Era anklagelser är meningslösa av Pär Thörn

Låt oss skaka om verkligheten och det välordnade livet ett tag. Det första kapitlet i Pär Thörns bok Era anklagelser är meningslösa är uppbyggt av några ingredienser och stilgrepp att gilla. Det första är att huvudpersonen är på kant med samhället, eller rättare sagt på glid och även om han inte skäller ut andra utan blir utskälld så har han en upprorsande i sig (som han inte vågar släppa ut). De andra är att berättelsen antyder vad som kommer att hända ("Vi befinner oss i en kuststad. Om femtio år kommer den att ligga under vatten.") och att historien tråcklar in detaljer om nästa person som huvudpersonen möter, i detta fallet närlivsexpediten Siri Lindelöf som medan hon torkar upp senapen som den förste mannen spillt fantiserar om hur klickarna är ett annat solsystem.

Fördjupandet i sidodetaljer fortsätter i senare fristående kapitel. Innan dess möter vi två andra män varav den förstes inre/halvoffentliga monolog svajar mellan det möjliga och det osannolika i ett försvar av något han dömts för som han fortfarande vill bestrida. Den andre mannen direktrapporterar från en febrig och farlig expedition i ett exotiskt land medan han skaffar sig mat på det enklaste av sätt: genom att fylla sin kundvagn med allt han behöver och önskar i en livsmedelsbutik.

Men stilgreppen upprepas så länge i varje kapitel, och utan variation, att de blir till just stilgrepp i en text istället för något som faktiskt berättar om verkligheten ur en surrealistisk synvinkel. Trådarna med detaljer om människor som skymtar förbi, och profetiorna om vad som kommer att hända dem om någon minut eller flera år, återkommer i fler och fler av kapitlen. Andra återkommande pusselbitar i berättelserna är människor som är eller har varit engagerade anarkister, men nu är fullt inlemmade i samhällsbygget. 

Ett citat ur en av de sista historierna kan illustrera varför innehållet och tonen i den här boken inte engagerar den här läsaren, men kanske väcka intresset hos någon annan:

Medan jag kastade upp kom jag oväntat på en idé till en fantastikberättelse:

I inledningsscenen huggs ett träsktroll i ryggen med en lärdomsmagisk dolk och den vidriga ondskefulla varelsens språk omvandlas hugg för hugg från gutturala läten, via enkla satser till långa resonemang om krigets, strategins och själva tillvarons natur innan den jättelika ruttnande besten faller död och blödande på marken. Vidundrets snabba språkutveckling gör dolkbäraren vansinnig eftersom ett troll som låter som en blandning mellan Gandalf Grå, den tidige Ludwig Wittgenstein och Carl von Clausewitz är en fullständig orimlighet.