The Franchise

"Tecto - Eye of the Storm" är inte en av de mest högtslående superhjältefilmerna, och alla de delaktiga vid filminspelningen är medvetna om det. Men alla passar ändå på att försöka få ut det mesta av sin medverkan på olika sätt, inte minst för att kunna gå vidare till större och viktigare uppdrag. Det gäller huvudrollsinnehavaren, Adam som spelar Tecto, och det gäller alla assistenter som vimlar kring regissören Eric, eller agerar som proxies för huvudproducenten Shane som aldrig syns men omnämns med skräckblandad vördnad. På filmbolagets kontorsväggar hänger affischer från filmer med ännu mer skrattretande namn och premisser - "Plethora beyond the Nadir", "Skull Steppers - Skullcap of Destiny".

Huvudrollsinnehavaren Adam plågas av nya osäkerheter för varje inspelningsdag. Är han tillräckligt muskulös och manlig? Vad är biverkningarna av får-hormonerna han tar? Är han tillräckligt bra skådespelare? Är det inte litet fånigt att hans superkraft är en osynlig tryckluftsborr? Ser han dum ut när han använder den i strid? Och vad kommenteras på nätet om honom och filmen? Strax intill står alltid motspelaren Peter Fairchild, som med sin teaterbakgrund ser ned på superhjältekonceptet och sin roll som Eye, och gärna fäller kommentarer som stressar Adam och inspelningsteamet litet extra.

Främst följer vi Daniel, First Assistant Director och den som tekniskt måste jämka samman allt under inspelningen - regissören och hans vision, knorrande inspelningstekniker, budgetnedskärningar, påbud från producenterna. Här och där lyser det fram att han faktiskt är ett fan av originalserierna, och jämrar sig litet när man improviserar bort deras ursprungliga egenskaper och origin stories. 

På samma sätt måste seriens skapare Jon Brown vara ett fan av superhjältefilmerna som han driver med, för att så trovärdigt och roligt kunna blanda den seriösa viljan att göra en läcker film med kunskapen om alla sätt det kan gå fel på - nya symboliska vapen som kastas in i handlingen och krossar kontinuiteten med andra filmer, statister som får sparken så att de hundratals stridande mossmännen måste ersättas med CGI. Likaså är Himesh Patel som spelar Daniel fullständigt tonsäker i sin roll, och balanserar perfekt allvar, uppgivenhet och svart humor utan att bli gnällig.

Maktbalansen spelar in på alla plan. När inspelningen för Centurios 2 drar igång i studion intill, blir det ännu tydligare att Tecto - Eye of the Storm är mindre prioriterad, med lägre budget och mindre viktiga superhjältar för cameo-roller. I Tectos inspelningsstudio sliter alla för att hålla ihop såväl tidsscheman som scenbyggen och filmens inre logik. De inblandade assistenterna försöker samarbeta men är också beredda på att i nästa ögonblick peka ut syndabockar - eller själva pekas ut - för dem som vill gå oskadda ut ett eventuellt fiasko med Tecto. Den enda obrydda i sammanhanget är den nyanställda tredje assistenten Dag, uppfriskande självupptagen i sina frågor och kommentarer på allt som händer.

Smärre katastrofer under inspelningen och nya, diffusa krav från högsta ledningen gör varje dag till ett stressmoment som aldrig tar slut. Men hey, det är showbusiness! Alla vill hänga kvar och slå igenom! Utom de som räknar timmarna tills deras kontrakt går ut så de kan åka hem och aldrig komma tillbaka. Men trots stressen och cynismen på alla plan i The Franchise är serien fantastiskt rolig och underhållande, och väcker allt en liten kärleksglöd till de där superhjältarna med otympliga namn, osannolika superkrafter och komplicerade korsreferenser mellan filmerna.

Dogs of War av Adrian Tchaikovsky

Människans bästa vän - en lojal pälskompis att krama, som också kan försvara dig med sina klor och tänder. När man utvecklade Bioforms gav man dem överdriven storlek, styrka, snabbhet och förmåga att hantera vapen i strid, och därtill en människolik intelligens formad av de grundläggande instinkterna hos djuret de skapades av. Att designa om en hund för strid ger dig en kombattant som inte bara är lämpad för kamp utan också vill göra sin husse/Master nöjd. Den instinkten är förstärkt till en stark vilja att lyda order och ett obehag när man går emot ledarens önskningar.

Krigshunden Rex leder ett team Bioforms av blandat ursprung: Dragon är en kameleont-krokodilhybrid, Bees kollektiva medvetande är distribuerat över en svärm av bin, och björnen Honey är till och med större än Rex' dryga två meter när de står på bakbenen.

Kapitlen i boken Dogs of War varvar mellan olika huvudpersoner. Det är bara krigshunden Rex som talar i jag-form. Men hans tal har skapats med inskränkningar: ordförrådet är begränsat, och själva rösten är designad som ett starkt morrande i det låga register som automatiskt sätter skräck i människor. Rex är ytterst kapabel till snabba beslut i enlighet med sina givna mål, men rådvill i situationer där uppgiften är oklar. Längtan efter att få höra Good Dog! är stark, och obehaget när han tror han kan ha gjort något som strider mot Masters vilja är påtaglig. (En sidonot är att nästan lika mycket som Master spelar på Rex känslor, spelar Adrian Tchaikovsky på känslosträngarna hos hundälskare som läser Dogs of War och sympatiserar med hundar som försöker göra rätt och skäms när de gör fel.)

Men Bioforms som inte kan välja att gå emot en order är grymma vapen i händerna på en korrupt Master. Det inledande kapitlet i boken beskriver detaljerat hur effektiva stridsmaskiner Rex och hans team är, men antyder redan att måltavlorna är oförberedda civila, och är en mycket deprimerande läsning. I Rex sinne finns inte utrymme för tvivel om uppgiften, men det finns det hos Honey, vars instinkter och hjärnkapacitet skiljer sig från Rex. Efter hand rör sig historien mot ett konkret och intressant arbete för att lirka fram något som liknar fri vilja hos Rex, vilket han instinktivt värjer sig mot. Trots att Rex varken är ett AI eller en robot går den krångliga, välskrivna processen att jämföra med de situationerna, då han är hårt programmerad till den grad att hans hund-instinkter också framstår som en programmering han inte så lätt kan släppa.

Från den engagerande historien om Rex, Honey, Dragon och Bees rör sig berättelsen ut i vidare cirklar, till resten av världen, där diskussionen om Bioforms rättigheter som autonoma subjekt redan pågår. Kan Rex hjälpa eller stjälpa situationen för sig och sina likar? Inte överraskande är det känsloargument som bäst vänder massans opinion. Men är han en mördarmaskin eller en stackars hund som försöker lyda husse?

Det är intressant att Adrian Tchaikovsky inte stannar där utan lappar på historien med kapitel efter kapitel där nya vändningar i historien tillkommer. Med sin bakgrund i affärsjuridik vet han hur djävulen bor i detaljerna, och dessutom gärna tar sin boning i dokument med vattentät legalitet. Det är bra att slutet inte är tillrättalagt, inte heller en cliffhanger utan en öppning mot en diskussion som kommer att pågå länge till, och som vi lika gärna kan påbörja idag. Fortsättningen i boken Bear Head lär kunna ge några aspekter till.

Fler böcker av Adrian Tchaikovsky:
Cage of Souls
The Tiger and the Wolf
Children of Time
Children of Ruin

Doors of Eden

Shards of Earth

Eyes of the Void

Lords of Uncreation

Wiener Werkstätte på Millesgården

Mellan åren 1903 och 1932 var produktionskooperativet Wiener Werkstätte verksamt. Dess grundare arkitekten Josef Hoffmann, konstnären Koloman Moser och mecenaten Fritz Waerndorfer ville skapa möbler, smycken, leksaker och bruksföremål på hantverksmässiga sätt, föremål som var harmoniska och sköna och något annat än vad industrialiseringen förde fram. Liknande strömningar fanns i andra länder, som Arts & Crafts i England och konstnärshemmen som inreddes vackert och välkomnande av Karin Larsson och Marie Krøyer.

Kabarett Fledermaus

Det tidiga nittonhundratalet var en kulturellt livlig och fruktbar tid i Wien, även vad gällde musik, konst, mode, foto, psykoanalys och självförverkligande. Gustav Klimt deltog i Wiener Werkstättes design och utsmyckningar av hela våningar för lyckosamt förmögna människor, och även Schwestern Flöges designstudio för kläder inreddes av Wiener Werkstätte.

Bordsur, speglar, bestick, accessoarer och utsmyckningar har ofta en intressant kantighet som ändå är mjuk och flödande. Rena linjer och tomma ytor är en reaktion mot tidigare perioders överlastade plottrighet, men man värjer sig ändå mot den ännu mer raka och avskalade funktionalismen när den börjar göra sig hörd. 

En rad med kreativa och ofta humoristiska vykort är effektiva ögonblicksbilder från tiden i fråga!

Wiener Werkstättes tre utställningar i Sverige blev mycket uppskattade, och Josef Frank som arbetat med dem togs ju snart till den svenska borgerlighetens hjärta.

Det är fint att få se och inspireras av föremål och hela våningar vars genomtänkta estetik både var öppen för nya, moderna tankar och väl grundade i traditioner och hantverkskunnande.

Länk till Millesgården

Oats Studios

District 9 var en spännande och trovärdig film om hur människor förhöll sig till en koloni strandsatta utomjordingar. Dess regissör Neill Blomkamp grundade år 2017 filmbolaget Oats Studios och producerade elva korta filmer och en lång. De korta håller sig oftast under tio minuter och går att se i följd, eller kanske inte då man lätt kan få för mycket av grymma, splattriga krigshistorier med body horror in extremis. Flera av historierna och scenerna i Oats Studios filmer stannar i minnet i flera dagar efteråt, men det är inte alltid positivt.

En kortfilm hinner inte alltid ge så mycket förklaringar av bakgrund och logik i handlingen, utan kan få förlita sig på några övertygande scener och stämningar för att få åskådarens inlevelse. Två filmer tidigt i Oats Studios kavalkad blir lidande av detta: Rakka där människor strider mot en utomjordisk ockupationsstyrka, och Firebase som utspelar sig under Vietnamkriget och visar en lokal man som med övernaturliga krafter decimerar de amerikanska styrkorna. I båda filmerna dyker det överraskande upp en person som medelst tekonologi är immun mot de överväldigande krafterna. Utan bakgrundshistoria till personen och teknologin är den sortens twist svår att ta till sig.

Men det är värt att se vidare, för även om temat med monster, mutationer och militärer återkommer så är några andra av filmerna mer lyckade. Det gäller i synnerhet Zygote med sitt läskiga mutantmonster, och ADAM: Episode 2 där tittaren precis som regissören kan låta sig falla för de visuellt imponerande scenerierna och animerade livsformerna.

Ett par av kortfilmerna är av mer lättsamt slag, men fortfarande med handling som får det att vända sig i magen på helt egna sätt: av den uppvisade cynismen som i God och Kapture: Fluke, eller bara av rent äckel som i Cooking with Bill. För att se Oats Studios kortfilmer behöver man gilla eller åtminstone stå ut med våld, skräck och äckel.

The Player of Games av Iain M. Banks

The Player of Games, andra delen i bokserien om Culture visar även den en mindre lockande sida av att leva i ett post-scarcity-samhälle. Huvudpersonen Jernay Morat Gurgeh är en skicklig spelare som vinner de flesta partier han deltar i, oavsett vilket spel det gäller. Han är inte uttryckligen uttråkad, men har börjat fundera över vad det finns kvar att se fram emot - fler spelomgångar, fler vinster, fler fester med vänner? När det som alltid varit ens nöje och mening i livet inte längre lockar, inställer sig en likgiltighet som kan vara början till en depression, och Gurgeh är på gränsen till att hamna där.

Men hans färdigheter behövs och kommer att prövas under mycket mer kritiska förhållanden än dittills. Culture har under årtionden haft kontakt med det mindre imperiet Azad, vars hela samhällsstruktur och styrelseskick genomsyras av det stora och avancerade spelet med samma namn. Azad är ett stolt och hårt samhälle, men i samhällsskicket finns en inneboende tröghet och orättvisa mot de lägre stående klasserna. Om Gurgeh som utomstående kommer in som spelare i den stora Azad-turnering som är planerad, kommer Culture att vara i en bättre position för att inlemma Azad i sin värld, oavsett hur bra eller illa det går för Gurgeh.

Resan till Azad tar två år och under den tiden övar Gurgeh nästan oavbrutet på det komplicerade spelet. Väl på plats måste förstås andra informella hinder och stressmoment utanför spelplanerna hanteras, inte bara de övriga spelarnas personligheter och ageranden, utan realpolitik som också kan ta sig våldsamma uttryck. Iain M. Banks är en alltför klok författare och människokännare för att falla för tropen med nykomlingen som sveper in och ställer allt på ända. Till en början är spelmekanismerna svårbegripliga, men Gurgeh lär sig dem till slut och är vid framkomsten redo att spela mot personer som har övat sig i spelet i hela sitt liv. Visst kan han använda sig av resonemang från andra spel mot de olika konstellationerna av motståndare, och ibland är det ändå gynnsamt att inte vara för ödmjuk mot inlärda traditioner utan arbeta på ett oväntat sätt.

Azads miljöer och kultur beskrivs som annorlunda men spännande, och Cultures ambassadör där har redan hunnit go native och börja trivas ypperligt. Men redan från början får vi höra vilka grymheter som pågår i det strikta klassamhället, och under spelets gång blir Gurgehs insatser och den möjliga utgången alltmer en fråga om liv och död, för honom och för många andra.

Beskrivningarna av miljöer, personer och de komplexa speluppläggen är rika och fantasieggande. Än en gång är det drönarna, de artificiella intelligenserna, som står för mer otyglade känslor och ilskna utbrott som inte står en mänsklig tonåring efter. Likt de andra drönare vi möter är Flere-Imsaho som följer med Gurgeh kapabel och rådig i svåra situationer, men också ett välkommet komiskt avbrott. 

Vem är spelaren och vilket är spelet? Då Gurgeh är utsänd av Culture för att skapa en viss instabilitet inifrån i det strikta Azad, är han ju också en bricka i ett spel som någon annan spelar. I sådana komplexa strukturer och situationer går det inte helt att förutse hur något skall gå, och trots att Gurgeh borde vara skyddad av sin status som gäst och av Flere-Imsaho, blir hoten mot honom påtagliga. Spelet blir verklighet på Azad, inte bara för dem som lever i det utan även för Gurgeh, och det är ytterst spännande att följa the Great Game.

Fler böcker av Iain M. Banks:

The Algebraist

Consider Phlebas

Wozzeck på Kungliga Operan

Raka motsatsen till en ouvertyr är vad som inleder Wozzeck på Kungliga Operan år 2024: i ett naket scenrum, målat i grått och vitt som sjukhusväggar eller senare också asfalt, är Doktorn, Kaptenen och Prästen sysselsatta vid ett bord med medicinsk utrustning. En opersonlig, mekaniskt styrd strålkastare på scenen vrider sig efter fokus. Av de fyra män som presenteras väljs en ut, men han knuffas åt sidan av en av de andra som tar hans plats - Wozzeck. När musiken tar vid går den direkt till sånginsatser. 

Männen sjunger om Wozzecks karaktär - han är dum! Han är god men har ingen moral! Och kanske är det just därför han blir föremålet för deras experiment. När Wozzeck lämnar lokalen har han hallucinationer som skrämmer honom. Men han gör det han måste för att tjäna extra pengar till sin familj, till sin älskade Marie och deras son.

I den här uppsättningen av Alban Bergs opera från 1925 är det inte kriget som driver Wozzeck till vansinne, utan cynismen i samhället, och männen som manipulerar och övervakar honom. Under Alan Gilberts ledning är musiken kraftfull men precis, och alla sånginsatser ypperliga. I den sorgliga scenen när Wozzeck dödar Marie är klangen mild, men när han rör sig tillbaka till folklivet slår musiken likväl som insikten om vad han har gjort till med full kraft. Wozzeck är en grym historia, och moderniseringen gör den relevant på ett nytt sätt.

Länk till Kungliga Operans sida om Wozzeck

Time Bandits

Kevin älskar historia och kan en massa detaljer om personer och händelser ur världshistorien, vilka han gärna återberättar med lillgammal självsäkerhet. Det är nog många av oss tittare som tycker att han är jättesöt och charmig, kanske för att vi känner igen oss i honom. Men skolkompisarna, lillasyrran Saffron och till och med hans föräldrar har tröttnat på hans prat och låter honom veta det med grym övertydlighet.

En kväll händer det konstiga saker i Kevins pojkrum. Ur en portal i garderoben ramlar det ut fem personer - förföljda av ett stort lysande huvud som befaller dem att stanna och återlämna kartan som de stulit! Men det finns också en annan portal i Kevins rum, och genom den flyr gruppen, med Kevin i bakhasorna.

Att gruppen har snott en karta är bara början, för att resa runt och stjäla saker är precis vad de planerar! Vad de kommit över är den ursprungliga planen och kartan över hela universum, med utmärkta punkter för portalerna till andra platser och tider! Synd bara att Widgit, som har ansvar för kartläsningen, är så dålig på att finna ut när och hur de skall hitta portalerna och vart de leder. Desto större blir överraskningarna över var de hamnar i tid och rum. Trähästen utanför Trojas portar - spännande! En pesthärjad by vars invånare misstror främlingar - otäckt! Harlem Renaissance - magnifikt!

Den historiekunnige Kevin är lycklig över att få uppleva vad han bara har läst om, och ofta är det tack vare hans kunskaper som tidsbanditerna - och de de träffar på - klarar sig i livsfarliga situationer. Men tidsbanditerna är för självupptagna och slarviga för att uppskatta Kevins insatser. Det är upprörande hur ofta de försöker dumpa Kevin i ogästvänliga tidsepoker - men eftersom stämningen i TV-serien är så lättsam blir det bara roligt.

Kritiker av nyinspelningen av Time Bandits, som föredrar originalet från 1981, pekar bland annat på att TV-serien inte är lika allvarlig som Terry Gilliams klassiska film. En annan källa till avoghet är att tidsbanditerna den här gången inte spelas av dvärgar - varför missunna dessa skådespelare en chans att synas i så viktiga och uppskattade roller? Dock ser vi några listiga, korta aktörer i roller som hade kunnat bli stora om serien fått en andra säsong.

Att stämningen i serien är ljusare är ett val gjort av dess skapare Taika Waititi och Jemaine Clement, och gillar man deras stil kommer man också att skratta mycket åt 2020-talets Time Bandits. Därtill visar den några skeden och personer i världshistorien som nog inte alla kände till innan, i generösa och färggranna scenerier, och använder dem till respektlös komedi utan att slarva bort sympatin för de inblandade. Den enda säsongen av Time Bandits är väl värd att se för några timmars familjevänlig men rapp underhållning.

Consider Phlebas av Iain M. Banks

Första delen i Iain M. Banks kända och inflytelserika boksvit låter oss se Culture utifrån, genom ögonen på någon som är engagerad i kriget emot dem. Det är ett smart grepp att börja där, så att läsarens lojalitet inte ännu har hunnit fångas av Culture och överflödet de bjuder på. Huvudpersonen Bora Horza Gochubal är humanoid men lierad med Idirans, trearmade och trefotade varelser vars civilisation ligger i krig med Culture. Bokens appendix ger kortfattade och upplysande förklaringar till båda sidornas anledning till att gå emot den andra, men under handlingens gång får vi också höra Horzas tankar kring varför han finner Culture och deras beroende av maskiner fel, och istället väljer Idirans religiöst drivna motstånd trots att han själv inte tror på deras gud.

Det är dock sällan vi hinner följa Horzas reflektioner någon längre stund, då han kastas från det ena livsfarliga äventyret till det andra. I det inledande kapitlet är han på vippen att dö av en grymt uttänkt tortyrmetod, och det är inte sista gången det händer. Iain M. Banks och hans skurkar har skarp fantasi när det gäller att komma på otäcka sätt att plåga och döda, men även om metoderna beskrivs utförligt går inte frossandet i offrets plågor överstyr för en halvkänslig läsare.

Det universum (spiralgalax) som Horza rör sig i är befolkat av Idirans, andra livsformer och humanoider som under årtusendena har förändrats på olika sätt - hudfärg, pälsbehåring - men i stort sett liknar varandra. Dock ligger lojaliteterna inte nödvändigtvis till andra av samma ras, inte heller bland humanoider där de flesta är delar av Culture och vid tillfälle deras agenter. Förutom de köttsliga livsformerna räknas maskinerna som självständiga beroende på hur utvecklade deras medvetanden är, och de drönare och andra plåtbaserade individer vi möter har personligheter som tar större utrymme och energi än de målmedvetna agenter och rymdpirater Horza håller sig till.

Horzas uppdrag för Idiranerna tar honom till olika miljöer och händelser som är målande och fascinerande beskrivna. Skalorna är alltsomoftast större än vanligt: när man förlorar ett liv i spelet Damage är det ett verkligt liv som släcks; och det avgörande spelet i fråga utspelas på en enorm bosättning kring en sol som Culture har byggt och nu evakuerat för att förinta den i det pågående kriget. Spänningen i de olika scenerna kan vara lågintensiv och utdragen, eller hög och direkt med handgemäng medan skott viner och byggnader kraschar omkring dig. Liv spills eller förändras för alltid, som små små delar av de stora skeendena.

Fler böcker av Iain M. Banks:

The Algebraist

Vargarnas tid på Teater Giljotin

Förutom att kortfattat rapportera de signifikanta händelserna i ett stort och betydelsefullt skeende som andra världskriget, kan man också berätta genom att i närbild skildra några människoöden och scener. Nu gör pjäsen Vargarnas tid även det förstnämnda, i engagerande ögonblicksbilder av själva krigsutbrottet: nazisternas invasion av Polen och Storbritanniens krigsförklaring. Men huvudsakligen fokuserar den på några priviligerade människor mitt i nazisternas styre: fotografen Hans Stern som får dokumentera nazisternas handlingar i det ockuperade Polen och Ukraina, inte olikt hur samtida brottslingar filmar sig själva i akten; hans konstkunniga hustru Meike; och Erich Koch, i Führerns inre krets och betrodd med att styra Ostpreussen och Bialystok.

Detaljnivån på hur mycket Erich Koch känner till om Hans Stern första gången han kallar honom till sig för att anlita honom, indikerar hur mycket staten redan kontrollerar befolkningen. Paret Stern glider in i det goda livet som erbjuds i maktens centrum, det goda livet som bygger på blodigt förtryck, rikedomar insamlade från den judiska befolkningen, och att man hela tiden ler och håller med medan de avhumaniserande handlingarna diskuteras. Erich Koch själv verkar njuta av att vara den hårdaste, minst förlåtande av Hitlers verkställare. Peter Engman gestaltar honom som charmant, oberäknelig, livsfarlig; den sortens ombytliga despot som är mest skrämmande av alla, och han dominerar scenen i en genomgående fantastisk rollprestation.

Närvarande på scenen är De döda kvinnornas kör, som berättar hur de själva dog, ibland till och med fräser åt varandra, men kommenterar och fnyser åt Erich Koch så att vi kommer ihåg att inte falla för frestelserna som Koch erbjuder.

Hans och Meike Stern vantrivs i den krassa diktaturen, och dagtingar för en tid med sina samveten genom att Hans vid sidan av sina officiella uppdrag också smugglar ut foton av grymheterna som han dokumenterat till England. Men krigsmaskinen, ockupationerna och den hatiska ideologin krossar fler och fler människor, och snart är inte ens de i den innersta kretsen trygga. Kanske förutom den som alltid sätter sin egen bekvämlighet först, Erich Koch.

Länk till Teater Giljotins sida om Vargarnas tid

Foto: Alina Harmash

For All Mankind

Världen håller andan vid direktsändningen av människans första steg på månen. Men det är inte Neil Armstrong som gör avtrycket i regoliten, det är kosmonauten Alexej Leonov. Det är starten på en lång kedja av händelser som gör att handlingen i serien For All Mankind tar en annan väg än den vi känner från nittonhundratalshistorien. Konkurrensen från Sovjet slutar inte med Sputnik utan fortsätter, och sporrar NASA likväl som Roskosmos att utveckla sitt rymdprogram med målet att etablera sig på månen.

Drömmarna om att besöka andra planeter fick sig en törn när det på sextiotalet visade sig vara mycket svårare än science fiction-berättelser drömt om. For All Mankind tar inga genvägar utan låter det vara svårt, ansträngande och livsfarligt att konstruera och navigera raketer för rymdfärder. Uttagningen till astronautprogrammet är med rätta hård, och de som varit uppe i rymden hyllas som nationella hjältar. Här sker också ytterligare en lätt provokation från sovjetisk sida som förändrar tidslinjen: båda stormakterna sätter en ära i att ha med kvinnor i sin besättning. Det medför till en början motsättningar, och även efter att kvinnliga rymdofficerer blivit vanligt sker några korsklippningar till världen utanför där könsdiskriminering är vardagsmat. Men efter hand blir kvinnornas närvaro såväl i raketerna som i kommandocentralen så normaliserad att den inte behöver kommenteras, vilket är en styrka med TV-serien.

Något annat en tittare inte behöver irriteras av (under de första decennierna) är förlamande budgetstrider med utomstående. Spänningen i serien läggs inte i konstruerade strider med oförstående politiker som inte förstår sig på rymdprogrammet, utan tvärtom är NASA i det längsta en nationell stolthet med brett folkligt stöd. Detta kommer att variera under åren som går, men den generellt teknikpositiva inställningen bidrar till TV-seriens dragningskraft för tittare som vill se fokus på vetenskapen, framstegen och arbetet med att lösa de problem som trots allt uppstår. I bisatser får vi veta att elbilar introduceras redan på åttiotalet, och växthuseffekten hålls i schack av användandet av kärnkraft, det och mer därtill som bieffekter av rymdprogrammet.

Och trots allt sipprar det in problem från utsidan, från världspolitiken och konkurrensen mellan USA och Sovjetunionen i en värld som ändå är ganska lik vår. Montage med pressklipp och TV-nyheter visar detaljer som skiljer sig - John Lennon blir inte skjuten och Beatles återförenas. Ungefär samma personer är aktiva i amerikansk och sovjetisk politik men andra presidenter blir valda vid skilda tillfällen. Vid vissa ögonblick i historien ökar spänningen i världspolitiken, och ett felsteg på den isolerade rymdbasen kan vara gnistan till krutdurken på jorden, eller vice versa.

Astronauterna från de första åren hyllas som hjältar och får administrativa jobb på NASA efter sina aktiva år. Men längtan tillbaka upp är stark hos dem. Med vissa undantag skonar handlingen oss från relationstrubbel, men låter oss ändå se hur privata problem och den mentala påfrestningen påverkar såväl besättningsmedlemmar som tekniker på jorden under extrema förhållanden.

"Jordnära" är förstås fel ord, men rätt andemening i hur saklig och realistisk framställningen av rymden, månen och senare Mars är i For All Mankind. Och ändå hisnande och nervkittlande. Den gråa månytan mot den oändliga stjärnhimlen! Instängdheten på månbasen Jamestown, som efter hand byggs ut och blir hem för fler och fler. Den noggrant planerade konstruktionen som sprider ut sig på Mars yta. De återkommande scenerna ger en hisnande känsla inför världsalltets storlek och också inför mänsklighetens idérikedom.

Sju säsonger är planerade för For All Mankind, och i ljuset av hur väl handlingen och persongalleriet har förvaltats i de fyra gångna säsongerna (med undantag för en alltför tilltagen äventyrlighet i de sista avsnitten) känns det mycket lockande att få följa med vidare ut i solsystemet i några decennier till.

Enlightenment av Sarah Perry

Thomas Hart är litet gammaldags till stilen: i sin propra klädsel, och i kåserierna han skriver för lokaltidningen Essex Chronicle. Folk kan tycka att stilen är affekterad eller uppskatta den, eller kanske båda på samma gång, ungefär som en läsare kan känna för prosan i boken där vi läser om honom. När vi först möter Thomas Hart kommer det på nästan samma gång in ett par nya objekt och personer och förändrar hans liv. Det första är en planisfär, en justerbar stjärnkarta. Därefter får han en inbjudan att undersöka Lowland House och kanske hitta bakgrunden till de lokala spökhistorierna om byggnaden. Samtidigt dyker kometen Hale-Bopp upp på himlavalvet, och det är dit upp som (nästan) alla trådarna börjar dras.

Ännu mer gammaldags än Thomas Hart är baptistförsamlingen som han tillhör, som han väljer att fortsätta att tillhöra trots att de skulle förkasta honom om de kände till hans homosexualitet. Men där finns den moderlösa flickan Grace som han känner sig förbunden att ta hand om.

Boken Enlightenment gör nedslag med några års mellanrum hos Thomas Hart, Grace och några människor i deras närhet, och låter oss se hur omständigheterna skickar deras liv i nya banor.

Sarah Perrys ornerade prosa vill helt enkelt inte berätta något på ett enkelt sätt, utan genom ögonblicksbilder och miljöbeskrivningar som kräver koncentrerad läsning för att avkodas. Det är litet irriterande ibland, hjälper också till att bygga upp historien som är både banal, osannolik och överfull av sammanträffanden, men är som sagt också något att tycka om och längta tillbaka till. Om berättelsen känns litet väl duktigt sammanpusslad och utsmyckad så är det ändå med en god ambition och skickligt handlag av Sarah Perry.

Fler böcker av Sarah Perry:

After Me Comes the Flood

Härlig är jorden på Stadsteatern

Hemma i byn är man så stolta över dottern Anna Berg som for till Stockholm och nu skriver debattartiklar och annat i tidningarna. Ännu lyckligare är familjen över att hon är på väg hem till byn! Mindre lycklig över att vara på väg ut på landet är huvudpersonen själv, som för övrigt inte längre vill kallas Anna Berg utan Annaus Montanus. I en inledande monolog snackar hon ihop sig med oss i publiken, för bara vi i STOCKHOLM är ju smarta och medvetna om vad som händer i världen, och om hon bara snabbt kan få med sig ungdomskärleken Lenny tillbaka till storstaden så blir allt bra. Sagde Lenny är också glad över att Anna kommer tillbaka, viss om hennes kärlek trots att hon inte svarat på hans brev, och så upprymd och nervös att han inte ens vågar närma sig henne. 

Annas pappa och farmor är överförtjusta över att få hem den framgångsrika dottern och tar inte illa upp av Annaus stockholmsfasoner och hennes många klagomål på deras lantlighet och försök till välkomstfirande. Stämningen i pjäsen är så pass lättsam att man kan skrattar åt Annas rappa förolämpningar och nedlåtande attityd mot alla i den gamla hembyn. Snart får man också anledning att roas av Annaus genuina irritation över den förment stockholmsutbildade Per Klockares mangling av citat på latin, spanska och esperanto.

Regissören och manusförfattaren Per Tjerneld har utgått från Ludvig Holbergs pjäs Erasmus Montanus från 1723 och stuvat om den till ett anakronistiskt 1790-tal med begrepp och händelser smart klippta från vår samtid. I sin uppfriskning av historien har han med skicklig hand undvikit att skapa svartvita motsatsförhållanden. Visst är Annaus Montanus fördomsfull mot sin efterblivna hembygd, men vi är nog många i publiken vid Stadsteaterns stora scen som haft liknande känslor efter att ha flyttat till STOCKHOLM. Och visst är lantisarna alltför tröga med att ta till sig nya kunskaper, men när Anna inte bryr sig om deras känslor så sårar hon dem djupt.

Till största delen är pjäsen Härlig är jorden ändå fantastiskt rolig; alla roller bär på måttsydd humor och skådespelarinsatserna är i ypperlig samklang. Alla chanser till skämt är väl tillvaratagna, som att alla har svårt att komma ihåg att kalla Anna för "Annaus" och farmor oftast säger "Anus". Mest lysande på alla sätt är ändå Rebecca Plymholt som Anna Berg - mimik, gester, ordval och tonfall framförs med sådan säkerhet och komisk timing att man gärna skulle låta sig sablas ned av en vass replik eller menande blick från henne.

Men när historien rullar på så dyker det ändå upp komplikationer, och till slut blir den charmiga dumheten i byn farligt kvävande. Vilket liv är bäst att välja, den nöjda tryggheten på landet eller de vassa pennorna i Stockholm? Finns det inte orosmoln på båda hållen? Hur långt räcker Annaus Montanus principfasthet? Efter många skrattsalvor får vi i publiken en allvarlig fråga om moral och val att ta med oss hem.

Länk till Stadsteaterns sida om Härlig är jorden

Foto: Sören Vilks

English Teacher

Tonåringar är jobbiga, och en lärare på high school har det inte lätt. Är Generation Z den allra jobbigaste generationen i världshistorien, med nya obegripliga måsten och förbud som ändrar sig varje dag efter vad man ser på TikTok? I vilket fall som helst är det så som ungdomarna i serien English Teacher lever, alltid beredda att spela in och sända på TikTok när någon av deras lärare gör bort sig. Engelsläraren i seriens titel, Evan Marquez, är han inte litet godkänd ändå, han är ju ändå homosexuell med colombiansk bakgrund? Nej, han är alldeles för ljushyad, och gay är lika mycket etablissemang som straight för kidsen idag.

Det är just den här krassa edge-of-the-edge-stilen och de snabba vändningarna som skapar humorn i de trötta millenial-lärarnas samspel med eleverna i de första avsnitten av English Teacher. När skolans traditionella könsbytarfest är på vippen att ställas in - killarna är cheerleaders och tjejerna spelar amerikansk fotboll - driver Evan det till sin spets genom att anlita sin drag queen-kompis Shazam för att se till att killarna verkligen får till det. Ungdomarna är skrämmande i sina flipprande åsikter och avfärdanden, men i grunden ändå ganska hyggliga.

Det finns också mycket humor att hitta i lärarnas relationer, fast även där är vänskapen som tur är stark; mellan Evan, bästa vännen Gwen, gympaläraren Markie och till och med den hygglige rektorn Moretti. Vad gäller Evans sexliv, som han borde hantera diskret efter att ha blivit anmäld av en snipig förälder, så dyker det upp nya lockelser i lärarrummet samtidigt som han gång på gång hamnar i säng med expojkvännen Malcolm.

Tempot och tonen i English Teacher är intensivt men lättsamt, och det är en skön kontrast mot verkligheten. Skön musik lånad från 80-talet inleder varje avsnitt, problem av seriös art tornar upp sig men får gå till sådan överdrift att de kan skrattas bort. Det vore riktigt roligt att få se en andra säsong av English Teacher