Han ägde världens uppmärksamhet och mycket av dess rikedomar, men när hans raket skulle lyfta och ta honom tillbaka till hemplaneten fängslades han och utsattes för inhumana experiment. Thomas Newton från boken och filmen The Man Who Fell To Earth åldras inte och är fortfarande ung och vacker, men han är fast på jorden och fast i en depression som har varat i fyrtio år. David Bowie spelade Thomas Newton i filmen, och till musikalen Lazarus plockade han samman stycken från sin låtskatt för att berätta fortsättningen på historien.
Nu sitter Thomas Newton i en enkel lägenhet på Andra Avenyn i New York - New York, en stad full av energi och all underhållning man kan önska sig, men Thomas Newton vill bara dricka gin och äta sockrig skräpmat. De enda som besöker honom är hans agent Michael, hans assistent Elly - och de många personerna som dansar fram i hans tankar och virvlar upp plågsamma minnen från förr.
Men Flickan som nu stiger in i Thomas Newtons fantasier vill något annat än plåga honom, hon vill hjälpa honom vidare, vilket visserligen är plågsamt nog för honom med allt det innebär. Och samtidigt kommer också en annan, någon som både kan se och ses av andra människor och också se fantasibilderna i Newtons hjärna. Han heter Valentine men om han nu är skyddsängel för älskande så är det bara en liten del av hans grymma personlighet. Simon J. Berger gestaltar honom ypperligt, inte illvilligt utan med en charm som gör att man vill vara hans vän, och en lätt road min inför allt han ställer till.
Det är inte helt begripligt varför man på Göta Lejon gör valet att spela nästan hela musikalen Lazarus bakom en heltäckande duk på vilken filmer av vad som händer projiceras. Det gör till exempel att de inledande scenbytena inte hänger samman lika väl som om alla synts på scenen samtidigt och fokus flyttat från ett par till ett annat. Fördelen med metoden är att nyanserna i skådespeleriet framgår tydligare, vilket de flesta aktörer förvaltar väl, dock tyvärr inte huvudpersonen som hade behövt visa bara en aning av värdighet och styrka även i sin djupaste misär. Men det låter oss se alla fina detaljer i Michaels (Christopher Wollter) framförande av The Man Who Sold The World och framför allt varenda känsla som drar fram över Flickans (Tove Styrke) oskyldiga ansikte.
I musikalen finns några bifigurer som i var sina scener tar stor plats men egentligen bara utgör byggstenar för huvudhandlingen, och det känns litet onödigt. Den första dialogen mellan assistenten Elly och hennes svartsjuke make hade potential att spegla Thomas Newtons intensiva depression efter att ha fallit från de högsta topparna och förlorat allt, och visa hur vardagstristessen kan ge en annan form av depression, men det hela mynnar ut i fars.
Det är ganska givande att tänka in sig själv i huvudpersonens ställe och försöka förhålla sig till de olika krafter som drar i honom och som kanske är verkliga, kanske är fantasier, kanske är bra för honom eller kanske drar honom djupare ned i sorg och misslyckande. De tre platinablonda tonårsflickorna är fascinerande, och fastän många av aktörerna tittar rakt in i kameran så verkar just de här tre se på oss som att de vet något som inte vi kan förstå. Sånginsatserna är genomgående goda, och några av de nya arrangemangen på låtarna är spännande att höra, men på det stora hela känns Göta Lejons uppsättning av musikalen Lazarus umbärlig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar