Sibelius/Nielsenfestival i Konserthuset VIII

Wilhelm Stenhammar uppskattade såväl Carl Nielsen som Jean Sibelius för det nordiskt strama i deras musik. Men den inledande satsen i hans andra symfoni från 1915 låter närmast medeltida, innan den glider över i mer allmänna folkdanstoner. Stenhammar hade ambitionen att skriva "nykter och ärlig musik utan klatsch", vilket verkar aningen tråkigt i mina öron, och fastän Finska Radions Symfoniorkester spelar följsamt låter första och tredje satsen litet fyrkantiga och ibland repetitiva. Den andra satsen, Andante, är däremot mjukare och vackert komplex i stämmorna och hur de samspelar. Även finalen med sina många tempoväxlingar är intressant att lyssna på, och klingar av nordisk stolthet och dansande människor.

Foto: Jan-Olav Wedin

Till Sibelius 50-årsdag hade den finska regeringen av honom beställt det som skulle bli hans femte symfoni. Men efter den fjärde symfonins blandade mottagande var Sibelius självtillit i gungning, och han reviderade den femte symfonin under de följande fyra åren, men följden att strukturen blev mycket annorlunda och spännande.

I likhet med den fjärde symfonin håller sig den femte tidvis i ett mörkt registeromfång. Men nu finns där livsglädje; hornen får eka mellan fjälltopparna, musiken brusar upp, det dansar in vackra melodislingor, och harmonier klingar så skönt att det känns i hjärtat. Dirigent Hannu Lintu manar fram den kalla glöden ur orkestern när de spelar samstämt, intensivt och kristallklart.

Som tack för de dundrande applåderna fick vi mer Sibelius som extranummer: Nocturno ur Belsassars gästabud där orkesterns soloflöjtist gjorde en lysande insats. Stort tack för den fina konserten!