Ju tydligare det blir även för gemene man att idéer och ting från science fiction finns och förändrar världen av idag, desto mer börjar konstnärer att använda sig av genrens troper. Det är inte konstigt, för vi som läst science fiction länge vet att robotar, AI, rymdresor och tidsresor kan sätta fokus på det människans villkor och relationer under extrema omständigheter, ibland motsvarande vad reguljära kulturskapare också vill uppnå. Utan att vilja vara en gatekeeper blir jag ofta besviken när författare och konstnärer gör taffliga eller självupptagna försök att använda sig av science fictions element utan att förstå dem.
Så är inte fallet med Yael Bartana, tack och lov. I den filmade intervjun som visas på Cecilia Hillström Gallery sitter hon framför en bokhylla fullastad med kända och mindre kända science fiction-verk. Det generationsskepp hon drömt fram för utställningen Farewell, som också visades i den tyska paviljongen på biennalen i Venedig 2024, är tekniskt väl designat och genomtänkt: solpaneler, odlingar och boenden, distribuerat mellan olika noder.
"Drömt fram" är inte en nedvärdering av det vetenskapliga anslaget, utan knyter an till den drömlika känslan i filmen som utgör en större del av verket. Där ser vi atletiska människor dansa koordinerat under natthimlen. Det ser ut som religiösa ritualer, och bakgrundsmusiken (Wagner) skulle kunna vara sakrala böner, men där finns inget som anknyter till religion eller tro i dansarnas enkla, enhetliga klädsel och rörelser, förutom kanske kronan av solstrålar kring den ene mannens hjässa. Kan inte de som viger sitt liv åt vetenskapen också ha ceremonier med dans och musik att leva ut sina tankar i?
Helt fristående från religion är inte det magnifika rymdskeppet: dess noder och sammanlänkande gångar formar Sefirot, de tio attribut som inom kabbalan bygger upp livets träd. Yael Bartana berättar om detta tillsammans med uppmaningen Tikkun olam, som betyder "att reparera världen", att göra världen bättre. Dock kan man fråga sig om människorna som ger sig av har gett upp om den här världen, och istället vill bygga en ny, och om det kanske är en självisk flykt från den ursprungliga uppmaningen?
Dock, de suggestiva danserna på det mjuka gröna gräset väcker känslan av hur djupt våra själar och kroppar är förbundna med naturen. Hur avskurna från den kommer den första generationen på generationsskeppet att känna sig, även om de har odlingar och parker att andas i? Men för dem som föds på skeppet kommer den här jorden, nattluften, suset från skogen och jorden mellan tårna att vara något de aldrig upplevt och kanske inte ens saknar.
 |
| Foto: Jean-Baptiste Béranger |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar