Leoparden

Under 1800-talet genomgick landskapen i det vi nu kallar Italien en process för att enas till ett land, Risorgimento. År 1958 publicerades Giuseppe Tomasi di Lampedusas roman Leoparden vilken blivit en modern klassiker, och fem år senare en succéfilm av Luchino Visconti. 2025 års filmatisering är en visuellt storslagen miniserie om sex avsnitt. De fantastiska omgivningarna, den rika inredningen och den magnifika klädseln ger en stor förståelse för vad det är Leoparden, furst Don Fabrizio av Salina, ser vara på väg att glida ur hans händer och ut ur historien: inte bara rikedom och välstånd utan också tradition och värdighet.

Dock ser vi inte så mycket från hans underlydande, eller om han är en rättvis härskare i sitt furstendöme på Sicilien. Det dyker då och då upp i tankarna, även när det är fascinerande att se hur överläggningar, politiska allianser och rena konfrontationer knuffar och drar makten åt olika håll. Vad som händer i trakten är att många unga män, inklusive Don Fabrizios unge systerson och skyddsling Tancredi, ansluter sig till Garibaldi, mannen som vill ena Italien. Det skulle förändra Don Fabrizios ställning, men mer och mer står det klart att allt inte kommer att kunna fortsätta som tidigare. Även lokala potentater knaprar på Don Fabrizios respekt och inflytande i trakten.

Ett flertal av skådespelarna i de största rollerna fastnar i stereotyper snarare än att ge djup åt personerna de gestaltar. Ett lysande undantag är Benedetta Porcaroli som spelar Don Fabrizios älskade dotter. Som åskådare lever man sig lätt in i den svidande besvikelsen och sorgen när mannen hon älskar väljer en annan, och även om man önskar att hon inte skall vända världen ryggen helt kan man önska henne en stillsam tid och återhämtning i klostret där hon känner sig trygg.

De sköna scenerierna är en anledning att se serien Leoparden bara de, men framför allt är ger den ändå en god bild av några utpekade personer under en omvälvande tid, ett stycke viktig historia.