tisdag 14 april 2015

Leviatan

Kan du draga upp Leviatan med krok och med en metrev betvinga hans tunga?
Kan du sätta en sävhank i hans nos eller borra en hake genom hans käft?

Det är vad Herren svarar Job, för att uppenbara sin stora kraft gentemot Jobs litenhet, när Job klagar över prövningarna han har utsatts för. Men det är inte Herren Gud som står för prövningarna i den ryska filmen Leviatan, utan en lokal borgmästare i en liten stad vid Barents hav, om än lierad med en biskop i den ortodoxa kyrkan som inte vill veta vad borgmästaren gör men säger att Gud ger honom kraft.


Vadim, borgmästaren, småstadspaschan som gör som han vill med lagen och även utanför lagen, har bestämt sig för att expropriera Koljas familjehem till ett skampris. Filmen startar en bit in i händelseförloppet. En kväll, redigt på fyllan, dirigerar han sin blanka svarta tjänstebil till huset och sluddrar att Kolja aldrig haft några rättigheter och aldrig kommer att ha några. Kolja, likaså dragen, skäller tillbaka och måste hållas tillbaka av barndomsvännen Dima som just kommit till staden från Moskva.


I några tragikomiska scener rabblar domstolens representant det juridiska förloppet och utslaget i raketfart, nollställt, utan personligt engagemang, som att domslutet kommer från en orubblig instans utanför tid och rum i småstaden.

Dima skall vara räddningen i de kafkaartade förvecklingarna i småstadsbyråkratin. När Kolja blir arresterad för att ha höjt rösten mot männen på dem lokala polisexpeditionen behåller Dima lugnet. Tålamod när alla ansvariga är borta för dagen och sekreteraren inte vill hjälpa. Lugn, vältalig och med smutsiga äss i rockärmen när han äntligen får till ett möte med Vadim. Planen är att snärja borgmästaren med lika smutsiga metoder som han själv använder. Men kan det lyckas i ett så litet samhälle där borgmästarens tentakler finns överallt?


Kolja är ofta full, bråkig och inte helt lätt att sympatisera med, och hustrun Lilja verkar längta bort från livet i det karga landskapet. Men som åskådare vill man ändå inte att de förlorar sin kamp, främst för att huset är i sig är som en önskedröm om ett hem för generationer, med rymliga ytor, stora fönster som släpper in ljuset under de månader solen syns, blommor på fönsterbänkarna och prylar och förvaringskärl i varje vrå. Det bär emot att tänka sig huset falla i borgmästarens flottiga händer.


Borgmästaren är en extremt osympatisk figur. Hans klibbiga tentakler, skamfilade moral och oinskränkta makt motsvaras inte av hans uppenbarelse, utan han är en liten, plufsig gubbe med ful frisyr, så lätt att förakta men omöjlig att kämpa emot. Bostadshusen i staden är på väg att rasa samman medan han rör sig i välskötta, blanka miljöer och ändå vill lägga vantarna på allt som är vackert. Det är svårt att se om det är Herren Gud som prövar Kolja, när det sker i borgmästarens ynkliga gestalt. Finns det något hopp om ett lyckligt slut? På väg ned mot botten möter Kolja den lokala prästen, som till skillnad från biskopen lever nära sin församling och ser deras materiella nöd. Hans ord till Kolja om att fasta och gå i mässan låter tomma, men får eftertryck när kameran glider över till svinen som matas, det ögonblick då den förlorade sonen bestämde sig för att vända hem till sin välkomnande far. Den rysk-ortodoxa kyrkan lovar dock snarare förlösning i himlen framför rättvisa på jorden, så kanske är det det hoppet som filmen erbjuder Kolja.


2 kommentarer:

Håkan Wilhelm Hugosson sa...

En dyster film från ett kargt landskap. Allt är förfallet i ruiner eller är skamfilat (förutom runt politrukpampen/skurken), i havet ligger båtvrak och på stranden valskellet, det dricks väldigt mycket vodka, skjuts med kalashnikov och alla skriker mest på varandra (som vore det normal samtalston). Jag vet inte om detta är Ryssland (skall fråga mina kollegor) men sorgligt verkar det. En film vars styrka ligger i den starka gestaltningen av det säregna (och rätt hemska) fysiska och mentala landskapet.

Jenny B sa...

Ja, det var en hel del hårt drickande, som det enda avbrottet i ett hårt liv. Vänskapen verkar finnas under de hårda orden, men det känns ändå för hårt och för svårt att få ro.