Som titeln anger så är det inte bara tavlor av Otto Dix som visas i Deichtorhallens många och rymliga salar, utan även samtida verk av konstnärer som verkar i hans anda. Dock finns där tillräckligt många verk av Otto Dix själv för att ge en god bild av hans konstnärsskap. Utställningen är inte arrangerad kronologiskt utan efter teman, vilka inte alltid är tydliga i sin framställning, och min presentation här tar fasta på några teman tillsammans med en mer kronologisk ordning.
 |
| Vanitas (Jugend und Alter) 1932 |
 |
| Bildnis Frau Paula Köhler 1938 |
 |
| xx (als Frans Biberkopf) 1932 |
 |
Jean-Jacques Bernauer 1937
(notera de spetsiga välmanikyrerade naglarna) |
Otto Dix (1891-1969) studerade konst i Dresden, och målade under sin livstid många traditionella porträtt i djupa, mättade färger. Men han skapade också ofta bilder med något fult, oroväckande och ofta samhällskritiskt element, vilket drog på honom allt mer häftig kritik från samtida kritiker och politiker (
Konrad Adenauer igen) allteftersom nittonhundratalet fortskred.
 |
| Der Fleischermann 1920 |
 |
| Maud Arizona (Suleika, das tätowierte Wunder) 1922 |
 |
| Nächtliche Erscheinung 1923 |
 |
| Mädchen am Spiegel 1920 |
Dix var en del av Dresden Sezession och senare
Berliner Secession, och inspirerades även av Dada då han mötte George Grosz under åren kring 1920. Men redan innan dess hade hans sinnen skakats om av upplevelserna som soldat under första världskriget, där han stred vid slaget vid Somme, östfronten och Flandern. En serie etsningar/målningar från 1924 visar en sådan bredd av skräckscener att man kan föreställa sig hur djupt de minnena måste ha satt sig hos Dix och hans medsoldater.
På storstädernas gator såg man många krigsinvalider, människor som skadats och nu drog omkring i grupp och försökte klara livhanken. Att avbilda dem var inte uppskattat. Utställningen visar en animering av Dix mest kända bild, gjord av Yael Bartana: Entartete Kunst Lebt (2010), där fler och fler av krymplingarna ansluter och stapplar fram i en oändlig marsch.
 |
| Die Kriegskrüppel 1920 |
 |
| Kriegskrüppel 1920 |
En annan fascinerande film i utställningen är Julian Rosefeldts
Deep Gold (2013/2014), egentligen en pendang till Luis Buñuels L'Âge d'Or men en god illustration av energin, dekadensen och hängivenheten i mellankrigstidens Berlin. Utklädda eller helt nakna människor rör sig inte bara på nattklubbar utan ute på de sönderbombade gatorna, dockor och kostymer med påsydda genitalier symboliserar den explicita sexualiseringen,
Peaches sjunger några relevanta strofer av sin musik och helhetsintrycket är både skrämmande och inbjudande.
Utställningen Entartete Kunst i München 1937 innehöll flera av Otto Dix verk. Han fick lova att enbart måla okontroversiella motiv, vilket han motvilligt gjorde med vissa undantag - förutom de tavlor där han kunde smyga in samtidskritik finns det en oro även i de till synes harmoniska landskapen. När andra världskriget bröt ut blev han kommenderad till fronten igen.
 |
| Hegaulandschaft am Abend 1939 |
 |
| Wald am Abend 1940 |
 |
| Wald im Riesengebirge 1942 |
Efter kriget och fransk krigsfångenskap fokuserade Dix på att gestalta efterkrigsplågor och religiösa motiv, de sistnämnda ofta de med en underton av oro även i förment lyckliga scener.
 |
| Verspottung Christi 1948 |
 |
| Verkündigung der Hirten 1942 |
 |
| Ruhe auf der Flucht 1941 |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar