Archipelacon 2025, lördagen

Hedersgästintervju med Jeff VanderMeer

Först får vi en uppmaning av hedersgästen att inte gå nära och störa tärnan som häckar på en stor sten i kärret nära kongressen! Jeff VanderMeers intresse för fåglar väcktes när han växte upp på Fiji, och han tycker om att gå långt för att se på fåglar. Inte som när han gick ut med fjärilsskådare och bara fick gå fem meter! Vanligtvis postar han bilder av fåglar och vilda djur på sociala medier. Så plötsligt lägger han ut ett meddelande om att han skall släppa en bok, och får förvånade frågor av sina fågelskådande följare "Skall du släppa en bok? Är det din första bok?" 

Vi i publiken vet ju om att Jeff VanderMeer, och får nu också veta mer om hans tidigaste karriär som poet. Han beskriver poesi som "how you single out a moment in time and describe it". Dock benämner han det också som lurendrejeri, inte minst den gången han sålde en dikt till Amazing Stories, och hade delat raderna i två så att de blev dubbelt så många, 307 rader, eftersom tidningen betalade dikter per rad.

Boken City of Saints and Madmen är ju en samling av disparata berättelser, vilka nästan alla blivit refuserade på olika sätt. Först av dem Dradin, In Love; senare också den långa listan med bläckfiskböcker vilken skickades tillbaka med kommentaren att redaktören sett en liknande sak nyss, vilket VanderMeer hade svårt att tro på.

I alla fall startade Jeff VanderMeer på sitt håll genren Weird, och satte senare tillsammans med Ann VanderMeer samman antologin The Weird, en tegelsten där de dessutom smög in 150000 extra ord utöver de utlovade eftersom de tänkte att det skulle vara för sent att plocka ut dem när boken kom till tryckning. Pengarna höll på att ta slut, men de klarade sig på att en sydafrikanske vykortskedja förhandsbeställde fyratusen exempler, och alla antologier de gett ut har faktiskt burit sig trots att de själva drivit dem närmast som pyramidspel (Ponzi scheme). De har alltid vinnlagt sig om att leta upp representanter från språkområden utanför det anglosaxiska, och tagit dem till översättning. Därutöver har VanderMeer låtit översätta och publicera flera nordiska författare, såsom Leena Krohn. (Bra gjort!)

När VanderMeer skulle skriva en roman i Predator-universat var instruktions-"bibeln" han fick en sida lång (att jämföra med Star Wars som delar ut tusensidiga förhållningsorder). Hans Predator var en slarver som råkat få med utomjordiska svampsporer på skeppet, vilka spred sig där hen landade. Och så fick han med en scen där han predatorn hänger på skeppet, super och röker och fiser och tänker tillbaka på saker han gjort - kalsarikänni, flikar intervjuaren Jukka Halme in. 

VanderMeer hade länge velat skriva om Florida, och det var den önskan som utmynnade i Annihilation. Fast när han skickade in manuset hade ett av avslagsbreven form av intervention: "Jeff, you have to stop writing about fungus". Fast det behövde han inte! Tvärtom blev Annihilation efter en smygande start till en bästsäljare, senare filmatiserad. Dock, en av hans mardrömmar är att han har slut på pengar och måste skriva romanversionen (novelization) av filmen Annihilation (vilket är inskrivet i kontraktet).

From Book to Screen

Mer VanderMeer, och också Emmi Itäranta, i diskussionen ledd av Ann VanderMeer om hur författarnas böcker fått ny form på film och andra medier. Emmi Itärantas bok Minnet av vatten har filmatiserats, och satts upp som pjäs (minst) sex gånger. Hon avhåller sig från att delta i arbetet att skriva om till manus, utan låter andra göra sin vision av det. Många av uppsättningarna har varit bra, men ingen perfekt efter hur hon hade gjort det själv.

Jeff VanderMeer avstod också från att skriva manus till filmatiseringen av Annihilation, eftersom han visste att det inte var en teknik han kunde men gärna skulle vilja lära sig mer om, genom att jämföra det färdiga manuset med sin egen bok. Men när han filmningen väl skedde var den så rörig att han inte lärde sig något alls. (Det har han dock gjort vid den pågående filmatiseringen av Borne.) Det var också skrämmande hur mycket av "visklek" som pågick i Hollywood i jämförelse med bokvärlden - om han sade något i en intervju så fördes det vidare och förvrängdes i sexton led tills det kom tillbaka till honom som en anklagelse. Han hade mycket ångest över att något som han inte hade kontroll över skulle kunna bli hans ansvar när filmen släppts.

Till stor del var som sagt filmatiseringen en besvikelse för VanderMeer, men en positiv upplevelse när han kom till inspelningsplatsen och träffade de fyra huvudrollsinnehavarna som hunnit svetsas samman under tiden innan. De berättade för honom vilken känsla det var att bara ha kvinnor i rollerna - i en film som inte var en romantisk komedi!

En annan fördel var att han fick en del nya läsare av filmen; de som hörde att boken var så pass annorlunda att det var värt att läsa som en ny expedition. För Emmi Itäranta var det inte så: tittarna och läsarna av Minnet av vatten överlappade i princip varandra. Men hon blev positivt överraskad av hur sammanhängande och väl kostymerna och världen byggts upp i filmen, med små medel.

Det görs en del fan art och musik av Southern Reach-böckerna, och VanderMeer kan tänka sig att låta illustratörer skapa ett seriealbum som utspelar sig där, fastän han inte är helt förtjust i fan fiction i hans egna världar - han vill inte få en annan vision i huvudet än den han redan har. Härnäst skall det dock komma en coffee table book som är som en reseguide i Area X. Och om det skall bli något mer om Ambergris så skulle det behöva vara något helt annat än böckerna, en graphic novel eller en TV-serie. Efter Annihilation gjorde dock VanderMeer vad han kunde för att skriva en ofilmbar bok, Dead Astronauts. Men Ann VanderMeer slänger ut utmaningen till publiken och världen att faktiskt filma den!

En manusförfattare kom till VanderMeer med en idé om Hummingbird Salamander där han skrivit om till obegriplighet: i första scenen släpar huvudpersonen ut en albinoskurk i solljuset där han brinner upp, medan hon släpper fri den sibiriska tiger han hållit fången, och senare fångar hon med bara händerna en kolibri som innehåller motgiftet till ett gift hon fått i sig, och hugger näbben i sin arm som en spruta för att rädda sitt liv. Jeff och Ann kollade upp manusförfattaren på imDB och sade till varandra "Yeah, that screenwriter does a lot of coke".

Emmi Itäranta inflikade att det finns saker man bara kan göra med ord, även om hon inte tänker så med flit när hon skriver. Men det går inte att skriva med baktanken att det skall filmatiseras, då skulle det begränsa vad man kan göra i skrift. Dock, som ett knep ibland när hon behöver tänka ut en övergång från en scen till en annan tänker hon sig hur det skulle ske om det var film. Ett av Jeff VanderMeers sätt att bygga sitt bibliotek av inspirationskällor är att lägga märke till texturer, dofter, ljud och andra sinnesintryck när han reser. I hans nya roman kommer alla kapitel att börja med en chockerande bild vars kontext blir tydlig under läsningen. Det har vi att se fram emot.