En kompositörs andra symfoni borde kunna skrivas med litet större självförtroende - den första har förhoppningsvis tagits emot väl, man känner sig säker i hantverket och kan släppa tyglarna litet. Till festivalens fjärde konsert ställdes två andrasymfonier mot varandra, av Charles Ives och av Carl Nielsen, båda färdigställda 1902.
Charles Ives musik har influenser både från hans klassiska skolning och från musiken som sjöngs och spelades i samhället, och det märks i hans andra symfoni. Den första satsen är lekfull och innehåller melodier man lätt skulle kunna sjunga med i. Norrköpings Symfoniorkester har en fin klang och spelar med den precision som behövs för att allt skall hänga ihop. Det händer att musiken byter tempo och stil mitt i satserna, och det är på gränsen till att låta planlöst, men dirigenten Michael Francis styr upp det väl. Orkestern låter genomgående bra, såväl i de skojfriska partierna som i de seriösa, de som ger symfonin sitt allvar.
I den fina programboken för festivalen finns återgivet Carl Nielsens egna utförliga förklaring till hur han tänkte när han komponerade sin andra symfoni, och både texten och verket är mycket intressanta och underhållande. Inspirerad av en tavla med de fyra temperamenten skrev han en sats för varje temperament, och musiken är verkligen goda illustrationer till de fyra figurerna.
Först kommer kolerikern, som fäktas med hela världen. Därefter kommer flegmatikern, i Nielsens tappning en skön och bortskämd ung man som lojt låter en skön dag förflyta i lugn, och musiken är verkligen skön och rogivande. Så följer melankolikern - så dyster, så dyster. Han tycks svara negativt på allt han möter, och ett tag tycks hans domedagsprofetior slå in på riktigt, men så slätas det ut till jämna plågor. Ändå blev musiken aldrig otrevlig.
Mest energisk och varierad är ändå den fjärde satsen, där en sangviniker kanske litet obetänksamt kastar sig ut i världen och råkar ut för händelser av skilda slag. Jag tyckte om Norrköpings Symfoniorkesters rika klang, deras nyansrika spel och hur intensiva de kunde bli utan att tappa i precision. Sammantaget var det en roande konsert, passande för en lördag eftermiddag.
 |
| Foto: Jan-Olav Wedin |
I den fina programboken för festivalen finns återgivet Carl Nielsens egna utförliga förklaring till hur han tänkte när han komponerade sin andra symfoni, och både texten och verket är mycket intressanta och underhållande. Inspirerad av en tavla med de fyra temperamenten skrev han en sats för varje temperament, och musiken är verkligen goda illustrationer till de fyra figurerna.
Först kommer kolerikern, som fäktas med hela världen. Därefter kommer flegmatikern, i Nielsens tappning en skön och bortskämd ung man som lojt låter en skön dag förflyta i lugn, och musiken är verkligen skön och rogivande. Så följer melankolikern - så dyster, så dyster. Han tycks svara negativt på allt han möter, och ett tag tycks hans domedagsprofetior slå in på riktigt, men så slätas det ut till jämna plågor. Ändå blev musiken aldrig otrevlig.
Mest energisk och varierad är ändå den fjärde satsen, där en sangviniker kanske litet obetänksamt kastar sig ut i världen och råkar ut för händelser av skilda slag. Jag tyckte om Norrköpings Symfoniorkesters rika klang, deras nyansrika spel och hur intensiva de kunde bli utan att tappa i precision. Sammantaget var det en roande konsert, passande för en lördag eftermiddag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar