En del av kittlingen med att läsa The Handmaid's Tale de närmsta åren efter den kom ut var att handlingen var så omtumlande och annorlunda mot vart (väst)världen befann sig. Seder från kvinnoförtryckande diktaturer, på våra gator? Men bokens författare Margaret Atwood har läst många böcker från USA:s första sekler och påpekar i en intervju i operans programblad att innan Amerika blev ett land för frihet grundades det av puritaner. Nu har vi sett dem hämta mer kraft ur folklagren och driva igenom mer och mer av en agenda som tvingar och skambelägger dem som de vill hålla i schack, men också kvinnor som protesterar med livet som insats. Vi har också sett en TV-serie som skickligt utvecklar handlingen från boken. Men Poul Ruders opera The Handmaid's Tale skrevs redan innan den, för 22 år sedan, och det passar mycket bra att sätta upp den igen.
Inte mycket scenografi behövs då scenen ofta fylls av Tjänarinnor i sina röda klänningar, blåklädda Hustrur, högt uppsatta män i kostym eller mörkklädda och tysta manliga väktare. De kommer ofta in i en lång rad och håller samman inom sin grupp, för nu är ju mänskligheten uppdelad i olika skikt, även männen fastän de i bottenskiktet inte märker det själva.
Det är ironiskt att i det danska originalet så kallas Offred för Tilfred och i en genitivböjning blir hon Tilfreds - raka motsatsen till vad hon är i sin påtvingade roll som livmoderssubstitut i den nypuritanska världen. Vi ser henne inte klaga rätt ut, däremot falla samman i sorg och saknad efter dottern som togs ifrån henne. Och det är lätt att sätta sig in i hur motbjudande det är först att delta i befruktningsceremonin, men sedan kanske ännu värre när hennes husbonde vill vara vänskaplig med henne. Andra som visar sin motvilja med större gester är Moira som gång på gång flyr från uppfostringsanstalten, och Janine som blir galen och faller tillbaka i repliker från Tiden Innan.
Vi ser andra scener från Tiden Innan, där vår huvudperson är tillsammans med sin mor, maken Luke och sedan också deras dotter. Och dag efter dag händer det saker som kringskär kvinnors frihet och får dem att besluta sig för att lämna landet. I en gripande scen sjunger Offred en stafett med sitt gamla jag - ett ord, till och med en stavelse var - för att sedan falla in i en skir och vacker sång om hur ljuvligt det var att känna dotterns armar kring halsen.
Musiken är ofta dramatisk och den intressanta instrumenteringen klingar väl från orkestern i det stora operahuset. Det är oundvikligt att de flesta rösterna i operan är kvinnliga. Högst och starkast ljuder Aunt Lydias (Gisela Stille) höga sopran - hon hör till moralpolisen som så gärna vill tukta och straffa de fertila kvinnorna och ingen skall kunna missa hennes påbud. Vackrare och varmare klingar den vänliga rösten från Ofglen (Sara Swietlicki) och framför allt huvudpersonen Offred (Hanna Hipp).
Jag hade glädjen att få höra premiären på denna uppsättning tillsammans med kompositören, Dronning Margerete och en jublande publik i ett fullsatt operahus, ett minne att bevara länge.
2 kommentarer:
Men vad spännande! Jag som precis varit i Köpenhamn, hade jag vetat hade jag gärna stannat längre.
Otur, Matilda! Jag hade tur som prickade in det här - jag hade valt ut den här helgen för att besöka Louisiana. Så passade jag på att se om det fanns något intressant på operan och hittade den här premiären - vilken tur! Hoppas du får tillfälle att se den någon annan gång!
Skicka en kommentar