Årets bästa konserter och opera 2024

Opera opera opera operett! I år har jag fått höra så många spännande operor, nyskrivna eller återuppväckta klassiker. En ständigt närvarande mäktig opera är Parsifal, som jag turligen fick biljett till. Mindre spelad är Giovanna d'Arco trots att upphovsmannen Giuseppe Verdi är en solid kompositör som jag älskar. För att höra den gjorde jag en kulturresa söderut och fick en fantastisk upplevelse i Malmös vackra och välkomnande operahus!

Men operor kan skrivas än idag, gärna med så gott resultat som den fascinerande Herr Arnes Penningar på Folkoperan. Helt annan stämning och ton på samma tiljor bjöds vi på i den jätteroliga operetten Hotell Vita Hästen.

Min första reguljära konsert för året var OMD, bandet som fortfarande skapar och spelar lika smarta och medryckande hits som när de startade för fyrtio år sedan. Men veckan innan hade jag varit med om en annan och mer udda föreställning, Bogoluchie, nykomponerad musik på och kring texter av Symeon den nye teologen.

Jag tycker om kompositörer och musiker med originella ambitioner. Mitt liv som Eric Satie var ett givande experiment av Mikael Strömberg. Ett annat spännande koncept var Asunas konsert med toner av hundra leksakskeyboards som en i taget växte till ett enormt ljud och sedan tonade ut igen.

Mer traditionell men ändå med en fascinerande klang var marimba-konserten med Peaux Duo. Och så var det en glädje att få höra och uppleva hela Glassworks och litet till med Philip Glass Ensemble.

Årets bästa TV och film 2024

Jag har lovat mig själv minst ett gott skratt varje dag. Därför ser jag ett avsnitt av en komediserie varje kväll innan jag lägger mig. Under vissa perioder går jag tillbaka och ser om gamla favoriter, men med jämna mellanrum hittar jag riktigt roliga nya serier som garanterar mig tjugo minuters underhållning. I år har jag skrattat gott åt English Teacher, Abbott Elementary, The Franchise och - från Polen! - 1670.

När det gäller att bli personlig och kanske visa en människas livskris, utläser jag från årets lista att jag inte vill se det utdraget till en TV-serie utan i format av en film: American Fiction, The Holdovers, Perfect Days, All of us strangers.

Jag tycker mycket om när en regissör och/eller showrunner gör något oväntat och sätter en personlig prägel på sitt verk, som i den lågmälda 80-talsleken Fantasmas, de grekiska gudarnas intriger i Kaos, det moderna romarrikets fall i filmen Megalopolis, korsklippningarna mellan mordfall i olika tider i Bodies, mystiken i turkiska The Gift, Jean-Pierre Jeunets framtidsvision i Bigbug, de parallella världarna i den svartvita filmen Universalteorin, och den priviligerade fångenskapen i den omtumlande serien A Murder at the End of the World.

Sedan finns det TV-serier med höga kvalitet: att de har intelligent manus med välplanerad, detaljrik handling och givande dialoger, och kapabla skådespelare i rollerna. 2024 års stjärnor i de kategorierna är först två miniserier som genomlyser och parodierar tyrannier utan att förminska grymheterna: The Sympathizer, om Vietnamkriget och dess följder; och The Regime, en skildring av en östeuropeisk diktatur som nog bara är en aning mer vriden än verkligheten. 

Men snäppet bättre än dessa som ändå redan är bäst, är två andra serier: Slow Horses och For All Mankind. De innehåller båda genomtänkt handling och trovärdiga karaktärsskildringar av allra högsta klass, och tack och lov är ingendera av dem avslutad än, så vi kommer att få se dem utvecklas vidare.

Årets bästa böcker 2024

Nomineringar till litterära priser tar jag som boktips. Bookerprisets longlist är något jag ser fram emot varje år, och även om några böcker på den alltid visar sig vara riktigt dåliga, så har jag hittat många guldkorn där. I år var det den underhållande men tänkvärda James av Percival Everett, familjehistorien This Strange Eventful History av Claire Messud, den psykologiska spionhistorien Creation Lake av Rachel Kushner och så vinnaren, den lyriska rymdsagan Orbital av Samantha Harvey. En bok från förra årets Booker-nomineringar som jag läste och förundrades av i år var den fina Pearl av Siân Hughes, en författare jag vill läsa mer av.

Även i vårt land delas det ut priser, och fastän jag många år blivit rejält uttråkad av de flesta nomineringarna till Augustpriset, så fick jag hopp om Sveriges litterära tillstånd av två av årets böcker, nämligen Hyper av Agri Ismaïl och vinnaren Kungen av Nostratien av Tony Samuelsson. Ej (tillräckligt) prisad men läsvärd är Fine de Claire av Daniel Gustafsson.

Ett annat pris delas ut till minne av Alfred Nobel, och fastän det gäller ekonomi så hade jag läst en bok av årets vinnare, The Narrow Corridor av Daron Acemoglu och James A. Robinson.

Om vi blickar ut mot Europa hittar vi böcker som är knaggliga och ändå mycket givande att läsa. Det gäller den surrealistiska Tidstillflykt av Georgi Gospodinov och den ilskna Belladonna av Daša Drndić. Från vårt östra grannland kommer en berättelse om någon som verkligen har rätt att vara besviken och arg, Förstörelse av Iida Rauma.

I övrigt är jag glad att jag äntligen har fått tillfälle att börja läsa Iain M. Banks Culture-serie, och hittills har jag blivit mest fascinerad av The Player of Games. Jag ser fram emot att läsa vidare i den serien och det övriga dussinet serier och författarskap jag har antecknat, vid sidan av det hundratal fristående böcker jag har på min TBR-lista.

Årets bästa teater 2024

En kulturresa till Hamburg fick mig att till sist inse att tysk teater inte är dålig per default, vilket dåliga erfarenheter har fått mig att tycka i några år. Pjäserna jag såg där var tvärtom mycket bra på olika sätt, i synnerhet Iokaste, en "mellanpjäs" i det stora grekiska svepet om den olycksdrabbade kungafamiljen där Oidipus, Antigone och andra pressas mellan människors och gudars vilja. I jämförelse med den stod sig de svenska pjäser jag såg på våren slätt, förutom den livfulla men också allvarliga versionen av En midsommarnattsdröm på Stadsteatern.

Stora publikdragare har sin plats på landets scener av många skäl - varför inte locka många till teatern med bra underhållning? Ett bra exempel var den fartfyllda 9 to 5 i Uppsala, men också den ytterst egensinniga Monstrets tid med Klungan som drar fans såväl i Stockholm som vart den än går i övriga landet. Lika välkommet är Enskedespelets uppsättningar där frivilliga amatörer gör proffsiga insatser, det här året i den spännande dramatiseringen av boken Häxtävlingen.

Vid sidan av stora, populära uppsättningar händer intressanta saker på fria scener även när publiken inte är lika stor. Teaterkompaniet Lumor har gjort många bra iscensättningar, och Händelsehorisonten var extra lyckad. Jag hoppas att få se mycket mer från Eva Rexeds penna. På Teater Giljotin påminde den kusliga pjäsen Vargarnas tid om gränsen mellan medlöperi och integritet under en uppslukande, totalitär ideologi. Tillbaka på Stadsteaterns större scener drog inte Härlig är jorden eller Jag offrar mig lika stora skaror som de kunnat vid tillfällena jag såg dem, men jag hoppas att det bara var på grund av omprioriteringar vid julstök, och att de får mycket publik under sina fortsatta speltider.

Årets bästa konst 2024

Mitt konst-år började med Cindy Sherman i två upplagor. Först en stor retrospektiv i Hamburg, vilket gav mig anledning till en hel fin kulturhelg i den trevliga staden. Och nästan samma kväll som jag klev på tåget dit, såg jag annons för en annan utställning med helt andra verk av Cindy Sherman på Fotografiska, också bra.

Harriet Backer var en mycket intressant ny bekantskap för mig. Vilket skickligt handlag och vilka personliga motiv hon valde, i synnerhet de många tavlorna av kyrkorum och människorna som känner sig hemma där!

En annan konstnär med egna visioner och god teknik var Stefan Johansson, vars klokt observerade och känsligt utförda motiv visades i en välförtjänt utställning. Så mycket skönhet han fann i det nymodiga elektriska ljuset, och så väl han fångade det i sina bilder!

Nationalmuseums stora förklarande utställning om Romantiken är också mycket välgjord och värd att flanera runt i och förtjusas av.

En annan kulturresa tog mig till Köpenhamn och några fascinerande verk av Anish Kapoor i den stora, svindlande skala han ofta använder.

Mot slutet av året fick jag försjunka i längtan tillbaka till de kreativa idéerna om konst, inredning och mode i Millesgårdens fina presentation av Wiener Werkstätte. För hundratalet år sedan hoppades man att man skulle kunna förändra vardagen och hela samhället med sina skönhetsanspråk, och jag har själv inte slutat hoppas.

The Holdovers

Ett helt långt jullov utan åtaganden och utan kontakt med andra människor låter som drömmen för dopaminfastande nutidsmänniskor. Men för en elev på ett high school-internat på 1970-talet är det inte bara en social katastrof, utan också ännu ett tecken på att föräldrarna inte bryr sig om en särskilt mycket. En handfull pojkar måste tillbringa jullovet på Barton Academy i New England under överinseende av den allmänt ogillade historieläraren Paul Hunham. 

Om lärare florerar det alltid en massa rykten och en del av dem kan vara sanna. Paul Hunham gör sitt till för att leva upp till bilden av en surgubbe som blivit ett med institutionsmöblemanget, som kan allt om sitt eget ämne men inget annat. Hans intellektuella förankring i världshistorien och motsvarande krav på sina elever gör honom dock inte välsedd av skolledningen, tvärtom, då han inte ens drar sig för att underkänna sonen till en möjlig mecenat. Att låta honom ha huvudansvaret för de överblivna pojkarna över jullovet är ett straff, även kännbart för honom själv då han hellre skulle sitta i lugn och ro med en bok och en flaska konjak.

Genom ett lyckokast kommer de flesta av dem iväg på bättre äventyr. Kvar på skolan blir bara Hunham, den besvikne tonåringen Angus Tully och skolans kock Mary Lamb. Det finns stereotyper att fylla och klichéer i handling att följa, men The Holdovers undviker dem alla. Visst kommer de tre holdovers varandra närmare under dagarna som följer. Angus prövar gränser, Hunham håller emot men mjuknar efter hand; Mary Lambs sorg över den döde sonen blir konkret. 

Men ingen karaktär är huggen i sten, alla visar splittring och motsägelsefulla drag, det vi alla har och som gör oss till människor. Man tar till alkohol för att blanda ut sin allmänna oro. Regissören presenterar sina huvudpersoner, och även de mer omvälvande händelserna under jullovet, så som vi kan känna igen det: som något att hantera och foga in i förståelsen av hur världen sitter ihop, och hur andra människor måste jämka och klistra ihop sina bitar av livet. Det är inte bara kläder och miljöer som fått 1970-talsstil, utan även det stillsamma tilltalet i filmen, vilket gör den mer originell och minnesvärd för en tittare idag.

Stone Yard Devotional av Charlotte Wood

Den namnlösa berättaren tar in som gäst i kommuniteten. Något har drivit henne att återvända till födelsestaden på den australienska landsbygden. Hon är inte troende men deltar i systrarnas tidegärd, funderar och irriterar sig litet över orden som sjungs. Tiden däremellan och tystnaden i gäststugan leder inte till inre stillhet utan till en frustrerad passivitet där händelser från förr dyker upp i minnet, förstorade som under lupp och ofta mer eller mindre plågsamma.

Efter några omgångar av besök flyttar huvudpersonen till kommuniteten för gott, utan att avge löftena men som en fullvärdig deltagare i det dagliga arbetet. Hon tror fortfarande inte på Gud och har heller inte ens nått någon diffus inre harmoni, men tystnaden, tomheten och det dagliga vardagliga arbetet tycks ändå vara bättre än livet hon lämnade bakom sig. Kanske motsvarar också torftigheten och otillräckligheten - byggnaderna är slitna, besökarna få, maten knapp - i kommuniteten något hon söker.

Det är sannerligen ingen välsignad tillvaro de för, inte ens naturen är någon källa till skönhet eller glädje. En invasion av möss i trakten går extra hårt åt kommuniteten med dess illa isolerade hus; de äter sig in i livsmedelsförråden, och kablar gnags igenom så att spisar och möbler förstörs. Att hålla mössen borta är ett slit som aldrig tar slut, och görs värre av det makabra jobbet och vad det innebär att döda levande varelser och forsla bort deras sargade kroppar.

Det är mästerligt av Charlotte Wood att kunna beskriva det långsamma och närmast tröstlösa livet så levande att man till och med får förståelse för huvudpersonens beslut att stanna. Prosan är återhållen även i beskrivningen av omtumlande scener, vilket ger dem än mer kraft. Har boken ett definitivt slut? En timme efter att jag har lagt ned den minns jag inte, men jag minns stämningen, så tom men ändå så stark.

Jag offrar mig på Stadsteatern

"I min familj jobbar vi mycket med skuld." Ja, vi är nog många som kan känna igen oss där. En process att skuldbelägga den andra för att själv gå fri för stunden, eller för att snärja in varandra i mer och mer intrikata beroenden och oroanden så att banden inte skall gå att lösa upp. Eller att utförligt berätta hur dåligt man mår så att alla skall klappa om en. Kan nästa person lyfta över sympatierna genom att berätta om sitt ännu värre mående, eller har gruppen redan valt sitt sympatiobjekt och ignorerar allt som kommer sedan?

Eller som när man försöker peppa den hunsade lille farbrorn (Per Sandberg) att vara tydligare när han säger nej. Han försöker och försöker, men när han inte klarar av att följa de andras goda råd tippar deras omtanke över i irritation och ilska som blir en ny runda av mental misshandel.

De fem personerna på scenen formar och formar om parrelationer, föräldraskap, kollektivboenden och andra gemenskaper i scener som visar hur jobbigt det kan vara. Även när de till och med varnar, genom att uttrycka det i välvalda ord - "jag dominerar rummet genom att gå ut ur det" - blir effekterna starka och känns upp på bakersta raden.

Det finns scener där skrattet halvt fastnar i halsen, men låt oss passa på att roa oss när det faktiskt inte är vi själva som står där, insnurrade i jobbiga känslor och beroenden! Anna Vnuks långa party-monolog kommer ur ursäktande och nervositet, men är ju fantastiskt underhållande och väl framförd. När Henrik (Marcus Vögeli), som pressas mellan att fira jul med hustrun Moas föräldrar i Göteborg eller hemma hos mamman i Sandviken som vanligt, brister ut i en högljudd och välartikulerad önskan om att slippa gå med en klump i magen på julafton och att alla skall tycka jättemycket om honom, får han en spontan och uppriktig applåd av publiken... och sedan ber han om ursäkt och allt blir som vanligt igen.

De olika diskussionerna delas upp av spännande dans-partier, någon gång i Twin Peaks-stämning, en annan gång i en kärleksdans mellan Annika Hallin och Matilda Ragnerstam där deras kantiga rörelser liknar varandra exakt, och just därför kan de inte hålla sig kvar nära varandra. Det är befriande att få se så här välgjord meta-teater, som är rolig och allvarlig om vartannat.

Länk till Stadsteaterns sida om Jag offrar mig

The Franchise

"Tecto - Eye of the Storm" är inte en av de mest högtslående superhjältefilmerna, och alla de delaktiga vid filminspelningen är medvetna om det. Men alla passar ändå på att försöka få ut det mesta av sin medverkan på olika sätt, inte minst för att kunna gå vidare till större och viktigare uppdrag. Det gäller huvudrollsinnehavaren, Adam som spelar Tecto, och det gäller alla assistenter som vimlar kring regissören Eric, eller agerar som proxies för huvudproducenten Shane som aldrig syns men omnämns med skräckblandad vördnad. På filmbolagets kontorsväggar hänger affischer från filmer med ännu mer skrattretande namn och premisser - "Plethora beyond the Nadir", "Skull Steppers - Skullcap of Destiny".

Huvudrollsinnehavaren Adam plågas av nya osäkerheter för varje inspelningsdag. Är han tillräckligt muskulös och manlig? Vad är biverkningarna av får-hormonerna han tar? Är han tillräckligt bra skådespelare? Är det inte litet fånigt att hans superkraft är en osynlig tryckluftsborr? Ser han dum ut när han använder den i strid? Och vad kommenteras på nätet om honom och filmen? Strax intill står alltid motspelaren Peter Fairchild, som med sin teaterbakgrund ser ned på superhjältekonceptet och sin roll som Eye, och gärna fäller kommentarer som stressar Adam och inspelningsteamet litet extra.

Främst följer vi Daniel, First Assistant Director och den som tekniskt måste jämka samman allt under inspelningen - regissören och hans vision, knorrande inspelningstekniker, budgetnedskärningar, påbud från producenterna. Här och där lyser det fram att han faktiskt är ett fan av originalserierna, och jämrar sig litet när man improviserar bort deras ursprungliga egenskaper och origin stories. 

På samma sätt måste seriens skapare Jon Brown vara ett fan av superhjältefilmerna som han driver med, för att så trovärdigt och roligt kunna blanda den seriösa viljan att göra en läcker film med kunskapen om alla sätt det kan gå fel på - nya symboliska vapen som kastas in i handlingen och krossar kontinuiteten med andra filmer, statister som får sparken så att de hundratals stridande mossmännen måste ersättas med CGI. Likaså är Himesh Patel som spelar Daniel fullständigt tonsäker i sin roll, och balanserar perfekt allvar, uppgivenhet och svart humor utan att bli gnällig.

Maktbalansen spelar in på alla plan. När inspelningen för Centurios 2 drar igång i studion intill, blir det ännu tydligare att Tecto - Eye of the Storm är mindre prioriterad, med lägre budget och mindre viktiga superhjältar för cameo-roller. I Tectos inspelningsstudio sliter alla för att hålla ihop såväl tidsscheman som scenbyggen och filmens inre logik. De inblandade assistenterna försöker samarbeta men är också beredda på att i nästa ögonblick peka ut syndabockar - eller själva pekas ut - för dem som vill gå oskadda ut ett eventuellt fiasko med Tecto. Den enda obrydda i sammanhanget är den nyanställda tredje assistenten Dag, uppfriskande självupptagen i sina frågor och kommentarer på allt som händer.

Smärre katastrofer under inspelningen och nya, diffusa krav från högsta ledningen gör varje dag till ett stressmoment som aldrig tar slut. Men hey, det är showbusiness! Alla vill hänga kvar och slå igenom! Utom de som räknar timmarna tills deras kontrakt går ut så de kan åka hem och aldrig komma tillbaka. Men trots stressen och cynismen på alla plan i The Franchise är serien fantastiskt rolig och underhållande, och väcker allt en liten kärleksglöd till de där superhjältarna med otympliga namn, osannolika superkrafter och komplicerade korsreferenser mellan filmerna.

Dogs of War av Adrian Tchaikovsky

Människans bästa vän - en lojal pälskompis att krama, som också kan försvara dig med sina klor och tänder. När man utvecklade Bioforms gav man dem överdriven storlek, styrka, snabbhet och förmåga att hantera vapen i strid, och därtill en människolik intelligens formad av de grundläggande instinkterna hos djuret de skapades av. Att designa om en hund för strid ger dig en kombattant som inte bara är lämpad för kamp utan också vill göra sin husse/Master nöjd. Den instinkten är förstärkt till en stark vilja att lyda order och ett obehag när man går emot ledarens önskningar.

Krigshunden Rex leder ett team Bioforms av blandat ursprung: Dragon är en kameleont-krokodilhybrid, Bees kollektiva medvetande är distribuerat över en svärm av bin, och björnen Honey är till och med större än Rex' dryga två meter när de står på bakbenen.

Kapitlen i boken Dogs of War varvar mellan olika huvudpersoner. Det är bara krigshunden Rex som talar i jag-form. Men hans tal har skapats med inskränkningar: ordförrådet är begränsat, och själva rösten är designad som ett starkt morrande i det låga register som automatiskt sätter skräck i människor. Rex är ytterst kapabel till snabba beslut i enlighet med sina givna mål, men rådvill i situationer där uppgiften är oklar. Längtan efter att få höra Good Dog! är stark, och obehaget när han tror han kan ha gjort något som strider mot Masters vilja är påtaglig. (En sidonot är att nästan lika mycket som Master spelar på Rex känslor, spelar Adrian Tchaikovsky på känslosträngarna hos hundälskare som läser Dogs of War och sympatiserar med hundar som försöker göra rätt och skäms när de gör fel.)

Men Bioforms som inte kan välja att gå emot en order är grymma vapen i händerna på en korrupt Master. Det inledande kapitlet i boken beskriver detaljerat hur effektiva stridsmaskiner Rex och hans team är, men antyder redan att måltavlorna är oförberedda civila, och är en mycket deprimerande läsning. I Rex sinne finns inte utrymme för tvivel om uppgiften, men det finns det hos Honey, vars instinkter och hjärnkapacitet skiljer sig från Rex. Efter hand rör sig historien mot ett konkret och intressant arbete för att lirka fram något som liknar fri vilja hos Rex, vilket han instinktivt värjer sig mot. Trots att Rex varken är ett AI eller en robot går den krångliga, välskrivna processen att jämföra med de situationerna, då han är hårt programmerad till den grad att hans hund-instinkter också framstår som en programmering han inte så lätt kan släppa.

Från den engagerande historien om Rex, Honey, Dragon och Bees rör sig berättelsen ut i vidare cirklar, till resten av världen, där diskussionen om Bioforms rättigheter som autonoma subjekt redan pågår. Kan Rex hjälpa eller stjälpa situationen för sig och sina likar? Inte överraskande är det känsloargument som bäst vänder massans opinion. Men är han en mördarmaskin eller en stackars hund som försöker lyda husse?

Det är intressant att Adrian Tchaikovsky inte stannar där utan lappar på historien med kapitel efter kapitel där nya vändningar i historien tillkommer. Med sin bakgrund i affärsjuridik vet han hur djävulen bor i detaljerna, och dessutom gärna tar sin boning i dokument med vattentät legalitet. Det är bra att slutet inte är tillrättalagt, inte heller en cliffhanger utan en öppning mot en diskussion som kommer att pågå länge till, och som vi lika gärna kan påbörja idag. Fortsättningen i boken Bear Head lär kunna ge några aspekter till.

Fler böcker av Adrian Tchaikovsky:
Cage of Souls
The Tiger and the Wolf
Children of Time
Children of Ruin

Doors of Eden

Shards of Earth

Eyes of the Void

Lords of Uncreation

Wiener Werkstätte på Millesgården

Mellan åren 1903 och 1932 var produktionskooperativet Wiener Werkstätte verksamt. Dess grundare arkitekten Josef Hoffmann, konstnären Koloman Moser och mecenaten Fritz Waerndorfer ville skapa möbler, smycken, leksaker och bruksföremål på hantverksmässiga sätt, föremål som var harmoniska och sköna och något annat än vad industrialiseringen förde fram. Liknande strömningar fanns i andra länder, som Arts & Crafts i England och konstnärshemmen som inreddes vackert och välkomnande av Karin Larsson och Marie Krøyer.

Kabarett Fledermaus

Det tidiga nittonhundratalet var en kulturellt livlig och fruktbar tid i Wien, även vad gällde musik, konst, mode, foto, psykoanalys och självförverkligande. Gustav Klimt deltog i Wiener Werkstättes design och utsmyckningar av hela våningar för lyckosamt förmögna människor, och även Schwestern Flöges designstudio för kläder inreddes av Wiener Werkstätte.

Bordsur, speglar, bestick, accessoarer och utsmyckningar har ofta en intressant kantighet som ändå är mjuk och flödande. Rena linjer och tomma ytor är en reaktion mot tidigare perioders överlastade plottrighet, men man värjer sig ändå mot den ännu mer raka och avskalade funktionalismen när den börjar göra sig hörd. 

En rad med kreativa och ofta humoristiska vykort är effektiva ögonblicksbilder från tiden i fråga!

Wiener Werkstättes tre utställningar i Sverige blev mycket uppskattade, och Josef Frank som arbetat med dem togs ju snart till den svenska borgerlighetens hjärta.

Det är fint att få se och inspireras av föremål och hela våningar vars genomtänkta estetik både var öppen för nya, moderna tankar och väl grundade i traditioner och hantverkskunnande.

Länk till Millesgården

Oats Studios

District 9 var en spännande och trovärdig film om hur människor förhöll sig till en koloni strandsatta utomjordingar. Dess regissör Neill Blomkamp grundade år 2017 filmbolaget Oats Studios och producerade elva korta filmer och en lång. De korta håller sig oftast under tio minuter och går att se i följd, eller kanske inte då man lätt kan få för mycket av grymma, splattriga krigshistorier med body horror in extremis. Flera av historierna och scenerna i Oats Studios filmer stannar i minnet i flera dagar efteråt, men det är inte alltid positivt.

En kortfilm hinner inte alltid ge så mycket förklaringar av bakgrund och logik i handlingen, utan kan få förlita sig på några övertygande scener och stämningar för att få åskådarens inlevelse. Två filmer tidigt i Oats Studios kavalkad blir lidande av detta: Rakka där människor strider mot en utomjordisk ockupationsstyrka, och Firebase som utspelar sig under Vietnamkriget och visar en lokal man som med övernaturliga krafter decimerar de amerikanska styrkorna. I båda filmerna dyker det överraskande upp en person som medelst tekonologi är immun mot de överväldigande krafterna. Utan bakgrundshistoria till personen och teknologin är den sortens twist svår att ta till sig.

Men det är värt att se vidare, för även om temat med monster, mutationer och militärer återkommer så är några andra av filmerna mer lyckade. Det gäller i synnerhet Zygote med sitt läskiga mutantmonster, och ADAM: Episode 2 där tittaren precis som regissören kan låta sig falla för de visuellt imponerande scenerierna och animerade livsformerna.

Ett par av kortfilmerna är av mer lättsamt slag, men fortfarande med handling som får det att vända sig i magen på helt egna sätt: av den uppvisade cynismen som i God och Kapture: Fluke, eller bara av rent äckel som i Cooking with Bill. För att se Oats Studios kortfilmer behöver man gilla eller åtminstone stå ut med våld, skräck och äckel.