Archipelacon 2025, fredagen

På länk från Ukraina berättade Natalia Matolinets och Alona Silina inlevelsefullt och intressant om läget för ukrainsk fantasy idag. Natalia Matolinets hade väckts två gånger av flyglarm under natten, och inte heller Alona Silina hade sovit bra. Hur kan man, hur klarar man att fortfarande publicera böcker i ett land under attack? Natalia Matolinets höll upp en otroligt vackert illustrerad tjock bok och berättade att för ett år sedan var den bara aska, eftersom tryckeriet hade bombats. Men förlaget lade manken till, och fyra månader senare var den tryckt igen. Sedan Rysslands skamliga invasion år 2022 är det fler människor som vill läsa ukrainska författare, både inom och utom landet. 

Att se sitt lands böcker i tryck, och att se berättelser om sina egna städer, är viktigt för människorna i Ukraina nu. Redan under Sovjettiden var budskapet från diktaturens styre att Ukraina inte hade någon egen kultur eller historia, just så som Ryssland igen försöker genomdriva med våld på senare tid. Man håller litteraturfestivaler i Ukraina, på säkra ställen vilket ibland innebär skyddsrum, dock får inte alltid fantastik så stort utrymme på festivalerna. Men som de båda kvinnorna berättar, så har (urban) fantasy-genren många bra egenskaper för dessa tider. Den ger en chans att plocka upp händelser och legender ur platsens historia, att beskriva tragedier och stora känslor som inte är kopplade till nutiden, och att berätta om starka, aktiva personer vars handlingar ger hopp om bättre tider.

Alona Silina kommer från en småstad i östra Ukraina där människor (likt småstadsbor i delar av Sverige) inte tyckte att det var viktigt att intressera sig för ukrainsk kultur eller andra delar av landet. Men nu när många av dem har tvingats att fly, väcks deras intresse för just det. Numera finns det en hel del urban fantasy som utspelar sig i Kiev och Lviv, men läsare berättar för Natalia Matolinets att de längtar efter att få läsa om sina egna städer, och de har redan sammanställt en bok samt letar fler berättelser från mindre städer som Dnipro, Tchernitsy och andra. Jag hoppas att de och många andra ukrainska böcker blir översatta till engelska och svenska, och ser fram emot att läsa dem.

World Building with Queer Animals

I fantasy och science fiction dyker ibland djurhybrider upp i handlingen. Men hur icke-mänskliga är de? Varför har en katt-kvinna två bröst, varför har en ödle-kvinna två bröst? När djurens amningssituation ser helt annorlunda ut i verkligheten! Med humor och charm gav Cheryl Morgan många exempel på vilka former som kön och sexualitet kan ta i djurvärlden, ett rejält motexempel för dem som säger att det i naturen bara finns två kön och att människor måste vara likadana.

Det finns många djurarter där hannar ofta har sex med varandra: giraffer, flamingos, alla lejonhannar som blir utkastade ur flocken och måste hålla samman i en egen flock, och så bonoboapor som har sex med varandra hela tiden, som tack, förlåt, kan jag få mat av dig, och många andra tillfällen. Hos tjockhornsfår är det många av baggarna som är så ointresserade av att para sig med honor och hellre väljer hanar, att de som köper en bagge för avel måste försäkra sig om att de inte får en homosexuell bagge. Bland hannarna hos brushanar finns det en sexuellt aggressiv sort med stor plym, och en utan plym, vilka ofta parar ihop sig. En hona väljer hellre att bli del av ett sådant par istället för att gå med bara en hane.

Sedan finns det många djurarter som har flera biologiska kön: ödlor med tre han- och två honkön. Slemsvampar har åtta sorters gameter (reproduktiva celler) och alltså över femhundra olika kön! Vissa fiskarter byter kön under sitt liv. Havssköldpaddor blir hanar eller honor beroende på temperaturen på vattnet som ägget ligger i, och med stigande havstemperaturer blir nu hannar mindre vanliga.

För en grundlig genomgång av allt detta och ännu mer, rekommenderar Cheryl Morgan boken Dr. Tatiana's Sex Advice to All Creation, skriven av Olivia Judson.

Worldbuilding in Real World Maps

Vad är en kartas uppgift? Nuförtiden är det att visa var olika saker finns. Men förr i tiden, innan vi hade satellitbilder för att kunna få exakta överblickar, fanns kartor som snarare visar vad som finns - What is there, not Where is what. Dessa kartor hade ofta en politisk eller religiös agenda, som T-kartor som visar Jerusalem i mitten och resten av världen runt omkring, med en T-formad avgränsning. En mer realistiskt avbildande karta, men ändå med sin egen agenda, står i fokus för Rasmus Häggbloms föredrag: den kända Carta Marina av Olaus Magnus från 1539. 

Några öar visas med sina huvudsakliga (?) egenskaper: Island med vulkaner och svavel, Färöarna med valar, Åland någorlunda trovärdigt fast med en litet överraskande vulkan i norr. Där syns också några öar som inte finns, men som alla på den tiden antog måste finnas: norr om Norge Insulae Magnetica, den som får alla magneter att peka åt samma håll, och så Tile det vill säga Ultima Thule som ju bara borde finnas, och Olaus Magnus rapporterar till och med att 30000 personer bor där.

På vattnet seglar några skepp från olika länder. Engländarnas skepp har fångat en val och börjat sätta bo på den. Och danskens skepp, HA! det håller på att dras under ytan av en enorm val! Intressanta scenerier bjuds det också på i inlandet, och till den intressanta interiören i Norge där djävulen sopar i ett stall finns också en fotnot med förklaringar. Så kunde Olaus Magnus för sina nya landsmän i Rom, dit han utvisats, berätta om de spännande länderna i norr.

Post-Apocalypse in Slow-Motion

Med grund både i statistik över böcker på 1900-talet, deras samtid och hur den influerade tankarna, berättade Joro Penchev om hur dystopier varierat genom åren och numera ökar i antal. I böckerna i fråga ser vi

- the Threat - vad som hotar beror av tidsandan: sjukdom/pandemi, maskiner/krig, atomvinter, klimatkatastrof

- hur vi reagerar på hotet - ofta dåligt, så att civilisationen bryts samman (vilket egentligen motsägs av erfarenheter ur verkligheten)

- the breaking of time, losing continuity - förbindelsen med ett fungerande historiskt samhälle bryts, och istället börjar man berätta legender om det och tolka dem på olika sätt

- nature as the great other - It doesn't care about us, it just takes over. It will consume the destruction.

Men ser man på de civilisationer som kollapsat genom historien, så har det snarare skett långsamt, och människor har först efter hand upptäckt att systemet fungerar sämre, friheter har kringskurits, frihandel stoppas och kommunikationer bryter samman. Inte lika påtagligt och spännande som de faktiskt vackra illustrationer som Joro Penchev visade från apokalypser och post-apokalypser i vår nutid, men nog så viktig att se och motverka.