Daredevil: Born Again

När Disney plockar upp Daredevil från sejouren på Netflix, är det med ett seriöst anslag. Det New York som serien Daredevil: Born Again utspelar sig i liknar den smutsiga och farliga stad den framställdes som på sjuttiotalet. Nu får vi en fläkt av det igen, dels i gryniga klipp från folk på gatorna som säger att de känner sig otrygga, dels i den grymma handlingen i TV-serien. Redan i första avsnittet blir Matt Murdocks mångårige jobbpartner och vän Foggy ihjälskjuten av Benjamin Poindexter, en skurk de har mött förut. Ilskan som det väcker hos Matt Murdock skrämmer honom till att välja att lägga ned sin identitet som Daredevil och fokusera på sitt arbete som försvarsadvokat.

Daredevils onda spegelbild är förstås Wilson Fisk / Kingpin. Efter att på hemlig ort ha återhämtat sig från sina livshotande skador - adoptivdottern Maya sköt honom i huvudet! - återkommer han till New York. Hans hustru Vanessa har hållit igång hans brottssyndikat med minst lika mycket kyla och hårdhet, men nu måste affärerna läggas om. Wilson Fisk behöver framstå som laglydig och pålitlig, när han nu har sikte på ett högre mål - att bli New Yorks borgmästare.

Av uppenbara skäl bär Fisk på ett hat mot vigilantes, de självutnämnda kämparna för rättvisa som finns här och där i New York. Daredevil är ute ur spelet för närvarande, men serien väver in Frank Castle / The Punisher,  Swordsman / Jack Duquesne och inte minst White Tiger som är på väg mot en egen serie med Jenna Ortega i huvudrollen. Borgmästare Fisk kan inför sin stad måla ut vigilantes som farliga för rättvisan och så sälja in den task force som skall bekämpa dem. Men de speciellt utvalda medlemmarna i denna task force är de mest hänsynslösa och minst renhåriga poliserna, och nu har borgmästaren ett eget våldsmonopol vilket, tillsammans med en förmåga att ställa sig över lagen, är välkända steg mot fascism och tyranni.

Serien ställer de två huvudpersonernas väg mot varandra, och låter tittarna ana frustrationen som byggs upp innan såväl Daredevil som Kingpin ger efter för tvånget att själva begå fysiskt våld mot sina respektive motståndare. Det sker ofta i skickligt uppbyggda scener där de bådas stridsscener korsklipps med varandra.

Väl värt att nämna är hur den ypperlige skådespelaren Vincent D'Onofrio, trots tung kroppshydda och skrovlig röst, ger Wilson Fisk nyanser i sin karaktär och visar motivationen för hans val. Om jag säger att parterapisessionen med Vanessa och Wilson Fisk är höjdpunkten i ett av avsnitten så är det inte för att nedvärdera de välgjorda actionscenerna, utan en hyllning till två goda skådespelare och ett välskrivet manus som bygger upp en helhet i handlingen.

Bit för bit lägger Wilson Fisk mer av New York under sig. Om han tidigare haft ett stort och lönsamt verksamhetsområde på skuggsidan, finns nu nästan inga gränser för hur mycket han kan roffa åt sig när han kan verka ostört i dagsljus. Men hoppet är inte ute än. Och det kommer en säsong till av Daredevil: Born Again.

The Brides of High Hill av Nghi Vo

Nghi Vos novella Mammoths at the Gates gjorde mig mycket intresserad av att läsa mer av författaren, inte minst fler berättelser i hennes Singing Hills Cycle. Och i novellan The Brides of High Hill möter vi åter Cleric Chih från Singing Hills, men nu i ett resesällskap och utan sin niaxin Almost Brilliant, fågeln som minns alla historier den får berättat för sig. Det är litet underligt att den inte är med, men Chih gör ingen stor sak av det, så vi är lika lugna som hen. Fast Chih är inte helt lugn, för hen reser med familjen Pham mot Doi Cao för att gifta bort dottern Nhung, och när de kommer fram till herresätet ger det en vag känsla av Riddar Blåskäggs borg. Var är Lord Guos första fruar?

Nghi Vo är skicklig i att skapa miljöer som känns vackra och harmoniska. Här är fingertoppskänslan lika god men miljöerna har något vagt otäckt över sig. I mitt tycke får man vänta litet väl länge på den skrämmande upplösningen som man ändå anat, och hinna bli litet frustrerad av Nhungs näpna, oskuldsfulla upptäcktsfärder tillsammans med Chic. Men som sagt, det kommer en urladdning som är otäck och intrikat och mycket spännande.

En liknande uppbyggnad har novellen (short story) Stitched To Skin Like Family Is, vilken liksom The Brides of High Hill är nominerad till Hugo Award 2025. Den berättelsen utspelar sig dock i ett nittonhundratals Amerika, där vi mycket tidigt förstår att den unga lifterskan har en förmåga att känna vad bäraren nyligen har sagt när hon rör vid kläder. Skall det ge henne lycka i sökandet efter brodern? Skall det hjälpa henne att klara livhanken när hon möter grymma personer som inte värderar människoliv? Den korta historien hinner ge en god känsla för landsvägen, nattluften, och kärleken till brodern och hela familjen.

Fler böcker av Nghi Vo:

Mammoths at the Gates

Archipelacon 2025, lördagen

Hedersgästintervju med Jeff VanderMeer

Först får vi en uppmaning av hedersgästen att inte gå nära och störa tärnan som häckar på en stor sten i kärret nära kongressen! Jeff VanderMeers intresse för fåglar väcktes när han växte upp på Fiji, och han tycker om att gå långt för att se på fåglar. Inte som när han gick ut med fjärilsskådare och bara fick gå fem meter! Vanligtvis postar han bilder av fåglar och vilda djur på sociala medier. Så plötsligt lägger han ut ett meddelande om att han skall släppa en bok, och får förvånade frågor av sina fågelskådande följare "Skall du släppa en bok? Är det din första bok?" 

Vi i publiken vet ju om att Jeff VanderMeer, och får nu också veta mer om hans tidigaste karriär som poet. Han beskriver poesi som "how you single out a moment in time and describe it". Dock benämner han det också som lurendrejeri, inte minst den gången han sålde en dikt till Amazing Stories, och hade delat raderna i två så att de blev dubbelt så många, 307 rader, eftersom tidningen betalade dikter per rad.

Boken City of Saints and Madmen är ju en samling av disparata berättelser, vilka nästan alla blivit refuserade på olika sätt. Först av dem Dradin, In Love; senare också den långa listan med bläckfiskböcker vilken skickades tillbaka med kommentaren att redaktören sett en liknande sak nyss, vilket VanderMeer hade svårt att tro på.

I alla fall startade Jeff VanderMeer på sitt håll genren Weird, och satte senare tillsammans med Ann VanderMeer samman antologin The Weird, en tegelsten där de dessutom smög in 150000 extra ord utöver de utlovade eftersom de tänkte att det skulle vara för sent att plocka ut dem när boken kom till tryckning. Pengarna höll på att ta slut, men de klarade sig på att en sydafrikanske vykortskedja förhandsbeställde fyratusen exempler, och alla antologier de gett ut har faktiskt burit sig trots att de själva drivit dem närmast som pyramidspel (Ponzi scheme). De har alltid vinnlagt sig om att leta upp representanter från språkområden utanför det anglosaxiska, och tagit dem till översättning. Därutöver har VanderMeer låtit översätta och publicera flera nordiska författare, såsom Leena Krohn. (Bra gjort!)

När VanderMeer skulle skriva en roman i Predator-universat var instruktions-"bibeln" han fick en sida lång (att jämföra med Star Wars som delar ut tusensidiga förhållningsorder). Hans Predator var en slarver som råkat få med utomjordiska svampsporer på skeppet, vilka spred sig där hen landade. Och så fick han med en scen där han predatorn hänger på skeppet, super och röker och fiser och tänker tillbaka på saker han gjort - kalsarikänni, flikar intervjuaren Jukka Halme in. 

VanderMeer hade länge velat skriva om Florida, och det var den önskan som utmynnade i Annihilation. Fast när han skickade in manuset hade ett av avslagsbreven form av intervention: "Jeff, you have to stop writing about fungus". Fast det behövde han inte! Tvärtom blev Annihilation efter en smygande start till en bästsäljare, senare filmatiserad. Dock, en av hans mardrömmar är att han har slut på pengar och måste skriva romanversionen (novelization) av filmen Annihilation (vilket är inskrivet i kontraktet).

From Book to Screen

Mer VanderMeer, och också Emmi Itäranta, i diskussionen ledd av Ann VanderMeer om hur författarnas böcker fått ny form på film och andra medier. Emmi Itärantas bok Minnet av vatten har filmatiserats, och satts upp som pjäs (minst) sex gånger. Hon avhåller sig från att delta i arbetet att skriva om till manus, utan låter andra göra sin vision av det. Många av uppsättningarna har varit bra, men ingen perfekt efter hur hon hade gjort det själv.

Jeff VanderMeer avstod också från att skriva manus till filmatiseringen av Annihilation, eftersom han visste att det inte var en teknik han kunde men gärna skulle vilja lära sig mer om, genom att jämföra det färdiga manuset med sin egen bok. Men när han filmningen väl skedde var den så rörig att han inte lärde sig något alls. (Det har han dock gjort vid den pågående filmatiseringen av Borne.) Det var också skrämmande hur mycket av "visklek" som pågick i Hollywood i jämförelse med bokvärlden - om han sade något i en intervju så fördes det vidare och förvrängdes i sexton led tills det kom tillbaka till honom som en anklagelse. Han hade mycket ångest över att något som han inte hade kontroll över skulle kunna bli hans ansvar när filmen släppts.

Till stor del var som sagt filmatiseringen en besvikelse för VanderMeer, men en positiv upplevelse när han kom till inspelningsplatsen och träffade de fyra huvudrollsinnehavarna som hunnit svetsas samman under tiden innan. De berättade för honom vilken känsla det var att bara ha kvinnor i rollerna - i en film som inte var en romantisk komedi!

En annan fördel var att han fick en del nya läsare av filmen; de som hörde att boken var så pass annorlunda att det var värt att läsa som en ny expedition. För Emmi Itäranta var det inte så: tittarna och läsarna av Minnet av vatten överlappade i princip varandra. Men hon blev positivt överraskad av hur sammanhängande och väl kostymerna och världen byggts upp i filmen, med små medel.

Det görs en del fan art och musik av Southern Reach-böckerna, och VanderMeer kan tänka sig att låta illustratörer skapa ett seriealbum som utspelar sig där, fastän han inte är helt förtjust i fan fiction i hans egna världar - han vill inte få en annan vision i huvudet än den han redan har. Härnäst skall det dock komma en coffee table book som är som en reseguide i Area X. Och om det skall bli något mer om Ambergris så skulle det behöva vara något helt annat än böckerna, en graphic novel eller en TV-serie. Efter Annihilation gjorde dock VanderMeer vad han kunde för att skriva en ofilmbar bok, Dead Astronauts. Men Ann VanderMeer slänger ut utmaningen till publiken och världen att faktiskt filma den!

En manusförfattare kom till VanderMeer med en idé om Hummingbird Salamander där han skrivit om till obegriplighet: i första scenen släpar huvudpersonen ut en albinoskurk i solljuset där han brinner upp, medan hon släpper fri den sibiriska tiger han hållit fången, och senare fångar hon med bara händerna en kolibri som innehåller motgiftet till ett gift hon fått i sig, och hugger näbben i sin arm som en spruta för att rädda sitt liv. Jeff och Ann kollade upp manusförfattaren på imDB och sade till varandra "Yeah, that screenwriter does a lot of coke".

Emmi Itäranta inflikade att det finns saker man bara kan göra med ord, även om hon inte tänker så med flit när hon skriver. Men det går inte att skriva med baktanken att det skall filmatiseras, då skulle det begränsa vad man kan göra i skrift. Dock, som ett knep ibland när hon behöver tänka ut en övergång från en scen till en annan tänker hon sig hur det skulle ske om det var film. Ett av Jeff VanderMeers sätt att bygga sitt bibliotek av inspirationskällor är att lägga märke till texturer, dofter, ljud och andra sinnesintryck när han reser. I hans nya roman kommer alla kapitel att börja med en chockerande bild vars kontext blir tydlig under läsningen. Det har vi att se fram emot.

Archipelacon 2025, fredagen

På länk från Ukraina berättade Natalia Matolinets och Alona Silina inlevelsefullt och intressant om läget för ukrainsk fantasy idag. Natalia Matolinets hade väckts två gånger av flyglarm under natten, och inte heller Alona Silina hade sovit bra. Hur kan man, hur klarar man att fortfarande publicera böcker i ett land under attack? Natalia Matolinets höll upp en otroligt vackert illustrerad tjock bok och berättade att för ett år sedan var den bara aska, eftersom tryckeriet hade bombats. Men förlaget lade manken till, och fyra månader senare var den tryckt igen. Sedan Rysslands skamliga invasion år 2022 är det fler människor som vill läsa ukrainska författare, både inom och utom landet. 

Att se sitt lands böcker i tryck, och att se berättelser om sina egna städer, är viktigt för människorna i Ukraina nu. Redan under Sovjettiden var budskapet från diktaturens styre att Ukraina inte hade någon egen kultur eller historia, just så som Ryssland igen försöker genomdriva med våld på senare tid. Man håller litteraturfestivaler i Ukraina, på säkra ställen vilket ibland innebär skyddsrum, dock får inte alltid fantastik så stort utrymme på festivalerna. Men som de båda kvinnorna berättar, så har (urban) fantasy-genren många bra egenskaper för dessa tider. Den ger en chans att plocka upp händelser och legender ur platsens historia, att beskriva tragedier och stora känslor som inte är kopplade till nutiden, och att berätta om starka, aktiva personer vars handlingar ger hopp om bättre tider.

Alona Silina kommer från en småstad i östra Ukraina där människor (likt småstadsbor i delar av Sverige) inte tyckte att det var viktigt att intressera sig för ukrainsk kultur eller andra delar av landet. Men nu när många av dem har tvingats att fly, väcks deras intresse för just det. Numera finns det en hel del urban fantasy som utspelar sig i Kiev och Lviv, men läsare berättar för Natalia Matolinets att de längtar efter att få läsa om sina egna städer, och de har redan sammanställt en bok samt letar fler berättelser från mindre städer som Dnipro, Tchernitsy och andra. Jag hoppas att de och många andra ukrainska böcker blir översatta till engelska och svenska, och ser fram emot att läsa dem.

World Building with Queer Animals

I fantasy och science fiction dyker ibland djurhybrider upp i handlingen. Men hur icke-mänskliga är de? Varför har en katt-kvinna två bröst, varför har en ödle-kvinna två bröst? När djurens amningssituation ser helt annorlunda ut i verkligheten! Med humor och charm gav Cheryl Morgan många exempel på vilka former som kön och sexualitet kan ta i djurvärlden, ett rejält motexempel för dem som säger att det i naturen bara finns två kön och att människor måste vara likadana.

Det finns många djurarter där hannar ofta har sex med varandra: giraffer, flamingos, alla lejonhannar som blir utkastade ur flocken och måste hålla samman i en egen flock, och så bonoboapor som har sex med varandra hela tiden, som tack, förlåt, kan jag få mat av dig, och många andra tillfällen. Hos tjockhornsfår är det många av baggarna som är så ointresserade av att para sig med honor och hellre väljer hanar, att de som köper en bagge för avel måste försäkra sig om att de inte får en homosexuell bagge. Bland hannarna hos brushanar finns det en sexuellt aggressiv sort med stor plym, och en utan plym, vilka ofta parar ihop sig. En hona väljer hellre att bli del av ett sådant par istället för att gå med bara en hane.

Sedan finns det många djurarter som har flera biologiska kön: ödlor med tre han- och två honkön. Slemsvampar har åtta sorters gameter (reproduktiva celler) och alltså över femhundra olika kön! Vissa fiskarter byter kön under sitt liv. Havssköldpaddor blir hanar eller honor beroende på temperaturen på vattnet som ägget ligger i, och med stigande havstemperaturer blir nu hannar mindre vanliga.

För en grundlig genomgång av allt detta och ännu mer, rekommenderar Cheryl Morgan boken Dr. Tatiana's Sex Advice to All Creation, skriven av Olivia Judson.

Worldbuilding in Real World Maps

Vad är en kartas uppgift? Nuförtiden är det att visa var olika saker finns. Men förr i tiden, innan vi hade satellitbilder för att kunna få exakta överblickar, fanns kartor som snarare visar vad som finns - What is there, not Where is what. Dessa kartor hade ofta en politisk eller religiös agenda, som T-kartor som visar Jerusalem i mitten och resten av världen runt omkring, med en T-formad avgränsning. En mer realistiskt avbildande karta, men ändå med sin egen agenda, står i fokus för Rasmus Häggbloms föredrag: den kända Carta Marina av Olaus Magnus från 1539. 

Några öar visas med sina huvudsakliga (?) egenskaper: Island med vulkaner och svavel, Färöarna med valar, Åland någorlunda trovärdigt fast med en litet överraskande vulkan i norr. Där syns också några öar som inte finns, men som alla på den tiden antog måste finnas: norr om Norge Insulae Magnetica, den som får alla magneter att peka åt samma håll, och så Tile det vill säga Ultima Thule som ju bara borde finnas, och Olaus Magnus rapporterar till och med att 30000 personer bor där.

På vattnet seglar några skepp från olika länder. Engländarnas skepp har fångat en val och börjat sätta bo på den. Och danskens skepp, HA! det håller på att dras under ytan av en enorm val! Intressanta scenerier bjuds det också på i inlandet, och till den intressanta interiören i Norge där djävulen sopar i ett stall finns också en fotnot med förklaringar. Så kunde Olaus Magnus för sina nya landsmän i Rom, dit han utvisats, berätta om de spännande länderna i norr.

Post-Apocalypse in Slow-Motion

Med grund både i statistik över böcker på 1900-talet, deras samtid och hur den influerade tankarna, berättade Joro Penchev om hur dystopier varierat genom åren och numera ökar i antal. I böckerna i fråga ser vi

- the Threat - vad som hotar beror av tidsandan: sjukdom/pandemi, maskiner/krig, atomvinter, klimatkatastrof

- hur vi reagerar på hotet - ofta dåligt, så att civilisationen bryts samman (vilket egentligen motsägs av erfarenheter ur verkligheten)

- the breaking of time, losing continuity - förbindelsen med ett fungerande historiskt samhälle bryts, och istället börjar man berätta legender om det och tolka dem på olika sätt

- nature as the great other - It doesn't care about us, it just takes over. It will consume the destruction.

Men ser man på de civilisationer som kollapsat genom historien, så har det snarare skett långsamt, och människor har först efter hand upptäckt att systemet fungerar sämre, friheter har kringskurits, frihandel stoppas och kommunikationer bryter samman. Inte lika påtagligt och spännande som de faktiskt vackra illustrationer som Joro Penchev visade från apokalypser och post-apokalypser i vår nutid, men nog så viktig att se och motverka.

Archipelacon 2025, torsdagen

År 2025 är Archipelacon, Ålands science fiction- och fantasykongress, även Eurocon med gäster och hedersgäster från hela Europa och världen. Några av de programpunkterna tar dock fast på det specifikt åländska. En berättar om dess historia från sälfiskare och framåt, en annan heter Odd Borders och med avstamp i Ålands situation som demilitariserad zon mitt emellan Sverige och Finland får vi av Richard Stephenson i föredraget Odd Borders höra om fler platser med udda status. Där finns (eller inte finns!) Sovereign Military Order of Malta som inte har något land men däremot tre kontor i andra länder och tre passinnehavare. I det lilla samhället Baarle-Hertog / Baarle-Nassau går gränserna mellan Belgien och Nederländerna på extremt komplicerade sätt. En rolig gräns är Europas yttersta västgräns som går mellan Danmark och Kanada på Hans ö, där länderna turas om att invadera varandra, hala deras, och hissa sin egen fana, och norpa respektive lämna efter sig en flaska whisky, vilket kallas för Whiskeykriget.

I Grand Futures berättade framtidsforskaren Anders Sandberg att han och hans med-futurister analyserar och funderar på

How large can the future be?

How much can we achieve?

How good can the future be?

What do we need to do to get there?

Klokt nog kan man jämföra med tidigare seklers liknande försök, och han började sin engagerande föreläsning med att berätta om jesuiten Christoph Grienberger, som år 1603 tog sig för att tänka på hur man rent mekaniskt skulle kunna göra för att väga jorden, och sedan själv estimerade jordens vikt ganska väl.

Vetenskap och science fiction har sedan länge varit kommunicerande kärl, där författare tagit framsynta idéer från (ofta) fysiken och skapat berättelser om det, men också tänkt ut scenarier som inspirerat forskare i deras arbete. Författare och forskare kan man ju också vara på samma gång. Intressant är att biologen JBS Haldane som år 1923 skrev boken Daedalus uttryckte att det här seklet (nittonhundratalet) skulle präglas av de många framstegen inom fysik, men seklet efter skulle tillhöra hans område biologi.

Många av områdena som futurister idag utforskar som möjliga vägar att förbättra livet på jorden, har det skrivits skönlitteratur och forskning om i något halvsekel redan. Att flytta stjärnor och galaxer, uppgående i en singularitet, att behålla de gynnsamma livsomständigheterna på jorden även när solen dör ut - och Sandberg var nyss på en MIT-konferens där man diskuterade om man teoretiskt borde få bättre utbyte av en Dysonsfär kring ett svart hål, eller en kvasar, och hur man optimerar förhållandena där. Jag ser fram emot att läsa den (minst) 1400 sidor tjocka bok som Anders Sandberg håller på att skriva.

(Artificial) Intelligence, Writing, and the Human Condition, var en matnyttig men svårsammanfattad föreläsning av den kunnige Mikko Rauhala. Man vill gärna avfärda AI som "it is just a text predictor" - men vet ni hur svårt det är att förutsäga nästa ord? Med konkreta exempel och siffror visade Rauhala detta ur olika aspekter, med återkommande antydningar om att människohjärnan (kanske) också gör på liknande sätt. Mina screenshots från några av presentationens slides kan ge en glimt av hur givande och tankeväckande Mikko Rauhalas programpunkt var.

Det är mycket synd att Mats Strandberg, en av Archipelacons hedersgäster, inte kunde närvara, men det uppvägdes av hans mycket välformulerade inskickade svar till frågorna som togs upp på paneldebatten kallad On Writing. Där deltog Jeff VanderMeer och Emmi Itäranta under ledning av Cheryl Morgan, och det de berättade om sina skrivarprocesser var mycket inspirerande.

Emmi Itäranta började skriva Memory of Water på engelska, under sin kurs i Creative Writing i Kent. När hon ville ha feedback från en läscirkel i Finland skrev hon om den på finska, vilket blev som en redaktörs-process av hennes eget verk och fick henne att tänka och tänka om i hur hon formulerade sig. Nu har det dubbla språket blivit en viktig del i hennes skrivarprocess, där hon får tänka igenom en extra gång vad hon har skrivit och hur hon faktiskt skall säga det.

Även när andra stod för översättningen av Mats Strandbergs böcker fick han själv tänka till ett extra varv om vad han skrivit. Svårast att få rätt var nivån på svordomar, och hur ungdomar pratar om att vara queer på olika sätt. Dessutom, på svenska använder man oftas förnamn, men när hans böcker skulle översättas till tyska behövde han, flera år senare, tänka ut efternamn till de vuxna som barnen artigt skulle tilltala.

En av Jeff VanderMeers översättare till franska började ändra i boken - för han fick för sig att han var en av huvudpersonerna och att VanderMeer berättat allt fel! Han togs bort från projektet. I övrigt tyckte VanderMeers franska översättare att hans berättelser, hur udda de än är, är lättare att översätta än John Grisham. Den tyska översättningen av City of Saints & Madmen är nog den mest perfekta, för de hittade fel som VanderMeer gick tillbaka och ändrade i nästa engelska utgåva. I allmänhet lär han sig mer om engelska språket av frågorna han får av översättare.

De tre författarna hade allmänna, men personliga och uppmuntrande råd till aspirerande författare. Jeff VanderMeer tog upp att det är så olika vad som fungerar bäst för en person: man kan jobba i workshops, skaffa en MFA, ha en grupp pålitliga läsare, eller arbeta på egen hand för att utveckla sin egen stil och mejsla fram en bok. Hitta vilken tid på dagen som fungerar bäst. På samma sätt när det kommer till hur man skriver och vilka verktyg man använder, men för egen del vill han inte använda verktyg som Scrivener, för han känner att alla verktyg för organisation så småningom börjar dämpa hans fantasi, får honom att undra vad som går förlorat när han håller sig inom verktygets ramar. Vad gäller AI så inflikade Cheryl Morgan det viktiga faktum att hon i sin roll som publicist låter författare skriva under på att de inte har använt AI, för det kan i värsta fall leda till att något annat, större förlag kan stämma dem för copyright infringement, om AI:n i teorin har använt sig av deras texter.

Vad gäller research och hur mycket som är för mycket, så älskar Emmi Itäranta det och ser det som att hon lägger mer och mer på en komposthög och ser vad som växer fram ur det. Jeff VanderMeer påpekade att man inte skall låta sig luras att tro att man måste skriva om något bara för att man lagt ned mycket tid på att researcha det. Och så berättade han några listiga knep! Inför boken Finch anmälde han sig som recensent av noir-böcker, och fick så en god känsla för genren inför sin egen vända. Och vad gäller biologiska specifikationer för kolibrin och salamandern i Hummingbird Salamander, så bad han en biolog att skriva den så att de skulle bli rätt (den personen lade också in några insiderskämt). Om man inte kan be en expert att skriva åt en, så kan man be en att läsa och rätta i efterhand, om man är säker på att ens antaganden inte förändras så mycket att hela handlingen kastas omkull. Ett annat tips, om man fastnat i en karaktär, är att lajva den personen för att förstå den, kanske till och med bestämma med en vän att man skall träffas och dricka kaffe som den personen för att få anledning att tänka ut bakgrund, vanor och reaktioner.

Vad gäller writer's block så bestämde sig VanderMeer för att forma sin hjärna så att han inte skulle riskera att fastna i det: skaffa jättemånga idéer, utföra skrivövningar för att träna på att komma vidare med scener, och också ha flera historier på gång parallellt för att kunna hoppa till det som verkar intressant just då. Men Emmi Itäranta instämde med honom i att man inte skall vara för hård mot sig själv. Ett ofta förekommande råd är "skriv varje dag" men det finns perioder när allt är för jobbigt för att man skall hinna, och då skall man inte pressa sig för då kan man göra sönder något. Var snäll mot dig själv och låt det ta tiden som behövs för att komma tillbaka till skrivandet.

Government Cheese

Med hjärtat i halsgropen klarar sig Hampton Chambers genom fängelseupproret. Men det gör inte bäste vännen Rudy, och vad värre är, det var Hamptons fel att han dog. Med den tunga vetskapen släpps Hampton ut i friheten. Han är dock van vid att bära på hemligheter inför sin familj, och det är inte med öppna armar som hans fru Astoria och sonen Harrison tar emot honom. Den andre sonen Einstein är dock mindre fördömande, kanske litet väl påverkad av hippie-stämningen när han är på väg att tacka nej till de bästa collage-erbjudandena för att fokusera på stavhopp.

Hampton Chambers kom ut ur fängelset med en skuld till de sju brutala bröderna Prévost. Vi tittare vill gärna se att Hampton hamnar på fötter och blir hederlig, och det vill han egentligen själv också, men det verkar dra ihop sig till "den sista stöten" för att han skall kunna lösa sin skuld. Samtidigt jobbar Hampton också hårt och med list för att få ihop kapital och köpare till sin uppfinning, en självslipande borr, men det tar längre tid än vad bröderna Prévost vill ge honom.

På samma sätt som livet drar Hampton åt flera olika håll - relationen med sönerna, relationen med Astoria, arbetet med borren, planeringen av stöten och mannen som dyker upp i olika skepnader och citerar stycken ur Bibeln - väljer serien Government Cheese olika huvudpersoner och infallsvinklar, men utan att tappa den röda tråden. Hampton Chambers själv är en man som oftast försöker göra rätt, ibland gör dåliga val som skadar andra, men inte är genomrutten.

Handlingen utspelar sig i ett skönt kolorerat sextiotal, med snygga kläder och stilfull inredning i Chambers-hemmet tack vare Astorias goda smak. Realismen bryts av scener när Hampton upplever händelser ur Bibeln, eller Astoria får besök av kvinnan i kaffereklamen. Tonen är överlag lättsam men man känner ändå av allvaret och den möjliga katastrofen för Hampton Chambers. Government Cheese är en originell och minnesvärd (inte minst den fantastiska vinjetten) historia.

The Tusks of Extinction av Ray Nayler

Det talas då och då om att utvinna DNA ur hittade, nedfrysta mammutar och återuppväcka släktet. I den framtid som Ray Nayler skriver om är det just det man har gjort, och de är utplacerade på ett stort naturreservat på den ryska tundran där arter skall få leva och utvecklas fritt. Men mammutarna har inga egna minnen av hur man hittar mat och överlever som vilt djur. Inte heller finns det äldre djur i hjorden att ta ledningen och visa dem, inte ens elefanter, för de enda elefanter som finns kvar lever nu på zoo.

Projektledaren Dr. Aslanov har en vågad idé för att lösa det problemet. Hundra år tidigare, när elefanter fortfarande levde fritt, laddade viltvårdaren Damira upp sitt minne elektroniskt. Hon studerade och levde nära elefanter ända tills hon blev mördad av elfenbensjägare. Hon skulle kunna lära mammutarna att samarbeta och överleva i flock. Man inplanterar nu hennes minne - i en av mammutarna.

Från debutboken The Mountain in the Sea vet vi att Ray Nayler har en stark känsla för naturen och för hur vi människor tanklöst eller medvetet förstör den och utnyttjar djuren för egen vinning. I kortromanen The Tusks of Extinction kommer det fram i ett par infodumpar, vilka i och för sig är intressanta men litet väl klumpigt och övertydligt formulerade. Men visst är det sorgligt och grymt att precis som elefanter utrotades för sina betars skull, så ligger tjuvjägare och lurar på att få döda mammutar och stjäla deras magnifika betar. Korsklippningen mellan olika personer och tider i historiens första halva fungerar lika illa här som i den förra boken, vartefter berättelsen blir litet väl pratig med några omtag vilka kunde skalats ned litet mer. Men boken innehåller några riktigt inlevelsefulla skildringar av hur det skulle kunna kännas att som människa uppleva världen med ett annat djurs sinnen, och just det är mycket intressant och välskrivet.

Fler böcker av Ray Nayler:

The Mountain in the Sea

Nile Rodgers & Chic på Annexet

Inget kunde hejda discovågen som sköljde över världen på 70-talet, och de glittrande låtarna från Chic som var en viktig del av den står sig än idag, på dansgolven och på Nile Rodgers pågående konsertturné. Le Freak, Dance Dance Dance (Yowsa Yowsa Yowsa), ja, alla kan hitta sin egen favorit under spelningen på Annexet, som är fullpackat med lyckliga människor som lyssnar och dansar. 

De två musikaliska drivkrafterna Nile Rodgers och den alltför tidigt insomnade Bernard Edwards producerade och skrev också musik för andra artister, tillsammans eller var för sig, och den har också sin plats på konserten. Ljudkvaliteten är bra och med de skickliga musikerna och sångarna låter låtarna som vi känner igen, men med mer energi av live-känslan. Vi får höra Sister Sledges We Are Family, och ett medley av Madonnas Like A Virgin, Material Girl och David Bowies Modern Love. Överlag spelas låtarna i korta versioner, vilket jag föredrar framför utdragna solon som man hinner tröttna på, och med en så stor katalog av hits är det ju bättre att presentera så många av dem som möjligt. Även Get Lucky, samarbetet med Daft Punk, och Duran Durans Notorious har sin plats på spellistan.

Parhästen Bernard Edwards gick bort alltför tidigt, men hann också skapa fantastiskt sound och minnesvärda låtar, och sätta stor prägel på musikhistorien. Hyllningen till honom illusteras med bilder på Edwards tillsammans med andra superstjärnor, och stockholmspubliken susar litet extra när Avicii dyker upp i fotomontaget.

Slingor från Chics musik har förstås också lånats flitigt till andra låtar, och i det sugande introt till Chic Cheer smyger man in en slinga från den lyckosamma samplingen som blev Faith Evans fina Love Like This. Sedan leds publiken av bandets trummis i en litet väl lång jubel- och sångkör, men det är OK när vi som sagt inte dränkts i långa improvisationsrundor tidigare.

Så kommer en ikonisk låt från Nile Rodgers samarbete med en annan superstjärna med välförtjänt kultstatus. När David Bowie inte längre finns bland oss, är det fint att få höra hans Let's Dance av det proffsiga bandet som utgör Chic idag.

När konserten börjar dra sig mot sitt slut, deklarerar Nile Rodgers att nästa låt handlar om "... really what we stand for - peace, love and Good Times". Det är bra! Låt oss välja den vägen!

Noll stjärnor med Erik och Lotta

En misslyckad semester kan vara en så stor besvikelse - ett skitigt hotell, äcklig mat, dåliga upplevelser. Men ibland är det just de sakerna som står ut som litet roliga och finns kvar i minnet länge efteråt. Lotta Lundgren och Erik Haag gav sig ut på resa för att söka upp några ställen som fått noll stjärnor i betyg av sina besökare. Eller egentligen en stjärna, det minsta man kan få, men TV-programmet heter Noll stjärnor med Erik och Lotta. Hotell, mat och andra upplevelser - för (nästan) allt söker de upp det med lägst betyg.

I första avsnittet besöker de Albanien, och visst är landet slitet och matvanorna underliga. Mjält-burgaren är mycket svår att få ned! Men man har inte roligare än man gör sig, och man kan hitta något roligt i det mesta. Även på Sicilien är det inälvsmat som gäller, tillagat och serverat med stolthet av de lokala kockarna. Ett Dracula-museum i Transsylvanien låter spännande! Men det är stängt, och de får på nåder bara fotografera sig intill Dracula-statyn på toaletten. 

Över skrovliga gatstenar, in på förfallna eller överdekorerade hotell rullar Erik och Lotta sina väskor. Erik ropar ut sevärdheterna med sin blandning av överraskning och förvirring, Lotta kommenterar med ett underfundigt leende, och båda provar på vad som bjuds i Lettland, Blackpool och Tokyo, även om det är udda och ibland motbjudande. Det ena folkets delikatess är de andras kräkmedel! Men oftast är människorna de möter vänliga och generösa, och varje gång är det ju faktiskt underhållande - verkligen en semester från det vanliga. Är man beredd att varva sin resfeber med matförgiftning så är Noll stjärnor med Erik och Lotta en bra inspiration för en mer originell semesterresa. 

The Ministry of Time av Kaliane Bradley

Jobbar man med säkerhetsklassade ämnen så kanske man är så van vid otroliga saker att man inte blir överraskad av att ens ministerium har tillgång till ett medel för att resa i tiden. Vår namnlösa huvudperson blir nu ansvarig för en av människorna från en annan tidsålder, nämligen kommendörkapten Graham Gore, hämtad till ett någorlunda nutida Storbritannien från 1847, året då han försvann från expeditionen som utforskade Nordvästpassagen och vilka alla senare omkom i kylan.

Ett antal personer på ministeriet är "bryggor"/"bridges" och har tilldelats var sin person ur det förflutna, och de skall nu leva två och två i var sitt hus under ett år då tidsresenärerna skall vänjas vid samtiden. Boken The Ministry of Time börjar lättsamt och intressant nog för att man skall kunna acceptera berättarens inledande uppmaning att inte bry sig om exakt hur tidsresor går till. Men efter hand blir det fler och fler områden där författaren tar för lätt på logiken och detaljerna. Till exempel den mystiske Brigadier som kliver omkring på ministeriet och stirrar - man kan gissa att handlingen kommer att bränna till i hans fotspår, men hur kan en myndighet med topphemlig verksamhet ha så dålig koll på sina lokaler, och så dåliga förberedelser för vad som kan hända?

Allvaret i situationen fluktuerar från kapitel till kapitel, vilket det gjort redan sedan personerna som plockats från sina tidigare århundraden placerats i dagens informationsflöde men ändå sägs skyddas från viktig information om nutidshistorien. Det är oklart varför de flesta av tidsresenärerna placerats med bryggor av motsatt kön, men efter långa veckor av trånande ramlar vår huvudperson till slut i säng med kapten Gore och efter det kommer flera detaljerade sexscener. Litet pliktskyldigt varvas några andra personers homosexualitet in i berättelsen utan att det egentligen blir mer än ord på papper. Mer glöd har scenerna om vardagsrasismen som huvudpersonen och hennes kambodjanska mor utsatts för, men de är också inbladade utan direkt bäring på handlingen, och det är synd för då kommer de inte till sin rätt.

Då och då dyker en extra välformulerad beskrivning eller analogi upp i texten, men de sticker ut från den övriga prosan och i en del fall verkar de vara författarens darlings som inte borde behållits då de inte helt matchar vad som verkligen händer. The Ministry of Time är lättläst men mot slutet av boken spretar handlingen åt så många olika håll att det inte går att hålla uppe engagemanget för huvudpersonernas öden.

Kraftwerk på Rosendal Garden Party

Till och med några minuter före utsatt tid börjar det lysa på den stora skärmen på scenen. En kollektiv glädjerysning går genom publiken när vi hör robotrösten utropa "Meine Damen und Herren". De fyra herrarna äntrar scenen och synkront med de dansande siffrorna blippar Numbers igång.

De rena, precisa ljudet i högtalarna korrelerar med Kraftwerks fastlagda spellista och de abstrakta animationerna på den stora skärmen, kända och älskade sedan länge. Att stå utomhus i den ljumma sommarnatten med grönskande träd i ögonvrån ökar den härliga kontrasten till musiken för åhörare som längtar efter att bli ett med maskinvärlden. 

I Spacelab ser vi jorden utifrån, från ett tekniskt utrustat rymdskepp som zoomar in på Sverige, Stockholm och förstås platsen vi står på. The Man-Machine bjuder också på det klara och rena blippandet vi önskar, men från och med Autobahn börjar ljudet tyvärr låta burkigt. Det är ändå skönt och meditativt att se den fina animeringen av bilarna som kör till sången som för ett tag låter kaotiskt - bilolycka? - men sedan loopar in i bilkörningen igen.

Efterlängtade hits som The Model, Geiger Counter och Radioactivity följs av flåsandet som inleder Tour de France. Trans-Europe Express väcker som vanligt en blandning av längtan och stolthet över såväl teknikens under och Europas tågnät, som stadskulturen vi kan möta när vi stiger av tåget. 

The Robots illustreras inte längre av de stora robotarna vars rörelser tyvärr stannade av under konserten på Skeppsholmen för nio år sedan, men vi kan likväl uppskatta de fyra männen i TRON-dräkter som styr musiken utan synbara rörelser bakom sina podier.

I Planet of Visions tunga beats kommer tack och lov krispigheten i ljudet tillbaka. Det avslutande medleyet av superlåtarna Boing Boom Tschak, Techno Pop och Musique Non Stop mynnar ut i ett hoppfullt upprepat Musique Non Stop som kan eka i våra minnen även när Kraftwerks fantastiska framförande tagit slut för den här gången.

The Studio

Innan biofilmen börjar brukar man få se en rad animerade logotyper som de flesta gärna velat slippa. Tänker man på vad de står för och har hört filmskaparnas klagan, kan man ifrågasätta några av dem ännu mer - de som i och för sig står för finansieringen, men lägger sig i de konstnärliga visionerna för att klämma fram den största kassakon för det lägsta beloppet. TV-serien The Studio följer några av de där räknenissarna på det fiktiva filmbolaget Continental Studios, med fokus på den nyutnämnde studiochefen Matt Remick. Nyss sade han till seriösa filmtidningar att han ville göra kvalitetsfilm, nu pressas han av sina egna chefer till att skapa sommarens bio-hit på en handling tunn som saft - närmare bestämt Kool-Aid.

Förutom de skickliga skådespelarna i huvudrollerna - Kathryn Hahn och Catherine O'Hara, inte minst! - dyker många andra kända namn upp och spelar sig själva eller en lätt parodi på sig själva. I det briljanta första avsnittet har Matt Remick att balansera mellan studions krav på en ny succé, och chansen att få bidra till Martin Scorseses drömprojekt. 

I de närmast efterföljande avsnitten hastar Remick och hans gäng av assistenter och PR-människor genom filminspelningar med andra namnkunniga regissörer och skådespelare - Sarah Polley, Olivia Wilde, Ron Howard - utan att riktigt nå upp till första avsnittets höjder. En rad av olika, mycket personliga barnsligheter från regissörerna eller Remick själv försätter gång på gång nästan-färdiga filmer i fara. 

Man kan anta att varje katastrof-scen har sin grund i något som faktiskt har hänt i verkligheten, och man kan anta att folk i filmindustrin faktiskt är just så självupptagna och känslomässigt omogna, men i det uppskruvade tempot blir det för mycket fars av det hela. Det är också litet osannolikt att Matt Remick inte klarar av att säga emot divorna han möter - kan man armbåga sig till drömjobbet som studiochef om man har så dåligt självförtroende?

Kvaliteten på serien går upp och ned, och återkommer till de inledande höjderna av smart och svart humor i de avslutande avsnitten. Vi förstår att Matt Remick drömmer sig tillbaka till filmens gyllene era, av den sextiotalsglimrande vinjetten och bakgrundsmusiken som leder in till den imposanta studiokontorsbyggnaden ritad av Frank Lloyd Wright. Kanske får han rum att producera några kvalitetsfilmer under den stora tentpole som är familjefilmen om Kool-Aid? Verklighetens studiochefer har redan gett klartecken åt en andra säsong av The Studio.

Absolution av Jeff VanderMeer

I böckerna Annihilation, Authority och Acceptance beskrev Jeff VanderMeer ett stycke av världen som blivit förändrat på något svårbegripligt sätt, och som dessutom förändrar dem som försöker undersöka det. I de böckerna gillade jag verkligen hur VanderMeer låter mysteriet växa ju mer huvudpersonerna undersöker det. Boken Absolution beskriver händelser från tiden innan, och det borde vara intressant men av flera skäl tycker jag tyvärr inte att den är särskilt bra.

Tjugo år tidigare rekryteras vår huvudperson Old Jim till att undersöka vad som hände med en grupp biologer som skulle genomföra egna experiment i området, som då var en träskmark med viss bebyggelse, men inte uttalat mystisk. Deras på sitt eget sätt konstiga experiment där de släppte ut krokodiler med spårsändare, blev plötsligt överlupet av kaniner som betedde sig mycket underligt, och dessutom var behängda med små kameror. 

Det finns en spänning i hur de i vanliga fall gulliga djuren uppträder på oväntade sätt och driver betraktarna till att ifrågasätta sin egen existens, men den slarvas bort i en alltför stor och ganska osorterad ordmassa och en ramhandling som inte riktigt upprätthåller sin egen spänning. Den hemliga myndighet vi nu har att göra med, Central, är ännu mer dysfunktionell än dem vi stött på tidigare, och alla verkar vara engagerade för att sabotera för varandra. Stringensen från de tidigare böckerna i serien har tappats bort och den hade verkligen behövts när så mycket av handlingen ligger i att vaska fram information ur gamla, förvirrade dokument och filmer, och sedan försöka följa upp dem på plats.

Den sista tredjedelen av boken utspelar sig efter att den mystiska gränsen kring Area X uppstått, och följer en ny huvudperson, Lowry. Han är en av deltagarna i den första expeditionen in i området och har en ännu jobbigare berättarröst än Old Jim - utom på de sista hundra sidorna när han börjat påverkas av Area X. Det är litet intressant hur VanderMeer först sände in biologer i de skumma trakterna - människor som vet hur verkligheten skall vara och vet när den gör fel - och sedan sänder in en som har så löst grepp om verkligheten att förhållandena i Area X gör världen mer begriplig för honom och honom i sin tur för oss. Men det är inte tillräckligt intressant för att matcha den pirrande stämningen i de första tre böckerna.

Fler böcker av Jeff VanderMeer:
Veniss Underground

City of Saints & Madmen

Shriek: An Afterword

Finch

Annihilation
Authority

Acceptance

Dead Astronauts

Raha Rastifard Lost Memory på Berg Gallery

Några av objekten ser ut som miniatyrer av byggnader från den persiska storhetstiden. 

Andra ser ut som arkitektoniska mirakel funna av arkeologer och återskapade i mindre skala för samtida ögon.

Ytterligare andra ser ut som fragment av dessa byggnader i verkligheten; utsmyckningar i former som är ovana för de flesta av oss - men de är blanka och fina, som att de nyss tillverkats, så de kan inte vara framborstade ur en utgrävningsgrop. 

Tillsammans skapar Raha Rastifard en ny kontext, en annan historieskrivning. Föremålen är ganska få och sparsamt utplacerade i ett enda rum, så man får som åskådare kanske engagera sig och låta tankarna vandra för att leva sig in i världen som Raha Rastifard presenterar. För ytterligare andra kommer det att kännas mer som att komma hem.

Länk till Berg Gallerys sida om Raha Rastifard Lost Memory

Leoparden

Under 1800-talet genomgick landskapen i det vi nu kallar Italien en process för att enas till ett land, Risorgimento. År 1958 publicerades Giuseppe Tomasi di Lampedusas roman Leoparden vilken blivit en modern klassiker, och fem år senare en succéfilm av Luchino Visconti. 2025 års filmatisering är en visuellt storslagen miniserie om sex avsnitt. De fantastiska omgivningarna, den rika inredningen och den magnifika klädseln ger en stor förståelse för vad det är Leoparden, furst Don Fabrizio av Salina, ser vara på väg att glida ur hans händer och ut ur historien: inte bara rikedom och välstånd utan också tradition och värdighet.

Dock ser vi inte så mycket från hans underlydande, eller om han är en rättvis härskare i sitt furstendöme på Sicilien. Det dyker då och då upp i tankarna, även när det är fascinerande att se hur överläggningar, politiska allianser och rena konfrontationer knuffar och drar makten åt olika håll. Vad som händer i trakten är att många unga män, inklusive Don Fabrizios unge systerson och skyddsling Tancredi, ansluter sig till Garibaldi, mannen som vill ena Italien. Det skulle förändra Don Fabrizios ställning, men mer och mer står det klart att allt inte kommer att kunna fortsätta som tidigare. Även lokala potentater knaprar på Don Fabrizios respekt och inflytande i trakten.

Ett flertal av skådespelarna i de största rollerna fastnar i stereotyper snarare än att ge djup åt personerna de gestaltar. Ett lysande undantag är Benedetta Porcaroli som spelar Don Fabrizios älskade dotter. Som åskådare lever man sig lätt in i den svidande besvikelsen och sorgen när mannen hon älskar väljer en annan, och även om man önskar att hon inte skall vända världen ryggen helt kan man önska henne en stillsam tid och återhämtning i klostret där hon känner sig trygg.

De sköna scenerierna är en anledning att se serien Leoparden bara de, men framför allt är ger den ändå en god bild av några utpekade personer under en omvälvande tid, ett stycke viktig historia.