Bildning och karaktär

För kanske sjutton år sedan hörde jag en diskussion i ett informellt pratprogram i radio som jag ofta brukat lyssna på. En dag började programledaren med att fråga sina kollegor om vad bildning är - behöver man läsa böcker för att bli bildad? En av dem, en nuförtiden folkkär komiker och TV-personlighet, svarade "Nää jag tror man kan bli lika bildad om man sitter i en eka mitt ute på sjön." De övriga deltagarna sade inte genast emot henne utan gav andra hemsnickrade förslag.

Inom mig såg jag Roms förstörelse, Apokalypsens fyra ryttare och andra tecken på civilisationens förfall, och stängde uppgivet av programmet. Innan programtidens slut slog jag på igen och fick höra visdomsorden de pratat sig fram till: "Sammanfattningsvis är alltså bildning något man får från böcker, men BARA om man har roligt medan man läser." Nej, nej, nej, nej. Inte mycket bättre efter en timmes försök till analys, alltså.

Med så många tillfällen till snabb tillfredsställelse idag är det svårt att argumentera för att ha tråkigt istället för roligt. Visst är det viktigt att hitta glädje i vardagen, och nöjet i att utföra en uppgift är en bra drivkraft. Men allt kommer inte alltid att vara enkelt eller roligt, och återbäringen på ens insats kan dröja, kanske se ut att aldrig komma. Det är något som en erfaren och förutseende människa bör kunna hantera, och också något man bör hjälpa barnen att förstå, våra impulsdrivna små älsklingar som ännu inte fått perspektiv på tillvaron.

Boklig bildning ger sällan direkt belöning, utom i den meningen att man själv kan känna glädje över att ha utökat sitt kunnande (och kanske att man klarar provet/tentan i ämnet). I många fall har man med stor möda lärt in och därtill förstått stora mängder kunskap som man kommer att kunna plocka fram bitar av vid behov senare i livet. Men att skaffa den breda och djupa kunskapen, istället för några inlärda anekdoter, gör att man kan se sammanhang och dra slutsatser från en stadigare grund.

Det klagas på att matematiken är för abstrakt och inte går att tillämpa i det vanliga livet, utöver att plussa ihop poster på ett kassakvitto eller räkna ut dricksprocent på en krognota. Men när matematiken lämnar siffrornas område och ger sig in i formlernas värld, blir den inte bara svårare utan så vacker i sina beskrivningar av flerdimensionella, komplexa rum, sinusvågor och talserier, och med tillräckligt mycket abstrakta kunskaper kan man hitta teorier som går att tillämpa praktiskt i vår tredimensionella verklighet.

Det går att jämföra kunskapsinlärning med specialfallet att lära sig ett språk. Man behöver plugga in grammatiska regler och ett annat ordförråd, ibland också ett helt annat skriftspråk, och det är inte alltid roligt, tvärtom. Men när man har fattat grundläggande regler kan man börja förstå en helt ny grupp av människor och deras kultur, och ju mer man lär sig av grammatik och vokabulär, desto fler nyanser kan man höra och uttrycka sig i.

Den där uthålligheten, att kämpa vidare fastän det inte alls är roligt, den är viktig. Det goda är att forskning visar att den går att träna upp. Det svåra är att vi har så mycket kring oss som lockar till snabb lusttillfredsställelse istället för att bita ihop och gneta på. Visst ser vi sporthjältar som lyfts fram, och kan sluta oss till hur mycket de har tränat varje dag år efter år för att bli riktigt bra. Men vi ser också fler och fler dokusåpor där folk blir uppmärksammade för vilka imbecilla gräl de kan starta. Även om det senare bara är en del av mediaflödet är det tillräckligt mycket för att dra uppmärksamheten till sig från just dem som skulle behöva uppmuntras att tänka långsiktigt och gneta på även när det är jobbigt. Det betyder inte att alla borde älska att läsa Dante, men att det är viktigt att skaffa sig referensramar som är större än här och nu och att vara coolast för stunden. Har man det är det lättare att inte tappa balansen vid motgångar. Det är bra att utveckla en karaktär som inte genast ger efter för infall, utan som kan avvakta och överväga, och göra val som gynnar en själv i det långa loppet även om det är tråkigt för ögonblicket.

Flit och uthållighet hölls länge fram som ideal, och folkrörelserna som kämpade för nykterhet och folkbildning i början av nittonhundratalet gjorde en god insats, tillsammans med det växande välståndet, för att uppmuntra till att arbeta hårt med ett hopp om att skapa en bättre tillvaro för sig själv. Efter några årtionden var de flesta så nöjda att man började vilja luckra upp karaktärsfostran. Visst kunde man unna sig det eller det? Visst var det skönt att släppa på kraven för en stund? "unna dig"-budskapet var populärt. Efter ytterligare några årtionden har balansen tippat över så att "unna dig" är vanligare än "kämpa på", förutom i fallet träning och kroppskontroll. Och visst skall vi unna oss det vi mår bra av, och inte skjuta upp vår belöning till en tid när vi inte orkar njuta av den. Men det är bättre om man först arbetat sig till en stark karaktär, med viljestyrkan att stå emot när det skulle vara skadligt, och förmågan att se vad som gagnar bäst i både det långa och det korta perspektivet.

År 1895 skrev Svensk Läraretidning "Bildningen bör vara så anlagd, att den befordrar karaktärens utveckling och bidrager att förläna den dess ädla och äkta halt." Det är en fin formulering som säkert får många att kränga sig av motvilja mot såväl innehåll som formulering. Men jag vägrar att tro att bildning och en god karaktär är möjligt för bara några få. Jag unnar alla människor den tillfredsställelsen att ha överblick över världen och kunskaper att välja det bästa för sitt eget liv.