Stone Yard Devotional av Charlotte Wood

Den namnlösa berättaren tar in som gäst i kommuniteten. Något har drivit henne att återvända till födelsestaden på den australienska landsbygden. Hon är inte troende men deltar i systrarnas tidegärd, funderar och irriterar sig litet över orden som sjungs. Tiden däremellan och tystnaden i gäststugan leder inte till inre stillhet utan till en frustrerad passivitet där händelser från förr dyker upp i minnet, förstorade som under lupp och ofta mer eller mindre plågsamma.

Efter några omgångar av besök flyttar huvudpersonen till kommuniteten för gott, utan att avge löftena men som en fullvärdig deltagare i det dagliga arbetet. Hon tror fortfarande inte på Gud och har heller inte ens nått någon diffus inre harmoni, men tystnaden, tomheten och det dagliga vardagliga arbetet tycks ändå vara bättre än livet hon lämnade bakom sig. Kanske motsvarar också torftigheten och otillräckligheten - byggnaderna är slitna, besökarna få, maten knapp - i kommuniteten något hon söker.

Det är sannerligen ingen välsignad tillvaro de för, inte ens naturen är någon källa till skönhet eller glädje. En invasion av möss i trakten går extra hårt åt kommuniteten med dess illa isolerade hus; de äter sig in i livsmedelsförråden, och kablar gnags igenom så att spisar och möbler förstörs. Att hålla mössen borta är ett slit som aldrig tar slut, och görs värre av det makabra jobbet och vad det innebär att döda levande varelser och forsla bort deras sargade kroppar.

Det är mästerligt av Charlotte Wood att kunna beskriva det långsamma och närmast tröstlösa livet så levande att man till och med får förståelse för huvudpersonens beslut att stanna. Prosan är återhållen även i beskrivningen av omtumlande scener, vilket ger dem än mer kraft. Har boken ett definitivt slut? En timme efter att jag har lagt ned den minns jag inte, men jag minns stämningen, så tom men ändå så stark.