Nu är det 1968! Teatern skall ut till folket, det skall inte vara så högtravande utan helt vardagligt, ja, gärna litet extra enkelt. Vi bygger scenografin av papprullar medan vi pratar, rollfigurerna har samma förnamn som de som spelar, alla kan bryta in och säga emot eller förklara, och ibland låter vi publiken rösta.
Till en början skaver formen mycket, och jag tror att föreställningen skall bli en (medveten eller omedveten) illustration till hur mycket som gick förlorat när revolutionsromantikerna kastade ut allt gammalt och improviserade sig fram. Men det lösa formatet är ju skickligt planerat och mycket väl inrepeterat och framfört, och ganska snart har jag vant mig och kan ta till mig av pjäsens innehåll.
Fritt efter Ibsen - mycket, mycket fritt efter Ibsen är manuset nu. Rollfigurerna får som sagt avbryta för att förklara eller ifrågasätta det som sägs, och utveckla de politiska ståndpunkterna med tvärsäkerheten och undervisningsivern hos teatermänniskor från sjuttiotalet. Konfliktlinjerna blir tydligare, och tydligare ändå eftersom replikskiftena sker i högt tonläge och mynnar ut i gräl, practical jokes och ibland rena smockor. Hela ensemblen är ett med sina roller och ständigt på hugget, men spelstilen passar speciellt väl för Leif Andrée, som alltid låter som att han kommer på sina repliker i ögonblicket, och den oefterliknelige Jörgen Thorsson, som efter att ha hållit igen under några chanser till slut släpper fram en fors av revolutionära uppmaningar som både är ärligt tänkta och jätteroliga.
Det är alltså en hel del gräl och tjafs som pågår på scenen, och det är kul även efter någon timme när det börjar kännas tröttsamt. Men det finns element i pjäsen och dess framförande som är otäcka. Första gången som den nyinflyttade Peter Horster (Peter Eggers) bryter in känns hans sunda förnuft välkommet i allt flamsande. Men varje gång han lägger sig i skeendet är hans fördömanden grövre och han skapar större konflikter där han försöker rätta allt efter sitt sinne.
Obehagligt är också hur klart det står att hopp om egen vinning styr aktörerna, och lika mycket att misstanken om att någon gör något för egen vinning smutsar ned deras motiv. Men otäckast av allt är det brandtal uppsättningen låter Leif Stockmann hålla när han skall försvara sig själv på folkmötet. Det börjar som ett av flera tröttsamma nålstick mot liberal demokrati men utvecklar sig till maningen att en stark och kunnig minoritet skall styra, därför att majoriteten är för dumma för att förstå vad det handlar om i politiken. Leif vänder sig direkt till oss i publiken och säger att vi, just vi, är oförmögna att fatta informerade beslut. Ja, vi får leva våra små insignifikanta liv, men vi skall inte få bestämma inriktningen på samhället.
Nej, detta tal var bara det näst mest otäcka. Det mest otäcka var när några ägghuvuden i publiken applåderade efter hans tal. Hur tänkte de? Hade de inte hört vad han sade, bara att han talade inlevelsefullt? Är de masochister som gärna vill bli utskällda och lämna ifrån sig sin rösträtt? Eller är de likadana hycklare som de vi ser i regeringen, som ropar på hårda regler för miljöns skull men ser sig själva som värda undantag från lagarna?
Nej, efter ett sådant tal är jag glad att Leif Stockmanns samhälle slår tillbaka och stöter ut honom. Men egentligen, egentligen var ju knäckfrågan att han ville stoppa en hälsofara till priset av sysselsättningen i samhället, och det är något hedersamt. Mitt i röran av hans sönderslagna kontor känner jag sympati för mannen och hans sönderslagna liv - och inte minst med hans uttröttade hustru Kajsa (Kajsa Ernst). Jag ser hur hon försökt stötta och leda sin man när han har glidit hit och dit, inte bara nu utan under tiotals år tidigare. Mänskligheten och allvaret glider fram efter tre timmar med agitörer på högvarv. Rävsaxen Leif sitter i sjunker in litet djupare i köttet.
Dryga tre timmar är långt, och såväl idéinnehållet som framförandet kan vara en stötesten för många. Jag skulle inte vilja att alla pjäser såg ut så här, men för egen del tycker jag att regissör Alexander Mørk-Eidem gjort en suverän bearbetning av originalpjäsen, som vrider och pressar fram mer ur ideologierna, lojaliteterna och konflikterna.
Länk till Stadsteaterns sida om En folkefiende
Till en början skaver formen mycket, och jag tror att föreställningen skall bli en (medveten eller omedveten) illustration till hur mycket som gick förlorat när revolutionsromantikerna kastade ut allt gammalt och improviserade sig fram. Men det lösa formatet är ju skickligt planerat och mycket väl inrepeterat och framfört, och ganska snart har jag vant mig och kan ta till mig av pjäsens innehåll.
Fritt efter Ibsen - mycket, mycket fritt efter Ibsen är manuset nu. Rollfigurerna får som sagt avbryta för att förklara eller ifrågasätta det som sägs, och utveckla de politiska ståndpunkterna med tvärsäkerheten och undervisningsivern hos teatermänniskor från sjuttiotalet. Konfliktlinjerna blir tydligare, och tydligare ändå eftersom replikskiftena sker i högt tonläge och mynnar ut i gräl, practical jokes och ibland rena smockor. Hela ensemblen är ett med sina roller och ständigt på hugget, men spelstilen passar speciellt väl för Leif Andrée, som alltid låter som att han kommer på sina repliker i ögonblicket, och den oefterliknelige Jörgen Thorsson, som efter att ha hållit igen under några chanser till slut släpper fram en fors av revolutionära uppmaningar som både är ärligt tänkta och jätteroliga.
Det är alltså en hel del gräl och tjafs som pågår på scenen, och det är kul även efter någon timme när det börjar kännas tröttsamt. Men det finns element i pjäsen och dess framförande som är otäcka. Första gången som den nyinflyttade Peter Horster (Peter Eggers) bryter in känns hans sunda förnuft välkommet i allt flamsande. Men varje gång han lägger sig i skeendet är hans fördömanden grövre och han skapar större konflikter där han försöker rätta allt efter sitt sinne.
Obehagligt är också hur klart det står att hopp om egen vinning styr aktörerna, och lika mycket att misstanken om att någon gör något för egen vinning smutsar ned deras motiv. Men otäckast av allt är det brandtal uppsättningen låter Leif Stockmann hålla när han skall försvara sig själv på folkmötet. Det börjar som ett av flera tröttsamma nålstick mot liberal demokrati men utvecklar sig till maningen att en stark och kunnig minoritet skall styra, därför att majoriteten är för dumma för att förstå vad det handlar om i politiken. Leif vänder sig direkt till oss i publiken och säger att vi, just vi, är oförmögna att fatta informerade beslut. Ja, vi får leva våra små insignifikanta liv, men vi skall inte få bestämma inriktningen på samhället.
Nej, detta tal var bara det näst mest otäcka. Det mest otäcka var när några ägghuvuden i publiken applåderade efter hans tal. Hur tänkte de? Hade de inte hört vad han sade, bara att han talade inlevelsefullt? Är de masochister som gärna vill bli utskällda och lämna ifrån sig sin rösträtt? Eller är de likadana hycklare som de vi ser i regeringen, som ropar på hårda regler för miljöns skull men ser sig själva som värda undantag från lagarna?
Nej, efter ett sådant tal är jag glad att Leif Stockmanns samhälle slår tillbaka och stöter ut honom. Men egentligen, egentligen var ju knäckfrågan att han ville stoppa en hälsofara till priset av sysselsättningen i samhället, och det är något hedersamt. Mitt i röran av hans sönderslagna kontor känner jag sympati för mannen och hans sönderslagna liv - och inte minst med hans uttröttade hustru Kajsa (Kajsa Ernst). Jag ser hur hon försökt stötta och leda sin man när han har glidit hit och dit, inte bara nu utan under tiotals år tidigare. Mänskligheten och allvaret glider fram efter tre timmar med agitörer på högvarv. Rävsaxen Leif sitter i sjunker in litet djupare i köttet.
Dryga tre timmar är långt, och såväl idéinnehållet som framförandet kan vara en stötesten för många. Jag skulle inte vilja att alla pjäser såg ut så här, men för egen del tycker jag att regissör Alexander Mørk-Eidem gjort en suverän bearbetning av originalpjäsen, som vrider och pressar fram mer ur ideologierna, lojaliteterna och konflikterna.
Länk till Stadsteaterns sida om En folkefiende
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar