Två treor med heroiskt anslag: Nielsens tredje symfoni från 1911 passade väl att ställas mot Beethovens tredje symfoni från 1804. Dirigent Stefan Solyom ledde Helsingborgs Symfoniorkester, som lät utmärkt hela vägen, väl sammanhållna och med en fin klar klang som hindrade de båda symfonierna från att bli murriga.
Beethovens verk fångar uppmärksamheten från de första, mäktiga ackorden. Men den är ju inte bara en hjältesaga, utan fylld av en energi som av många som driver framåt tillsammans. Alla bitar satt på plats under framförandet och det kunde kännas som att vara på en resa tillsammans med musikerna och kompositören. Den sista satsen med sina variationer i tempo och ton är ju en hel berättelse i sig.
Även Nielsens symfoni inledde med kraft och mycket intressanta harmonier. Det är ett anspråksfullt verk, och med all rätt. Andra satsen, Andante pastorale, blev som ljuvast när de två solisternas (vars namn jag tyvärr inte hittar någonstans) ordlösa sångstämmor blandade sig med orkestern. Tredje satsen lät därefter tyvärr mest repetitiv, men i finalen som klingade lekfullt nationalromantisk fick vi höra melodier så glada att man ville sjunga på dem hela vägen hem.
 |
| Foto: Jan-Olav Wedin |
Även Nielsens symfoni inledde med kraft och mycket intressanta harmonier. Det är ett anspråksfullt verk, och med all rätt. Andra satsen, Andante pastorale, blev som ljuvast när de två solisternas (vars namn jag tyvärr inte hittar någonstans) ordlösa sångstämmor blandade sig med orkestern. Tredje satsen lät därefter tyvärr mest repetitiv, men i finalen som klingade lekfullt nationalromantisk fick vi höra melodier så glada att man ville sjunga på dem hela vägen hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar