Hyper av Agri Ismaïl

Vad gör man med livet. Var kommer man ifrån, vad har man för mål, eller hamnar man bara någonstans när man gör motsatsen till det man inte vill. Rafiq Hardi Kermanji är engagerad kommunist i en kurdisk by i Irak och kämpar för ett rättvist samhälle. Men på 1970-talet är det farligt, och med några års stopp i Iran flyr han med familjen till London. De tre barnen hamnar i helt olika liv, i tre olika internationella finanshubbar, djupt omvärvda av pengar på olika sätt.

Den första långa delen av boken Hyper fokuserar på äldste sonen Mohammed som har jobb på ett finansbolag i London. År 2009 är det bättre att kallas Mo, och ändå är det de litet mindre hoppfulla projekten som blir fösta över till honom, som nu med det islamska kreditkortsprojektet. Och dessutom, han och de övriga analytikerna tjänar enorma summor pengar åt sina kunder, men det är ännu inte så mycket som sipprar ned till Mo själv. Men nu skall han visa dem alla att han kan ro sitt projekt i hamn, göra det lönsamt och tjäna multum för företaget.

Till Dubai har Mos syster Siver tagit sin tillflykt. Det är nog inte den mest välkomnande platsen när pengarna inte längre flyter in stadigt och jämnt, men Siver vill låta dottern Zara känna att flytten från maken/pappan Karim inte är något dåligt utan lika roligt och lyxigt som semesterresorna de brukade åka på. Än en gång möter vi en människa omgiven av pengar, en enorm lyx strax utom räckhåll, nu under ett ständigt hot att förlora allt. Kapitlen om Mohammed hade fart och stil, men mindre av reflektion och djup. Det får vi däremot mer av i kapitlen om Siver, som måste dölja hur sparsam hon måste vara i en omgivning där överkonsumtion är ett bevis på att man betyder något.

Det märks att Agri Ismaïl har god kunskap om miljöerna han beskriver, samt inlevelseförmåga och psykologisk förståelse för dem som lever under omständigheterna och kraven utifrån och inifrån dem själva. Handlingen rör sig framåt medan fokus flyttas från syskon till syskon, sist till yngste brodern Laika som tagit sig till New York, till en lägenhet tvärs över gatan från NYSE där han vill gräva guld genom sina algoritmer för höghastighetshandel. Även Laikas liv och drivkafter är insiktsfullt beskrivna, och när trådarna från syskonens delar i historien börjar dras samman stiger spänningen till max. Däremellan gör boken nedslag i viktiga scener från tidigare år, där syskonens föräldrar drivits till avgörande beslut. Agri Ismaïl har skapat en berättelse med stor spännvid, vilket bara det är välkommet, men ännu mer med vilken stor skicklighet han ror historien i hamn.

Diktatorn på Malmö Stadsteater Hipp

Sätt en tjock, svart liten mustasch under näsan och alla vet vem som menas. Eller... för åttio år sedan kunde tankarna också gå till Charlie Chaplin, världsstjärnan vars filmer blandade fysisk komedi med stark sympati för den lille mannen. Även denne lille man, som så ofta hamnade under överhetens tumme men lirkade sig ut med list och humor, hade en tjock, svart liten mustasch. År 1940, när andra världskriget mullrat igång men de värsta grymheterna ännu inte avslöjats, tog sig Chaplin för att använda sin bildlikhet till att driva med diktatorn på andra sidan Atlanten.

Slapstick passar lika bra på teaterscenen som i det tidiga 1900-talets filmer - skådespelare som tippar åt ena eller andra hållet, maktmänniskor som ger varandra tjottablängare när de försöker fånga en snabb rackare, en stekpanna i huvudet som slår ut SA-männen som kommit till stadens judiska ghetto för att trakassera dess invånare, och då i synnerhet den judiske barberaren som kommit tillbaka efter åratal av konvalescens efter det första stora kriget.

Parallellt får vi se hans dubbelgångare, landets diktator Adenoid Hynkel. På en tyskklingande rotvälska håller han ett tal som är kusligt i hur det engagerar lyssnarna, till och med när man inte förstår orden. Först identifiera sig med folkets män, kvinnor och barn så att de känner sig sedda, sedan låta upprördheten växa över problem och olyckor, och så i fullt raseri peka ut dem som är skyldiga till alltihopa: judarna, eller JIDARNA som det låter på Hippodromens stora scen i Malmö. Och som propagandaministern Garbitsch fyller i, det kommer alltid att finnas problem, men om man skyllar allt på jidarna så blir de hela problemet istället.

Samma handling kan vara tragedi om den är så realistisk att man tar smärtan på allvar, och komedi om den är så överdriven att man inte gör det. Jag önskar ett par gånger att uppsättningen av Diktatorn skulle skruva upp komiken litet högre i fars-scenerna, och fördjupa allvaret i de seriösa mellansticken, men komedin rullar ändå på bra med flera roliga inslag. Inte bara den militäriske Hynkel parodieras, utan också den pompöse diktatorn i grannlandet, Napaloni med sin egen uppsättning av medaljer, maktanspråk och storhetsvansinne. De båda diktatorerna ställs mot varandra i en skarp blandning av broderskap och rivalitet, och det är skönt att se dem båda förlöjligas när båda tippar över gränsen i rasande kamp om vem som är tuffast.

Foto: Emmalisa Pauly

Kanske kan det stundande kriget ändå avblåsas? Vi har ju den lyckosamma situationen att diktatorn Hynkel slarvades bort och den stillsamme, fredsälskande barberaren snubblade in i hans ställe. Kan han gjuta olja på vågorna, kommer världen att lyssna till hans önskan om vänlig samexistens? I den svartvita världen på Hipps scen är det tyvärr svårt att tro det. Litet mer hopp kan man lägga till ett starkt tal tidigare i pjäsen, där den ärlige Kapten Schultz påminner om att diktaturer alltid går under till slut. Men i bakgrunden har hela tiden lismande och lömske Garbitsch dragit i trådarna, mycket skickligt spelad av Johan Marenius Nordahl, och mycket listigare och därför farligare än alla andra spelare i affären. Det gäller att försöka se vem som står bakom kulisserna och manipulerar allt till att gå efter sin egna plan. Om diktatorn faller kan det finnas många som Garbitsch kvar.

Länk till Malmö Stadsteaters sida om Diktatorn

Saturday Night

Året är 1975 och New York är en smutsig och farlig plats, men också spännande och lockande. Människor kommer dit för att underhållas på olika sätt. I samhället pyr det regelbundet av missnöje, uppror och krav på att nya röster skall höras. Kan man kanalisera det på något sätt, kanske i ett sketchprogram på lördag kväll? Filmen Saturday Night visar de nittio minuterna innan sändningen av det allra första avsnittet av det som skulle komma att bli Saturday Night Live, och som vid det här laget har kört på i 49 år och skapat många klassiska sketcher och världskända komiker.

I andra filmer och TV-serier är det ett nöje att känna igen favoriter från SNL i större och mindre roller. Här är det helt tvärtom: personerna i den allra första och ikoniska uppsättningen spelas av relativt okända skådespelare. Hur skall man som tittare hänga med i vem som är Chevy Chase, Dan Aykroyd, Gilda Radner, Laraine Newman, Garrett Morris. Jane Curtin och John Belushi? Det är faktiskt inte alls svårt, för även när ansiktsdragen inte matchar helt, så stämmer röster och manér överens med originalen.

Men det är mycket som måste stämma bakom skådespelarna man ser i de vajande, nyfixade kulisserna. Manus, programplanering, ljud, ljussättning, kostym, kvällens värd - allt som kan krångla krånglar precis lika mycket som de ibland diviga och antagonistiska komikerna. I slutändan hänger allt på producenten Lorne Michaels, som kallas från kaos till kaos till ett rum av högt uppsatta kanalchefer som skrattande uppmuntrar honom, men lika gärna ser honom misslyckas så att de kan slänga in en repris av Johnny Carsons pratshow.

Den legendariska bi-kostymen susar fram och tillbaka i de lika legendariska korridorerna medan John Belushi in i det sista vägrar skriva på sitt kontrakt. Billy Crystal repeterar sin bit i ett hörn strax intill den överfulla planeringstavlan. En känslig Jim Henson försöker övertyga alla om att hans muppar kan vara intressanta för vuxna, men inte för "vuxna". Två manusförfattare provspelar en sketch där Julia Child skär sig och sprutar blod. Man gissar att filmen klipper ihop och förstorar händelser från veckorna före och efter den faktiska premiären, men det är lätt att acceptera av en halvdokumentär biofilm. Pressen på de inblandade går att ta med en aning ro då man vet att premiären gick fint, och TV-formatet överlevde även under mindre lyckade år. Saturday Night är huvudsakligen inte en komedi, men när det närmar sig sändning och sketcherna repeteras för sista gången finns det plats att slappna av och skratta, och känna tacksamhet för att några halvgalna men engagerade människor vågade prova det här

De dödas stad av Gunilla Jonsson och Michael Petersén

Amanda är en svensk konstnär som kom till Berlin för att arbeta på projektet Mur II. Vi mötte henne första gången i boken Döden är bara början, och följde henne genom fasansfulla händelser som blottlade en annan, grymmare verklighet bakom den vi vanligtvis ser. Nu har några år gått, och människor som äger konstverk som Amanda har skapat hör av sig och berättar att verken håller på att gå sönder. Det är inte så enkelt att plasten de är gjorda över blivit gammal och smulas sönder, processen är mer svårbegriplig än så. Men vad värre är, Amandas pass börjar också krackelera, och dokument från tiden innan Berlin försvinner ett i taget.

Samtidigt börjar andra minnen dyka upp i drömmar som är mer verkliga än drömmar brukar vara. Med inlevelse och känsla för detaljer beskrivs människor och miljöer i den spännande men farliga Weimarrepubliken, Berlin år 1929. En av personerna vars existens kan verifieras är George Patel, vilken några decennier senare blev en andlig ledare och guide till Metropolis för Moritz, en äldre man vi också mött tidigare i Mauerfall-trilogin vilken nu avslutas med boken De dödas stad. Amandas minnen av George skiljer sig från Moritz lika mycket som hennes minnen av platser i dåtidens Berlin skiljer sig från dagens miljöer. Tillbaka i 1930-talet bidrar också det politiska gatuvåldet till att trasa sönder slöjan mellan vår värld och den hårdare där bakom, dragande en bekväm glömska i sitt spår.

När ens identitet smulats sönder så att kreditkort inte längre fungerar kan man ändå klara sig rätt länge i Tyskland. Amanda får betalt i kontanter för sitt arbete i projektet Öppna Kreuzberg, där konstnärer och ungdomar med hjälp av gatukonst skall vidga passagerna mellan vår värld och Metropolis permanent. Är det på riktigt? Vet parkförvaltningen om vad deras uppdrag innebär? Har kanske någon smugit in egna, hemliga planer dolda av de offentliga direktiven? Eller än värre, finns det en illvillig baktanke med att inte bara öppna vägen in i, utan också ut ur Metropolis för varelser med onda intentioner för mänskligheten? Det tål att tänkas på, medan Amanda försöker hantera sin vacklande personlighet. Men kanske är det dags att acceptera att en del människor oundvikligen lockas av stämningen i Metropolis, hur underlig och farlig den än är.

Fler böcker av Gunilla Jonsson och Michael Petersén:

Döden är bara början

De levande döda

*** recensionsex ***

Anish Kapoor på Arken Köpenhamn

Det finns olika sätt att skapa fysiskt stora konstverk på. Anish Kapoors verk är ofta så stora, eller verkningsfulla, att de skapar sin egen verklighet. Vi har sett det bland annat i den minnesvärda Marsyas, och på Arken i Köpenhamn hänger hans At the Edge of the World II (1998) redan nära ingången. Står man under den blir ljudet dämpat, ser man rakt upp så ser man bara det runda, mjuka, röda inre av klockan. Visst kan man lätt rikta blicken åt sidan och se den vanliga museigången, men under de ögonblicken känns det som att den nya verkligheten finns rakt upp.

Tidigt i utställningen finns också väggar och föremål som ger olika spegelbilder. Det är roligt att gå förbi dem och se sig själv förvrängas eller splittras, men det är än mer meditativt att leta efter detaljer i väggarnas och golvets gråa betong som har vridits till något nytt.

Man kan skaka på huvudet åt det eviga fotograferandet, som om ens egna skakiga fotografier skulle kunna mäta sig med proffsens eller få en framskjuten plats i fotoalbumet. Men i fallet med Mipa 5 to Cobalt Blue (2021) är det intressant att det blå objektet som gav en litet suddig spegelbild, istället blir en skarp, klar juvel när den avfotograferas.

Färger är också något som Anish Kapoor hanterar mästerligt, då hans monokroma verk får färger som har ett djup och en mättnad som gör att de ser ut som oändligt djupa svarta hål. Man får inte komma för nära Descent Into Limbo (1992), så från två meters håll kan man inte vara helt säker på om den svarta rundeln i golvet inte ändå är ett djupt, djupt hål.

Färger som inte finns i naturen kombineras till en galen och fantasieggande installation, Destierro (2017). Varifrån kommer berget av lysande röd sand? Är det den knallblå grävskopan som forslat dit det, eller skall den sätta igång att montera ned det? Hur kan ett så illblått föremål ha någon fysisk inverkan på ett illrött ämne?

(Zoomar man in så ser man dock ett fint lager av rött damm på den blå grävskopan, så där finns litet av ett möte ändå.)

Utställningens mest fascinerande verk är Descension (2015), som man inte heller får komma för nära. Svartfärgar vatten sugs oupphörligen ned i ett slukhål som rör sig under ytan. Vattnet bubblar och står aldrig still, och ljudet från processen är förstärkt i högtalare. Det känns som att stå på randen till ett svart hål, som att man har sett världen för sista gången och allt man varit och levt kommer att släckas ut när det blir ens egen tur att sväljas av det giriga, oförklarliga hålet. Tur att man inte får gå för nära.

Länk till Arkens sida om Anish Kapoor

Kafka

Franz Kafkas liv var kort men har ändå satt stort avtryck i nittonhundratalets litterära värld. Att hans verk räddades till eftervärlden har gett många läsare, författare och andra kulturskapare inspiration, förvirring och underhållning. Ändå hade han bett sin vän Max Brod att förstöra allt, minsta papperslapp. I en scen i TV-serien Kafka sker en fiktiv intervju med Max Brod som slår över i korsförhör - från frågan om det var det rätt att sätta sig över en persons vilja ställs hela filmatiseringen till svars, för är det inte förmätet att tro sig kunna framställa en människas liv och fylla i med detaljer där man inte kan veta något?

Dock händer ju detta konstant med alla litterära och filmade biografier, och TV-serien om Franz Kafka väljer att låta belagda skeenden i hans liv färgas av absurda scener och karaktärer ur hans berättelser; prydliga tjänstemän med frågor, krav och regler som rör sig mot det obegripliga men ändå har absolut auktoritet över sina subjekt. I Kafkas livstid låg detta ändå inte så långt från verkligheten, och även han hörde till de kostymklädda administratörernas skara. Vi ser en man med blick för det absurda i tillvaron och med förmågan att skruva det ännu en bit till något som är humoristiskt om än skrämmande. Och även i seriens tidigaste scen, som dock utspelar sig efter Kafkas död, är det Max Brod som under sin och hustruns flykt via tåg hör en kommentar som hämtad ur en Kafka-berättelse från en uniformerad tulltjänsteman:

Die Übergang war nur für Sie da. Jetzt dass Sie passiert haben, werdet sie geschlossen.

Det tycks ändå vara ett ganska normalt liv för sin tid som Franz Kafka lever, med vänner och fester och ett litet antal signifikanta kvinnor i hans liv. Men som sagt, han hade öga för det som var surrealistiskt i sin egen vardag, och omvandlade det till berättelser som lever kvar i våra sinnen idag tack vare sina livfulla skildringar av en kosmisk byråkrati det inte går att resonera med. TV-serien om hans liv är gjord i den andan och blir till en bra berättelse om Kafkas liv.

Belladonna av Daša Drndić

Andreas Bans kropp håller på att falla sönder med åldern. Bröstcancer hos män är ovanligt och dödligt, men efter förnedrande undersökningar, till synes slarviga operationer och rehabilitering under vistelse på överbelagda sjukhusavdelningar, blir dock Andreas fri från sin cancer. Även gipset kring den krossade handen tas bort, men nästan obönhörligt hasar han in i nya kroppsliga predikament för sig själv och för sin far. Beskrivningarna av kroppsvätskorna, vävnaderna, ärren, smutsen och förvirringarna hos de inlagda patienterna är burleska, på gränsen till fantasi och litet över.

Det finns en gumma som ofta kommer in i Andreas pappas rum och ylar, Kör mig hem, snälla, kör mig hem. Det finns en till, hon är elegant, men hennes ögon är tomma. Hon går bara in och står där utan att säga något. Andreas frågar, Kan jag hjälpa er med något?, varpå hon efter en lång paus säger, Närhet. Som om hon var en Beckettfigur. Andreas frågar, Hur gammal är ni? och hon tiger igen, tiger men viskar till slut, Mycket, för hon vet inte, för hon minns inte. Den här kvinnan ser välvårdad ut och är jättefin i håret.

I Andreas pappas rum luktar det urin.

Desto mer konkreta och korrekta är fotnoterna som supplikerar de rasande berättelserna från andra världskriget, som hela tiden gör sig påmint i Andreas Bans liv. Människoliv ges årtal och detaljer, inte bara de offer som vi inte vill glömma utan också de förövare där bara brotten glömdes för att ge generalerna och politikerna nya chanser i efterkrigstidens Europa. Dem vi möter är inte bara tyska nazistiska förövare utan också flera från ustaša och deras grymma, grymma brott, för det är Kroatien som är Andreas Bans hemland.

Med Peter Henisch börjar så kallad "Vater-Literatur" redan på sjuttiotalet komma ut i Österrike och Tyskland, litteratur om pappor, om pappornas förtigna synder, som i Östeuropa, och således även i Kroatien, 2010 kommer att förvandlas till en urvattnad, slapp och sentimental, litterärt irrelevant och historiskt obetydlig anstormning mot de obildade läsarna, utan att någonsin ge sig in i en uppgörelse med historien utan bara pyssla med frustrerade egon och dåliga författares små familjetrauman. Dessa kvasilitterära uppgörelser med döda pappor, detta utslätande av de egna skrynkliga samvetena, dessa utbrott från hjälplösa söner som hukar under sina stamfäders hotfulla skugga, som svävar över dem som den hemska jätten i sagorna, dessa monologiska variationer på självömkan, skuld, hat och rädsla, skrivna som pladdriga, halvmedvetna kaskader, gör Andreas Ban illamående, äcklad och urvattnat sorgsen.

Kultur, fast ännu mer dess skapare är närvarande i Andreas Bans liv, ibland som konkreta vänner han möter som Dubravka Ugresić, ibland med ett familjärt nämnande av enbart efternamn eller förnamn - Achmatova, Eliot, Bohumil. Bokens titel får sin förklaring på de sista sidorna: Kroatien är en av platserna där belladonna växer ymnigt, denna giftiga växt vars förmåga att ge kvinnor stora, vackra pupiller också gjorde deras syn suddig. 

De rasande uppgörelserna med krigsförbrytare, deras apologeter, småstadshycklandet och människors småsinthet är ytterst skickligt översatt av Djordje Zarkovic till en prosa som är nyanserad och engagerande. Trots det sjudande missnöjet och de blodiga minnena är boken i sig själv ändå ett vittnesbörd om europeiska liv, en bild av hur livsöden hänger samman över tid och rum, och framför allt mycket läsvärd.

Giovanna d'Arco på Malmö Opera

I en lång inledning berättar orkestern vad som kommer att hända: mullrande krigiska klangerstoner, vilka övergår i en närmast lyrisk idyll, och sedan rampar upp till en triumfatorisk marsch. Men själva Giovanna d'Arco, eller Jeanne d'Arc som vi oftare kallar henne, är den sista av de tre huvudpersonerna i operan som tar ton. Den förste vi hör är Carlo, Frankrikes tronarvinge, som har stridit mot England alltför länge. Carlo lovar Gud att kapitulera om det får striderna att ta slut så att folket inte skall plågas längre. Bror Magnus Tødenes sjunger vackert och med uppenbar oro i sina vädjanden om att kriget skall avslutas.

Några mycket stora förändringar i den verkliga historien har gjorts av librettisten Temistocle Solera och kompositören Giuseppe Verdi i deras opera Giovanna d'Arco. Här träder hennes far Giacomo in och sjunger om hur dottern tillbringar alltför mycket tid i en del av skogen där det sägs finnas demoner och häxor.

Det är dock till en Mariastaty som Giovanna tagit sin tillflykt, och vänder sina innerliga böner till himlen om att få dra ut i kriget för att stötta sitt land. Visst finns där demoner som försöker locka Giovanna att istället hänge sig åt ungdomens lekar, men där finns också en änglakör som uppmanar henne att stå fast i sin kyskhet och hänge sig åt sitt kall. Med klar och underbar stämma låter Ania Jeruc Giovanna välja Frankrikes bästa framför sitt eget, och när hon klär sig i hjälmen och lyfter svärdet som Carlo lagt vid hennes sida blir hennes hållning högrest och kraftfull. Med styrka och tilltro till Guds stöd förklarar hon för honom att Frankrike skall driva ut engelsmännen och Carlo krönas till kung.

Mot den kala, spegelblanka scenbilden är det ofta kören som skapar scenografin. Striderna sker utanför scenen; vi får se skrämda engelsmän retirera från hårda strider och förskrämt tala om häxan som leder den franska armén. Men där kommer någon som lovar dem att överlämna kvinnan de är rädda för till dem som fånge. Det är Giacomo, som förråder sin dotter i en blandning av föräldrars misstro till sina barns förmåga, förvirrade tankar om att hennes "heder" är förrödd, och en ärlig men grym önskan om att rädda hennes själ genom att ställa henne inför rätta. Hans ord är motbjudande men Fredrik Zetterströms basröst klingar skönt i ännu en av Verdis vackra melodier.

Nästa gång vi möter Giovanna d'Arco är hon full av tvivel på sig själv, så som en hängiven kristen kan veta att det alltid kan gömma sig synd i en, kanske med några delar imposter syndrome, och också obekväm inför det stora firandet av Frankrikes seger. Och just när hon mår som sämst, kommer hennes far och pekar ut henne som häxa inför det lättinfluerade festfolket.

De festande människornas kläder är härligt mångfärgade, men det är litet synd att uppsättningen klätt sångarna i moderna kläder och talar om att Giovanna behöver vara relaterbar för moderna människor. Hennes historia är ju unik, de historiska omständigheterna likaså, och det är synd att inte lita på att åskådare kan engagera sig i något som ligger långt från vår egen verklighet. Dock lyser ändå Giovanna d'Arcos starka tro igenom lagren av modernitet när den leder henne, från början till slut.

I Verdis opera behöver vi inte se Giovanna d'Arco möta en otäck död på bålet, utan istället dö av sina sår på slagfältet, så som hon hade önskat. Än en gång sker dock striderna utanför bild. Jag hade önskat av operans handling att vi fått se mer av Giovanna d'Arcos heroiska insatser i kriget, eller ståndaktighet i den orättfärdiga rättegången mot henne, men det är inte vad den här operan bjuder på. Istället bjuder den på ytterst vackra melodier för en, två eller tre personer, och spännande viskningar från kören som skall locka Giovanna till den ena eller andra sidan. Musiken är just så bra som vi kan vänta oss av Verdi, och så skickligt ihopsatt att den driver handlingen framåt med god variation och fokus på viktiga ögonblick. Giovanna d'Arco är en ypperlig opera, värd att sättas upp på många fler operahus, lika ofta som Verdis övriga älskade operor.

Länk till Malmö Operas sida om Giovanna d'Arco

Foto: Jonas Persson

Foundation

Isaac Asimovs inflytelserika Stiftelsetrilogi med tillfogade extraböcker är inga litterära mästerverk, och logiken haltar i de knapphändiga förklaringarna av deras centrala tema, psykohistorien. Handlingen är ganska torr och utvecklingen hänger förvånansvärt ofta på att just en person gör ett till synes oväntat val som någon annan förutspådde eller lirkade fram genom list, detta trots att psykohistorien själv bygger sin logik på stora skeenden, inte enskilda personer. 

Därför kan vi tittare förstå att en TV-serie vill blanda in mer dramatik och spännande miljöer, och de magnifika vyerna från galaxens huvudstad/planet Trantor är välkomna. Med en historia som skall sträcka sig över årtusenden kan vi delvis också förstå att vi medelst genteknik får en - eller rättare sagt tre - kejsare med samma namn och utseende, särskilt när huvudpersonen spelas av en så karismatisk skådespelare som Lee Pace, som finns kvar som Stiftelsens motspelare om än med olika personligheter.

Men från första avsnittet visar det sig att TV-seriens skapare i varje ögonblick väljer att vrida historien till något helt annat än vad böckerna berättar, i sken av att vilja göra historien mer intressant men med resultatet att det blir jobbigt och nästan osebart, säkert även för många som inte ens läst böckerna. På senare år har vi i andra filmatiseringar sett styrkorna och nyanserna hos flitiga byråkrater i trupp. Hade vi inte kunnat få se detsamma hos de många hängivna administratörerna som skickas i exil med Hari Seldon? Istället ser vi dem utslängda på Terminus som hjälplösa campare som knappt lyckats skaffa rinnande vatten efter flera år. Vad värre är, på Terminus väntar en stor, mystisk, nästan övernaturlig artefakt som påverkar sin omgivning. Var kom den ifrån? Och vad än värre är, knappt har Stiftelsens forskarkår landat, så hamnar de i strider med genomondingar från en annan planet och slits iväg på ett ointressant och irrelevant uppdrag långt borta.

Det verkar som att manusförfattarna bara fiskat upp namn från böckerna och kastar iväg dem åt olika håll, bokstavligen. Hux flux kastas Gaal Dornick och senare Salvor Hardin iväg åt ett nytt håll för att grunda Andra Stiftelsen, återigen utan planering och uppbackning, men antytt via mentala upplevelser och föraningar lika oväntade och icke-trovärdiga som midiklorianer. Och snart blir Prime Radiant själv civilisationens hemliga gudomlighet och välgörare. Lika bra det, när Eto Demerzel hakat på Cleon-dynastin och inte gör någon hemlighet av att vara robot.

Andra säsongen av Foundation gör ett försök att hålla sig till idén om Stiftelsen och dess utsända som förmedlare av kunskap och teknik, och visar några nyanserade personporträtt bland de många överspelande demagoger och deras fångar som förgäves ropar och bankar på låsta dörrar. Men det är fortfarande sorgligt att se hur TV-serien förvrider och missbrukar en historia som skulle kunnat bli bra i färg, form och tanke. Kanske måste vi genomleva trettiotusen år av barbari innan en civilisation återkommer med en lyckad filmatisering av Stiftelsetrilogin.

Det tredje riket av Karl Ove Knausgård

Det tredje riket är en mellanbok, men därför är den ju också en viktig bit i världsbygget kring Morgonstjärnan. Vi får se en del av historierna från de tidigare böckerna ur en annan synvinkel, eller följa deras upplösning direkt eller några dagar senare. Ett par av personerna från den första boken möter några från den andra boken. Karl Ove Knausgård är en författare med gott handlag, så därför är boken god läsning i sig själv. 

Det är ändå litet synd att boken så uppenbart är en transportsträcka och ett medel för att knyta samman och föra handlingen vidare, utan att tillföra så mycket mer eller hitta en egen stämning. Där boken Morgonstjärnan vibrerade av det onaturliga som kom i spåret av den nya stjärnan på himlen, hade istället Vargarna från evighetens skog fokus på utforskandet av livets mysterium med blicken riktad mot det absolut verkliga och jordiska. Det tredje riket har ingen dylik renodlad identitet av det slaget, utan bara några svaga kittlingar av det övernaturliga och så de ytterst konkreta undersökningarna av de gruvliga morden på tre unga män i ett svartrockband. Men jo, detta är försöken av det vardagliga att förstå och omfatta det övernaturliga, genom efterforskningar, inre dialog och resonemang om vad som är troligt och trovärdigt. Den i boken som får meddelanden från en annan och ondskefull kraft serverat utan möjlighet till tvekan är Tove, och hon reagerar med galenskap i världens ögon. Nog behövdes den här boken för att börja jämka samman verkligheten och det overkliga.

Fler böcker av Karl Ove Knausgård:
Ute av verden

En tid for alt
Min kamp
Min kamp 2 
Min kamp 3 

Morgonstjärnan

Vargarna från evighetens skog

Händelsehorisonten med Lumor på Ö2 Scenkonst

Ett ljud från högtalaren indikerar bytena: en annan version av karaktärerna, en annan version av händelserna, en annan version av verkligheten? Kvantfysikens löfte eller hot om många möjliga verkligheter samtidigt har smugit sig in i det gemensamma medvetandet och i kulturen från MCU till Paul Auster. I pjäsen ser vi två personer kasta repliker, uppmaningar, anklagelser, minnen och föremål mellan sig medan omständigheterna hela tiden förändras, ibland mitt i ett samtal, ibland indikerat av ljussättning och bakgrundsljud, och de båda skådespelarna på scenen, Karin Foladi och Mattias Lech, spelar rappt och säkert.

Scenerna förändras gradvis: en detalj i det förra replikskiftet glider in i fokus, en händelse i periferin hamnar i centrum och vrids till sin motsats i nya omkastningar. Ingenting är säkert när det som nyss sades lika gärna kan vara tvärtom i nästa ögonblick. Men innan verkligheten blir så flyktig att det känns meningslöst att engagera sig, saktar handlingen in och låter det bränna till när personerna själva inkorporerar osäkerheten och i tur och ordning börjar tvivla på sina egna minnen, och på partnerns uppsåt och ärlighet. På så sätt är det inte bara den svårfångade historien som förändras och nyanseras, utan också tempo och stämning i pjäsen. 

Så börjar handlingens trådar dras åt hårdare. Nystanets hemliga kärna verkar innehålla en tragedi, något att ångra och önska att man kunnat ändra på om allt varit annorlunda och vi faktiskt har ett oändligt antal verkligheter att välja på. Men nu vrider sig historien kring de möjliga tragedierna så länge att det känns omöjligt att hitta den varianten med en lycklig utgång. Detaljerna från de allra första replikskiftena dyker upp igen. Allvaret kopplar ett starkare grepp kring de båda på scenen.

Eva Rexed har skrivit och regisserat pjäsen Händelsehorisonten. Den komplexa texten är en spännande utmaning för skådespelare, men framför allt en så skicklig vändning med ord, rekvisita, minnen och stämningar att den förtjänar att bli en klassiker att sättas upp och spelas många gånger till.

Länk till Händelsehorisonten hos Ö2 Scenkonst

Foto: Klara G

Slow Horses

Kontorsfilialen ligger några kvarter bort från MI5:s högkvarter, och det är tillräckligt långt från händelsernas centrum för att den slitna byggnaden skall kallas Slough House. Ordleken fortsätter: agenterna som placerats där kallas Slow Horses. Inte dem man satsar på i ett lopp. De har hamnat där för att de har klantat sig på något sätt: spelproblem (Longridge), glömt hemliga filer på tunnelbanan (Min) eller bara är så irriterande att ingen vill ha dem i närheten (Ho). Att River Cartwright skickats till Slough House är en extra stor nesa då hans morfar var en viktig spelare under sin tid i MI5, men under seriens gång kommer antydningar till att det kan ha varit mygel, kanske till och med mycket långsiktiga planer, som placerat honom där.

En avdelning med fumliga agenter kan användas som syndabockar när en av MI5:s planer går fel. De högsta cheferna Taverner och Tearney kan dessutom helt cyniskt skicka ut Slow Horses på uppdrag som de räknar med skall sluta illa. I spionvärlden betyder "illa" hög fara, kanske till och med dödlig utgång. Även om Slow Horses är uträknade så kan deras motståndare vara farliga på riktigt, och de åsidosatta agenterna behöver vara skärpta och redo för alla de intensiva delarna av en spions liv - skugga misstänkta, skaka av sig förföljare, knytnävsslagsmål, skottväxlingar, och inte minst okända och vänliga människor som försöker komma dem in på livet. Men alla är inte så bra på det och det kan ge blodiga, sorgliga utfall. TV-serien Slow Horses håller sig med en skitig realism som gör att man inte kan vara säker på att våra huvudpersoner skall gå vinnande ur en fight.

Skitigast av alla är Jackson Lamb, chefen för Slough House. Det är både hans bristande hygien och hans irriterande repliker som gör att de kostymklädda på "riktiga" MI5 vill slippa honom, men trots det kroppsliga förfallet och kapade informationsvägar är han smart och listar ut det man försöker undanhålla från honom. 

Ett halvdussin avsnitt per säsong är precis lagom för att hålla spänningen hög hela tiden, i en god kombination av jakter på gatan och än mer hänsynslösa intriger i kontoren några våningar upp. I första säsongen är det en orkestrerad kidnappning som går fel och riskerar att bli mer dödlig än det var planerat. Explosiva personligheter driver handlingen åt oönskat håll och de inblandade måste improvisera. Alla skådespelar är ypperliga och trovärdiga, inte bara agenterna i Slough House utan i synnerhet bifigurerna som ofta får större betydelse än man först räknat med. Serien bygger på böcker av författaren Mick Herron, och håller man filmatiseringen lika tight som hittills kan vi gärna hoppas på ett par säsonger till av Slow Horses.

The Green Man's Heir av Juliet E. McKenna

Dryader kan välja att se ut som vanliga människor, men i sin naturliga form är det få som kan se dem. En av dem är Daniel Mackmain, vars mor är dryad, alltså en av andarna som hör till träden i skogen. Döttrar som dryader får med vanliga människor blir också dryader, men söner blir människor med några extra egenskaper - längre, mer attraktiva och med förmågan att se övernaturliga väsen. Daniel har också en naturlig fallenhet för att hantera trä, och försörjer sig som snickare och med att snida föremål att sälja på hantverksmässor.

Boken The Green Man's Heir ger oss ett landskap dubbelexponerat med varelser som döljer sitt verkliga jag i människoform, otäcka varelser i skogen och The Green Man. Men huvudpersonen är förankrad i människovärlden, och har inte hört så mycket om andra väsen och deras historier från sin mor. När ett otäckt mord i hans närhet verkar ha skett med övernaturliga förtecken måste han fråga sig fram, och även om dryader aldrig ljuger så är det inte säkert att de säger just det man behöver veta om man inte frågar exakt rätt. Men Daniel blev illa berörd av mordet på en ung flicka i skogen och vet att hans insats behövs för att sätta dit den icke-mänskliga mördaren. Dock hamnar han ju själv i polisens sikte när han gång på gång återvänder till brottsplatsen för egna undersökningar. Snart måste han hålla sig undan både världsliga och övernaturliga makter samtidigt som han försöker hitta förövaren och ett sätt att bekämpa den.

Dryader är som sagt svåra att få raka svar av, men därtill har de inte mycket till övers för najader, vattenandar. När Daniel börjar samarbeta med en najad fräser hans mor att han inte skall tro på henne, de ljuger hela tiden. Vem kan han nu lita på? Kanske står nu Daniels eget liv på spel om han fortsätter i arbetet med att ringa in och oskadliggöra de hatfulla krafterna som förstör och dödar människor i hans omgivning.

Juliet E. McKennas språk är rakt och enkelt, och handlingen är nog så spännande vare sig Daniel slåss mot illvilliga skogsmonster eller försöker ta reda på vad som orsakat de tilltagande skadorna i omgivningen. Miljöskildringarna ger en god förståelse för platserna och varelserna som befolkar dem. The Green Man's Heir är en engagerande och läsvärd bok.

Gatsby på Göteborgs Stadsteater

F. Scott Fitzgeralds korta roman The Great Gatsby och dess namne till huvudperson har blivit synonymt med rikedom, överdåd, fester öppna för alla men ändå med något ouppnåeligt. Det är spännande att Göteborgs Stadsteater tar fasta på fest-aspekten i sin uppsättning av Gatsby, men tyvärr gör det att handlingen splittras till scener som bara löst hänger samman.

Scenografins stora anslag är mäktigt, med skeppet som kan dras in i centrum eller projiceras på fonden som en väg till det efterlängtade, och Askans Dal som målas upp till en olyckans plats mitt emellan två glittrande punkter. Möbler och mode har touch av 1980-tal vilket delvis suddar ut gränsen mellan old money och new money vilken ju är så viktig i handlingen, men också gör det tydligt att hur mycket Gatsby än närmar sig dem han vill tillhöra och hur vulgärt de än beter sig så ser de fortfarande ned på honom.

Festinslagen är många - de muskulösa dansarnas S&M-rörelser är kraftfulla och lockande, och visst tål New York, New York att framföras två gånger i rad, men det bidrar som sagt till att de olika delarna av handlingen glider isär snarare än binds samman. När Jay Gatsby och Tom Buchanan båda konfronterar Daisy kastas ordet "älskar" fram och tillbaka tills det tappar sin betydelse. Det är också synd att de flesta på scenen måste skrika istället för att kunna nyansera sitt tal. Det finns det nästan bara rum för hos den äldre Nick Carraway (Niklas Falk) i hans kommentarer av vad han upplevde i sin ungdom. Föreställningen kommer långt på sin energi och sitt visuella anslag men det räcker inte hela vägen.

Länk till Göteborgs Stadsteaters sida om Gatsby

Foto: Ellika Henrikson

Megalopolis

När man ser en del filmer från förra seklets början kan man uppskatta dem inte bara trots överdramatiska scener och alltför hastiga hopp i handlingen, utan just på grund av dem. Den strömlinjeformning som tagit över så gott som alla filmatiseringar står visserligen för en professionalisering som gör att detaljer inte går förlorade och att handlingen trummas hem, men ger mindre utrymme åt regissörens personliga uttryck. Efter en lång karriär av hyllade filmer tar sig Francis Ford Coppola friheten att ge världen en film om en vision av världen i andan av stora regissörer som Fritz Lang. Megalopolis är en tydlig utvidgning av den banbrytande Metropolis, med ljuvlig art deco-estetik, handgjorda modeller av en framtidsstad och en elit som lever åtskild från en kämpande skara på botten.

Men historien är också ett antikt drama placerat i modern tid, med namn som Cesar Catilina, Cicero och Crassus i staden/världsstaden New York omdöpt till New Rome. Hur gick det till när romarriket föll? Hur kommer vår civilisation att falla, och går det att undvika? Dekadensen kastas i våra ansikten i de första scenerna, och utsvävningarna hos de bortskämda barnen och barnbarnen till stadens härskare lär sticka i ögonen inte bara på de många medellösa medborgarna.

Filmens huvudpersoner tillika huvudmotståndare presenteras i en medvetet svajig scenkonstruktion, med teaterviskningar om deras bakgrund och ställning, och gester som är dramatiska på ett litet naivt överdrivet sätt, så som vi kan se hos skådespelarna i filmens barndom. Eller är det vedertagna sättet att bete sig i vardag och offentlighet i den verklighet vi får se, kanske är Coppolas film verkligen en blick in i en annan tid? I vilket fall som helst är det styltiga agerandet uppenbart ett medvetet val, liksom de snabba vändningarna i filmens handling och övertydlig symbolik som när stadens statyer av Rättvisan och andra dygder vrider sig, gråter och kollapsar.

Vare sig dekadensen är uppenbar eller dold höljer sig alla i den bemedlade klassen i dyrbara kläder med detaljer från antiken, men agerar och kommenterar med moderna tiders cynism. En av aktörerna är dock en man med visioner om en bättre värld, Cesar Catilina som fick Nobelpriset för upptäckten av det fantastiska materialet megalon. Med det vill han bygga en bättre stad, en blomstrande solarpunk-dröm med parker och rum för alla som nu bor i slum. Men hans position på New Romes Designkontor är häftigt ifrågasatt av dem som vill behålla status quo med sig själva på toppen.

Filmen Megalopolis är överlastad med filmiska grepp som använts och förkastats under filmhistorien: röriga scener som förmedlar berusning, överdramatisk filmmusik, bildmontage med hastigt växlande scener, en kommenterande berättarröst, tre parallella bilder på bioduken som glider i varandra, huvudpersonens huvud svävande fritt över en bakgrund av händelser, mirakelvändningar och en alltför snabb och enkel upplösning. Det är just denna överlastning som driver hem styrkan i att låta en kompetent filmskapares vision löpa fritt. Många kommer att hata filmen, andra kommer liksom jag att bli lyckliga av den ohejdbara kraften och den översvämmande kreativiteten. 

The Shape of Things to Come av H. G. Wells

The Dream Book of Dr Philip Raven är skepnaden under vilken H. G. Wells presenterar en historia om världens utveckling från 1930-talet och fram till år 2106. Sagde Dr Raven skall ha intresserat sig för Wells berättelse om tidsresor och att se in i framtiden och diskuterat det med honom, så efter hans frånfälle år 1930 föll manuskriptet i H. G. Wells händer.

Boken börjar med att ganska gediget grunda sin historia i samtiden för dess utgivning, 1933, med ett par tillbakablickar till andra signifikanta historiska händelser som Westfaliska freden och Versaillesfördraget. Helt riktigt extrapolerar Wells från missnöjet från den tyska sidan och rörelser i samtiden, nazism i Tyskland och fascism i Italien. Det uppstår till och med ett krig, utlöst av misstag i ett spänt läge av att en nazist skjuter en polsk-judisk man. Men trots att detta krig drar in ett antal europeiska länder växer det inte till ett världskrig - i boken finns det bara ett Världskrig.

Efterverkningarna av det kriget och de följande oroligheterna blir grymma då inga stater förmår att bygga upp sina samhällen igen. Fattigdom, arbetslöshet, personrån och andra brott plågar befolkningen runt om i världen till den grad att man ändrar sitt beteende i offentligheten, men därefter också till att skydda sig så väl att rån blir lönlösa och brottsfrekvensen går ned.

Det är ofta intressant att läsa visioner om framtiden från gångna tider, eller kanske snarare att utläsa dem från den science fiction som skrevs då. Tongångarna från The Shape of Things to Come är litet svårare att smälta då de är så auktoritativt skrivna - det är ju en historiebok, som konstaterar fakta - men med facit i handen har tagit så fel. Det gäller även då man bortser från konkreta skillnader i historiska händelser och istället bara ser på vad vi lärt oss om människans natur under 1900-talet och framåt. Det är många gånger som Wells frammanar en mänsklighet som när den blir upplyst utan större motstånd lägger ifrån sig dåliga vanor, slutar kriga och råna varandra, och med hjälp av vetenskaplig undervisning når en högre grad av förfining som sedan under rätt ledning stabiliseras och håller i sig år efter år.

Denna rätta lednings tillkomst är också svårsmält av flera anledningar. H. G. Wells nittonhundratal bjuder på delvis raka motsatsen till vad vi faktiskt fick: sammanbrott i kommunikationer som telegrafi och telefoni, nedgång för fotograferandet och förfallande tågnät (OK, ett rätt där). Istället bildas en allians av rådiga piloter från hela världen (det vill säga Europa och Amerika), vilken utvecklas till ett Dictatorship of the Air. Men en välvillig diktatur! Medelst gaser som söver ned men inte dödar tar denna sammanslutning makten över hela världen, skapar en världsregering, förbjuder religioner och profit, river och bygger om alla städer, och lotsar mänskligheten till sitt upphöjda slutmål. Allt detta utan större eller särskilt blodiga protester. Vad vet jag, jag är ju bara kvinna, och efter att vi fick rösträtt så bidrog vi faktiskt inte alls till politik eller vetenskap. Men låt mig säga att trots att resan mot en klok och upplyst världsmedborgare låter tilltalande så är den stillsamma, enhetliga världen som målas upp inte alls lockande.

Nattvak på Göteborgs Stadsteater

Som vandringssägner att förfasa sig över sprider de sig, berättelserna om helikopterföräldrar och bortklemade unga vuxna. Nu verkar det vara en dylik familj som Alejandro Leiva Wenger ställer på scenen i pjäsen Nattvak. Resan till den prestigefyllda konferensen ställer Alice in för att kunna följa med sonen Elvin till utvecklingssamtalet han skall ha på sitt jobb. Överbeskyddande är bara förnamnet till hur Alice pysslar om och stängslar in sin hemmaboende son. Han som är så smart och skötsam - behöver hon verkligen lägga sig i alla detaljer i hans liv?

Elvin är visserligen fortfarande skör efter den svåra olyckan han var med om för något år sedan, men Alice övervakar honom i så hög grad att även pappan Noa tycker att hon överdriver. I familjens närhet finns vännen Vera som Noa kan diskutera sina farhågor med... och också har ett förhållande med. Vera är en fast punkt av normalitet men också en kil som hotar att slå sönder familjen. 

När Elvin blir kär i Ellen på jobbet och vill flytta ihop med henne rusar Alice beskyddarinstinkt upp i högvarv. Hon börjar avslöja vidden av Elvins svåra skador och rehabilitering - eller gör hon det? Det är inte riktigt samma historia som de olika personerna får höra, och ju längre handlingen fortgår, desto mer osäkert blir det vad som är sanning.

Då och då under första halvan av pjäsen lider handlingen och replikskiftena av att vara för överlastade och samtidigt banala, men allt eftersom motsägelserna blir fler och förvirringen hos de inblandade tilltar blir det en styrka. Det beror till stor del på inlevelsen hos Magdalena Eshaya som spelar Alice. Även den av alla så uppmärksammade Elvin spelas fint av Odin Romanus. Kring det snurrande matbordet utspelar sig ett spännande drama på mer än liv och död.

Länk till Göteborgs Stadsteaters sida om Nattvak

Foto: Ola Kjelbye