Låt mig börja med att säga att Helsingfors stadsorkester är en ypperlig orkester, som förenar precision och intensitet med en rik klang. Ändå fick de fram lekfullheten i Mendelssohn-Bartholdys andra symfoni, kallad "Den italienska" och med melodier många känner igen och gärna minns och sjunger på. Speciellt i andra och tredje satsen får enskilda stämmor bärande roller och de utförde dem med klarhet och ändå god tyngd. Mendelssohn-Bartholdy hade uppenbarligen en trevlig tid i Italien, och fäste de mest dansanta ögonblicken på notpapper.
Efter det fina framförandet var mina öron spetsade inför kvällens andra verk. Jag har lyssnat mycket på Sibelius symfonier, den andra hör till mina favoriter, och att nu få höra den med musiker från kompositörens hemland! Inte för att de automatiskt har facit, men visst tänker man sig att ensemblen känner en samhörighet och ett ansvar.
Vad vi fick höra överträffade mina höga förväntningar. Trots att Sibelius själv inte ville tala om program utan sade att han bara skrev musik, hör jag berg, snö och klar luft i hans symfonier. Nu fick jag känna hur de friska vindarna tidvis drog ihop sig nästan till storm. Helsingfors stadsorkester spelade nästan genomgående kraftfullt utan att det kändes onyanserat.
Volymen var stor och mäktig, och man ledde skickligt fram till de partier i första och sista satsen där harmonierna klingar vemodigt, skönt, överjordiskt. Det var inte så att man spelade långsamt, utan noggrant. Varje stämma hördes tydligt, även löpande flöjtskalor under alla stråkars forte. Det var som att dirigenten John Storgårds visade oss varje pusselbit som bygger upp verket - och samtidigt den underbara helheten.
Jag brukar vara ytterst sparsam med stående ovationer, men här reste jag mig genast tillsammans med den övriga jublande publiken i det fullsatta konserthuset. Våra intensiva applåder belönades med ett extranummer! Mer Sibelius, men raka motsatsen till vad vi just hört: Scen med tranor, så skir och eterisk, viskades fram med samma exakthet som de mäktiga klangerna nyss. Helsingfors stadsorkester gav oss en fantastisk minnesvärd kväll, och jag hoppas att de återkommer för många fler konserter i framtiden.
Efter det fina framförandet var mina öron spetsade inför kvällens andra verk. Jag har lyssnat mycket på Sibelius symfonier, den andra hör till mina favoriter, och att nu få höra den med musiker från kompositörens hemland! Inte för att de automatiskt har facit, men visst tänker man sig att ensemblen känner en samhörighet och ett ansvar.
Vad vi fick höra överträffade mina höga förväntningar. Trots att Sibelius själv inte ville tala om program utan sade att han bara skrev musik, hör jag berg, snö och klar luft i hans symfonier. Nu fick jag känna hur de friska vindarna tidvis drog ihop sig nästan till storm. Helsingfors stadsorkester spelade nästan genomgående kraftfullt utan att det kändes onyanserat.
Volymen var stor och mäktig, och man ledde skickligt fram till de partier i första och sista satsen där harmonierna klingar vemodigt, skönt, överjordiskt. Det var inte så att man spelade långsamt, utan noggrant. Varje stämma hördes tydligt, även löpande flöjtskalor under alla stråkars forte. Det var som att dirigenten John Storgårds visade oss varje pusselbit som bygger upp verket - och samtidigt den underbara helheten.
 |
| Foto: Jan-Olav Wedin |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar