Raka motsatsen till en ouvertyr är vad som inleder Wozzeck på Kungliga Operan år 2024: i ett naket scenrum, målat i grått och vitt som sjukhusväggar eller senare också asfalt, är Doktorn, Kaptenen och Prästen sysselsatta vid ett bord med medicinsk utrustning. En opersonlig, mekaniskt styrd strålkastare på scenen vrider sig efter fokus. Av de fyra män som presenteras väljs en ut, men han knuffas åt sidan av en av de andra som tar hans plats - Wozzeck. När musiken tar vid går den direkt till sånginsatser.
Männen sjunger om Wozzecks karaktär - han är dum! Han är god men har ingen moral! Och kanske är det just därför han blir föremålet för deras experiment. När Wozzeck lämnar lokalen har han hallucinationer som skrämmer honom. Men han gör det han måste för att tjäna extra pengar till sin familj, till sin älskade Marie och deras son.
I den här uppsättningen av Alban Bergs opera från 1925 är det inte kriget som driver Wozzeck till vansinne, utan cynismen i samhället, och männen som manipulerar och övervakar honom. Under Alan Gilberts ledning är musiken kraftfull men precis, och alla sånginsatser ypperliga. I den sorgliga scenen när Wozzeck dödar Marie är klangen mild, men när han rör sig tillbaka till folklivet slår musiken likväl som insikten om vad han har gjort till med full kraft. Wozzeck är en grym historia, och moderniseringen gör den relevant på ett nytt sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar