symfonierna till de mer tungsinta verken, men konserten blev ändå en stor upplevelse. Sibelius skrev sin fjärde symfoni år 1911 under en period av stora egna bekymmer och grubblerier, och det hörs tydligt. Musiken rör sig långsamt, dovt, som mörkt vatten i en kall sjö i första och sista satsen. Inte ens i andra satsen, där tempot tilltar och melodin kilar iväg, blir stämningen gladare; det tonar ständigt fram dystra harmonier som motsäger varje försök till lek. Det enda hoppingivande i symfonin är några toner från ett klockspel som mot slutet hörs igenom orkesterns muller; kanske var det en viljeansträngning att lägga in dem, som en påminnelse om att inte förlora hoppet. Sakari Oramo ledde Kungliga Filharmonikerna genom det här svåra verket; deras klara och rena spel gjorde att den mörka stämningen aldrig lät rörig eller ofokuserad, och det var viktigt för att kunna uppskatta verket.
Det var bra att konserten avslutades med Carl Nielsens Symfoni 4 "Det uutslukkelige", som trots att den skrevs under första världskrigets första år och under stor oro hos kompositören innehåller energi och ett hopp - "det uutslukkelige" talar om den grundläggande viljan till liv. Det är inga fyrverkerier av glädje vi får höra, men musiken driver hela tiden framåt. Än en gång visar musikerna sin skicklighet när de inte tappar sammanhållningen då de går upp i ljudstyrka, utan kan låta klara, precisa och ändå kraftfulla. Tillsammans visar kompositören och orkestern att viljan till liv nog kommer att segra ändå, och för det visade publiken sin uppskattning i en lång och intensiv applåd.
Nu hör båda symfonierna till de mer tungsinta verken, men konserten blev ändå en stor upplevelse. Sibelius skrev sin fjärde symfoni år 1911 under en period av stora egna bekymmer och grubblerier, och det hörs tydligt. Musiken rör sig långsamt, dovt, som mörkt vatten i en kall sjö i första och sista satsen. Inte ens i andra satsen, där tempot tilltar och melodin kilar iväg, blir stämningen gladare; det tonar ständigt fram dystra harmonier som motsäger varje försök till lek. Det enda hoppingivande i symfonin är några toner från ett klockspel som mot slutet hörs igenom orkesterns muller; kanske var det en viljeansträngning att lägga in dem, som en påminnelse om att inte förlora hoppet. Sakari Oramo ledde Kungliga Filharmonikerna genom det här svåra verket; deras klara och rena spel gjorde att den mörka stämningen aldrig lät rörig eller ofokuserad, och det var viktigt för att kunna uppskatta verket.
Det var bra att konserten avslutades med Carl Nielsens Symfoni 4 "Det uutslukkelige", som trots att den skrevs under första världskrigets första år och under stor oro hos kompositören innehåller energi och ett hopp - "det uutslukkelige" talar om den grundläggande viljan till liv. Det är inga fyrverkerier av glädje vi får höra, men musiken driver hela tiden framåt. Än en gång visar musikerna sin skicklighet när de inte tappar sammanhållningen då de går upp i ljudstyrka, utan kan låta klara, precisa och ändå kraftfulla. Tillsammans visar kompositören och orkestern att viljan till liv nog kommer att segra ändå, och för det visade publiken sin uppskattning i en lång och intensiv applåd.
 |
| Foto: Jan-Olav Wedin |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar