Jag har lovat mig själv minst ett gott skratt varje dag. Därför ser jag ett avsnitt av en komediserie varje kväll innan jag lägger mig. Under vissa perioder går jag tillbaka och ser om gamla favoriter, men med jämna mellanrum hittar jag riktigt roliga nya serier som garanterar mig tjugo minuters underhållning. I år har jag skrattat gott åt English Teacher, Abbott Elementary, The Franchise och - från Polen! - 1670.
När det gäller att bli personlig och kanske visa en människas livskris, utläser jag från årets lista att jag inte vill se det utdraget till en TV-serie utan i format av en film: American Fiction, The Holdovers, Perfect Days, All of us strangers.
Jag tycker mycket om när en regissör och/eller showrunner gör något oväntat och sätter en personlig prägel på sitt verk, som i den lågmälda 80-talsleken Fantasmas, de grekiska gudarnas intriger i Kaos, det moderna romarrikets fall i filmen Megalopolis, korsklippningarna mellan mordfall i olika tider i Bodies, mystiken i turkiska The Gift, Jean-Pierre Jeunets framtidsvision i Bigbug, de parallella världarna i den svartvita filmen Universalteorin, och den priviligerade fångenskapen i den omtumlande serien A Murder at the End of the World.
Sedan finns det TV-serier med höga kvalitet: att de har intelligent manus med välplanerad, detaljrik handling och givande dialoger, och kapabla skådespelare i rollerna. 2024 års stjärnor i de kategorierna är först två miniserier som genomlyser och parodierar tyrannier utan att förminska grymheterna: The Sympathizer, om Vietnamkriget och dess följder; och The Regime, en skildring av en östeuropeisk diktatur som nog bara är en aning mer vriden än verkligheten.
Men snäppet bättre än dessa som ändå redan är bäst, är två andra serier: Slow Horses och For All Mankind. De innehåller båda genomtänkt handling och trovärdiga karaktärsskildringar av allra högsta klass, och tack och lov är ingendera av dem avslutad än, så vi kommer att få se dem utvecklas vidare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar